Ett kategoriskt nej till nuets narcissistiska tyranni

Allting är så mycket mer än det är

Björn Gustavsson

Megamanus

”Det mörknar när det ljusnar/Det kommer mörker när det kommer ljus/Döden går segrande fram/Livet går segrande fram”.

Björn Gustavsson nya diktsamling är en vindlande undersökning av motsatserna spel, med en djup fascination inför det sammansatta och motsägelsefulla. Livet är dialektiskt, inte logiskt, och lika lite som människorna är gjutna i ett stycke, är vår tillvaro enkel och endimensionell.

Formen är kongenial med innehållet, Gustavsson vägrar att stöpa sin poesi i samma form, utan varierar sig helt ogenerat. Dikterna kan vara drabbande tvåradingar, som den här fina: ”Jag går över ett kalhygge:/genom underbar skog.”, eller långa narrativa prosapoesistycken, som den nästan essäliknande dikten om Esaias Tegnér.

Den forne nationalskalden är tydligen en person som fascinerar Björn Gustavsson, och det förvånar inte, det finns få personligheter i den svenska litteraturen som har så intensivt varit offer för sina egna inre motsägelser.

Annars är det mest musik som är föremål för Gustavssons diktning, och det finns ju ingen annan konstart som ligger poesin närmare. Chopin, Jenny Lind, Bach, Haydn, Beethoven och Bellman passerar revy, och alltid i samband med stark uppflammande kärlek som inspirerar. Och det kanske är så att det tre, poesi, musiken och kärleken, hör nära ihop.

I Gustavssons diktsamling finns ett fjärde komponent, och det är politiken, i ordets vidaste betydelse. Inte minst miljöhotet får stort utrymme, ”Vi färdas mot stupet och blundar”, samtidigt konsumtionshysterin skenar iväg, och våra politiker besvärjer verkligheten med nya floskler.

Det politiska samexisterar så klart med det personliga. Här finns en lågmäld hyllning till en död far som är alldeles fantastisk att läsa, men också en kortdikt som fångar in så mycket av ett liv: ”När jag var tretton och i det stilla mörkret vågade snudda vid en elvaårig/flickas läppar och hon inte vek undan”.

För en dialektiker som Gustavsson är tiden är central dimension. Han vandrar runt i det som en gång var den antika storstaden Efesos, och är nu en övergiven ruin som lockar turister, och funderar över alltings förgänglighet – som lever vidare. ”Under nuet finns det förflutnas rika kompost”.

Att kontrollera det förflutna är att kontrolera nuet. Kan man helt radera historien har man total kontroll över nuet och framtiden. Det är minnet som gör oss till dem vi är.

Björn Gustavsson utslungar ett stillsamt men kategoriskt nej till nuets narcissistiska tyranni.

Det tycker jag att han gör alldeles rätt i.