Julklappstips

 

"Gregor Flakierskis "Knockout" är en på många sätt imponerande roman. Dels för att den är så underbyggd av fakta men kanske i ännu högre grad för att hans romangestalter tänker och känner med en sådan äkthet." 

Lars Landström i Allehanda

"Rotholc själv har en tydlig, levande röst. Man tror på honom." 

Vibeke Olsson Falk i Flamman

"Grzegorz Flakierskis prosa är levande och uttrycksfull. Knockout känns omsorgsfullt genomarbetad, växlingarna av perspektiv ger en trovärdig bakgrund till Szaspel Rotholcs uppgång och fall som judisk hjälte och de omöjliga val som varje människa tvingas till i livshotande situationer." 

Elisabeth Brännström i Tidningen Kulturen

Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.

Julklappstips

 

Han var under 1930-talet en av världens bästa fotbollsspelare. En stor personlighet både på och utanför planen, tjusade han publiken och förargade motståndare på många av Europas arenor. När andra världskriget bröt ut fångades han utan egen förskyllan av historiens obarmhärtiga kvarnhjul och tvingades till omöjliga val. Utstött och föraktad utsågs han till syndabock för andras lika omöjliga val, exil blev hans öde, och han fick aldrig lov att återse sitt forna hemland.

Romanen Ett spel större än livet är berättelsen om hans fascinerande liv.

Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.

Julklappstips

 

Föga anar Dawid Kolomyjski vad som väntar den morgon han kliver upp för att följa ordern att mobilisera för krig, en vacker sensommarmorgon i Warszawa i slutet på 1930-talet. Från land till land, från en kvinnofamn till en annan, får vi följa honom på hans flykt undan våld, dumhet och rasism, genom ett Europa som på en gång är sig bara nästan och sig alltför likt.

En kontrafaktisk roman om vad som kunde ha hänt, och kanske också håller på att hända.

Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren

Förintelsen i Norge

 

I november 1942 deporterades de första norska judarna till Auschwitz. För några år sedan kom en skakande bok om det norska medlöperiet i Förintelsen.

Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen

Marte Michelet

Övers: Jan Stolpe

Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har succesivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.

Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.

Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat. Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”.

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbil. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.

En vänskap starkare än livet

 

Den italienska filmen ”De åtta bergen” är en berättelse om vänskap. Två udda personligheter träffas i tolvårsåldern och förblir varandra nära resten av sina liv.

De är så olika som två personer kan vara. Pietro är uppvuxen i Turin, med medelklassföräldrar som vantrivs med sina liv, och längtar ut på landet, till bergen. Han är opraktisk, med tummen mitt i handen, lite av en konstnärsnatur, bohemisk och tämligen vilse i livet.

Bruno är hans motsats i det mesta. Uppvuxen på landsbygden i en bondefamilj, händig, jordnära, med stark känsla för bergslandskapet, där han vill tillbringa hela sitt liv och driva jordbruk med traditionella metoder.

Det som förenar är fadersupproret och de komplicerade relationerna till föräldrarna, något som med tiden visar sig ha flera infallsvinklar.

Deras vänskap består över tid och avstånd, som de själva säger den behöver inte ”tas om hand” för att leva vidare.

Deras liv utvecklas i skilda riktningar, och är knappast någon framgångssaga. Det är snålt med utrymme för udda karaktärer i ett kommersiellt och genombyråkratiskt samhälle.

Den är en otroligt vacker film med ett enastående fantastiskt foto med svindlande bergsvyer från de italienska Alperna.

Skönt också med ett berättartempo som är varken hysteriskt eller aggressivt, utan litar på åskådarna och låter dem njuta av filmens handling och bildspråk.

Filmen belönades med Jurypriset på Cannes Filmfestival 2022. Mycket välförtjänt.

 

De åtta bergen, 2022

Regi: Felix van Groeningen, Charlotte Vandermeersch

Manus: Felix van Groeningen, Charlotte Vandermeersch, Pablo Cognetti

I rollerna: Luca Marinelli, Alessandro Borghi, Francesco Palombelli, Andrea Palma, med flera

Musik: Daniel Norgren

Distribution: TriArt Film

Initierad skildring av judisk historia

 

Vakna, mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska
Eva Ekselius
Volante

Eva Ekselius bok om judisk historia mellan två revolutioner är ett mäktigt verk i alla avseenden. 500 sidor i storformat, en käll-och litteraturförteckning som tycks aldrig ta slut, en ännu längre notförteckning, oumbärliga person- och sakregister, dessutom rikt illustrerad (den sortens utgivning ser sällan dagens ljus nuförtiden). Men framför allt är boken mäktig till sitt innehåll, det är närmast en heroisk bedrift att så initierat skildra 128 år av judisk historia, med skeendet i Europa som en fond, men lika mycket som en del av samma historia.

Det bör påpekas att Ekselius skildrar enbart den askenasiska, väst- och östeuropeiska, judenheten, den sefardiska lämnas helt utanför.

Det sker hela tiden ett intrikat samspel mellan det judiska samfundet och omgivningen. Upplysningstiden, med sin betoning på förnuft, kritiskt tänkande, ifrågasättande av religionen, och jämlikhet som bästa sättet att utveckla samhället – helst under en upplyst despot, fick snart en judisk efterföljare i den så kallade Haskala-rörelsen.

I både Frankrike och Tyskland hade det växt fram en förmögen judisk överklass som gärna härmade aristokratin, och kom att i vissa avseenden, som klädsel och allmänt utseende, likna sin kristna omgivning. Därifrån var inte steget långt att se sig som en del av samhället, och kräva sin medborgerliga rätt.

Från en sluten och förmodern värld tar man jätteklivet in i moderniteten (jämför med flera av dagens migrantgrupper!), vilket oundvikligen skapar nya konflikter och motsättningar. Det faktum att den kristna världens marsch mot modernitet och sekularisering hade pågått under flera hundra år medan det judiska språnget togs under en mycket kortare tid, blott några decennier, skärpte spänningarna ytterligare.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Opulens

Julklappstips

 

100:-/bok, 250:- för alla tre (porto tillkommer utanför Kramfors)

Han från Loön

 

Han från Ullånger
Bo R Holmberg
Ord & visor förlag. 2023

Det började med ett tunt häfte dikter om potatis utgivet under pseudonym. Om det nu är sant, men det spelar egentligen ingen roll. En bra historia behöver inte vara sann, det räcker att den är bra. Och det är något som Bo R Holmberg efter 40 år och 60 titlar känner väl till. Berättelsen om den inte helt lyckade författardebuten finns i den nyutgivna samlingen ”Han från Ullånger”.

19 korta berättelser, och från första sidan känns anslaget igen, både språkligt och tematiskt. Det är inga stora åthävor, det skulle inte passa sig för ångermanlänning som har förblivit landskapet trogen, det är vardagligt, nära människorna och bygden.

Det är berättelser om danskvällar, förälskelser på avstånd, överraskande möten över tiden, små porträtt av lokala personligheter, en och annan skröna från förr, och flera finstämda historier om åldrandet.

Det finns en äkthet rakt genom, texten andas egna erfarenheter, det självupplevda, eller sådant som en bra lyssnare förmår att ta till sig. Det präglar också språket, det är precist, rikt, med säker känsla för det folkliga och med tonsäkra inslag av det dialektala.

Det är ren och oförfalskad berättarglädje, och Bo R är en sällsynt begåvad berättare, som förtjänstfullt för vidare traditionen från Pelle Molin, Birger Norman och Nicke Sjödin.

Snart kan han hålla ett föredrag om åldrandet som den 80-årige författaren i den avslutande novellen, och det kommer säkert fler än det lilla fåtal i berättelsen.

De återsåg aldrig sina föräldrar

 

Den 21 november 1938 beslutade det brittiska parlamentet att ta emot judiska flyktingbarn och att ge de under 17 år uppehållstillstånd.

Aktionen kallas allmänt för Kindertransport.

Barnen kom från Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien, Polen och Fria staden Danzig. Den första Kindertransport som kom till England, den 2 december 1938, bestod av 196 barn från ett judiskt barnhem som hade bränts ned av nazister under Kristallnatten. Omkring 10  000 judiska barn kom till England mellan december 1938 och september 1939 och placerades i fosterfamiljer.

De flesta av dess barn återsåg aldrig sina föräldrar.

Även länder som Holland, Belgien, Frankrike, Danmark och Norge (innan de ockuperades av Tyskland) samt USA och Sverige tog emot judiska flyktingbarn.

Omkring 500 judiska barn kom med Kindertransport till Sverige. Barntransporterna till Sverige tilläts först efter att företrädare för Mosaiska församlingen i Stockholm uppvaktat utrikesminister Sandler och socialstyrelsen och lyckats få dem att tillåta ett undantag från den restriktiva flyktingpolitiken, en särskild flyktingkvot tysk-judiska barn i åldrarna 3 till 15 år.

De svenska myndigheterna gick med på att utverka en kvot under förutsättning att barnen endast fick tillfälligt uppehållstillstånd i upp till två år med möjlighet till förlängning, under förutsättning att föräldrarna inte kom till Sverige.

Det hände vid flera tillfällen att föräldrar till barn som kommit genom kvoten fick sina ansökningar om uppehållstillstånd till Sverige avslagna med hänvisning till dessa villkor.

Jernbanan stannar inte här

 

Bild: Lisalove Bäckman

Lagom till 100-årsdagen av Sara Lidmans födelse har Västerbottensteatern dramatiserat hennes Jernbanesvit. Det är en närmast heroisk bedrift att få ner de fem romanerna till en normallång föreställning. Pjäsen ”Jernbanan” är en hyllning till ett stort och viktigt författarskap, underhållande, suggestivt, och som sig bör, med ett underliggande allvar om både människans villkor och aktuella samhällsproblem.

Föreställningen berättar historien om Didrik Mårtensson, torparsonen från Månliden, någonstans i norra Västerbottens inland, som gör en hisnande resa och avancerar både socialt och ekonomiskt, ända tills allt rasar. Skildringen framställs baklänges, det börjar med att Didrik sitter i en cell på Långholmen, dömd för bland annat förskingring. Han tecknar en bild av sitt liv samtidigt som han rättfärdigar sina val och handlingar.

 För visst har han gjort karriär, en klassresa uppåt, som välbärgad handelsman och ordförande i sockenstämman, och allt har kanske inte alltid gått rätt till. Men hade en storslagen vision för hela deras landsända, och det var att Jernbanan skulle dras genom Månliden.

Järnvägen är en symbol för framsteg och modernitet som ska föra välstånd åt folket i Västerbotten. Låter det bekant?

Didriks historia utspelar sig på två plan. Dels det individuella, hans personliga, då han gör sig skyldig till den största synden av dem alla, i alla fall i den delen av landet, han förhäver sig, och det straffar sig alltid. Du skall inte tro att du är något. Hans gynnare, den välvillige och generöse Konsuln, är i själva verket bara ute efter att lura av honom mark och skog, en procedur den rike mannen har satt i system mot lättlurade bönder.

Den fattige blir fattigare, den rike rikare, sådan är systemets obönhörliga logik.

Bild: Patrick Degerman

Den andra dimensionen hänger förstås ihop med den första. För inte stannat jernbanan i Månliden, det kommer inget välstånd eller någon framtidstro till Norrland, folket där får nöja sig med smulor från framstegets bord – och så finns det alltid nödbidrag.

Det är frapperande hur den här problematikens aktualitet aldrig tycks ta slut.

Historien berättas med mycket musik och sång, det är nästan som en musikal, mer än hälften av texten sjungs. Det är folkligt och underhållande, men också vasst och med förvångsvärt mycket djup.

Jakob Hultcrantz Hansson är lysande i sin bärande roll som Didrik. Han sekunderas väl av de andra, och det är fullständigt fascinerande hur skådespelarna glider in och ur olika roller. Det är skådespeleri på hög nivå.

Sara Lidman hade nog gillat den här föreställningen. Bättre betyg än så kan de inte få.

Bild: Patrick Degerman

 

Jernbanan (gästspel på Konsertteatern i Sundsvall)
Jernbanan är producerad av Västerbottensteatern i samarbete med fria teatergruppen Östfronten

Manus: Dag Thelander efter Sara Lidmans romansvit
Musikkomposition: Per Wickström
Bearbetning och regi: Bobo Lundén
Scenografi: Caroline Romare
Mask och kostym: Helena Andersson
Ljusdesign: Maria Ros
Scenisk rörelse: Kajza Rauhala
Kapellmästare: Mattias Kågström

Medverkande: Andreas Anterot, Amina Avdic, Henrik Gustafsson, Jakob Hultcrantz Hansson, Mattias Kågström, Sonja Lindblom, Ellenor Lindgren

SCENTEKNIK, SCENOGRAFI, DEKOR OCH KOSTYM ÄR PRODUCERADE AV TEATERNS TEKNIKER & ATELJÉPERSONAL.

LJUDTEKNIKER: Jesper Johansson, Oskar Bergkvist
Ljustekniker: Catherine Crépault Wibe, Kin Isaksson
SCENMÄSTARE, SMED OCH SNICKARE: Niclas Andersson
Snickare: Petter Ögren
DEKORMÅLARE & ATTRIBUTMAKARE: Catarina Berglind
REKVISITÖR & ATTRIBUTMAKARE: Nina Muhonen
KOSTYMMÄSTARE: Ulrica Marklund, Terese Larsson, Helena Steisel.
Tekniker: Tomas Johansson

Oheligt förtryck i "helig" stad

 

I den ”heliga” staden Mashhad i Iran inträffar seriemord på prostituerade kvinnor. Dit kommer från Teheran journalisten Arezoo Rahimi, fast besluten att ta reda på sanningen om morden. Och hon upptäcker ganska snart att polisen är inte särskilt angelägen om att fånga in mördaren.

Inte heller myndigheter visar något större intresse för saken, med brett stöd från allmänheten tycker man att det egentligen är bra att dessa ”depraverade” kvinnor röjs undan från samhället. Skulden är helt och hållet deras, med sin bristande moral ”förleder” de männen till synd. Ett typiskt fall av skuldbeläggande av offer.

Rahimi upptäcker också den misär och marginalisering som är de prostituerade kvinnornas tillvaro, en värld av fattigdom, droger och exkludering i skuggan av ett patriarkalt samhälle präglat av hyckleri och dubbelmoral, och där sexuellt våld eller hot om det är ständigt närvarande.

Tack vare Rahimis envetna och modiga insats kan mördaren fängslas. En helt vanlig familjefar, som inte visar minsta tecken på ånger. Han anser sig utföra ett uppdrag av gud, med den för hans sort typiska övertygelsen om att sitta inne med initierad kunskap om vad gud vill, vilket förvånansvärt ofta sammanfaller med vad de själva vill.

Mördaren blir lite av en folkhjälte som hyllas av många och det sker stora demonstrationer med krav på hans frigivning. 16 mord – men de var ju på knarkande horor!

Han döms visserligen till döden, men det förblir länge oklart om straffet någonsin kommer att verkställas. När det ändå sker till slut förstår vi att det är enbart på grund av en intern maktkamp mellan olika falanger inom det islamistiska etablissemanget.

Filmens färgskala är mörk och dunkel, många nattbilder, och en atmosfär av skumrask.

Ett starkt drama om kvinnoförtryck, som avslutas med en scen som trots de många morden är kanske den mest otäcka. Mördarens son utlovar att fortsätta faderns verk.

 

Holy Spider
Regi: Ali Abbasi
Manus: Ali Abbasi, Kamran Bahrami
Foto: Nadim Carlsen
Musik: Martin Dirkov
Medverkande: Zar Amir Ebrahimi, Mehdi Bajestani, Arash Ashtiani, med flera
Distribution: Tri Art Film
Svensk premiär: Januari 2023
En svensk-dansk-tysk-fransk samproduktion

Från starkt och suggestivt till teatral katastrof

 

Foto: Chrisander Brun

Tack vare sin höga standard och goda renommé kan Norrdans knyta till sig många spännande internationella samarbeten. De två senaste är australiensiske James Batchelor och New York-baserade koreografen Jeanine Durning. De har skapat var sitt verk som tillsammans bildar föreställningen ”Everlasting Event”.

Det börjar med ”Event”. Färgstarka kostymer kan leda associationerna till olika tidsepoker och kulturer, jag kom bland annat att tänka på Inka-kulturen, samtidigt som det upphäver dikotomin manligt-kvinnligt.

Tempot är till en början långsamt, nästan lite värdigt, för att stegras succesivt, och sedan avta undan för undan. Dansarna bildar olika figurer, det är ringdans, pardans och solo om vartannat.

Det är som en vandring genom musikhistorien.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Dödläge - Ett schackparti i Vilnius getto

 

Schack är ett älskat och beundrat spel över hela världen, med en synnerligen hög intellektuell och kulturell prestigefaktor. Många vill se spelet som en metafor för livet. Det är nog tveksamt.

I sin klassiska ”Indoktrineringen i Sverige” från 1968 påpekar Göran Palm det uppenbara i schackets hierarkiska karaktär. Spelet går ut på att skydda kungen, den viktigaste men samtidigt minst rörliga pjäsen, och att offra bönder och även pjäser av högre valör är ofta nödvändigt, och kan också vara en finurlig väg till en spektakulär vinst.

En metafor för klassamhället då? Det är i så fall inte det sämsta.

Schackvärldens elitskikt har alltid befolkats av udda personligheter. Den förste officielle världsmästaren Wilhelm Steinitz tyckte inte att han hade några värdiga jordiska motståndare och vände sig till Vatikanen med en vädjan att utmana Gud på simultanparti på tio brädor. Han var dessutom beredd att lägga bort en bonde till Guds fördel. Så vitt känt blev matchen inte av, Gud kanske inte vågade.

Det gjorde däremot Emanuel Lasker som 1894 besegrade Steinitz. Lasker som blev känd för sin romantiska och offensiva spelstil hävdade att schack bevisade marxismens vetenskapliga riktighet, spelet var nämligen inte logiskt utan dialektiskt.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

Tysk höst

 

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.

Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender. 

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också. 

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld. 

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. 

I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november

Poesin till makten - makten till poesin

 

München 1918
Volker Weidarmann
Övers: Per Lennart Månsson
Lind & Co

Efter den sorgliga utflykten till en belgisk semesterort med några tyska exilförfattare sommaren 1936 ”innan mörkret föll” i den fantastiska dokumentärromanen ”Oostende 1936”, backar Volker Weidermann till året 1918 då hela eländet egentligen började – utan att någon var ens i närheten att förstå det.

Det är november 1918 i Tyskland, kriget som bara kunde vinnas är förlorat, försörjningssituationen är desperat, armén är i total upplösning, de politiska strukturerna är sönderslagna, makten ligger bokstavligen på gatan, i väntan på den som helt enkelt tar den.

I München plockar en grupp författare, konstnärer och journalister med teaterkritikern Kurt Eisner, dramatikern Ernst Toller och författaren Gustav Landauer makten, avskaffar monarkin och utropar Rådsrepubliken Bayern.

Det är inte några fullblodspolitiker, yrkesrevolutionärer som bildar regering, de är en grupp drömmare och visionärer som med sitt kärleksbudskap vill alla väl. Eisner kallas för ”En ministerpresident från vänskapens drömda rike”. De nya makthavarnas program är ett slags lyckorecept för samhället: radikal pacifism, permanent direktdemokrati, total jämlikhet och vittgående sociala rättigheter.

Det är ett program som vill göra alla lyckliga, men som så gott som alla vänder sig emot. Den nya regeringen hamnar på kollisionskurs med hela världen. Med högern givetvis, den är lika antikommunistisk som antisemitisk, och ser Rådsrepubliken som en bunt judiska landsförrädare.

Men också nästan hela vänstern opponerar mot Eisner och hans ministrar, socialdemokraterna för att de går för långt, anarkisterna för att de inte går tillräckligt långt, kommunisterna tar avstånd från deras pacifism.

Man sår kärlek men skördar hat.

Stödet för Rådsrepubliken minskar för varje dag, Kurt Eisner mördas, vita kontrarevolutionära trupper närmar sig, på sluttampen får de hårdföra kommunisterna övertaget i München, en mindre massaker på gisslan inträffar, och när staden skiftar färg från rött till vitt slår hämndens timme.

Och som det brukar med råge, nu blir det stora massakrer. Ordningen är återställd. Tror segrarna i alla fall.

I bakgrunden passerar revy en hel rad välkända personligheter. Thomas Mann, som framstår som mycket osympatiskt opportunistisk, Rainer Maria Rilke, förfärad av sin samtid, känner en viss sympati för revolutionen samtidigt som han är rädd för den, Victor Klemperer rapporterar med stor skepsis.

Och knappt synlig i kulisserna en viss vicekorpral Adolf Hitler, uppskattad för sin lydnad, märkligt lojal mot Rådsrepubliken, något han skulle förljuget förneka i sin ökända ”Mein Kampf”. Och det skulle dröja knappt 15 år förrän han tar diktatorisk makt i Tyskland och leder världen mot en katastrof av historiskt unika dimensioner.

Den som inte ser sambanden måste anstränga sig rejält för att blunda med båda ögonen.

Situationen vid Eisners med fleras maktövertagande i München påminner starkt om vad som utspelar sig i Ryssland i oktober 1917. Den avgörande skillnaden är att i Ryssland tas makten av de beslutsamma och hänsynslösa bolsjevikerna, som målmedvetet och våldsamt lyckas behålla kontrollen över det väldiga landet, medan i München genomfördes revolutionsförsöket av en liten grupp författare och drömmare som trodde på kärlek, konst, utbildning och icke-våld som vägen till ett bättre samhälle, de var oundvikligen dömda till undergång redan från början.

Bolsjevikernas framgång övertygar knappast, utvecklingen förvandlade snabbt drömmen om jämlikhet och rättvisa till en mardröm av terror och diktatur, och Sovjetunionen är numera borta.

De välmenande revolutionärerna från München åstadkom kanske inte särskilt mycket. Men kvar är ändå drömmen, tron på ett bättre, rättvist samhälle och övertygelsen om en humanistisk väg dit.

Kadaver-affären - ”Kristna lik åt de kristna!”

 

Antisemitismen mörka historia innehåller många märkliga händelser, men frågan är om inte en av de märkligaste inträffade för 100 år sedan i det då polska Vilnius. I det relativt nyöppnade Stefan Batory-universitetet krävde de kristna studenterna vid medicinska fakulteten att det skulle tillhandahållas judiska lik för dissektion i proportion till antalet judiska medicinstudenter, i annat fall skulle de judiska studenterna blockeras från dissektionsundervisningen. Händelsen har gått till eftervärlden som ”lik-affären” (afera trupia, Cadaver Affair).

Samma krav kom snart att ställas också vid de andra polska universiteten, i Warszawa, Kraków och Lwów. Liknande kampanjer förekom under första hälften av 1920-talet i Österrike, Tjeckoslovakien och Rumänien.

Bakgrunden kan tyckas ganska prosaisk, det rådde allmän brist på lik för medicinska syften, och de som fanns tillgängliga för anatomiska studier var huvudsakligen ”kristna” – om lik kan sägas ha en religion. Den polska lagen tillät att lik som ingen gjorde anspråk på inom 48 timmar kunde användas av de medicinska fakulteterna.

Annorlunda förhöll det sig med ”judiska” lik. Enligt den mosaiska tron ska alla ges en anständig begravning, dissektion, liksom för övrigt obduktion, ses som likskändning och brott mot griftefriden.

Studentorganisationerna under mellankrigstiden dominerades i Polen, liksom i många andra europeiska länder, av högernationalistiska krafter, inte sällan ganska radikala, med starka antisemitiska inslag.

De kristna studenternas krav på fler ”judiska” lik fördes emellertid med förment rationella argument. Man hävdade att lika rättigheter krävde också lika skyldigheter, judar anklagades för diskriminering av kristna, judarna uppmanades att bekämpa ”vidskepelse”, medan man själv ansåg sig stå för upplysning och framsteg.

Men som historikern Natalia Aleksiun påpekar i sin artikel ”Christian Corpses for Christians! Dissecting the Anti-Semitism behind the Cadaver Affair of the Second Polish Republic” från 2011 (och som är den huvudsakliga källan för min text) var det i själva verket ingenting annat än ett sätt att angripa judar.

Det var å ena sidan en reaktion mot den relativt höga andelen judiska studenter, inom de medicinska fakulteterna var de under 20-talet kanske så många som 30 procent, krav på numerus clausus blev allt högljuddare (för att mot slutet av 30-talet bli till numerus nullus), och framfördes som ett försvar av polska nationella intressen.

Å andra sidan är hela ”lik-affären” en återspegling av det omgivande samhällets tilltagande antisemitism, och i kraven på fler ”judiska” lik kan tydligt skönjas en underliggande strävan till total separation av de olika etniska grupperna, då judar ses som fullständiga – och farliga – främlingar, ända in i döden.

Så gott som alla judiska studenter hade just ingenting emot att ”judiska” lik skulle användas i undervisningen, de kom genomgående från sekulariserade hem och var inte bundna av religiösa påbud. Men de motsatte sig att de personligen skulle göras ansvariga för situationen, och protesterade mot att de hindrades i fullföljandet av sina studier.

I förlängningen var det en protest mot antisemitism och diskriminering.

Medan universitetsledningar vacklade och började böja sig för de kristna studenternas krav, fick dessa samtidigt stöd från det nationella läkarförbundet. Kampanjerna radikaliseras alltmer, och det uppstod bisarra situationer då lik och till och med lemmar räknades för att fastställa antalet judiska studenter som tilläts att delta i dissektionerna. Resten utestängdes.

Likaledes bisarra paroller framfördes, som ”Kristna lik åt de kristna!”

Vid ingången till 30-talet övergår paroller och proklamationer i öppet våld, upplopp, misshandel och övergrepp blir allt vanligare.

”Lik-affären” återspeglar på ett ödesdigert sätt de polsk-judiska relationerna under mellankrigstiden, och den antisemitism som alltmer dominerade den politiska scenen.

En dag för en stunds eftertanke över den egna dödligheten

 

Det viktigaste under den här veckan, ja månaden, kanske hela året, är utan tvekan Alla helgons dag, och allting som har med den helgen att göra.

Inte för att jag är så mycket för helgon, även om det finns några figurer bland dem som är på ett eller annat sätt tilltalande, som till exempel Josef av Copertino som är beskyddare av astronauter och mentalt handikappade, men också studenter, och Frans av Sales, skyddshelgon för skribenter och författare, men även döva. Nej, det handlar snarare om vad helgen innebär.

Vi kan börja med att konstatera vad helgen inte innebär. Alltså, den har inte med bus eller godis att göra, inte heller om att spöka ut sig i löjliga kostymeringar, och definitivt inte om ett desperat försök att få till ännu ett kommersiellt tillfälle att kränga diverse skräp och tingel tangel.

Det handlar om någonting helt annat, nämligen Döden.

Att minnas de döda, och att ägna en stunds eftertanke den egna dödligheten.

I vår kultur hyllas ungdomen, samtidigt som döden förträngs. Men det hjälper inte. Vi åldras, med eller utan värdighet – det är upp till var och en – med eller utan botox, hårinplantat och antirynkkrämer, och så småningom dör vi. Sådan är livets ordning, det finns en början och ett slut, liv och död hör ihop.

Det är värt att minnas, åtminstone en gång om året.

Allhelgonahelgen är också en mycket stämningsfull helg, med alla ljusen som lyser upp det tilltagande mörkret.

Så tänd ljus, för dina döda nära och kära, för alla döda som inte har någon längre som kan minnas dem, och för dig själv.