Orimligt till höger och vänster

Krönikan från senaste numret av Transportarbetaren får bli årets nyårshälsning:

Jag hade tänkt skriva en kul krönika. Någonting humoristiskt om vintern på väg, ett skojigt missöde vid byte till vinterdäck, och något dråpligt om en kollega som drattar på ändan när första halkan slog till.

Men så läste jag notisen om att nästan 17 procent av LO:s medlemmar skulle rösta på Sverigedemokraterna om det var val idag. Inom två förbund, Byggnads och vårt eget Transport är stödet för SD ännu högre. Och då blev jag arg som ett tidningsbud framför en oskottad brevlåda, och när ilskan hade lagt sig var jag bara ledsen och fundersam.

Något humoristiskt var det inte längre tal om.

Jag är en stolt medlem i Transportarbetareförbundet. Vår ordförande Lasse Lindgren kommenterar stödet för SD: ” Billig utländsk arbetskraft dumpar arbetsvillkoren i åkerinäringen, och inget parti tar tag i problemen.”

Och det är ju sant. Men är det verkligen SD:s huvudmotståndare muslimerna som kör omkring på våra vägar för taskiga löner? Utomnordiska invandrare som accepterar vilka usla villkor som helst bakom ratten? Jag skulle inte tro det.

Nu har LO och sossarna faktiskt gått ut och sagt att det inte duger längre, och svenska kollektivavtal ska alltid gälla i Sverige. Men hur de ska få genom det i ett marknadsfundamentalistiskt EU är och förblir en gåta. Här har vi ett verkligt problem. EU skulle ju vara så bra, och inte skulle det drabba den svenska modellen, och det är roligare att säga ja.

Alla partier i Sverige, utom V och SD, är för EU, även om det i S fall kan vara svårt att begripa varför, alla som har hört en socialdemokratisk politiker med röda öronsnibbar och sammanbitna tänder svamla om att vi måste vara med och påverka, förstår vad jag menar.

Problemet är förstås inte EU i sig, jag är den förste att förespråka internationellt samarbete, utan unionens högerpolitik, som gynnar kapitalet och drabbar löntagare. Dessvärre är det inte ett dugg bättre här hemma.

Och hur mycket SD än försöker utmåla sig som ett antietablissemangparti så har de till största delen stött just denna högerpolitik.

Det värsta av allt är att det saknas alternativ. Nyligen sa LO:s ordförande Karl-Petter Thorvaldsson att tre procent arbetslöshet är ”rimligt”. Nyliberala ekonomer brukar nämna siffran fyra procent. Man får vara tacksam att LO ligger snäppet under nyliberalismens profeter, men det finns en samsyn här som är totalt orimlig.

LO:s medlemmar har inte vridits åt höger. Bara 14 procent ger sin röst åt de borgerliga partierna tillsammans. Knappt tre procentenheter mer än åt V.

Inte heller tror jag på att rasismen har ökat. Det Sverige som jag kom till för drygt 40 år sedan var ett inskränkt samhälle, präglat av självgodhet och främlingsfientlighet. Idag är öppenheten och toleransen långt större, det finns faktiskt opinionsundersökningar som klart och tydligt visar på det.

Skillnaden är att idag monteras välfärdssamhället ner undan för undan, att det förs en orättfärdig politik som splittrar och skapar klyftor. Och det började inte med Reinfeldt.

Lösningen är inte att jaga invandrare på flykten, utan en satsning på full sysselsättning och utbyggd välfärd. Eller annorlunda uttryckt: det gäller att vinna LO:s väljare.

Och eftersom det ändå skulle vara en humoristisk krönika kan jag inte låta bli att citera min favorit Falstaff Fakir: ”Sverige åt svenskarna, Nordpolen åt nordpolackerna, Sydpolen åt sydpolackerna!”

Gott nytt år.