Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 28 februari 2011

Stopp utanför Warszawas portar


BOK
Warszawa 1920
Adam Zamoyski
Övers: Andreas Wadensjö
Dialogos, 2010

En historisk händelse av nästan mytiska dimensioner i polsk mellankrigshistoria, som dagens polska höger gärna vill anknyta till. Samtidigt tämligen okänt i Västeuropa, trots att det enligt det polska synsättet räddade nämnda Europa från att förslavas av bolsjevikiska horder.

Det handlar om det polsk-ryska kriget 1920. Den pånyttfödda polska staten utnyttjar svagheten hos ett Ryssland som fortfarande är sönderslitet av ett blodigt inbördeskrig, och etablerar ”fakta på marken” genom att ockupera stora delar av Ukraina och Vitryssland. Ryssarna lyckas dock att driva tillbaka polackerna, och de desperata bolsjevikerna ser här sin chans att slinka ut ur sin isolering och efterblivenhet genom att exportera revolutionen till Väst med hjälp av Röda Arméns bajonetter.
Det blev stopp utanför Warszawas portar, mest beroende på utdragna försörjningslinjer, oklar befälsordning, och inte minst polsk beslutsamhet. Händelsen kallas ”Undret vid Wisła”.
Därmed besvarades frågan om det går att bygga socialismen i ett land. Visst går det, men resultatet blir därefter.
För Västeuropas del är konsekvenserna uppenbara, genom vad som inte hände.

Men visst är det en spännande fråga hur den reellt existerande socialismen hade kunnat se ut om den kommit att inbegripa det industrialiserade Västeuropa.
Zamoyskis bok, trots uppenbara försök till objektivitet, riktigt dryper av traditionell polsk russofobi. Inte minst får den sovjetiske befälhavaren, Michail Tuchatjevskij, den unge marskalken som formulerar ett antal moderna militärdoktriner som sedermera används framgångsrikt av framför allt tyskarna, och som 1937 i likhet med så många andra sovjetiska officerare faller offer för Stalins utrensningar, en behandling som är allt annat än rättvis. Den är dessutom ganska rörig, och förlorar sig alldeles för mycket i detaljerade beskrivningar av alla militära rörelser och förflyttningar hit och dit. Men den ger en ganska hygglig översikt av händelseförloppet, och framför allt bjuder på ett slösande generöst bildmaterial.

Lenin tillbaka i Polen


Poronin var platsen var den hysteriska Leninkulten i Polen under den reellt existerande socialismens tid. Poronin är ett litet samhälle i fjällen i södra Polen. Hit brukade Lenin komma för rekreation och möten med kamrater från Ryssland åren 1912-14, som han tillbringade i Galizien, den del av Ukraina som då var en del av Österrike-Ungern.

1948 öppnade här ett Leninmuseum och en staty avtäcktes. 1989 stängdes museet och monumentet flyttades till museet för socialrealism i Lublin.

Nu vill de lokala företrädarna för den högerliberala Medborgarplattformen (PO) föra tillbaka Lenin till Poronin. Det skulle ge det lilla samhället konkurrensfördelar, inte minst gentemot det närbelägna vintersportcentret Zakopane, och locka till sig framför allt utländska turister.

- I kapitalismens tidevarv borde Poronin utnyttja varje marknadsföringschans, som gavs samhället av den kommunistiska rörelsens historia, säger Kazimierz Czekaj från PO, enligt Internetportalen lewica.pl.

Förslaget har fått stöd från PO inom länet, men väcker mycket kontroverser på riksplanet.

En judisk republik


BOK
Birobidzjan. Judiska Autonoma Området i ryska Fjärran Östern
Lars Åhlander
Dialogos, 2010

Det tsaristiska Ryssland lämnade efter sig en mångnationell stat, med en mängd olösta minoritetsproblem. En av de mest utsatta befolkningsgrupperna var judarna, som under tsarregimen utsattes för ständig diskriminering och kraftiga begränsningar, som till och från flammade upp i våld med regelrätta pogromer (ett ryskt ord ursprungligen), med misshandel, plundringar, våldtäkter och även dödsfall. Vid förra sekelskiftet fanns det i Ryssland över fem miljoner judar – och då hade ändå över två miljoner redan lämnat landet för Amerika.

När bolsjevikerna efter inbördeskriget väl hade konsoliderat sin maktställning fanns det en stark ambition att lösa minoritetsmotsättningarna. Enligt deras program skulle det ske i en anda av självbestämmande och bejakande av varje folks kultur. Självbestämmandet borde vara kopplat till ett bestämt territorium, helst nationellt enhetligt.

För judarnas del medförde det ett uppenbart problem. Efter ganska storslagna planer för en judisk sovjetrepublik på Krim, som dock stöp på lokalbefolkningens våldsamma motstånd, bestämde man sig att bilda ett autonomt judiskt område i Birobidzjan, i Fjärran Östern, på gränsen till Kina.

Området skulle vara världens första judiska stat, och var naturligtvis också tänkt som ett alternativ till sionismen. Därför satsade man på jiddisch, det arbetande folkets språk och kultur, till skillnad från sionismens hebreiska borgerliga nationalism.

En annan ambition som Birobidzjan hade gemensam med sionismen var det judiska folkets ”produktivisering”. Den skeva sociala strukturen, de flesta judar var hantverkare, småföretagare, med en stor andel så kallade ”Luftmenschen”, skulle avhjälpas genom att judarna blev jordbrukare. Både kommunisterna och sionisterna misslyckades i det avseendet.

Birobidzjan blev aldrig någon större framgång. Judarna förblev alltid en minoritet i området. Inte fler än 40 000 judar bodde där på en och samma gång, även om omsättningen var stor, och sammanlagt kan så många som en miljon judar ha passerat området.

Birobidzjans avlägsna läge, det är 832 mil från Moskva, liksom områdets svåra klimat, var säkert bidragande orsaker. Men framför allt var det frånvaron av diskriminering och den nyvunna jämställdheten med hyggliga framtidsutsikter som fick judarna att stanna i Sovjetunionens västra delar.

Situationen ändrades genom Stalins utrensningar efter 1936, som drabbade Birobidzjan hårt. Andra världskriget medförde en återgång till den gamla storryska chauvinismen, som efter kriget ledde också till mer eller mindre förtäckta former av antisemitism. Den judiska frågan förblev olöst, i likhet med många andra nationalitetsproblem i Sovjet.

Det är paradoxalt att bolsjevikernas gamla paradgren var en av de bidragande orsakerna till Sovjets fall.

Idag har Birobidzjan behållit sitt judiska namn, trots att den judiska befolkningen där är försumbar. Området har dessutom blivit ett internationellt centrum för jiddischstudier. Outgrundliga är historiens vägar.

Om detta har Lars Åhlander skrivit en kort men informativ bok, som ger mersmak. Boken innehåller ett rikt bildmaterial och en värdefull käll- och litteraturförteckning.

söndag 27 februari 2011

Veckan från hyllan 6


I somras tillbringade jag en stipendievecka på det en aning speciella pensionatet Kiörningsgården i Nordingrå. Det fanns inget Internet på stället vilket passade mig alldeles utmärkt. En stor distraktion mindre. Det visade sig dessutom att min mobiltelefon hade ingen täckning där. Det passade mig egentligen hur fint som helst, och ändå blev jag en smula irriterad. Vi kanske gillar våra distraktioner?

För några dagar sedan kom jag hem från två veckors semester. Var långt borta, i det stora landet i väster (inte Norge!). Första veckan fungerade inte min mobiltelefon, "ingen näråtkomst", vilket jag fann irriterande, sedan helt plötsligt och utan någon rationell förklaring kom den bara igång. Vilket jag fann glädjande. Och ändå ville jag inte alls bli uppringd av vare sig vän eller främling, och hade inte en tanke på att kontakta någon. Jag hade inget som helst behov av att vara nåbar. Men det var bra med uppkoppling "ut ifall att".

Ut ifall att vaddå?! Det ständiga behov av att var kontaktbar och uppkopplad är rent sjukligt. Tekniska apparater förväntas underlätta livet, men det är frågan om inte de skapar lika många problem som de löser. Och i förlängningen finns frågan vem som har kontrollen, vi över tekniken eller den över oss?

Den tyske författaren Daniel Kehlmann låter mobiltelefonen vara en slags huvudperson i sin nya roman "Berömmelse" (Bonniers; övers: Lars W Freij). I nio till synes helt fristående historier, men som är förbundna på ett intrikat sätt genom personer och händelser, berättas om en verklighet som är verkligare än verklighet själv. Att vara borta är detsamma som att inte kunna komma åt internet, mobiltelefonens täckning kan vara helt livsavgörande (jojo!), och kan vårt liv plötsligt bli mycket intressantare av vi av misstag tilldelas någon annans telefonnummer?

Det är rappt berättat, det är klurigt och samtidigt inte så lite djuplodande. Här finns också intressanta sidospår om identiteter, sammanhang, globalisering, skapandets villkor och griniga författare.

På köpet får man dessutom ett obetalbart lustmord på Paulo Coelho.

lördag 26 februari 2011

Postum berömmelse för fantastisk Bolaño


Det finns något djupt romantiskt över författaren Roberto Bolaños person. Han hankar sig fram på diverse påhugg som diskare och campingvakt, medan han skriver, både prosa och poesi, mest det sistnämnda, men blir ständigt refuserad, och det som ges ut når bara små upplagor. Han får sitt genombrott postumt, han dör ung, blott 50 år gammal, i väntan på en njurtransplantation på ett sjukhus i Barcelona, år 2003.
Bolaño var född i Chile, tillbringade sina ungdomsår i Mexico, flyttade tillbaka till Santiago när Allende kom till makten, och flydde landet efter militärkuppen. Efter några år i Mexiko igen, landade han i Katalonien. I flera intervjuer säger han att han är latinamerikan, men att hans fosterland är hans barn och hans böcker. I ett tal på ett litterärt symposium i Wien år 2000 likställer han litteratur och exil, och tar kraftfullt avstånd från alla former av nationalism.

Det låter sig sägas, men samtidigt går det inte att ta fel på Bolaños starka känslor, hans kärlek, till Latinamerika i allmänhet och Chile i synnerhet. Också Mexiko spelar en framträdande roll i hans romaner.
Men visst finns det en skillnad, en avgörande sådan mellan Bolaños författarskap och litteraturen skapad av författare till den berömda latinamerikanska litterära el boom (ett härligt uttryck!), som Garcia Marquez, Vargas Llosa, Carpentier, med flera. Där de bygger sitt litterära universum lokalt, fast förankrat i en omisskännlig latinamerikansk miljö, är Bolaño en globaliseringens författare, som rör sig obehindrad över länder och kontinenter. Hans miljöskildringar blir mindre av beskrivningar av hur det ser ut på vissa ställen, utan utgör snarare mentala landskap som återger ett samhällstillstånd.
Också i Om natten i Chile (Tranan, 2009), som för ovanlighetens skull utspelar sig till största delen i Chile, företar huvudpersonen en längre resa till Europa, och som spelar en avgörande roll för handlingen.

Historien om Bolaños svenska utgivning saknar inte dramatik. De två första romanerna, De vilda detektiverna (2007) och Om natten i Chile, gavs ut av det lilla förlaget Tranan, med en fantastisk utgivning, specialiserad på böcker från Latinamerika, Afrika och Asien. De två var måttliga försäljningsframgångar. När det var dags att ge ut megasuccén 2666 blev Tranan dragna vid näsan av Bonniers, som hade bjudit över.
”De små förlagen får så – de stora skörda”, säger Tranans förläggare Styrbjörn Gustafsson.
Situationen blir inte mindre absurd av att Bonniers är på gång med utgivningen av ännu en roman av Bolaño, medan lilla Tranan i februari ska ge ut en diktsamling av honom med titeln Det okända universitetet). Det är inte svårt att räkna ut vilken av dessa två som kommer att bli den stora kommersiella framgången.
Det är en klen tröst för  Tranan att Bolaño såg sig själv främst som poet, och hävdade att han skrev romaner enbart för att kunna försörja sin familj. Han såg också ner på berömmelse, och låter sin hjälte i 2666 säga: ”De människor han älskade eller mindes med saknad var inte berömda/../Berömmelse byggde på streberaktighet eller misstag och lögn/…/Berömmelse och litteratur var oförsonliga fiender.”
Romanen 2666 är Bolaños magnum opus, också till omfånget, den är på drygt 1000 sidor. De vilda detektiverna är 700 sidor, medan Om natten i Chile är i det lilla formatet om 150 sidor.

Titeln är ett mysterium och föremål för många gissningar och spekulationer. 2666 är riktnumret till Sonora i Mexico, där stor del av handlingen utspelar sig. 666 är talet för vilddjuret i Uppenbarelseboken. 2:a skulle i så fall kunna stå för det nya seklet. Romanen är nämligen en vildsint sammanfattning och en svidande vidräkning med 1900-talet.
Boken består av fem till synes fristående delar. Det är som ett pussel, där läsaren successivt kan börja skönja helhetsbilden, och till slut faller sista biten på plats, och på ett finurligt och elegant sätt träder bilden fram.
Det börjar med några litteraturvetares fascination av och jakt efter en mystisk tysk författare som ingen någonsin har träffat vid namn Benno von Archimboldi. Det är ett namn som man omedelbart associerar med den italienske 1500-talkonstnären Giuseppe Archimboldo, en udda skapare, som anses vara en förelöpare till surrealismen.

Det finns också klara inslag av surrealism i romanen, inte minst är Bolaño förtjust i långa drömsekvenser. Men boken är oändligt rik på uttrycksformer och stilar. Här finns en härlig blandning av hårdkokt deckare, polisrapportprosa, filosofiska betraktelser, äventyrsberättelser, familjesagor, skrönor och dåliga vitsar som tillsammans bildar något slags litterärt allkonstverk.
Och jag kan försäkra alla som eventuellt känner oro och osäkerhet – nej det är inte svårtläst, tvärtom. Bolaño är en fantastisk berättare, man sträckläser och njuter.
Temat med att man letar efter en mystisk författare går också igen i De vilda detektiverna. Och som en av personerna i 2666 konstaterar, bara för att något saknas, betyder det inte att det inte finns.
Det centrala och längsta avsnittet i boken är en skildring från en fiktiv mexikansk stad nära gränsen till USA där hundratals kvinnor försvinner under en längre tid. De hittas på soptippar och ödetomter brutalt våldtagna och bestialiskt mördade. De flesta är arbetare vid monteringsfabriker som levererar till USA, och där de som ens nämner ordet ”fackförening” omedelbart får sparken. Det antyds att några överklasspersoner kan vara inblandade, men den korrumperade, håglösa och ointresserade polisen kommer ingen vart i sina fumliga mordutredningar.

Genom en lång och tröstlös beskrivning av de många fallen skildrar Bolaño en iskall värld av besinningslöst våld och övergrepp. Men samtidigt blir det också ett monument över alla namnlösa och ansiktslösa som far illa i samhället. Det är en mycket politisk roman, där klass, kön, och från ett tidigare avsnitt även ras, står i centrum.
Det är också en pessimistisk bok. Våldet regerar, den kriminella härskarklassen går straffri, politiken trampar sönder konsten, medan de opportunistiska intellektuella sviker sitt ansvar. De intellektuellas svek och karriärism är också ämnet för Om natten i Chile.

Finns det då någon väg ut, någon öppning som lämnar åtminstone en gnutta hopp?
Bolaño förblir konsekvent och sig själv trogen, och erbjuder inga definitiva lösningar. Men det finns antydningar om vilken riktning man kan välja för att hitta ut ur hopplöshetens labyrint. Det är kärleken till litteraturen, det är en moders ovillkorliga kärlek, och det kan helt enkelt vara livets små glädjeämnen, som ja, till exempel en god glass.
Bolaños författarskap är en kalejdoskopisk resa som ständigt uppvisar oväntade mönster, nya infallsvinklar, spännande nyanser, ackompanjerade av ett myller av röster. Med hans egna ord: ”de stora verken, de icke-perfekta, vilt flödande verken, de som banar väg till det okända”.

Musikaljätte med Holas elever


Musikalelever från Hola Folkhögskola bjöd på konsert med Andrew Lloyd Webbers sånger på Babelsberg igår kväll. Programmet var en blandning av känt och mindre känt av musikalgiganten. Konserten är en del av elevernas utbildning.

Egentligen heter linjen sceniskt förberedelseår, men som deras lärare Hans-Olov Furberg förklarade håller man på med sång, dans och teater, och då blir det just musikal. Varje höst och vår sätter eleverna upp en lite större föreställning.

- Och vår det blir det för vår del när vi har passerat jul, skrattar Hans-Olov.

Anledningen till att man valde just Andrew Lloyd Webber är att man vill hylla musikalgenrens giganter. Tidigare hade man satt upp en föreställning med den andra stora namnet inom musikteatern, Stephen Sondheim, kanske inte så känd i Sverige, men närmast helgonförklarad i USA.

- Lloyd Webbers produktion är så enormt stor att det var svårt att välja. Samtidigt ville vi att det skulle bli lite av en utmaning, och bestämde oss därför för de inte så kända musikalerna, berättar Hans-Olov Furberg.

Bland annat sjöng man några sånger från Lloyd Webbers senaste musikal, ”Love never dies”, som hittills har bara spelats i England, och är en fortsättning på megasuccén ”Fantomen på operan”.

Eleverna på Holas musikallinje kommer från hela Sverige, även om årets upplaga är mest Norrlandspräglat. Hans-Olov Furberg tyckte också att det var glädjande med fler killar, i år var de två, vilket är en ökning med 200 procent mot förra året!

- Den här årgången är en mycket homogen och sångstark grupp, sa Hans-Olov.

Det är bara att instämma.

Styresholmsspelet återuppstår


Det repeteras teater för fullt i Prästmon. Efter flera års uppehåll ska nu föreningen Styresholmsspelet sätta upp den irländska klassikern ”Hjälten på den gröna ön”. Den här gången har man fått mycket hjälp från Scenkonstbolaget.

År 2005 spelades det teater sist i Styresholm. Då var det pjäsen ”Tidens tro” om häxprocesserna i trakten. Men det händer mycket annat på Styresholm hela tiden.

- Vi har många andra arrangemang, ett tag hände det något varje månad, och det drog mycket folk, berättar Gun Bengtsson, aktiv i föreningen, och också den som håller i trådarna i allt som har med den nya pjäsen att göra.

Scenkonstbolaget Västernorrland stöttar med regissör, scenograf och maskör. Tomas Melander är regissör, och han anser att irländaren Synges klassiska ”Hjälten på den gröna ön” passar utmärkt att spela på Styresholm:

- Den har en landsbygdens grundton, med en stark beröring med glesbygd som ligger långt borta.

Det finns fler skäl som gör ”Hjälten på den gröna ön” aktuell också i vår tid, trots att pjäsen har mer än hundra år på nacken.

- Den ger uttryck åt vårt behov av hjältar, vi älskar att identifiera oss med hjältar, säger Tomas Melander. Dessutom beskriver pjäsen en klassisk generationsmotsättning, med starka förtryckande fäder som står i vägen för unga människors kärlek.

Ensemblen består enbart av amatörer. Det är tolv personer som kommer både från Kramfors och från Sollefteå. ”Det bästa av det mesta”, säger Tomas Melander skämtsamt, och påpekar att han har erfarenhet sedan tidigare med att arbeta med amatörteater.

En av Sollefteåborna är för övrigt Inger Eldeklint, som har arbetat under många år som journalist på Tidningen Ångermanland.

Premiär för pjäsen beräknas äga rum den 26 juni på Styresholm.

söndag 6 februari 2011

Veckan från hyllan 5


Händelseutvecklingen i Tunisien, Egypten och de andra länderna i Mellanöstern inger hopp. För folken där naturligtvis, men också för oss andra. Historien är inte slut, det finns inte bara en väg, när det ser som mörkast ut vänder det plötsligt. Det är en läxa, både för all världens makthavare, men även för dem som förtvivlar. Det finns alltid hopp.

Egypten är ett spännande och trevligt land som jag hade nöjet att besöka förra året. Överallt var det fullt med ryssar, på många ställen var skyltarna också på ryska, och varenda försäljare kunde köpslå på i stort sett vilket språk som helst. Det var egentligen inte så trevligt.

Man såg väldigt få egyptiska kvinnor, alla försäljare, serveringspersonal, hotellanställda, och så vidare, var män. Utom på apoteken, där arbetade bara kvinnor. Intressant, varför just på apotek?

En fin vecka i Hurghada förlängdes oväntat av ett vulkanutbrott på Island. Tala om globalisering! Hemresan var ganska äventyrlig, men det ska jag berätta en annan gång. Hem kom vi i alla fall, även om det var en vecka senare än planerat.

Världen gick inte under, om man säger så.

Nu när jag tittar på tv-bilder från Kairo, Alexandria, och de andra egyptiska städerna, lovar jag mig själv att äntligen lära mig mer om detta fantastiska land, och gå bortom Mika Waltaris i och för sig fina "Sinuhe egyptiern". Jag ska läsa Mahfouz och Nawal el Saadawi. Och dessutom Miral al-Tahawi, Alaa al-Aswany, Tawfiq al-Hakim, Ahmad al-Khamisi, Edwar al-Kharrat, Albert Cossery, Taha Husein, Sunallah Ibrahim, Yousuf Idris, Nabil Naoum, Abd el-Rahman Sharqawi, Ahdaf Soueif, Baha Tahir.

Det tycker jag att ni också ska göra. Och jo, alla dessa finns översatta till svenska.

torsdag 3 februari 2011

Ett begåvat kräk skändat


Kultur-Argentina är i uppror. På omslaget till den chilenske författaren Eduardo Labarcas senaste bok El enigma de los módulos (Modulernas gåta) urinerar denne på Jorge Luis Borges´grav på kyrkogården i Genève
.
Labarca är en journalist och författare som har skrivit många böcker, både skön- och facklitteratur, och är översatt till flera språk. Efter kuppen 1973 lämnade han Chile, och arbetade bland annat för Radio Moskvas chilenska program.

Till The Guardian säger han att bilden är arrangerad, och att strålen som man ser på bilden kommer från en vattenflaska han håller undanskymd i handen. Han säger att pinkandet på graven var en ”legitim konstnärlig handling”, och att omslaget står i överenskommelse med bokens innehåll.

Labarca säger också att Borges var en stor författare, men att han känner ”fullständig förakt för honom som medborgare”, eftersom Borges litterära talang inte motsvarade hans beteende som människa.

Argentinaren Borges anses som en av 1900-talets största författare. Samtidigt var han ökänd för sina sexistiska och rasistiska åsikter. Han uppträdde flera gånger offentligt med den argentinska militärjuntans ledare. Efter ett möte med Pinochet berömde han honom för att ha räddat frihet och ordning i Chile.

Kan en person vara en stor författare samtidigt som han/hon hyser de mest avskyvärda åsikter? Den debatten har sin aktualitet med Mario Vargas Llosa.

Det var nog tur att Borges aldrig fick Nobelpriset.