Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

lördag 30 november 2013

Ungdomar arrangerade en egen adventkonsert



Det bjöds igår kväll på en adventskonsert i ungdomens tecken på Frånö Folkets hus. Eleverna från estetlinjen stod för hela arrangemangen, med lite stöd av föräldrar och lärare. Dessutom hade man gästartister från Hola.

Idén att ha ett eget arrangemang föddes i somras under Öfesten på Sandslån. Coverbandet Dreams, med elever från estetlinjen, uppträdde där, och fick en förfrågan från musikprofilen Sylvia Sandin om att arrangera en egen konsert.

-          Jag minns så väl all den musik som fanns på Folkets hus runt om här på 60- och 70-talen. Men istället för nostalgi vill jag släppa fram alla de talanger som finns i Kramfors, säger Sylvia.

Sagt och gjort. Frånö Folkets hus ställde upp med lokal, ABF hjälpte till med affisch, föräldrarna har bakat och skänkt priser till lotteri, men allt annat har eleverna byggt upp själva.

Dreams, som består av Elin Olsson, Linn Fröberg, Anna Sjöstedt och Josefin Lundholm, sjöng några julsånger, i den övriga repertoaren ingick covers på modern popmusik, mest popballader.

Kvällens gästartister var gruppen Joe från Hola Folkhögskola. De beskrev själva sin musik som en blandning av rock och blues, med inspiration från främst Fleetwood Mac.

Det var för övrigt Holas ljudlinje som stod för ljud och ljus under konserten.

En extra krydda i arrangemanget var en liten konstutställning av två av estetlinjens elever, Elin Olsson och Josefin Lundholm, som ställde ut foto, med framför allt naturmotiv. Dessutom visade elvaårige Filip Sjöstedt teckningar och fantasifulla skulpturer av plastmuggar och skedar.

Jessica Strindlund, musiklärare vid Kulturskolan, sken som en adventsstjärna:

-          Jag är mycket stolt över mina elever!

fredag 29 november 2013

Från en kall och grym värld



En hemstad
Kristian Lundberg
W & W, 2013

Malmö är Kristian Lundbergs stad. Staden är en fysisk plats, där konkreta händelser utspelar sig, men lika mycket ett mentalt och politiskt tillstånd. Här finns alla hans minnen, det som har gjort honom till den människa han är. Och det är ingen munter historia; ”Det finns vissa kvarter och områden i Malmö som jag får tvinga mig att passera igenom.”

Här växer Kristian Lundberg upp med en frånvarande far och en psykiskt sjuk mor. De fem syskonen är ofta hungriga, hemma finns det sällan eller aldrig någon mat, och det är enda anledningen för dem att gå till skolan. De flyttar runt för att undkomma socialen. Kronofogden är deras mest frekventa gäst. De besöken är djupt förnedrande – och lika meningslösa som resultatlösa, det finns ändå ingenting att utmäta.

Det är en ofattbar fattigdom mitt i välfärden, det är en misär som ställer de som drabbats utanför samhällets gemenskap, som berövar barnen deras jämnårigas glädjeämnen och upplevelser. Semester är ett okänt begrepp här, och Kristian Lundberg är nästan vuxen första gången han går på bio.

Det är en kall och grym värld med misshandel, missbruk och kriminalitet. Det är klassamhället.

Färden genom det som Lundberg med ett välfunnet ord kallar ”klassmörker” leder lätt till en desperat jakt efter pengar. Det leder raka vägen till en ökänd pedofils lägenhet, där de utsatta finner ett överflöd som förvägrats dem, och en sorts uppskattning och värme, som de också saknar.
Och traumatiska minnen för livet; ”Det kan ta ett helt liv att vänja sig vid sig själv.”

Och en del klarar inte det. Lundberg redogör sakligt för möten med forna kamrater som numera befinner sig på samhällets botten, några finns inte längre, trycket blev för stort, och deras unga liv ändade med överdos eller självmord. Lundberg själv har funderat på självmord sedan han var tolv år gammal.

Kristian Lundberg har en egen stil som är en märklig blandning av bibliskt, mer ny- än gammaltestamentligt, och vilket jag uppriktigt sagt har lite svårt för, men som uppvägs av de poetiska kvaliteterna.
Han närmar sig ämnet stegvis, eller kanske snarare i cirklar, med omtagningar, variationer på temat som går allt djupare och tätare inpå det smärtsamma.


Samtidigt bjuder han in läsaren i en ständigt pågående dialog. Det finns ingen försoning, det finns bara berättelser, och den som äger sin berättelse är fri att leva det liv som är ”smärta och hopp sammavävda”.

torsdag 28 november 2013

Chanukka 2013



Igår började den judiska högtiden Chanukka. Eftersom man aldrig ska missa ett tillfälle att lyckönska sin nästa, säger jag till alla där ute: Glad Chanukka!

Och dagen till ära en årligen återkommande text med anknytning till högtiden:

"Nyligen började Chanukka, den judiska högtid som firas till minne av Judas Mackabeus seger 165 före vår tideräkning och den därpå följande reningen och invigningen av Jerusalems tempel. Chanukka infaller i december, ofta nära i tiden med den kristna julen.


De som är bekanta med Ed McBains böcker känner till det persongalleri som återkommer i de flesta av hans deckare. En av karaktärerna är den judiske detektiven Meyer Meyer. I en av romanerna, jag minns nu inte vilken, har dubbel-Meyer ett allvarligt problem. Det är december, julen närmar sig, och hans barn tjatar att de vill ha julgran, precis som alla sina vänner. Meyer är visserligen inte en troende person, men vissa normer och traditioner får man ändå hålla på, och en julgran i ett anständigt judiskt hem är inte att tänka på. Till slut ger han dock efter för det sociala trycket, åtminstone delvis. Det blir en kompromiss, han tar hem en gran som är ett…chanukkaträd!

Av detta kan man dra följande slutsats: mångfald är att föredra framför enfald, och med lite god vilja kan världen göras en smula större så att fler kan få plats.

Något att begrunda nu i juletider."

onsdag 27 november 2013

Företagsmingel i kulturens tecken på Tingshuset i Nyland



Föreningen Företagarna bjöd in till företagarmingel på Tingshuset i Nyland. Ett 50-tal företagare från Kramfors mötte upp för inspiration, nätverkande och trevlig samvaro.

-          Kramfors är på gång, utbrast Ann-Christine Lundqvist från Nylands Städ och styrelseledamot i Företagarna.

Det gäller i lika hög grad Företagarna för vilka träffen på Tingshuset var lite av en nystart efter en längre tid av inaktivitet. Det är första gången på jättelänge som man bjuder in till ett eget arrangemang.
Konceptet för företagsmingel är enkelt: man träffas, knyter nya kontakter, utvidgar sina nätverk, samtidigt som man umgås under otvungna former.

15 stycken utvalda personer höll korta föredrag på mellan tre och sju minuter på temat Mitt liv som företagare, små berättelser om hur man har lyckats, och som förhoppningsvis ska kunna tjäna som stöd och inspiration för andra.
Det bjöds också på mingelmat i form av en liten smakfull buffé.

Sedan var det dags för underhållningen, som var helt unik och av högsta kvalitet. Tingshusets Fredrik Högberg har nämligen en lärling vid namn David Saulesco som håller på att skriva ett juloratorium, som snart är färdigt och ska framföras offentligt. Nu spelade David en sats för de utvalda gästerna.

Därefter vidtog allmänt mingel.
Företagarna var mycket glada åt att kunna vara i Tingshuset.

-          Fantastiskt att kunna visa upp den fina lokalen, sa Ann-Christine Lundqvist.

Glad var också Fredrik Nyberg som såg ett bra tillfälle att lyfta fram kulturen i ett företagssammanhang, något han tycker borde ske oftare.

-          Jag tror att näringslivet är redo att ta emot kulturen i dess fulla kraft, säger Fredrik.

På samma sätt är han helt övertygad om att kulturen är beredd att möta näringslivet. De två har mycket att tillföra varandra, i själva verket gör de det redan. Fredrik nämner som exempel turismen och besöksnäringen.

När jag frågar om kulturen kan vara ett ben att stå på för Kramfors kommun svarar Fredrik:


-          Det finns inga egna ben, vi måste stå tillsammans!

tisdag 26 november 2013

Om konsten att dö



Memorandum. En berättelse med bilder
Marlene van Niekerk & Adriaan van Zyl
Övers: Niclas Hval
Weyler, 2013

Efter dundersuccén med ”Agaat” återkommer den sydafrikanska författaren Marlene van Niekerk med en helt annan slags bok. Hennes vän konstnären Adriaan van Zyl, som var döende i cancer, visade ett antal bilder för henne och bad henne att skriva en text utifrån dem. Resultatet blev en roman om döendet, eller snarare om konsten att dö.

En oansenlig kommunaltjänsteman, själva urtypen för en tråkig byråkrat, tillbringar en natt på sjukhuset i väntan på operation för sin levercancer, och blir ofrivilligt vittne till ett samtal mellan två märkliga personligheter. En konstnär och en vetenskapsman, båda uppenbarligen döende.

Byråkraten blir djupt berörd av deras samtal, även om han inte förstår allt, i själva verket förstår han ganska lite av vad de säger. Han bestämmer sig för att rekonstruera och uttyda samtalet, och anträder därmed en spännande resa in i nya okända och för honom mycket tilltalande världar.

Det som de två dödssjuka står för: konstens skönhet och naturens förunderliga mångfald konstrasteras mot sjukhusmiljöns totala monotoni. Den moderna sjukvården är mycket effektiv och förmår mycket, men den är omgärdad av lika mycket ogästvänligt kontrollbehov som själslig och estetisk sterilitet.

Tror jag att det ska betyda, eftersom jag är lika oförstående inför de två romanfigurernas djupsinnigheter som den stackars kommunaltjänstemannen.  Och undrar om det inte är sannare att säga att vi dör som vi har levt.


Adriaan van Zyls alla 16 bilder är med i boken. Det är dystra skuggor i dunkla färger som med sin ensamma nakenhet och tomma övergivenhet uttrycker den utsattes rädsla, oro, osäkerhet och ångest.

måndag 25 november 2013

Ingen vanlig lördag på Babelsberg



Det var ingen vanlig lördag på Babelsberg. Det bjöds på livemusik för ungdomar under ett par kvällstimmar. Det var föreningen Kärlekskrigarna som stod bakom det drog- och alkoholfria arrangemanget.

-          -  I Kramfors finns inte så mycket i musikväg för ungdomar, och vi vill genom kvällarna på Babelsberg nå flera med bra egenkomponerad musik, och även erbjuda schysst gemenskap, säger Stefan Johansson från Kärlekskrigarna.

Nu var det inte enbart egenkomponerat som spelades under kvällen, utan det bjöds på en blandning av olika stilar. Bosse & Kasper spelade akustiskt och framförde covers mest i rockballadstil, liksom senare duon Matti och Malin. Det var Dylan, Springsteen, U2 och Queen, men också en egen sång om systersonen Rasmus som dog ung av alkoholförgiftning på Bali.

Den sången berörde så klart många. Det gjorde givetvis också alla de hiphopakter som spelades under kvällen. Det var den debuterande Victor och Tobbe och Pontus, medan Stubben P & Fredrik Dahl, och Thomas Öberg från Block 44 och Jesse P blandade hiphop och akustiskt.

Gemensamt för alla dem var att det var eget material som byggde på självupplevda erfarenheter om trasig uppväxt och missbruk, och som förutom att vara starka berättelser har också ambitionen att ge andra styrka att dela med sig.

Kvällens kanske ändå mest bejublade akt var ”Living next door to Alice” med Stefan Johansson och Jennie Edman från medarrangerande Solgläntan HBV.

Kärlekskrigarna är en ideell förening som vill skapa en drog- och alkoholfri kulturscen i Kramfors. Kvällen på Babelsberg lockade nästan 150 ungdomar, men Stefan Johansson var ändå inte riktigt nöjd, han vill gärna nå fler.

Han var inte heller nöjd med uppslutningen från företag i Kramfors. Han hade hoppats på bättre gensvar och mer sponsring.

  -  Jag tycker de borde vara intresserade av att ungdomar har något bra att göra i Kramfors.

Premiär för julmarknad i Frånö



På dagen exakt en månad innan julafton hölls Kramfors första julmarknad på Frånö Folkets hus.

-          Det är första gången vi har en julmarknad här, och naturligtvis hoppas vi på att det ska bli en återkommande tradition, säger Carina Hammarström från Folketshusföreningens styrelse.

Det var när man insåg att den traditionella julmarknaden på Småföretagarnas hus inte lär återkomma som man bestämde sig för att satsa på en marknad i Frånö. Den ligger på samma datum som tidigare Småföretagarnas, och genom att vara först sticker man ut och hoppas att det ska locka många besökare.

En annan ambition är att göra Frånö Folkets hus till en självklar mötesplats dit människor återkommer vid olika tillfällen. Samtidigt håller det föreninens verksamhet i gång, och ger dessutom ett litet men välbehövligt överskott till kassan.

Alla borden var uthyrda och ett 30-tal knallar mötte upp. Här såldes allt mellan himmel och jord, godis, jultomtar och andra dekorationer, strumpor och vantar, kläder, mattor, med mera. Det fanns även försäljare som trotsade kylan och höll till ute. Där kunde man köpa lokala delikatesser, julbockar, Lions sålde sina vanliga sädeskärvar som ska hålla fåglarna vid liv genom vintern.

För de hungriga grillades de korv och stektes kolbullar. Och inomhus kunde man förstås köpa fika och hembakade bullar.

Självaste Tomtefar hade vägarna förbi Frånö denna dag, och han överraskade barnen med tidiga julklappar ur sin djupa säck.

Tillströmningen av besökare var god under hela dagen.


-          Det kommer folk hela tiden, vi är mycket nöjda med vår första julmarknad. Och tur med vädret hade vi också! säger Carina Hammarström.

söndag 24 november 2013

Ett berättigat mord



Fallet Collini
Ferdinand von Schirach
Övers: Lena Hammargren
Bonniers, 2013

Hur mycket av en författares personliga historia kan tolkas in i dennes litterära verk? Ferdinand von Schirach är barnbarn till Baldur von Schirach, ledare för Hitlerjugend, Gauleiter i Wien, och i Nürnbergrättegången dömd till 20 års fängelse för brott mot mänskligheten, som framför allt inbegriper deporteringen av Wiens judiska befolkning.

Ferdinand von Schirach är framstående tysk jurist som för några år sedan gav ut två novellsamlingar, där varje berättelse har sin utgångspunkt i ett brottsfall. Också hans roman ”Fallet Collini” utspelar sig inom juridikens värld.

En ung nybakad advokat får av en slump hand om ett mordfall. En känd industriman mördas brutalt och kallblodigt av en italiensk gästarbetare, till synes helt utan motiv. Det visar sig att den mördade är farfar (sic!) till en god vän till advokaten, en person som han kände mycket väl då han umgicks i familjen, som han tyckte om och uppskattade, och som var lite av en fadersfigur för honom.

Här ska inte avslöjas alltför mycket, det räcker att säga att spåren leder till dramatiska händelser under andra världskriget.

Romanen formar sig till en uppgörelse med krigsgenerationens mörka förflutna och den västtyska förbundsrepublikens förnekelsekultur, där forna nazister tilläts manipulera lagen så att förbrytarna i många fall kunde gå fria.

Von Schirach tillskriver det politikernas aningslöshet, och där tror jag att han har fel, att det var ännu värre, att de i själva verket i de flesta fall var medvetna om vad som pågick, men valde att blunda eftersom det ansågs gynna den politiska utvecklingen i Västtyskland under kalla kriget.

”Fallet Collini” är också en reflektion över rättvisans problematik på ett djupare plan. I vilken relation står lagens bokstav mot dess anda? Vem stiftar lagarna och varför? Och kanske framför allt, kan vi verkligen förstå människornas bevekelsegrunder och de omständigheter under vilka de agerade, och kan därför Rättvisa – med stor bokstav – skipas över huvudtaget?

Även om handlingen är förutsägbar lever romanen genom sina komplexa karaktärer. Utan stora åthävor, på en knapp och precis prosa – boken är på bara 140 sidor – fångar von Schirach komplicerade skeenden och svåra problemställningar.


En liten bok om stora frågor.

lördag 23 november 2013

Ostraffad omänsklighet



Soldater. Om kamp, dödande och död
Sönke Neitzel och Harald Welzer
Övers: Svenja Hums
Brombergs, 2013

Det här är en hemsk bok. Jag börjar må illa på sidan tre, och sedan blir det bara värre under drygt 300 sidor. Hela mitt humanistiska credo förvandlas till en udda fotnot i den historiska logikens brutala vardag. Och då har jag ändå läst en hel del hemska böcker i mina dagar.

Den tyske historikern Sönke Neitzel råkar år 2001 mer eller mindre av en slump hitta i London protokoll från hemliga avlyssningar av tyska krigsfångar i brittiska fångläger under andra världskriget. Det visar sig snart att materialet är mycket omfattande, och att det dessutom finns motsvarande amerikanska protokoll.

Brittiska och amerikanska militära underrättelsetjänster hade installerat avlyssningsutrustning i några fångläger, och avlyssnade där under nästan fem år tyska fångar för att avlocka dem militära hemligheter, framför allt av teknisk art. Det blev oväntat framgångsrikt. Och på köpet fick man inblick i de tyska soldaternas berättelser från krigets vardag, hur de ser på den, vilka mentaliteter som ligger bakom.

Soldaternas samtal är som att titta ner i den djupaste avgrund. Med häpnadsväckande öppenhjärtighet berättar de om övergrepp mot civila, massmord, våldtäkter, som vore det den naturligaste sak i världen. Deras livliga historier avslutas ofta med ”en kul grej”, ”jättekul”, ”hur kul som helst”. Det är tydligen kul att döda, särskilt om offret är försvarslöst.

Att bomba civila mål är som en spännande jakthistoria, massavrättningar låter mest som en slitsam dag på jobbet, våldtäkter beskrivs närmast som en barrunda med grabbarna.

Naturligtvis kan man på goda grunder misstänka att inte allting är sanning, många skarvar och skryter för att imponera. Men det är faktiskt minst lika talande som sanna fakta. Dessutom är kamraternas reaktioner väldigt avslöjande: ingen protesterar, ingen tycker det är fel, invändningarna är helt i samförstånd, och ifrågasätter bara osannolika detaljer, ”hann ni verkligen döda så många judar på en enda dag?”, eller undrar om det verkligen var så klokt att vissa ”aktioner” - ord som ”död”, ”döda” förekommer mycket sällan – skedde helt öppet.

Många klagar också på ”avrättningsturism”, massdödandet lockade tydligen nyfikna åskådare, ofta med kamera. Mest tyska soldater, men även lokalbefolkning i de ockuperade områdena.

Berättelserna självklara förbindelse med ett normalt liv i fredstid är ingen tillfällighet. Soldatens agerande bestäms av krigets referensramar, av en närmiljö som består av gruppen, tekniken, rummet och tiden. Men hans egenskaper uppstår inte plötsligt i ett tomrum. Med sig in i kriget har han en uppsättning värderingar, och de innebär en viss acceptans för våld, plikttrogenhet, lydnad, en särskild syn på manlighet, olika fördomar, men också en vilja att göra ett bra jobb. Det som sker i krigstid är att dessa egenskaper drivs till sin spets, eller rent av skenar bortom all kontroll.

Det är ”ostraffad omänsklighet”, och är ingenting särskilt typiskt för just tyska soldater. Författarna påpekar också att liknande beteendemönster uppträder bland amerikanska soldater under krigen i Vietnam och Irak.


”Soldater” är en skrämmande läsning, det är som att hålla upp en skev spegel som visar allt det otäcka som vi är under vissa givna omständigheter är kapabla till.

fredag 22 november 2013

Sensualismens Höga visa



Liknelseboken
Per Olov Enquist
Norstedts, 2013

Per Olov Enquists författarskap kan liknas vid en cirkelrörelse. Han går varvet runt med olika ämnen, genrer och stilar. Snävar in allt mer för att till slut nå den innersta kärnan, det som är inte bara viktigt utan viktigast, inte bara bra utan utmärkt, inte bara skrivande utan liv.

För Enquist är en författare som tar sitt skrivande på största allvar. Det är viktigt vad och hur man skriver, och ska så vara! Därför har man också ett ansvar som författare.

Och när den åldrande författaren, snart 80 år, efter närmare 30 romaner, av vilka den senaste ”Ett annat liv” ansågs som starkt personlig och mycket utlämnande, upptäcker att det är något viktigt som fattas, ja i själva verket kanske rent av det viktigaste, blir han tvungen att skriva en ny roman. En kärleksroman.
Till saken hör förstås att ju äldre man blir desto mer blir man varse hur mycket man sitter fast i sin barndoms värderingar och normer. För Enquist som är uppvuxen i en frikyrkomiljö i Västerbottens inland innebär det, bland annat, att kärlek är tabu. Ja inte kärleken till Gud, men kärleken människor emellan, och sådant som sexualitet är fullständigt onämnbart.
Egentligen är det än värre. Enligt frikyrkans stränga moral skall man icke förhäva sig, och att skriva betraktas definitivt som ett sätt att försöka göra sig förmer. Och inte är det ett riktigt arbete heller!
Men det finns en väg ut. ”När jag var barn lärde jag mig att det trots allt fanns en typ av poesi som inte var synd. Det var Bibelns liknelser.”

Redan tidigt under hans författarbana meddelar hans starkt troende mor att det kan vara OK att skriva, men det måste vara sant!

Det visar sig också att hans far skrev dikter – kärleksdikter – vilket kan vara förklaringen till Per Olov Enquists författarådra, men också hans anlag före alkoholism. Häftet med faderns dikter spelar för övrigt en viktig roll genom hela romanen.

Det är tacksamt med liknelser när man ska skriva om ett tabubelagt ämne, och det passar också bra för Enquists cirkelliknande författarskap. Han går runt runt, cirklarna blir allt snävare och mindre, och han närmar sig sitt ämne med full respekt, det är viktigt med hela bakgrunden på det att ingenting ska missförstås.

Språket är fullt av dialektala uttryck och vändningar, för det kanske är så att ju äldre man blir desto mer faller man in i barndomens naturliga uttryckssätt, och desto mindre bemödar man sig om att ”prata fint”, den svenska som lärs ut vid lägre och högre lärosäten, och som av någon anledning anses vara ”korrekt”.

Enkelt och utan åthävor skriver han sig fram till den avgörande händelsen då han blir av med oskulden. På ett sätt lite lustigt, och definitivt symptomatiskt, då skuld – och indirekt oskuld – intar en så central plats i den frireligiösa förkunnelsen.

Enquists skildring är rakt genom äkta i alla sin naturliga enkelhet, det är den skälvande osäkerheten, lyckan bortom orden, den allvarsamma tacksamheten, tillsammans bildar de en sensualismens Höga visa.

Den unge, eller om det är den gamle, Per Olov Enquist hädar ohämmat när han jämför sexualiteten med frälsning. Visserligen var Kärlek ”lika svårfångad som Gud”, men för den som ”kommer genom” är det till och med större än frälsning, det är det som är livets mening. Sexualiteten är ”som att öppna den innersta dörren till en annan människa.” Vilket är viktigt inte minst för den icke-troende, som är visserligen fri men riskerar att bli ensam. Föreningen med en annan människa är det enda ögonblicket då man är ”skyddslös utan att vara rädd”.

Romanen börjar och slutar med en begravning. Det är kanske först i dödens närhet som livet blir som mest närvarande.


Jag vet inte om ”Liknelseboken” kommer att tilltala yngre läsare, eller bara förbli en läsfest för de medelålders och äldre. Jag vet inte heller om det inger hopp eller förtvivlan.

torsdag 21 november 2013

Führerns återkomst



Han är tillbaka
Timur Vermes
Övers: Karin Andersson
Leopard

Kan man skoja om Hitler? Alla som har sett Chaplins mästerliga ”Diktatorn” är säkert benägna att besvara frågan med ett rungande Ja. Det är visserligen en vansklig genre, men om det lyckas blir belöningen så mycket större, konstnärligt, politiskt, psykologiskt.

Inte minst i Tyskland har det av uppenbart historiska skäl varit ganska känsligt, men för den yngre generationen, nu så fjärran från krigets skugga, tycks det mycket lättare att närma sig nazismen och dess Führer från den humoristiska sidan.

Den tyske författaren Timur Vermes, född 1967, tar ut svängarna ordentligt i sin debutroman. Han låter Hitler vakna år 2011 i en park mitt i Berlin, någonstans där Rikskansliet låg en gång i tiden. Hitler har inte förändrat sig under de drygt 60 år som har gått – där ser man nyttan av hälsosamt leverne med vegetarisk kost och strikt måttligt alkoholintag! - men det har världen runt omkring honom desto mer.

Oförskräckt marscherar Führern iväg för att upptäcka denna sköna nya värld. Han väcker en hel del uppmärksamhet, för att uttrycka det milt. Han tas för en komiker och imitatör, alla imponeras av hans porträttlikhet och detaljrika kunskap, han mal på som han alltid brukade, och det uppfattas som vass satir.

Han gör snabbt karriär inom tv, ett medium som passar visst alldeles utmärkt, och får till och med ett program. Med sin gamla världsbild intakt anpassar sig Führern förvånansvärt lätt, och förstår att dra fördel av den nya tidens teknologiska landvinningar.

Det går förstås inte som någon har tänkt sig.

Ganska osannolikt så klart, men det är take or leave för läsaren.

Romanen är en slags parafras på Hitlers Mein Kampf, där Vermes inte minst leker med Hitlers hopplöst otympliga och torftiga stil, som är komisk blandning av byråkrattyska, kvasivetenskapliga utläggningar, snusförnuftigt kälkborgerligt moraliserande och uppblåst pratigt självhävdelse. Förflyttad till nutid låter Hitler ungefär som en storhetsvansinnig Kaspar Hauser.

Det blir bitvis ganska roligt, med en del bra poänger, även om Vermes inte är riktigt en komisk ordvrängarvirtuos av Jonas Hassem Khemiris kaliber.

Framför allt är romanen en drift med vår egen tid. Det är mycket tacksamt att kunna se hur dagens samhälle ter sig för någon ur det förflutna, i synnerhet en udda figur som Hitler.

En del av kritiken är lite av straffsparksläge, ganska givet och förutsägbart, som massmedias lösnummerjagande sensationslystnad eller politikens inställsamma utslätning.

Ibland bränner det till, som när Hitler på tal om Nazitysklands obesvarade kärlek till England frågar: ”Hur många fler bomber hade vi behövt fälla över deras städer, för att de skulle begripa att de är våra vänner?”. Västvärldens utrikespolitik under de senaste åren pinsamt avklädd.

Men mest låter faktiskt Hitlers pompösa politiska uttalanden som en kverulantisk moralkonservativ brygd med lika delar av en desperat Göran Hägglund, en ung Fredrik Reinfeldt och en totalt insnöad konspirationsteoretiker som ingredienser.


Och det är just det som gör honom så farlig.

onsdag 20 november 2013

Provinsfest med nyöversatta dikter av prisbelönt Sollefteåpoet



Provins är en av Sveriges äldsta kulturtidskrifter. Den är också en etablerad norrländsk institution, med den uttalade ambitionen att vara en motvikt till det fokus som andra tidskrifter ofta har på södra Sverige. Samtidigt vill man vara en plattform för diskussion och samtal om litteratur och kultur i allmänhet i Norrland.

Sedan en tid tillbaka har Provins och dess redaktör Erik Jonsson lagt sig till med den trevliga vanan att hålla en ”släppfest” i samband med publiceringen av varje nummer av tidskriften som utkommer kvartalsvis. Oftast håller man till på redaktörens hemmaplan i Umeå, men gör också utflykter till olika orter runt om i Norrland.

I samband med utgivningen av årets tredje nummer kom man i lördags till Sollefteå, och biblioteket där. Anledningen stavas Milorad Pejic, som presenteras i tidskriften med några helt nyöversatta dikter.

Han är poet med rötter i Bosnien, och har nyligen belönats med Bosniens finaste poesipris. Han bor sedan 20 år i Sverige, efter en tid i Kiruna och Luleå numera i Sollefteå, och Sverige är för honom numera ett ”reservhemland”, men han skriver poesi på sitt modermål bosniska.

Under Provinsträffen på biblioteket berättade han att han har ganska länge haft egna översättningar av sina dikter, men att han inte ansåg dem publicerbara.

-          De saknade ”en smak av svenskan”, sa Milorad Pejic.

Genom en lycklig slump sammanfördes Milorad med en kompetent översättare från bosniska, Jorik Otterbjörk. Historien om hur de två hittade varandra är väl värd att berättas.

Av en tillfällighet råkade Jorik Otterbjörk läsa Katarina Östholms reportage om Milorad Pejic i eProvins. Jorik studerar slaviska språk, med inriktning på ryska och de jugoslaviska språken, och blev nyfiken på denne okände bosniske poet i Sollefteå. Hans kontaktuppgifter hittade han på Remsle IF:s hemsida!

Tillsammans har de två översatt flera av Milorads dikter, bland annat ur den prisbelönta antologin ”Hyperborea”, och mer är på gång. Milorad Pejic anser att kontakten mellan poet och översättare är av största vikt.

-          Det finns en berättelse bakom varje dikt, händelser, människor och platser.

Drivkraften bakom hans poesi är ett sökande efter svar på de eviga existentiella frågorna.

Milorad och Jorik läste växelvis dikter på bosniska och svenska, en dikt läste till och med på fyra språk, även på engelska och tyska.

Mest berörd blev jag av dikten om poeten Branko Miljkovic, som begick självmord genom att hänga sig i en park 27 år gammal, och som avslutas med orden: ”Människan dödas av sin egen tyngd”.

Erik Jonsson inledde med att berätta om Provins.

Sedan läste Pernilla Berglund några nyskrivna dikter, innan Milorad och Jorik tog vid.

tisdag 19 november 2013

Kompromisslöst litterärt äventyr



Doris Lessing har avlidit 94 år gammal. Så här skrev jag efter att hon hade fått Nobelpriset 2007:

Årets Nobelpristagare i litteratur heter Doris Lessing. Valet är inte överraskande, men oväntat, eftersom Lessing har varit kandidat så länge – hon själv sa att hon har väntat i 35 år! – att de flesta trodde att hon helt enkelt var överspelad i Nobelsammanhang. Med sina snart 88 år är hon därmed den äldsta Nobelpristagare någonsin. Hon slår den tyske historikern Theodore Mommsen, som fick Nobelpris 1902 85 år gammal.

Valet av Lessing är inte heller överraskande eftersom det går till en kvinna. Könsfördelningen bland pristagarna är ingenting annat än en skandal, då bara elva av drygt 100 är kvinnor, och Akademien har lång väg att vandra innan de har sonat sina synder i det avseendet.

Mer överraskande är att priset går till en europé, och en engelskspråkig därtill. Lessing är den fjärde pristagaren från Europa i rad, och den fjärde engelskspråkiga under 2000-talet. Samtidigt är Lessing en högsta grad internationell person och författare. Hon är född i dåvarande Persien, flyttade tidigt till Sydrhodesia, och har levt i Afrika fram till 1949. Många av hennes romaner utspelar sig i Sydafrika.

Doris Lessing debuterade 1950 med The Grass is Singing (Gräset sjunger). Då hade hon varit involverad i den kommunistiska rörelsen sedan 1943. Romanen kritiserar starkt det brittiska koloniala väldet i Afrika. I sviten The Children of Violence (Våldets barn) som börjar med Flickan Martha och avslutas med Staden med fyra portar skildrar en ung kvinnas väg till kommunism och politisk mognad, och bakgrunden utgörs av en marxistisk analys och kritik av det engelska samhället under 1950-talet. 

Romansviten är starkt självbiografisk, och har i mångt och mycket karaktären av idéromaner.

Även om Lessing fram till nu har arbetat inom den realistiska traditionen, som så kraftigt dominerar det engelska 1950-talet, har hon alltid visat en viss skepsis till den brittiska realismen, med dess specifika humor och starka inslag av liberal ”common sense”-ideologi.

I sin genombrottsbok från 1962, The Golden Notebook (Den femte sanningen), bryter hon med realismen, liksom hon tidigare har brutit med kommunistpartiet.

Den femte sanningen är ett djärvt litterärt experiment, och den öppnar också för feministiska frågeställningar. Boken anses som mycket viktigt för kvinnorörelsen.

Lessings följande böcker fortsätter problematiken och estetiken från Den femte sanningen. Hon fortsätter att vara kritisk till samhällsutvecklingen, men hennes kritik står nu främst på en feministisk och ekologisk grund. På sätt och vis kan man säga att Doris Lessings litterära utveckling tangerar den estetiska och politiska utvecklingen inom den brittiska efterkrigslitteraturen.

Redan i Staden med fyra portar finns inslag av science fiction, med en mörk och dystopisk ton. Tio år senare kulminerar Lessings intresse för SF-genren med Shikasta, som följs av flera böcker. Författarinnan själv talar om undersökning av inre verkligheter, och inspirationen från sufi-mysticismen är tydlig.

Många bedömare ansåg att Lessings utflykter i SF-genren diskvalificerade henne från Nobelpriset. Än fler, undertecknad bland dem, förvånades över att den forna radikalen ägnade sig åt ämnen som i bästa fall kunde beskrivas som postmodernistiska och esoteriska, och i värsta fall som flummiga.


Doris Lessings författarskap är ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel, och bör naturligtvis betraktas i sin helhet. Jag vidhåller att hennes tidiga böcker, Gräset sjunger och Våldets barn-sviten tillhör fortfarande det bästa som hon har skrivit. Hennes största betydelse ligger ändå i hennes konsekvent feministiska perspektiv. Akademiens motivering var att hon är ”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Det bästa sättet att beskriva hennes verk tycker jag är att hon är allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet.

Doris Lessing skriver kompromisslös prosa, väjer inte för det svåra, och vågar ta ställning. Hon är en mycket värdig pristagare.

måndag 18 november 2013

Fotoutställning med lokal anknytning i Prästmon



I lördags var det vernissage för en fotoutställning på Torsåkers församlingshem i Prästmon. Tolv fotografer med lokal anknytning ställde ut sina alster.

-          Vi är ett gäng knäppskallar som gillar att plåta, säger Sven Lundberg, lärare på Hola folkhögskola och en av utställarna.

Sven, mer känd som Svempa, berättar att bakgrunden till utställningen är en kvällskurs i foto som har hållits på Hola varannan måndag sedan många år. Under kurserna ägnade man sig åt olika teman, och deltagarna kunde fritt diskutera både tekniska detaljer och innehåll. Idén föddes att ordna en utställning, och det visade sig att flera var intresserade, även utanför kursen.

Valet av lokal föll på Torsåkers församlingshem eftersom det uppfattas av alla som central punkt mitt i byn, dessutom neutral trots sin kyrkliga anknytning.

Tolv personer ställer ut under fem dagar. Nio kvinnor och tre män. Också motiven är i många fall lokala, det är mycket vyer från Prästmontrakten. Landskap dominerar, men det finns även bilder på gamla kåkar i olika stadier av förfall, nedlagda bensinmackar och skrotbilar ute i naturen.

Men variationen är ändå mycket stor. Det finns bilder på djur, det är hästar, katter, grisar och färgglada fåglar. Några har satsat på finstämda personporträtt.

De flesta har valt att arbeta med färgfoto, men det finns även de som föredrar svartvitt foto. Det är tydligt att den tekniska skickligheten är mycket stor, och att flera av amatörfotograferna är mycket kunniga på professionella dataprogram för fotobearbetning.

Redan nu när man förhoppningar om en ny utställning snart.


-          Flera personer har hört av sig och anmält sitt intresse, säger Svempa Lundberg.

söndag 17 november 2013

Företagargala med guldkant och glamour



Trots stenhård konkurrens från fotbollen sökte sig många till Kramfors företagargala på Bollsta folkets hus. Närmare 250 personer kom för att umgås, njuta av god mat och fin underhållning, och heja fram sina favoriter till utmärkelser i de olika kategorierna.
-          Det är viktigt för oss att under trevliga former uppmärksamma alla de duktiga företagare och entreprenörer som finns i kommunen, sa kommunchefen Peter Carlstedt.
Han såg det stora deltagandet i galan som ett kvitto på att kommunens satsningar på näringslivet var lyckade.
Han kunde också inte utan en viss stolthet konstatera att kommunens ambition att klättra 100 placeringar på Svenskt näringslivs rankning hade redan förverkligats nästan halvvägs, med 47 placeringar i den senaste rankingen.
Bland gästerna fanns landshövdingeparet, och landshövding Bo Källstrand betonade hur viktigt det är inte minst för befolkningsutvecklingen i länet med företag som går bra. Och det är framför allt inom små och medelstora företag av den typen som är så vanlig i Kramfors som jobb skapas.
-          Ni är viktigast inte bara här och nu, utan alltid, sa Nils-Gunnar Nilsson, som var kvällens konferencier tillsammans med Maria Büstedt Svanholm.
Kvällens tema var glamour, vilket märktes tydligt på de två konferencierernas glittrande klädsel.
Kvällen började med mingel. Företagargalan är också viktigt som en mötesplats, där man träffar nya människor och knyter kontakter.
Sedan publiken hälsats välkommen, blev det på show med de lokala stjärnorna Sofia Lundgren, Markus Molin och Klas Norberg, som bjöd på musikaliska pärlor inom olika genrer. De ackompanjerades av ett husband med Daniel Forsberg, Olle Söderlind, och Pelle Nordlander, som tillsammans med Sara Öhlén var dessutom galans arrangör.
Företagargalans meny var givetvis helt och hållet lokalproducerad. Till förrätt serverades rökt lax, huvudrätten bestod av hängmörad biff med pepparrotssås, potatisgratäng och varma rödbetor, och missagens kröntes med en dessert i form av halloncheesecake.
Prisutdelningen som följde skedde i bästa Hollywoodanda, med dramatisk musik, nomineringsuppräkningar med konstpauser av högsta skådespelarklass, och en glädje bland vinnarna som var ren och oförfalskad. Faktarutan här på sidan presenterar alla vinnare inom samtliga kategorier.

Kvällen avslutades med diskodans natten lång, med Bengan som DJ.

lördag 16 november 2013

Spökhistoria med komik och allvar



Spöket på Canterville
Medverkande: Pelle Sundkvist, Fredrik Sundberg, Stefan Wennberg, Eva Sköld, Kristoffer Abrahamsson, Madde Näsmark, Fanny Davidsson, Matilda Häggström
Regi: Mimmi Johnsson
Scenografi: Ellinor Jonsson och Åsa Wahlberg
Sollefteå Amatörteater, Önsta

Spöket på Canterville, baserad på en kortroman av Oscar Wilde, är en lättsam teaterpjäs men med en allvarlig underton. Sollefteå Amatörteater hittar i sin uppsättning en perfekt balans mellan det komiska och det allvarstyngda.

Mötet mellan den nya och den gamla världen, det moderna och det anrika är en tacksam arena för dråplig komik, där skrattet ändå riskerar att fastna i halsen. Den amerikanska familjen som köper det högadliga spökslottet är en bullrande grupp arroganta typer med pretentiöst löjliga patriotiska namn, och som tror att allt går att köpa för pengar. De har en produkt med ett välrenommerat varumärke för varje tillfälle.

Inte undra på att det stackars spöket, spelat med stor tyngd av Pelle Sundkvist, inte bara kommer till korta mot dessa moderna monster, han blir också ledsen och deprimerad, vilket inte förblir helt utan konsekvenser.

Amatörteaterns skådespelare visar upp en imponerande hög nivå. Eva Sköldsätter tonen som den gapiga amerikanska frun, hennes man, spelad av Stefan Wennberg, inleder trevande men kopplar snart på en övertygande bilförsäljarcharm. Barnen är antingen anarkistiskt oregerliga, eller bara snorkigt överlägsna. Fredrik Sundberg firar nya komiska triumfer i en biroll, med ett suveränt kropps- och röstutspel.

Scenografin är enkel och effektiv, och musiken används på ett skickligt effekthöjande sätt.


Under torsdagens genrep satt replikerna förvånansvärt säkert, även om tajmingen lämnade en del övrigt att önska. Även tempot med scenbyten kunde varit bättre. Men det har säkert rättats till under gårdagens premiär.

fredag 15 november 2013

Drömmarnas omöjlighet mot trist verklighet



Blattejävlar!
Goran Vojnovic
Övers: Sophie Sköld
Rámus, 2013

Vi lever i migrationernas tid. Väldiga folkströmmar förflyttar sig från syd till nord, från öst till väst, undan krig, förtryck, fattigdom, misär och elände. Inte helt överraskande går strömmarna huvudsakligen från fattiga områden till rikare länder. Det gäller också inom länderna.

Innan det blodiga inbördeskriget sprängde sönder forna Jugoslavien fanns där en inre migration, framför allt från det relativt fattiga Bosnien till det välmående och välutvecklade Slovenien.  Redan innan Jugoslavien upplöstes var migranternas situation inte helt okomplicerad. Efter att de nya staterna bildades på den jugoslaviska federationens ruiner och kommunismen demonterades blev bosniernas läge betydligt mer utsatt och marginaliserat.

Marko, huvudpersonen i Vojnovics roman, bor i Fuzine, en gigantisk förort till Ljubljana, en gång i tiden Jugoslaviens största bostadsprojekt, numera ett socialt utsatt område, med stor andel invandrare, och som domineras av arbetslöshet, kriminalitet, missbruk och hopplöshet. Här är Slovenien ingen framgångssaga.
Ungdomar som Marko betraktas med nedlåtande misstänksamhet av majoritetssamhället, och de ger igen genom att ställa sig utanför, och förakta tillbaka. Deras drömmar är hämtade direkt från amerikansk populärkultur, men livet i en slovensk förort har inte många likheter med glättiga bilder av rikedomen i Hollywood.

Kollisionen mellan drömmarnas omöjlighet och verklighetens hopplösa tristess resulterar inte oväntat i skolk, snatterier, missbruk och aggressivitet. Förortens gemenskap bygger i hög grad på stereotypa roller med tuffa attityder i förening med spelad likgiltighet, som förutsätter solidaritet inåt och taggarna utåt i ett utanförskap som man har gjort till sitt eget. Det är otroligt mycket förträngda känslor och svikna förhoppningar som söker sitt utlopp, utan att någonsin finna det. Det är ett tillstånd där katastrofen ligger ständigt på lur.

Goran Vojnovics språk har en starkt konsekvent energi som på ett rakt genom genuint sätt återger ungdomarnas språk, med dess förortslang, trotsiga bosnismer, populärkulturens amerikanismer, kreativa innovationer, lakoniska cynismer och en rikedom av svordomar – alla med sexuell anspelning – som slår den svenske läsaren med fullständig häpnad.

Vojnovic skapar en språklig klaustrofobi, som först mot slutet när han låter den tuffa masken falla och släpper in en smula sentimentalitet, undviker risken att explodera okontrollerat.

Innan den ultimata katastrofen inträffar tvingas också Marko till ett uppbrott, som skapar en öppning, en möjlig väg ut mot framtiden, ja överhuvudtaget en framtid.


En roman som äger, om samtiden som suger.

torsdag 14 november 2013

Med ena foten i 30-talet



Mammas gata
Kjell Johansson
Weyler, 2013

Alla älskar en bra berättare. Också i Midsommarkransen under det sena 40-talet står berättarna högt i kurs. Förorten, eller förstaden som det hette då, är en utpräglad arbetarstadsdel, med sin egen strikta hierarkiska ordning. Det är skillnad – stor skillnad! – mellan skötsamma och mindre skötsamma arbetare, mellan de med fast anställning och diverse- och säsongsarbetare. Inbrytningar i hierarkin kan i undantagsfall göras av individer med särskilda gåvor, som till exempel talangen att kunna dra en bra historia.

Denna miljö var också starkt kollektivistisk. Det gällde att inte göra sig märkvärdig och tro att man ”var nåt”, man fick inte avvika, i alla fall inte för mycket, här fanns inte plats ”att vara sig själv”. Gemenskapen var stark, men för den som inte ville eller förmådde anpassa sig och hamnade utanför väntade hänsynslösa uteslutningsmekanismer.  Våra barn var allas ungar och för dem som busade, vilket alla barn gjorde, väntade beprövade folkliga uppfostringsmetoder i form av ett rejält kok stryk. Motsatsen till vår tids mantra ”att bli sedd” gällde, man skulle helst smälta in och blev man alltför synlig kunde man råka illa ut. Kanske så intill den milda grad att man blev tvungen att flytta.

I denna till synes konformistiska värld vimlade det av exentriska personligheter, med spännande öknamn som Madagaskar, Ebro och Ljug lagom.

30-talet var fortfarande påtagligt närvarande, i varje fall mentalt. Minnet levde bland de flesta av krig, fattigdom och arbetslöshet. Efterkrigstiden socialdemokratiska skördetid hade visserligen börjat redan, men det såg man inte i sin samtid. Vilket får mig att undra vilka avgörande förändringar som vi missar i vår egen tid.

Kjell Johansson för den stolta berättartraditionen från Kransen vidare med den äran. Med ett mustigt språk, med en fenomenal lyhördhet för talspråkets finaste nyanser, berättar han kärleksfult och osentimentalt om personer och miljöer från en svunnen tid, så långt borta men ändå så nära.


Han missar aldrig en bra historia, och som alla vet är bra historier alltid sanna.

onsdag 13 november 2013

Ett mäktigt berättarflöde

Enligt en bekant författare "årets läsfest".



Vägen mot Bålberget
Therése Söderlind
Wahlström & Widstrand, 2013

Efter Therése Söderlinds prisade debut för ett par år sedan med ”Norrlands svårmod” var förväntningarna högt ställda på hennes nästa roman. Efter en succédebut brukar den andra romanen vara ett svårt prov, där många faller genom. För Söderlinds del är resultatet blandat.

Hon bevisar än en gång att hon är en gudabenådad berättare, hennes berättarflöde är hela vägen lika mäktigt som någonsin Ångermanälven. ”Vägen mot Bålberget” är en episk tegelsten av det slag som nästan ingen skriver längre, och den är en riktig bladvändare.

Therése Söderlind är också en mycket säker och medveten stilist, med en som verkar outtömlig språkrikedom, levande karaktärsteckning, stark förmåga att skapa stämningar och frammana olika tidsepoker. Med detta sagt kan jag inte låta bli att anmärka på at hon vid ett flertal tillfällen tappar greppet. Blandar ålderdomligt och modernt så att det skär sig rejält.

Dessutom kan talet bli otidsenligt, som när en knappt litterat bonde på 1600-talet använder ord som ”remarkabelt”, eller ännu värre när en vuxen mansperson i Nyland någon gång under 1970-talet, i vuxet, ocensurerat sammanhang säger saker som ”åt fanders”. ”jäklar”, och ”åt helsike”.

Utgångspunkten för romanen är den stora häxprocessen i Torsåker då omkring 60 kvinnor dömdes till döden, och avrättades på Bålberget – numera känt som Häxberget. Söderlind nöjer sig dock inte med att ”bara” berätta historien kring processen.  Istället skildrar hon fyra människoöden, som på olika, direkta eller indirekta, sätt är knutna till 1600-talets dramatiska händelser. Platsen är Nyland med omnejd. Två kvinnor, två män, två direkt inblandade: Malin som var en av de anklagade och dömda, Olof som vittnade mot sin egen mor, de två andra är deras sentida anförvanter under 70- och 2000-talen.

Tanken bakom är att knyta ihop dessa fyra öden, men även om Söderlind är en mycket skicklig på att konstruera intrigen i sina romaner, lyckas det inte något vidare bra.

Jag måste också erkänna att jag inte begriper vad det är hon vill ha sagt med sin roman.

Starkast är berättelsen om den häxdömda Malin, med tydliga paralleller till Förintelsen, ett spår som Söderlind tyvärr inte utvecklar.

Dessvärre tycks Therése Söderlind inte heller lita fullt ut på sin berättelse, utan drar iväg i värsta såpoperastil med incest, okänd fader, möjlig incest, spekulativ sex och mer i samma stil.

För oss som bor i Ådalen är igenkänningsfaktorn stor i romanen. Söderlind kan sina kringelkrokar runt Nyland, och det är lika trevligt varje gång som Bollsta och Kramfors glimtar förbi.


En stor berättarbegåvning som kan bättre. Jag ser fram emot nästa roman.

tisdag 12 november 2013

Sven-Eric Liedman sammanfattar



Livstid
Sven-Eric Liedman
Bonniers, 2013

Trots att det är en sådan avgörande dimension för våra liv har ingen hittills kunnat förklara vad tid är. Och ändå vet vi att den finns där obevekligt. Hur ofta säger vi inte, underförstått resignerat klagande, att ”tiden går”.  Det kanske mest talande sättet att förhålla sig till tiden är i relation till något eller någon, främst då våra barn och i sin tur deras barn i generation efter generation.

Så var det tydligen för idéhistorikern Sven-Eric Liedman när han skulle få sitt första barnbarnsbarn, ett ord med en uråldrig, nästan gammaltestamentlig, klang. Då föddes ett starkt behov hos honom att sammanfatta och förklara sitt eget liv, och så idéhistoriker han är vill han gärna göra det mot bakgrund av vad som formar och avgör livet i stort.

Det blev en bok som är en liten lärd essä, med många infallsvinklar och utvikningar som hör genren till, även om jag kan tycka att det bitvis blir lite väl hoppigt, utan att det framstår som riktigt motiverat för läsaren.
Liedman varvar egna funderingar med porträtt av både kända och okända historiska personer, vars liv utmärks just av stora och avgörande val.

Att välja något (eller någon) betyder samtidigt att avstå något annat (eller någon annan). Hur vet vi om valet var det rätta? Det gör vi inte, i det ligger på samma gång livets tragik och tjusning. Ett val kan betyda lycka men också olycka. Våra val är inte fria, de begränsas i mycket högre grad än vad vi oftast är medvetna om av arv och miljö, uppfostran, samhällets normer och konventioner, och, skyndar sig Liedman att tillägga, klass.

Här är marxisten Liedman i sitt esse. I ett klassamhälle hör pengar och frihet nära ihop. Vi har ingen frihet att välja våra val, valen är påtvingade och godtyckliga, och uttrycks ofta i termer av ekonomiska kalkyler. Vår numera så omhuldade valfrihet är inte mycket till vare sig val eller frihet.

Framför allt hänger frihet och ansvar nära samman.

Liedman är också en sann dialektiker med säker blick för den motsägelsefullhet och mångfald som är själva livet. ”I livet finns allt. Allt”. Så förenas den lilla och den stora världen, med livets alla oväntade vändningar, till en starkt bejakande tro på ett liv före döden.


En liten bok om stora frågor.

måndag 11 november 2013

Konst uppåt väggarna



Preformancefestivalen i Härnösand Adress Metropol utspelade sig i triangeln Konsthall-Torget-Metropol.
Även om man på våra breddgrader ofrånkomligen måste till stor del hålla till inomhus, är det ute som preformancekonsten kommer bäst till sin rätt. Det är då man tar i anspråk det offentliga rummet, skapar interaktivitet, triggar i gång känslor som tvingar deltagarna att ställa frågor. Inte för inte är preformance ofta oerhört provokativt.

Som när gruppen Hot Spot delade ut kottar till publiken som var på väg ut från Konsthallen efter föreställningen Skål. Vilka kotterier uppstod efter den utdelningen, i synnerhet som en del fick inga kottar alls. Om någon kände sig träffad så tror jag att det var exakt det som var meningen.

Festivalens mest spektakulära akt var Tagtool på Torget.

Tagtool är egentligen ett dataprogram som gör det möjligt att digitalt projiciera bilder i realtid samtidigt som de skapas och animeras. Som namnet Tagtool antyder finns här en beröringsyta med graffittikonsten, men skillnaderna är avsevärda. Tagtool sker helt öppet – faktiskt med polistillstånd – och framför allt har konstverket, med sin föränderlighet, ingen beständighet, mer än i åskådarens minne.

Bilderna projicierades från Konsthallens fönster mot husfasaden snett emot, och förutom en suggestiv visuell upplevelse, konfronterades publiken med frågan om stadens estetiska potential och alternativa utseende.


Det var konstnärerna Erik Olof Persson, Klas Lignell och Viktoria Melinder i ett samarbete med musikern Simon Piktur Juza som bakom projektet. Tagtool är nytt för dem att arbeta med, och det kanske det var därför som akten var i snällaste laget.