Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 28 november 2014

En fin recension av Knockout



Vibeke Olsson recenserar min roman i Flamman:

Flakierski levandegör människorna som förintades

Knockout
Grzegorz Flakierski.
Alyasiri förlag

Skildringar av förintelsen riskerar att ”knocka” läsaren, så att man inte kan ta in alla ohyggligheter. Därför är ofta de mest skakande skildringarna de som tilldrar sig i helvetets förgård. Ännu har ingen sett röken från krematoriet. Ännu har ingen sett likhögarna. Ännu kämpar människorna för att upprätthålla en vardag medan tillvaron alltmer faller samman. Romanen Knockout av Grzegorz Flakierski, för Flammans läsare känd som Gregor Flakierski, handlar om boxaren Szapsel Rotholc. Han är boxare på elitnivå, typograf till yrket, polack – och jude.

Berättelsen bygger på ett verkligt historiskt öde. Rotholc blir hanterad av tiden och omständigheterna, tagen i anspråk av militanta judar, patriotiska polacker, överlevnadskonstnärer i ghettot. Ibland blir situationerna helt absurda, som när han ska besluta sig för att delta i OS i Berlin år 1936 eller inte.

Det är en värld som stiger fram i boken, det judiska Polen, det judiska Europa. Vi glömmer så lätt att Förintelsen också var ett kulturmord.

Boken är en sång med tre röster. En av dem, Rosa, levererar polsk-judiska mat- och kakrecept, ett gripande och humoristiskt – och matnyttigt! – sätt att ge liv åt en förlorad värld. Josef redogör för livet i ghettot.

Rotholc själv har en tydlig, levande röst. Man tror på honom. Just att han är en boxare ger ett annorlunda perspektiv åt berättelsen. Han är rak och lite kärv, humoristisk och ibland sarkastisk. Han är klarsynt men ibland förblindad, empatisk men ibland egoistisk – han är en levande människa.

Min enda invändning är att jag gärna hade velat ha mer av boken. Mer av Rotholcs relation till hustrun och sonen, mer detaljer i stil med Rosas fantastiska recept.

Rotholc är en gestalt man bär med sig, en som i sin trovärdighet får oss att inse att det som hände faktiskt hände, och att det är människor det handlar om. Upplösningen visar Grzegorz Flakierskis mästerlighet som författare; livet följer inte episka regler utan mycket blir en snöplig slump.

Vibeke Olsson Falk

måndag 17 november 2014

Vem tillhör landet?



Varje tid har sina hjältar och antihjältar, och när dessa två roller möts i en och samma människa, framträder epokens motsättningar i all sin dramatiska och tragiska tydlighet.

Så var fallet med Fritz Haber. Han var född 1868 i en tysk-judisk familj i Breslau (nuvarande Wrocław i Polen), han studerade kemi, och gjorde en gedigen vetenskaplig karriär. Den kröntes åren 1905-10 med hans upptäckt av hur man framställer ammoniak genom syntes.

Det låter kanske inte så upphetsande men är i själva verket ett av den moderna vetenskapens viktigaste bidrag. Det möjliggör nämligen produktion av konstgödsel, och tack vare den processen kunde matproduktionen ökas mångfaldigt. Det var helt avgörande för mänskligheten i början av 1900-talet då befolkningen ökade mycket snabbt, det har blivit än viktigare i våra dagar.

Det uppskattas att två femtedelar, eller kanske så många som hälften, av alla människor som lever nu har Habers upptäckt att tacka för sin fysiska existens.

Eftersom syntes av ammoniak sker genom utvinning ur atmosfären kallades metoden populärt för ”bröd från luft”. Tyvärr hade upptäckten som så ofta i den moderna vetenskapen en baksida. Den revolutionerade samtidigt framställningen av sprängämnen, vilket fick ödesdigra konsekvenser för vapenindustrin och krigföringen.

Lite ironiskt kom framställningen av sprängämnen att kallas för ”krut från luft”.

Än värre kom det att bli.

Fritz Haber var en glödande tysk nationalist. Han konverterade till kristendomen, delvis säkerligen för att underlätta sin karriär, då en del vägar var stängda för judar vid den tiden, men också inspirerad av Theodore Mommsens uppmaning (som i sin tur var ett angrepp på den tyska antisemitismen) att uppge lojaliteter och tillhörigheter som splittrade tyskarna.

När första världskriget bröt ut engagerade sig Haber helhjärtat i utvecklingen av kemiska stridsvapen. Vetenskapen var enligt honom till för mänskligheten i fredstid, men i krig tillhörde den fäderneslandet. Han var drivande för att använda stridsgas i krigföringen, och övervakade personligen det första gasangreppet under slaget vid Ypres 1915. Han gjorde noggranna anteckningar över de skador som gasen hade tillfogat sina offer, och hävdade på fullt allvar att kemiska vapen var mer humana än de traditionella.

Nu talade man om ”gift istället för luft”.

Habers fru Clara Immerwahr, som också var kemist, den första kvinnan som doktorerade i kemi vid universitet i Breslau, var stark motståndare till makens arbete med stridsgaser. Samma kväll som Fritz Haber firade sina ”framgångar” vid Ypres tog hon livet av sig hemma i trädgården med Habers tjänstepistol.

Dagen efter avreste Haber till östfronten för att övervaka nästa stridsgasattack. Omkring 100 000 soldater dödades av stridsgas under första världskriget, 1,3 miljoner skadades allvarligt, många med bestående men för livet. Och Haber fortsatte faktiskt med forskning kring kemiska vapen också efter kriget.

Efter krigsslutet 1918 fanns Haber med på de allierades listor över krigsförbrytare, men togs bort, förmodligen därför att hans engelska och franska kollegor hade inte heller helt rent samvete. När Haber tilldelades Nobelpriset i kemi för år 1918 väckte det inte desto mindre harmsna protester från stora delar av vetenskapsvärlden.

Nästa projekt för den tysknationellt sinnade kemisten var försök att framställa guld ur havsvatten, för att kunna betala det gigantiska krigsskadestånd som hade ålagts Tyskland efter Versaillesfreden. Det visade sig vara ekonomiskt olönsamt.

Men det stundade andra tider. 1933 kom Hitler till makten, och för nazisterna betydde Habers officersgrad, hans insatser för Tyskland under kriget, just ingenting, inte heller hans konversion, och juden Haber tvingades i landsflykt.

Han kom till England, där han möttes av iskallt förakt av många kollegor, Ernest Rutherford, paradoxalt nog atomfysikens fader, vägrade att skaka hand med honom. Han irrade vidare i en meningslös jakt på ett nytt hem, men hans hälsa var vacklande, och han dog av en hjärtattack i Basel i januari 1934.

En biprodukt av hans forskning under 1920-talet var insektsbekämpningsmedlet Zyklon B, som användes i de nazistiska gaskamrarna för att mörda miljoner människor, några av dem var Habers släktingar.

Albert Einstein, som var långvarig vän med Haber, skrev om hans ”obesvarade kärlek” till Tyskland. Sannare hade varit att säga att nationalismens väsen är hat och all kärlek förblir obesvarad för den.

Einstein var kanske den som bäst kunde vara empatisk gentemot sin gamle vän. Bådas verksamhet var ett tveeggat svärd, deras vetenskapliga arbeten kunde användas både till gagn och till förstörelse. Skillnaden var förstås att pacifisten och kosmopoliten Einstein insåg de vetenskapliga framstegens ambivalens, vilket militaristen och nationalisten Haber aldrig förmådde göra.

Böcker om Fritz Haber:
Daniel Charles, Master mind: The Rise and Fall of Fritz Haber, the Nobel Laureate Who Launched the Age of Chemical Warfare, 2005
Dietrich Stoltzenberg, Fritz Haber: Chemist, Nobel Laureate, German, Jew: A Biography, 2005

Om de intellektuella under första världskriget: Svante Nordin, Filosofernas krig, 1998

söndag 9 november 2014

Gripande om en judisk boxares uppgång och fall



Gunnar Brulins recension av min roman i Mål & Medel 11/2014:

"Av Gunnar Brulin

Roman: Grzegorz Flakierski, Knockout, Alyasiri bokförlag 2014.

Vad gör man med sin begåvning och sin längtan efter framgång – i detta fall boxning – när samhället som man lever i blir allt mer fientligt och till slut mordiskt? Det var den polska judiska boxarens, Rotholz, problem i 1930-talets Polen.

Romanen berättas i första person av olika röster, varav Rotholz är en. Det handlar om hans personliga ansvar för sitt liv. Det är både lärorikt och gripande.

Först är den begåvade Rotholz allas idol. Polska nationalister, judiska nationalister, den judiska boxningsklubben, den typografiska fackföreningen hyllar honom.

Därefter tornar problemen upp sig. För sitt deltagande i polska landslaget i nazisternas propaganda-OS 1936 blir han utesluten ur facket. Men han fortsätter ändå med boxningen. Han överlever Warszawagettot, men blir efter kriget utesluten ur den judiska gemenskapen för sin roll i den judiska polisen i gettot.

Läsningen ger en insikt i hur svårt det kan vara för en begåvad människa att klargöra för sig själv att nu är det kört, nu gäller inte längre mitt eget självförverkligande."


Mål & Medel 11/2014