Konst på Mannaminne - Anders Åbergs unika skyskrapa visas för första gången

 

Det finns många anledningar att besöka Mannaminne. Sommarens konstutställningar är utan tvekan en av dem. Det är ett starkt ”startfält” med åtta konstnärer och en imponerande bredd av teman, tekniker och stilar. Det är spretigt, fast ett annat ord är förstås mångfald.

Jag råkar börja med Olle Magnussons installation ”Army of Lovers”. Det är mycket iögonfallande och omöjlig att missa. En hel vägg med färgglada långkalsonger. Och det spännande är att det är arméns gamla underkläder. ”Make love not war” i en alldeles egen version. Synnerligen aktuellt i dessa tider av upprustning och Nato-ansökan.

Björn Ola Lind ställer ut fotografier av bark, ”Barken sjunger”. Det är en hyllning, en ”hymn”, till träden, de som är världens lungor, men också livets och kunskapens träd. Det är konkret och livsnödvändigt, samtidigt metaforiskt med djup symbolik.

Man behöver inte dela Björn Olas animism för att fascineras av dessa fantastiska former i en gråskala med närmast oändliga nyanser. Så även om inte besjälat visst lyser det kraftfullt av liv.

/../

Utställningarna pågår till den 31 augusti.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Befälhavarn på bogserbåten på Ångermanälven

 

Premiären av "Befälhavarn på bogserbåten på Ångermanälven" avklarad. Det gick jättebra! Grattis alla skådespelarna, musikerna, regissören Peder Forsberg och alla ni andra inbladade. Och tack.

Vi fortsätter spela på Mariebergs kaj till och med den 9 juli.

Biljetter finns på Tickster.

Välkomna!

Pressröster: Nordsverige

                   Tidningen Ångermanland

                   

I väntan på undergången

 

”Kommer de, så skjuter jag oss”. Om svenska judars liv i skuggan av Förintelsen
Bernt Hermele
Lind & Co, 2018

Judar är länge förbjudna att bosätta sig i Sverige, det är först 1775 som Gustav III ger tillstånd till en judisk familj att bosätta sig i landet utan att konvertera först. Den judiska invandringen är omgärdad av många restriktioner, men de lättar successivt och 1838 avskaffas det så kallade Judereglementet. Antalet judar förblir dock relativt litet, trots en viss invandring från Östeuropa åren kring förra sekelskiftet. Det innebär emellertid inte att antisemitismens plåga gick Sverige förbi.

Det förekommer antisemitism i Sverige redan långt innan det ens fanns några judar i landet. Det visar att hatet inte är beroende av vare sig offrens faktiska närvaro eller deras antal. Det går alldeles utmärkt att ha fördomar trots att det inte finns några judar eller att de är få.

Situationen förvärras drastiskt under 20- och 30-talen då dels rasbiologins teorier blir mainstream, dels genom högernationalismens starka frammarsch med framför allt nazismen i Tyskland.

Den ”ursprungliga” judiska befolkningen i Sverige har efter tre generationer etablerat sig i landet, många har en framträdande ställning inom näringsliv, kulturen och den akademiska världen, och assimilationstendenserna har varit starka, de flesta identifierar sig helt med Sverige och uppfattar sig själva som svenskar.

Men så uppfattas de inte nödvändigtvis av sin svenska omgivning. Deras svenskhet ifrågasätts, om det inte förnekas helt, de förklaras som främlingar och det uttrycks uppfattningar att de aldrig kan bli en del av den svenska gemenskapen.

Antisemitismen går hand i hand med stöd till Tyskland och nazismen. Och då blir läget allvarligt och hotet högst påtagligt.

Den organiserade nazismen blev aldrig särskilt framgångsrik i Sverige beroende till en viss del på en hopplös partisplittring, men också på att flera etablerade partier, främst Högern och Bondeförbundet, anammade en del av det nazistiska tankegodset, inte minst antisemitismen.

Många ledande personligheter, kungligheter med dåvarande kronprinsen i spetsen, akademiker, politiker, kulturprofiler ger ett öppet uttryck för judefientliga åsikter. Det uppstår vad Bernt Hermele med ett uttryck lånat av historikern Karin Kvist Gevert kallar för ”det antisemitiska bakgrundsbruset”.

Det går en klar skiljelinje i svensk politik mellan å ena sida Högern och Bondeförbundet, K G Westman (Bf), justitieminister i samlingsregeringen, förklarade frankt i riksdagen att han var antisemit, och liberaler, socialdemokrater och kommunister å den andra sidan, även om det bör tilläggas att de flesta inom SAP:s partiledning yrkade också på stram invandringspolitik.

Hitlers maktövertagande 1933 och den antijudiska lagstiftning i utvidgades i snabb takt i Tyskland, och som ledde till att allt fler judar sökte sin tillflykt i andra länder skärpte situationen ytterligare. Omfattande demonstrationer och andra protestaktioner mot ”judeimporten” genomfördes i flera svenska städer.

Med tanke på att antalet människor som ville komma till Sverige var närmast löjligt litet är det lätt att misstänka att det var snarare fördomar och vilja att slå vakt om den rena svenska folkstammen än hänsyn till arbetsmarknaden och oro för jobben som låg bakom protesterna.

Argumentet om att ökad judisk invandring skulle öka antisemitismen var bara ett ynkligt fikonlöv som skulle skylla et rått judehat.

”Bruset” var inte så oskyldigt som det kan låta. Dödslistor upprättades av nazister för att användas efter en tysk invasion och nazistiskt maktövertagande. Samlingsregeringens utrikesminister Christian Günther kallade till sig Tor Bonnier och försökte förmå honom att sälja Dagens Nyheter. Judar angreps i pressen, det förekom också våldshandlingar på gator och torg.

Efter invasionerna i Danmark och Norge skärptes situationen ytterligare och hotet blev påtagligare.

De svenska judarnas reaktioner på angreppen och trakasserierna varierade förstås. En del skaffade stugor på avlägsna platser (några också i Norge, något som snart visade sig vara en dålig idé), de som inte hade råd upprättade kontakter med så kallade ”evakueringsbönder”, personer på landet som var villiga att ta emot och gömma judiska flyktingar.

Några tog till det gamla beprövade knepet med dop, ibland för hela familjen, ibland enbart för barnen.

Det fanns dessvärre personer som drabbades av svartsyn och panik och övervägde självmord, det fanns tyvärr fall då man gjorde verklighet av tanken att ta sitt liv.

En som man kan tycka desperat åtgärd var att skaffa vapen. Och då inte för att konfrontera den tyska krigsmakten, utan i ett betydligt krassare syfte. Som Gunnar Heckscher, sedermera ledare för Högerpartiet, sa: ”Kommer de, så skjuter jag oss”, det är det citatet som Bernt Hermele använder som titeln för sin bok.

Det var fler som var inne på liknande tankar.

Vi sitter idag förvisso med facit i hand, men redan då borde det ha varit uppenbart för de inblandade, åtminstone de flesta av dem, att alla dessa försök att undkomma nazisterna var av intet värde.

Det hade absolut ingen betydelse att vara djupt assimilerad, Gunnar Heckscher till exempel såg sig inte ens som jude, utan som svensk, och så sent som 1934 är han inte beredd att helt ta avstånd från nazismen, inte ens dess rasläror.

Inte heller hade det varit till någon nytta att vara döpt eller ha ett hus långt bort på landet.

Nu blev det inte någon tysk invasion och de svenska judarna (och fackföreningsmännen, liberalerna, socialdemokraterna, kommunisterna etc.) klarade sig med blotta förskräckelsen. Dessutom kunde Sverige erbjuda fristad till de danska judarna och en tunn rännil av flyktingar från Tyskland och Österrike.

Det man frågar sig är vart all den tidens antisemitism (och allsköns andra annat antidemokratiskt tankegods) har tagit vägen efter 1945. Har det bara lösts upp och försvunnit? Eller lever det kvar i den politiska undervegetationen och bidar sin tid?

Bernt Hermele berättar om en middag i Djursholm på 50-talet hos den sedermera ökände överste Stig Wennerström, då en av de inbjudna officerskollegorna inte fick lov att ta med sin judiska fru!

Och hur ser det ut idag? Hur många SD-politiker har framfört diverse bisarra konspirationsteorier som stinker antisemitism lång väg. Det har till och skett helt öppna antisemitiska uttalanden. Och nej, alla är inte uteslutna ur partiet.

Idag talar man förvisso inte om ras – utan om kultur. Och hatobjektet är inte i första hand judarna utan invandrare i allmänhet, och muslimer i synnerhet. Vi har sett att assimilering är ett bristfälligt skydd, om något alls.

Endast ett medborgarsamhälle grundat på respekt och acceptans kan eliminera risken för en ny Förintelse.

”Storslagen i allt” – så bra är Ronja Rövardotter

 

Foto: Lia Jacobi/Teater Västernorrland

Teater Västernorrlands stora sommarsatsning är en familjeföreställning av ”Ronja Rövardotter”. En dramatisering av Astrid Lindgrens älskade klassiker där man tar ut svängarna rejält och är storslagen i allt: scenografi, skådespeleri, kostymer, musik, dans. Ensemblen bjuder på en fantastisk underhållning med mycket humor, en del allvar, och ett mångbottnat innehåll.

Föreställningen spelas på Västernorrlands museums (Murbergets) stora utescen där man har byggt upp en storstilad scenografi, som för tankarna till en illustration av Maurice Sendac. Man tar också till vara hela det naturliga utrymmet som finns runt om, vilket ger handlingen tempo och rymd.

Manuset följer Astrid Lindgrens roman ganska nära. Konflikten mellan de två rövargängen, Mattis och Borkas kontrasteras av hövdingabarnens Ronjas och Birks vänskap. Genom de två berättelserna lyfts fram flera viktiga teman.

/../

Föreställningen rekommenderas för barn från sex år och uppåt. Efter premiären på midsommardagen spelar 18 föreställningar fram till och med den 20 juli.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Ronja Rövardotter/Teater Västernorrland på Västernorrlands museums stora scen
Av: Astrid Lindgren
Manus: Annina Enckell
Dramaturg: Alexandra Loonin
Regi: Lovisa Onnermark
Scenografidesign: Mats Sahlström
Kostymdesign: Jonna Bergelin
Maskdesign: Jessica Hedin
Originalmusik av Björn Isfelt i arrangemang av Sara Parkman och Hampus Norén
Koreograf: Jimmy Meurling
Förlag: Nordiska ApS – Köpenhamn

Medverkande:
Ronja: Elina Norén Sandberg
Birk: Victor Morell
Mattis: Tobias Aspelin
Lovis: Helena Svartling
Borka: Gisela Nilsson
Undis: Ellen Hennig Öhrström
Skalle-Per: Victor Wigardt

Amatörskådespelare:
Alexandra Wiberg
Marina Hagstedt
Carina Hallén
Joel Kristoffersson
Torbjörn Grönlund

Elever från Musikalstudion, Hola folkhögskola:
Maria Ruthberg
Mag Vestin
Nora Backelin
Elina Hedberg
Signe Bogmer

Stort som smått men också lite fördomsfullt

 

Små dygder
Natalia Ginzburg
Övers: Vibeke Emond och Gunnel Mitelman
Bonniers

Natalia Ginzburgs ”Små dygder” presenteras av förlaget som essäer, även om hon själv skriver att hon ”kan bara skriva berättelser”. Och det är just vad det är, små korta berättelser om stort som smått från tiden mellan 1944 och 1962.

Berättelserna kan sägas utgöra en fragmentarisk självbiografisk skildring, som på sätt och vis fyller igen en del luckor i hennes tidigare roman ”Familjelexikon”.

Det börjar finstämt med berättelsen om förvisning under kriget till Abruzzerna, med träffsäkert utmejslade porträtt av bybor och ett komplext uttryck för den längtan som drabbar henne.

Det fortsätter med funderingar kring språket och tystnaden, otrygghetskänslan efter krigets erfarenheter, ensamhet och gemenskap, och sist men inte minst reflektioner om barnuppfostran i titelberättelsen, som formar sig till en tankeväckande och utmanande utvärdering av livets väsentligheter.

Skildringen av en tid som hon tillbringade i England är däremot ett totalt bottennapp. Att hon har svårt att uppskatta det engelska köket i början av 60-talet är fullt förståeligt, men dessvärre är resten av berättelsen en makalös uppvisning i fördomsfullhet.

Engelsmän saknar fantasi, de engelska expediterna är ”världens dummaste”, och så vidare i samma stil. Det är uppenbart att hon vantrivdes stort men det är knappast en ursäkt.

Nu ser jag i stället fram emot den senaste av hennes böcker ”Kvällens röster” som har kommit ut i nyöversättning på svenska.

Människans komplexitet och förundran över tillvaron

 

Marigold och Rose
Louise Glück
Övers: Jonas Brun
Rámus.

Efter 15 diktsamlingar och ett Nobelpris har Louise Glück släppt sin första prosabok. Det är en kort berättelse om tvillingarna Marigolds och Roses första år i livet. Kort, skenbart enkelt och synnerligen säreget.

På ett sätt är det en ”poetisk” bok. Inte i den triviala, vanliga betydelsen, utan genom den komprimerade formen och det förtätade uttrycket.

Jag tycker mig kunna urskilja två möjliga läsningar. Tvillingarna är mycket olika, den ena är social och utåtriktad, den andra eftertänksam och introvert. Glück kanske vill lyfta fram människans sammansatta natur, hur våra olika sidor kompletterar varandra.

Läser mig till att rosor som odlas i samma jord riskerar att angripas av skademaskar, men det kan motverkas genom att plantera marigoldblommor (mer kända under namnet tagetes) i närheten.

Vad sägs om den metaforen?

En annan möjlig läsning är att skildra en nyfödds förundran över vår underliga värld. Det är genom de enkla, ”barnsliga” frågorna som tillvarons logiska kullerbyttor och samhällets tillkortakommanden kan bli synliga och lyftas fram i en skarp relief.

De två läsningarna utesluter givetvis inte varandra.

Tvillingarna är en sympatisk bekantskap som man gärna återvänder till och läser om, gärna flera gånger.

Skönt också med en bok som inte behöver tusen sidor för att berätta något av intresse. Därför blir det också en kort recension.

Minnet av en människa är ingen enkel historia

 

Fördolt är minnet av människan
Mohamed Mbougar Sarr
Övers: Cecilia Franklin
Bonniers

Romanen ”Fördolt är minnet av människan” som vann Goncourtpriset 2021 är en typisk fransk roman, och det menar jag inte som en komplimang. Det är intellektualiserande, mångordigt och spretigt, försöker greppa alldeles för mycket. Men författaren är allt annat än typisk fransman, han är senegales, och plötsligt blir hans roman något helt annat än typisk fransk.

Den har tankens djup och skärpa, språkets spänst och energi, den berör angelägna ämnen som rasism, kolonialism, Förintelsen, och sist men inte minst litteraturens plats i samhället.

Ledmotivet med jakten efter den mytomspunnen senegalesiske författaren som i slutet av 30-talet skrev en genial, närmast perfekt, men numera bortglömd roman, är som en arkeologisk utgrävning där lager efter lager blottläggs och avslöjar nya aspekter av en fascinerande historia.

Tidsperspektiven växlar, liksom länder och kontinenter. Första världskriget, andra världskriget, den koloniala frigörelsen, Paris akademiska och intellektuella universum. Europa, Afrika, Latinamerika.

Modern prosa blandas med afrikansk sagotradition, för att åter komma tillbaka till västvärldens litterära referenser där diverse författarstorheter som Witold Gombrowicz och Ernesto Sabato dyker upp. Olika stilgrepp utforskas.

Läsaren förvånas och förundras, överraskas, skenet bedrar alltid och ingenting är vad det synes vara.

En riktig läsfest.

Cormac McCarthy in memoriam

 

Cormac McCarthys har gått bort 89 år gammal. Vila i frid. Till minne av den fine författaren ett par recensioner.

No country for old men
Cormac McCarthy
Övers: Ulf Gyllenhak
Bonniers

Cormac McCarthys senaste roman på svenska har hämtat sin titel från Yeats klassiska dikt "Sailing to Byzantium". Boken är dock allt annat än sublim. Handlingen är en thriller, eller möjligen en deckare. En ung man som är ute och jagar råkar göra det som många drömmer om - han hittar en portfölj med 2,4 miljoner dollar. Det finns dessvärre annat på fyndplatsen som suggererar å det bestämdaste att någon kommer att leta efter de här pengarna. Och att denne någon är ingen snäll person.

Mot bättre vetande sticker han med pengarna, och med en grekisk ödesdramats obönhörliga konsekvens går han mot sin egen - och flera andras - undergång. Allt utspelar sig i en miljö där pengar betyder allt, och där besinningslöst våld ständigt exploderar. Och där ingenting väcker någon större uppmärksamhet, det är ingen som bryr sig. Det är svårt att inte se det som en allegori över USA, eller rent av hela vår värld.

En viktig person i romanen är den lokale sheriffen Bell, en dekorerad hjälte från andra världskrigets slagfält. Han försöker förgäves att hinna före mördarna. Varje kapitel inleds med en längre fundering som Bell har kring samhället, människorna och livet. Det blir till en svidande vidräkning med dagens samhälle, och den gode sheriffen tvekar inte att det var bättre förr.

Det är inte helt att tolka McCarthy här: vill han bara gestalta hur "vanligt folk" resonerar, som en varning? Är det helt enkelt en kritik av relativismen? Socialkonservativt gnäll? Eller ett uttryck för en äldre persons tilltagande alienation?

Dessutom tenderar filosoferande i längden att bli alldeles för intellektualiserande. Lyckligtvis kompenseras det med råge av McCarthys underbara språk. Skildringen är levande, tempot är bra, språket har en saklighet som går utöver allt överflödigt. Och dialogen är klockren: totalt äkta, och med absolut gehör för de små nyanserna.

Cormac McCarthy är en av samtidens oumbärliga författare.

Vägen

Cormac McCarthy  

Övers: Thomas Preis
Bonniers

Världen har drabbats av en förödande katastrof. Landskapet är dött och öde, det är allmänt förfall, matbristen är akut, och kampen för tillvaron är inte längre en metafor utan en fasansfull verklighet. Vad händer med människorna i en sådan situation? Spricker civilisationens tunna fernissa, tar överlevnadsinstinkterna helt över, vår "sanna" natur kommer fram, och människan blir människans varg? För många, kanske de allra flesta, blir det så. Men för alla?

Nej. Också i de mest utsatta situationer, i nödens och farans stund finns det utrymme för moralisk handling, en smula vanlig hygglig medmänsklighet, och känsla för rättvisa.

Frågan om människan är god eller ond kan besvaras på ett sätt som är lika banalt som det är djupsinnigt: hon är både och. Och, frestas man tillägga, vi bör alltid sträva efter att skapa omständigheter där vår natur - sann eller inte - inte sätt på svåra prov och ställs inför omöjliga val.

Nu är allt det här ingenting nytt. Det som lyfter "Vägen" är McCarthys gestaltningsförmåga. Och den mannen kan verkligen skriva! Språket är rikt, det är utmejslat precist och betydelsemättat i varje ord, samtidigt som det är fasansfullt i sin konkreta och avmätta saklighet. Det är en infernovandring som läsaren känner rent fysiskt ända in i själen.

Att McCarthy förmår trovärdigt lämna en öppning mot en strimma hopp är helt enkelt stort.

Våga vägra debatt om svenskhet

 

Läser Ulf Bjereld om ”svenska värderingar” (230608 Magasin Konkret). Han har naturligtvis helt rätt, att tala om svenska värderingar är fullständigt nonsens.

Läser vidare i kommentatorsfältet på Facebook en diskussion i ämnet, för övrigt hållen i en häpnadsväckande och befriande saklig ton. Några välmenande personer menar att man visst kan tala om svenska värderingar. Det finns helt enkelt vissa värderingar och normer som är mer framträdande i Sverige än i en del andra länder.

Och visst, det stämmer ju. Men när väl denna intellektuella djupsinnighet har konstaterats undrar jag vad är poängen? Vad nyttar det till, vilket värde har det att fastslå sådana trivialiteter? Att peka finger åt andra och i förlängningen stigmatisera?

Ulf Bjerelds avsikt är att bemöta Magdalena Anderssons flirt med ”nationalistiska åsiktsströmningar”, och det är vackert så.

Men ändå. Det pågår just nu livliga diskussioner om svenska värderingar, vad är svensk kultur och vem som är svensk. Hela den debatten är en integrerad del i en medveten strategi från nationalisternas sida.

Och just därför måste vi våga vägra ta debatten. Att diskutera svenskheten på längden och på tvären är att spela nationalismens mörka krafter rakt i händerna. Det finns långt fler andra och angelägna samhällsproblem att tackla än att bestämma vem som är riktig svensk (till skillnad från de oriktiga?).

Jag erkänner att det är personligt. Allt detta kattrakande kring svenskheten väcker trista minnen och obehagliga associationer som går tillbaka till dystra och även tragiska perioder i mitt eget och min familjs förflutna.

Jag hoppas för min egen och alla andras skull att slippa uppleva det en gång till.

Med anledning av Sveriges nationaldag

Nationaldagen till ära publicerar jag en bild tagen för några år sedan i Sollefteå, då samma stolta tilldragelse firades.
(För er med dålig syn - det är inte köttbullar.)

”Det skjuts för lite” – provokativt med David Väyrynen

 

Poeten David Väyrynen och Malmfältens rockklubb bjöd på en provokativ och sorgligt aktuell föreställning på Bryggeriet i Härnösand. Det är en helgjuten show med text och musik om vår tids fördomar och det hatiska idiom som det tar sig uttryck i. Förvisso ett fenomen som finns lite varstans – på alltför många ställen skulle säkerligen en del säga – men David Väyrynen har gett det en norrbottnisk språkdräkt och Malmfältens rockklubb står för en kongenial musikalisk inramning.

Utgångspunkten är att någonting har förändrats, oklart varför. Tidigare uttryck för tankar om solidaritet, gemenskap och kollektivt ansvar har förbytts till en attityd av att strunta i allt och sköta sig själv, allt är ändå någon annans fel och det kan inte göras mycket åt.

Framför allt är det som avviker, som vill något nytt, totalt värdelöst.

Och allt detta klätt i en slapp och hatisk språkdräkt som domineras av svordomar och ohämmade obsceniteter. Med ett trotsigt uttryck av jag gör och säger vad jag vill för jag har betalat för mig.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Författarakvariet - Det polska författarförbundet under kommunismen

 

I slutet av 1944, flera månader innan andra världskriget tar slut, samlas i den befriade polska staden Lublin ett antal fö/../

rfattare till en kongress. Så gott som alla deltagare är i uniform. Kongress äger rum i en helt ny och synnerligen oviss politisk situation, även om man redan nu kan känna åt vilket håll som vinden blåser. Kuriöst nog bildas inte det Polska Författarförbundet av kongressen, utan man reaktiverar det gamla grundade i maj 1920. Det är början till den motsägelsefulla väg som Författarförbundet, Związek Literatów Polskich (ZLP), kom att vandra under det kommunistiska styret i Polen. Nu föreligger en monografi, ”Akvariet” (Akwarium, Czarne 2022) av den polske journalisten Tomasz Potkaj som behandlar förbundets drygt 40-åriga historia.

Bokens titel anknyter till ett citat av poeten Zbigniew Herbert som beskriver författarnas tillvaro som fiskar i ett akvarium, isolerade i en egen värld.

Kan tyckas välfunnet, men täcker långt ifrån hela verkligheten av det litterära livet i det kommunistiska Polen. Förvisso var författarlivet tämligen isolerat, det är visserligen inte helt ovanligt att yrkesgrupper håller ihop, men här gick det betydligt längre, de hade egna hus där de bodde, egna klubbar, matsalar, semesterhem, och det skapade ett eget universum, som hade föga att skaffa med det omgivande samhället.

Å andra sidan är författaren en del av samhället, och förhåller sig på ena eller andra sättet till det. Det är ingenting unikt för Polska folkrepubliken, så är det överallt. Det som är specifikt för det kommunistiska Polen, liksom Sovjetblocket i sin helhet, är de förväntningar och rent av krav på författare att vara delaktiga i samhällsbygget.

Det kravet skiftar allt efter utvecklingen i landet, och det är oerhört spännande att följa samspelet mellan samhället, Partiet och ZLP. Det är ingalunda enkelt och rätlinjigt.

/,,/

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

En rumänsk klassiker som rymmer en lärdom för vår tid

 

I tvåtusen år
Mihail Sebastian
Övers: Inger Johansson
Nilsson förlag

Det här är berättelsen från den europeiska fascismens periferi. 20- och 30-talens Rumänien är skådeplatsen för en nationalistisk högerextremisms framfart med våldsamma antisemitiska excesser.  Mitt uppe i denna otäcka händelseutveckling befinner sig den unge författaren Mihail Sebastian. Han umgås i kretsen med sådana framtida intellektuella stjärnor som bland annat Emile Cioran och Mircea Eliade. Problemet var emellertid att de flesta inom den kretsen sympatiserade med fascismen och var glödande antisemiter, något som var oacceptabelt för Sebastian som var jude.

Sebastian skildrar lika sakligt som livligt den diskriminering och trakasserier som judiska studenter utsätts för vid rumänska lärosäten. Högerstudenter, vilket är de flesta, går hela vägen från kränkande tillmälen till regelrätt våld, judar kastas ut från föreläsningar och hindras att komma in på universitetet.

Alla dessa övergrepp och den förgiftade atmosfär som omger dem beskrivs av Sebastian på ett överraskande självkritiskt och ödmjukt sätt, förminskande trots en viss intellektuell högfärd, och med en strävan till förståelse och försoning med förövarna som inte bara gränsar till det absurda utan tar ett rejält kliv över den gränsen.

Situationen är problematisk för Sebastian som identifierar sig starkt med Rumänien. Han är däremot tämligen främmande, för att inte säga fientlig, till sin egen judiskhet.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Opulens