Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren

Med chagallsk fantasi, folkligt språk och stor musikalitet

Idag är det Itzik Mangers födelsedag. Han föddes den 30 maj 1901, och 120 år är visserligen lite jämnt men brukar inte firas överdrivet stort. Men Itzik Manger förtjänar all uppmärksamhet som han kan få. Trots att han anses som en av 1900-talets mest framstående poeter på jiddisch har han idag förpassats till glömskans skuggrike. Det är inget ställe där han skulle trivas något vidare.

Han kom till världen i staden Tjernivtsi, då i Österrike-Ungern, sedermera i Rumänien, idag i Ukraina. Staden kallades på sin tid för ”Lilla Wien” och ”fyrspråkstaden”, och var ett livligt centrum för den spirande jiddischkulturen.

Manger studerade vid det tyska gymnasiet i staden, men relegerades på grund av dåligt uppförande. Istället blev jiddischteaterns kulisser hans livsuniversitet. Han flyttar till Bukarest, och publicerar här sina första dikter.

1927 kommer han till Warszawa, som då har ett sjudande judiskt kulturliv, inte minst en mycket vital litteratur på jiddisch. Här publicerar Manger 1929 sin första diktsamling, och med sin karismatiska och bohemiska framtoning blir han snabbt en framträdande person i Warszawas judiska litteratursalonger.

Itzik Manger blir aldrig polsk medborgare, han lär sig inte heller språket under de elva år som han bor i landet. Han stöter på byråkratiska problem med anledning av sin legala status, och tvingas lämna Polen 1938. Han hamnar i Paris men snart måste han fly undan den nazistiska faran, och efter diverse turer lyckas han ta sig till London.

Trots att han blir brittisk medborgare, lever han ett olyckligt och improduktivt liv, dessutom är han gravt alkoholiserad. Den polske författare, poeten och essäisten Antoni Słonimski, som tillbringar krigsåren i London, berättar hur han en kväll av en slump påträffar en redlöst berusad Manger i en park, och efter stort besvär baxar hem honom.

Desillusionerad emigrerar Itzik Manger 1958 till Israel.

Mangers mest kreativa period är åren i Warszawa. Här skapar han poesi i modernistisk anda, men i en helt egen stil som blandar finstämd lyrik med grotesk realism. Han såg sig själv gärna som en trubadur, en vandrande folkbard. Han har också kallats ”skymningens poet”.

Flera av dikterna bygger på bibliska motiv från Gamla Testamentet, men åter igen helt och hållet på Mangers egna villkor. Han anknyter till Purimspel-genren, och utvecklar vidare dess karnevaliska tradition.

Totalt vanvördigt och fullständigt anakronistiskt placerar han bibliska personer i sin samtids Östeuropa. Bibliska hjältar som Abraham och Sara förminskas och kritiseras, medan personer som Hagar och Ismael får upprättelse. Med en chagallsk fantasi, ett folkligt språk och stor musikalitet gisslar han religion, mirakelrabbiner, fattigdom, vidskepelse och all världens skevheter.

Ingen poesi av Itzik Manger är översatt till svenska, däremot finns hans roman ”Dagbok från paradiset: den förunderliga levnadsbeskrivningen av Shmuel Abe Aberv” utgiven 1993 av Symposion förlag, i kongenial översättning av Salomon Schulman.

Romanen är en skildring av Paradiset som en jordisk narrspegel. Det finns förstås flera paradis, separat för judar, kristna och turkar, och det krävs pass och visum för att färdas mellan dem. De kristna änglarna är en bunt vedervärdiga antisemiter, det judiska paradiset kokar av konflikter mellan galizier, litvaker och polska judar. Hela stället är ett hopplöst klassamhälle, där högst anseende har de som ingen förstår vad de säger – politiker, religiösa ledare – budorden gäller inte änglarna och det råder ingen rättvisa.

Rättvisa. Rätt – visa, fel – visa? Både Manger och Schulman får till det riktigt vitsigt.

Itzik Manger avled i februari 1969 i sitt hem i Gedera.

Den ryska radikalismens fader

 

Den 30 maj 1811 föddes Vissarion Grigorjevitj Belinskij, rysk litteraturkritiker och filosof. I samtiden var han mest uppburen som litteraturkritiker, en uppfattning som knappast delas av eftervärlden.

Han var förvisso originell, ansåg till exempel att Dante inte var någon poet, och att James Fenimore Cooper var Shakespeares jämlike. Men hans idéer om att litteraturen måste vara "sann", med vilket han menade att litteraturen ska vara minutiöst realistisk, och dessutom trogen de rätta politiska och filosofiska idealen, står inte särskilt högt i kurs längre.

Däremot var han betydelsefull i utvecklingen av den politiska radikalismen i Ryssland. Han samarbetade bland annat med Aleksander Herzen och Michail Bakunin.

Den sistnämnde fyller för övrigt också år, han var exakt tre år yngre än Belinskij.

Ett verk som förändrade musiken för alltid

 

Den ryske kompositören Igor Stravinskij hade redan gjort succé i Paris med ”Eldfågeln” och ”Petrusjka” när han fick beställning på ett nytt balettverk. Ledaren för Ballets Russes, den Ryska baletten, Sergei Diagilev formulerade tydligt sina önskemål till Stravinskij: ”Överraska mig!”. Och nog blev han överraskad.

Stravinskij skrev ett verk om naturens kraft, och han utgick från urgamla ryska (och möjligen litauiska) myter och sagor. En ung flicka offras till naturen för att jorden ska få liv och värme. Det är en hednisk värld, som är vild, grym och brutal. Det musikaliska uttrycket skulle vara därefter, liksom koreografin och scenografin.

”Våroffer” hade urpremiär på det nyinvigda Théâtre des Champs-Élysées den 29 maj 1913.

Koreografin hade gjorts av Vatslav Nizjinski och kostymerna var projekterade av den ryske konstnären Nicholas Roerich.

Ingen hade någonsin sett eller hört något liknande. En föreställning som var otäckt suggestiv. Musiken brutal, kakofonisk och kaotisk, med en självständig rytm som fick orkestern att låta som ett enda slaginstrument. Ett myller av rytmer och dissonanser, och mot slutet byter musiken taktart inte mindre än 150 gånger!

Koreografin uppfattades som grovhuggen. Dansarna skakade och darrade, rörelserna var kantiga, fötterna vreds inåt, och händerna knöts samman.

Det här var långt ifrån balettens gracila elegans som publiken var van vid.

Ganska snart börjar delar av publiken protestera högljutt. Man skriker, visslar och buar. Saker kastas mot scenen. De skräckslagna dansarna fortsätter emellertid föreställningen, men eftersom de inte kan höra musiken som överröstas av publikens proteststorm, ställer sig Nizjinski på en stol i kulisserna och räknar takten.

Men det finns andra delar av publiken som uppskattar det nyskapande verket. De hamnar i vildsinta diskussioner med de protesterande, och handgemäng uppstår. Polis måste tillkallas.

Skandalen var ett faktum. Och musiken skulle aldrig bli sig lik igen.

IGOR STRAVINSKIJ (1882-1971), rysk tonsättare, pianist och dirigent. Han levde en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Frankrike och USA, och var av många ansedd som 1900-talets mest betydelsefulla och inflytelserika tonsättare, med ett anseende som en musikalisk revolutionär som flyttade fram komponerandets gränser.

FOTNOT I filmen ”Picassos äventyr” begår HasseåTage ett lustmord på Våroffer med en dråplig parodi som slutar i katastrof efter att baletten har ätit för mycket blomkål innan föreställningen.

Avrättning i humanitär anda

 

För drygt 40 år sedan avskaffades giljotinen i Frankrike. Avrättningsmaskinen har fått sitt namn från doktor Joseph Guillotin, en fransk läkare och politiker, född 28 maj 1738.

Under en debatt i franska nationalförsamlingen 1789 föreslog Guillotin att alla som dömdes till dödsstraff skulle få samma straff: avrättning genom halshuggning utförd med en enkel maskin och utan föregående tortyr. Själva konstruktionen har gjorts av andra.

Guillotins förslag var besjälat av en humanitär anda, och han såg det som ett steg mot avskaffande av dödsstraffet. Med tanke på att hans namn länge har varit symbol för avrättning är det onekligen ganska ironiskt att han var motståndare till dödsstraff.

Den mest kända giljotineringen är förmodligen avrättningen av kung Ludvig XVI 1793. Den sista offentliga avrättningen i Frankrike ägde rum 1939. 1977 giljotinerades den siste dödsdömde i Frankrike, och 1981 avskaffades dödsstraffet och därmed också giljotinen.

I Sverige har giljotinen använts en enda gång. Det var när Alfred Ander avrättades 1910 på Långholmen, vilket för övrigt var den sista avrättningen i Sverige.

104-åringens berättelse blir teater – snart premiär på Svanö

Katarina Östholm skriver i Tidningen Ångermanland om min pjäs ”Mot Lunde”, som sätts upp i morgon av Svanö kulturförening på Svanö Folkets hus. Regi Iso Porovic, på scenen: Margita Lemoine, Roger Andersson och Agneta Westerlund, scenografi Mats de Vahl, producent Fredrik Larsson.

Hon är 104 år gammal och mestadels sängliggande. Men minnet är det inget fel på, och när hon blir ombedd att berätta sin historia så går hon inte att hejda.

Nu på lördag är det premiär på Svanö för "Mot Lunde!", ett kammarspel där skotten i Ådalen utgör den röda tråden.

Upplägget följer kammarspelets klassiska upplägg – ett rum (i detta fall på ett äldreboende) en 104-årig mor, en 80-årig dotter och en sjuksköterska med en ängels tålamod. Det är ett litet drama i sig när den sängliggande gamla kvinnan låter sig övertalas till att spela in berättelsen på mobiltelefon.

För det är ju inte vilken berättelse som helst. Hon är en av de sista överlevande som upplevde de dramatiska dagarna i Kramfors; dagar som slutade med att tusentals demonstranter formerade sig till en protestmarsch som skulle sluta med svarta rubriker och en nation i chock.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Katarina Östholm

Maj Wechselmann spelar in film i Ådalen – med bara lokala amatörskådespelare: "Djupt imponerad"

Maj Wechselmann ska spela in film i Ådalen i september. Och som alltid i Majs filmer är det brett upplagt och med radikalt innehåll. Filmens tema är Kata Dalströms verksamhet som agitator, mot en bakgrund av den tidens samhällsutveckling.

- Åren mellan 1898 och fram till 1920-talet är en av de mest spännande epokerna i Sveriges moderna historia, och det är då som grunden läggs till folkhemmet och välfärdssamhället, säger Maj Wechselmann.

I kampen för rösträtt, demokratiska fri- och rättigheter, facklig organisering och sociala reformer spelar arbetarrörelsens agitatorer en viktig roll. Och främst bland dem var Kata Dalström.

Hon var ständigt på resande fot, ute i landet och agiterade, gjorde omkring 70 resor per år, vilket med tanke på den tidens transportmedel är en enastående bedrift. I ett resebrev till partikamraten Fredrik Ström skriver Kata att hon har just passerat polcirkeln för tolfte gången! På bilder från olika tidsskeden kan man se hur hon inte bara åldras utan blir alltmer sliten.

Trots hennes stora insatser och innehav av viktiga partipositioner är hon idag delvis bortglömd, ”sopad under mattan”, säger Maj. Och förklaringen är som vanligt att hon var alltför radikal – och kvinna.

Inspelning kommer att ske i alla tre Ådalskommunerna. 

Läs hela texten i Allehanda.se

Den första och mest omfattade industristrejken i Sverige under 1800-tale

Den 26 maj 1879 utbröt en strejk vid Haeffners sågverk utanför Sundsvall. Den har gått till historien som Sundsvallsstrejken, och räknas som den första och mest omfattade industristrejken i Sverige under 1800-talet. På ett sätt kan den betraktas som början till den svenska arbetarrörelsens kamp för ett bättre samhälle.

Ett viktigt bidrag i skönlitteraturen för förståelsen av den processen är Vibeke Olssons Bricken-serie.

Här kommer utdrag ur några recensioner av böcker i Bricken-serien.

"Handlingen utspelar sig några år efter Sundsvallsstrejken 1879, som fortfarande kastar sin skugga över sågverkssamhället Svartvik. I centrum står flickan Bricken, snart 15 år, dotter till sågverksarbetare med rötter i Västerbotten. Under ett par år får vi följa hennes väg ut i vuxenlivet, en resa som kantas av några tragiska händelser.

Den historiska miljön, framför allt de arbetandes vardag, återges levande och realistiskt. Språket är följsamt, arkaiserande och stundtals nästan bibliskt. Bakgrunden bildas av Vibeke Olssons vanliga käpphästar – folkrörelser som formade det moderna Sverige: arbetarrörelsen, frikyrkorna, nykterhetsrörelsen. /../

Det är frapperande hur aktuell en bra historisk roman kan vara.

/../

Vibeke Olsson blandar stort och smått, politiskt och privat, och låter vardagens poesi blomma ut för fullt. Jag ser redan nu fram emot Brickens fortsatta öden i det nya seklet.

 /../

 Vibeke Olsson äger en förmåga som få att väva ihop det privata med det politiska, den lilla världen med den stora.

Mot storstrejkårets fond fortsätter hon att teckna ett enastående kvinnoporträtt. Hennes Bricken är en arbetarvardagens väldiga kämpe, en heroisk hjälte i den skoningslösa kampen om en bättre framtid för både de närmaste och hela arbetarkollektivet, med den gudomliga nåden och klassmedvetandet som vapen.

Men också hjältar blir gamla, och då var en arbetarkvinna som passerat 30 redan utsliten. Och livet har nya bekymmer och motgångar i beredskap, men kanske också glädjeämnen. Kampen fortsätter."

Kriget mot barnen

Idag när hundratals, kanske tusentals, barn dör på Medelhavet, samtidigt som de flesta politiska partier tävlar i hårdast åtstramning i invandringspolitiken, kan det vara värt att påminna om hur krig och förtryck drabbar just barn i första rummet.

Som under Förintelsen.

Dödandet är en självklar och accepterad del av krig. Men vilka som faller offer bedöms olika. Vuxna män i sina bästa år förväntas döda och/eller bli dödade, åtminstone så länge siffrorna hålls nere på vad som uppfattas av omvärlden som en rimlig nivå. Och givetvis ska oddsen vara någorlunda jämna, det vill säga båda parter ska vara beväpnade.

Dödandet av obeväpnade upprör däremot. Än större blir indignationen om krigets våld riktas mot gamla, kvinnor och barn. Dessa är per definition obeväpnade och skyddslösa – undantaget kvinnliga soldater. Särskilt utsatta och försvarslösa är barnen, och det är när barn dödas som vår upprördhet är som störst.

Att skydda barn hör till det mänskligas djupaste lager, våld mot barn kränker inte bara grundläggande uppfattning ar om rätt och fel, det är ett frontalangrepp på framtiden.

Vilket var exakt vad nazisterna avsåg.

Av de omkring sex miljoner judar som mördades i Förintelsen var en och en halv miljon barn upp till 15 år. Det är en fjärdedel eller 25 procent av alla dödade.

Det är en hemsk siffra, men det finns värre. 1939 vid krigsutbrottet fanns det i Polen omkring en miljon judiska barn i åldern upp till 14 år. 5000 överlevde. En halv procent.

Nazisternas härjningar kan sägas vara det första kriget i världshistorien riktat mot barn. De fruktansvärda siffrorna ovan visar i all sin nakna och skräckinjagande tydlighet den nazistiska ideologins och praktikens hat i dess renaste form.

För att förstå det som hände och hela det sammanhang som det ingick i är de överlevande barnens vittnesmål ett viktigt bidrag. Åren 1944 till 1948 samlade Judiska Historiska Centralkommissionen barns berättelser om deras upplevelser och erfarenheter från Förintelsen. Det blev 429 vittnesmål lämnade av 419 barn (några lämnade fler vittnesmål). 55 av dessa publicerades 2014 i bokform av Judiska historiska institutet i Warszawa, ”Judiska barn under Förintelsen” (Dzieci żydowskie w czasach Zagłady.)

Barnen som berättar är födda mellan 1929 och 1938, de äldsta är alltså tio år vid krigsutbrottet, de yngsta bara ett par, tre år gamla. Då vittnesmålen lämnas direkt efter krigets slut eller under åren närmast efter bär de en stark prägel av närhet och autenticitet.

De äldsta barnens berättelser är naturligt nog mer strukturerade, med referenser till större historiska och politiska sammanhang, ofta lite högtravande, och inte sällan ger de också uttryck för ett passionerat hämndbegär.

De yngres vittnesbörd kombinerar en avväpnande naivitet med brutal brådmogenhet. Lilla Mittler född 1933 i Tarnów (södra Polen, inte långt från Kraków) säger: ”Jag var sex år och visste inte vad det är tyskar.”

Alexander Jacobson född 1938 eller 1939 i Warszawa vittnar: ”Jag visste att jag är jude och måste därför bo i gettot. Tyskar utrotade judar, pappa förklarade det för mig, men jag förstod inte.”

Fela Kokotek född 1935 i Sosnowiec (Schlesien) berättar: ”Jag visste att judar inte får leva, men jag visste inte varför.”

Det krävdes av barnen att ständigt anpassa sig till en verklighet lika vedervärdig som obegriplig. Att förställa sig och ljuga var villkor för att överleva, liksom lika stora delar fräckhet och hänsynslöshet. Och så förstås tur, tur och ännu mera tur.

De flesta av barnen förlorade sina familjer, föräldrar, syskon och övrig släkt, de tvingades att klara sig ensamma på egen hand genom krigsårens hemskheter. Svält och kyla hörde till vardagen, och en ständig osäkerhet. Även om det inte saknas hyggliga människor i barnens berättelser, individer beredda att ta risker och hjälpa till, vittnar så gott som alla om en fientlig omgivning. Det stora hotet kom inte närmast från tyskar utan från polska eller ukrainska grannar.

I synnerhet ukrainska nationalister beter sig genomgående illa, men även i en del fall polska partisaner. Det förekommer även att judar dödas efter att kriget är slut.

Den stora faran kom ändå framför allt från civilbefolkningen. Många lämnar ut judar till tyskarna av ren och skär antisemitism, andra gör det av girighet, för att kunna lägga beslag på deras ägodelar, och här är de inte alltför knussliga, ett par skor, en klänning, räcker gott och väl.

Det förekom också belöningar för angiveri. Pola Szytz född 1931 i Lwów, berättar om en bisarr förordning i Kievtrakten där ryssar utlovades fem kilo socker för varje överlämnad jude.

I många fall gömde människor judar mot en rundlig betalning, och när pengarna och andra värdesaker var slut, överlämnade dem till tyskarna, om de inte rent av slog ihjäl dem själva.

Det förekommer också att vuxna judar i sin överlevnadsiver stöter bort barn som söker sig till dem. Chuwa Weicher född 1933 i en shtetl i Ukraina berättar om en grupp vuxna som gömmer sig i skogen och till en början jagar iväg henne och hennes syster då de söker deras beskydd, ”Varför ska jag ge mat åt främmande barn, när mina egna inte lever.”

Barnen tvingas bevittna sina närmastes död, massavrättningar, tortyr, brutalitet och förnedring. Vi befinner oss fjärran från en ”rationell modernitet”, den ondska som härskar i getton, småstäder och på landsbygden är rå och sadistisk.

De 55 berättelserna skildrar Förintelsen ur de svagastes och mest utsattas perspektiv. De överlevande barnens liv kom att präglas av ensamhet, alienation och i många fall identitetsförvirring. Nazisterna lyckades inte att döda framtiden, men de stympade den för flera generationer framåt.

Texten har tidigare publicerats i Dixikon

Ett liv i ständig smärta – Kristina Sandberg öppnar dörren till cancermörkret

 

En ensam plats
Kristina Sandberg
Norstedts

Det börjar inget vidare. Kristina Sandbergs föräldrar skiljer sig tidigt, mamman lider av svåra depressioner, pappan missbrukar alkohol. Men hon får ordning på sitt vuxna liv, skaffar en bra utbildning, har en fin familj med två döttrar, ger ut böcker, slår genom stort med trilogin om Maj från Örnsköldsvik, får Augustpriset, Norrlands litteraturpris, livet leker.

Tills leken hastigt och synnerligen olustigt får ett abrupt slut.

Förhårdnaden som hon kände i ena bröstet, och förträngde länge, visar sig till slut vara aggressiv cancer av svårartat slag.

Med stor psykologisk trovärdighet och mycket självutlämnande skildrar Kristina Sandberg sin dödsångest, sin rädsla inför den förestående behandlingen, och inte minst oron för barnens framtid.

Vi har nog alla en klar föreställningen om livets gång, föräldrar tar hand om sina barn tills de är vuxna och flygfärdiga, att dö ifrån barnen innan de kan klara livet på egen hand är ett svek. Och oron är biologisk, genetiskt betingad.

Hon är fast beslutsam att kämpa för sitt liv. En smärtsam behandling tar vid som förvandlar hennes kropp till fullvärdigt akademiskt sjukhus. Den processen liksom efterbehandlingen är till brädden fylld av diverse mediciner, till ett stort antal motsvarande en apoteksinventering, och vars biverkningar vill man inte ens tänka på.

Läs hela texten i Allehanda.se

Tiden, historien och rötterna

 

”Man ska leva i nuet” är förmodligen ett av den moderna tidens mest enfaldiga påståenden. Nuet finns inte. Det enda som finns är ett tidsflöde som knyts ihop av våra berättelser. Om det som har varit, om det som är, och inte minst om det som vi tror kommer att hända.

Allt det hänger oupplösligt ihop och kan inte separeras. Vi behöver veta varifrån vi kommer för att förstå vart vi är på väg.

Berättelser om det förflutna bygger på minnen, våra egna och andras. Det är det som kallas historia, och historia betyder just berättelse.

Många människor är fascinerade av historia, men kanske ännu fler har genom skolans mekaniska tragglande av årtal fått ett livslångt avsky för historiestudier. Men det är nog få som helt saknar intresse för sin personliga historia, släktens ursprung, hembygdens förflutna och skrönor kring huset där man bor.

Gräv där du står, uppmanade Sven Lindqvist 1978, och gensvaret blev enormt.

Sven Lindqvist såg gräv-där-du-står-rörelsen som en inkörsport till ett bredare intresse för allmänhistoria, dessutom skapat av människorna själva. Om det blev så är inte gott att veta, men det är möjligt att så skedde i åtminstone en liten utsträckning.

I Sverige finns helt unika möjligheter att forska kring sin egen historia. Den statliga byråkratins tidiga framväxt skapade ett omfattande arkivväsen, och frånvaron av krig, ockupationer och annat elände som dessvärre var mycket vanligt i många andra länder, har behållit dessa arkiv fullständiga och intakta.

Jag blir alltid så avundsjuk på alla släktforskande bekanta som med lätthet kan spåra sina familjerötter till någon gång på 1600-talet, och ibland ännu tidigare. Själv har jag svårigheter att belägga familjens historia tre generationer tillbaka i tiden (det är därför jag skriver romaner).

Men är all denna forskning om egna rötter och hembygdens historia enbart av godo? Jag vågar påstå att historien själv visar övertygande att det faktiskt beror på.

Det finns en fara i en hembygdsromantik som skapar exklusivitet, framhäver den egna särartens förträfflighet och utesluter alla andra, de annorlunda, de avvikande. Nazismen byggde i hög grad på den sortens Blut und Boden-mystik, vår egen tids rasister försöker sig på samma knep.

Men det kan också öppna nya vyer och perspektiv, låta oss förstå hur relativa och tidsbundna våra självklarheter egentligen är, att världen är stor och gemensam för oss alla.

Gräv där du står. När jag var liten trodde jag att om man grävde tillräckligt djupt kom man ut på andra sidan jorden. Det tror jag fortfarande.

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

Till den kulturella mångfaldens försvar

 

Idag är det ”Världsdagen för kulturell mångfald för dialog och utveckling”.

För två år sedan brände sig en man till döds i den ryska staden Izjevsk. Mannen visade sig vara en filologidocent vid namn Albert Razin, tydligen en i Ryssland känd språkforskare och talesman för språket udmurtiska.

Självbränningen var en protest mot att det udmurtiska språket håller på att dö ut.

Udmurtiska är vid sidan om ryskan det officiella språket i delrepubliken Udmurtien, belägen väster om Uralbergen och med Izjevsk som huvudstad.

Udmurtiska är ett finsk-ugriskt språk, inom undergrupperna uraliska och permiska språk. Udmurtiska talas till vardags av drygt en halv miljon människor, främst udmurter, men förlorar allt mer i betydelse, framför allt bland unga människor, på bekostnad av ryskan.

Det ges ut enbart ett fåtal tidningar och tidskrifter på udmurtiska, det finns inte heller många program på språket i radio och tv.

Kritiker talar om russifieringsprocess.

Problemet är naturligtvis inte begränsat till udmurtiska och Ryssland.

Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång.

Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.

Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.

Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.

Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.

Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.

För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.

Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.

Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.

Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.

Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.

En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.

En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!

Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.

Mångfald är att föredra framför enfald. 

Den konsekvente fredskämpen

 

Medan bomberna faller i Gaza saknar jag Uri Avnerys röst av förnuft. Han gick bort 2018, 94 år gammal. Jag hade förmånen att intervjua honom 2009 under Gazakriget som pågick då. Intervjun är i många avseenden fortfarande kusligt aktuell.

Kriget ett misstag

Den mångårige israeliske fredsaktivisten Uri Avnery har bråda dagar nu med ständiga intervjuer. För honom är det ingen tvekan om att Israels avsikt är att få bort Hamas. Däremot tror han inte att det kommer att lyckas.

– En reguljär armé kan inte besegra en gerilla med djup folklig förankring.

Han säger att kriget mot Gaza är ett stort misstag, och även om konsekvenserna till en viss del beror på hur kriget slutar, är han övertygad om att det som händer i Gaza nu är negativt för Israel på lång sikt. Den radikala islamismen blir starkare, samtidigt som de sekulära arabstaterna försvagas. Människorna ser varje dag på al-Jazira hur palestinier dödas och lider, och det späder på deras hat mot Israel. 

Omvärldens passivitet skärper motsättningen mellan arabvärlden och väst. Ingen press är att vänta på Israel, och USA kommer att stoppa alla FN-initiativ.

Ingen total enighet

Därför spelar den internationella opinionen en mycket stor roll. Avnery och hans organisation Gush Shalom (Fredsblocket) arbetar med att påverka opinionen i Israel. Han modifierar något bilden av total israelisk enighet. Enligt en opinionsundersökning genomförd nyligen, är 20 procent helt emot kriget, och så många som 80 procent anser att Israels aktioner är överdrivna. 

Uri Avnery berättar stolt att de i lördags anordnade en demonstration i Tel Aviv med 10 000 deltagare. Nästa lördag planeras för en ny demonstration. Dessutom äger hela tiden små demonstrationer rum, runt om i Israel. Det finns alltfler som vägrar delta i kriget.

– De är inte många, men var och en av dem är en skatt, jag är stolt över dem och beundrar deras mod.

Risk för baksmälla

Den avgörande faktorn för Israels fortsatta agerande är emellertid utvecklingen av kriget. Hittills har Israel lidit små förluster. Om förlusterna ökar, vilket de kommer att göra om man går in i Gaza City, är en minskning av stödet för kriget att vänta nästan automatiskt. Det här är regeringen rädd för, och därför har markoffensiven stannat upp.

– Om kriget slutar utan en ”ärofull seger”, säger Uri Avnery och det är inte svårt att höra en viss sarkasm i hans röst, kan det bli det som på tyska kallas ”Katzenjammer” (eg. kattjämmer, men i betydelsen baksmälla eller ånger reds anm.) i Israel. Paradoxalt nog kan det här kriget vara ett steg närmare fred.

Insikten om att en militär lösning är omöjlig kan leda till en varaktig fred. Det innebär en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, en vettig lösning på flyktingfrågan, och Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina. 

Jag frågar Uri Avnery om han är optimistisk eller pessimistisk.

– På kort sikt är jag pessimist. Kort sikt, det är här och nu, och det betyder att människor dör, barn och kvinnor. Det är fruktansvärt. Men på lång sikt är jag optimist. Det måste man vara.

Nu går författarna ombord på Ådalen III – premiär för årets litteraturkryssningar i Kramfors

Kramfors bokhandel kämpar tappert vidare. Trots coronabegränsningar genomförde man årets första litteraturkryssning med succédebutanten Ulrika Rolfsdotter som talade om sin bok ”Rovhjärta”. Fler kryssningar är på gång, och bokhandeln planerar för fler aktiviteter. Lämpligt nog var det Ådalen III:s första tur för säsongen.

Ulrika berättade om sin uppväxt i Bjärtrå, där fanns få barn att umgås med, och inte mycket att göra. Hon fyllde tiden med att springa in och ut på den lilla biblioteksfilialen och läste allt hon kom över. Där och då väckte den första kärleken till litteraturen, och vaga författardrömmar började spira.

Den berättelsen föranleder en reflektion i marginalen om de små biblioteksfilialernas betydelse för barnens litteraturintresse. De mindre enheterna i utkanterna läggs ner på löpande band, och den minskade läsningen bland barn och ungdomar är inte någon naturlag, kan inte heller enbart skyllas på datorer, utan beror lika mycket på vettlös besparingsiver.

Ulrika Rolfsdotter, som numera är bosatt i Gävle där hon är verksam som socionom, arbetade under tio år med manuset till ”Rovhjärta”. På en fråga från publiken om någonsin tvivlade och ville ge upp, svarade hon:

- Aldrig! Många avrådde mig men jag ville ändå prova, jag tänkte att jag ska minsann visa dem, trägen vinner!

Läs hela texten i Allehanda.se

Stort sug efter kultur – så här blev årets första konstrunda i Kramfors

Konsten lever! Och inte bara på internet, utan också på riktigt där åskådaren kan komma nära och begrunda konstverken från olika vinklar. Konstrundan Älv & Kust, efter att ha ställt in förra året, genomfördes ändå i år, torsdagen Kristi Himmelsfärdsdag, givetvis under strikta coronarestriktioner. Att döma av den stora publiktillströmningen var det ett mycket uppskattat initiativ.

Tyngdpunkten i årets konstrunda låg på Svanö, där hälften av utställarna höll till.

Inga Britt Sparring visade lite vid sidan om grafik, foto och skulptur, med sin omisskännligt fyndiga återbruksteknik, på ”Minnen i vinden”.

På Hantverkshus fanns keramikern Susanne Fogelberg och hennes uttrycksfulla ägg, Eva Nordangård hade täljt några helt nya hästar, och kunde dessutom glädja sig åt visningen av Daniel Rundkvists film om hennes skapande.

Särskild uppmärksamhet tilldrog sig Gösta Johanssons unika utställning av Härjedalspipor, som visade här för första gången. Gösta är välkänd för sitt musicerande vid älven, men han tillverkar också blåsinstrument.

Härjedalspipan är ett ganska enkelt instrument, folkligt med sitt säregna hesa ljud. Alla exemplaren är olika, var och en har sin speciella karaktär. Det vanligaste materialet som de tillverkas av är gran, men det förekommer också andra träslag. Gösta Johansson roar sig dessutom med att tälja fram pipor ur återvinningsmaterial, gärna av lite udda slag, som en dörr från ett gammalt härbre i Härnösand.

Ett musikarv och ett hantverkskunnande som lever vidare.

Läs hela texten i Allehanda.se

Från shtetlns universum

 

Han räknas som en av den moderna jiddischlitteraturens grundare. Idag är det Isaak Leib Peretz födelsedag.

Han var född 1852 i den polska staden Zamość, som då var en del av det ryska tsardömet. Familjen hade sefardiska rötter och var mycket from. Isaak Leib fick en gedigen judisk utbildning, men redan i unga år längtade han ut till den stora världen, och började läsa litteratur på polska, ryska, tyska och franska.

Han började skriva poesi på hebreiska, och även sagor och berättelser. Han debuterade på jiddisch 1888 med långdikten Monisch, en romantiskt färgad ballad om en ung chassid som inte kan motstå den yttre världens frestelser. Dikten ingick i antologin ”Folksbibliotek”, med Sholem Aleichem som redaktör.

Isaak Leib Peretz litterära verksamhet omfattade poesi, prosa, drama och publicistik. Hans dramer och även hans teaterkritik anses ha bidragit till utvecklingen av den moderna jiddischteatern i Central – och Östeuropa.

Störst avtryck har Isaak Leib Peretz lämnat som novellförfattare. Så upplysningsman han var skildrar han i sina noveller framför shtetlns chassidiska universum. Och även om hans verk präglas av social kritik – politiskt sympatiserade han med socialdemokratiska Bund – finns där samtidigt en djupgående förståelse, lojalitet och rent av sympati, för den fromhetens säregna värld som han själv hade tagit avstånd ifrån i sitt eget liv.

På svenska finns av Isaak Leib Peretz novellsamlingen ”Två världar”. Titelnovellen beskriver ganska väl den grundläggande dialektiken i hans litteratur. Berättelserna rör sig hela tiden i spänningsfältet mellan två krafter på kollisionskurs med varandra: det är chassidism mot den traditionella judendomen, innerlighet mot bokstavstro, läsning av Talmud mot skönlitteratur, män mot kvinnor, den lilla människans ödmjukhet i kontrast till världslig framgångsjakt.

Också stilistiskt pendlar Peretz mellan folklig realism och romantikens mer exalterade uttryck.

Isaak Leib Peretz skildrar en förlorad värld, vilket givetvis har ett stort värde i sig. Men det är framför allt hans förmåga att levandegöra konflikten mellan tradition och modernitet som gör honom aktuell än idag.

I svensk språkdräkt finns av Isaak Leib Peretz förutom två berättelser i Judisk Tidskrift: 1928/51 ”Åtalet mot vinden” och 1930 ”Kabbalisterna”, och några noveller i”Shtetl”, en samling berättelser av Peretz och Sholem Aleichem från 1996, bara nämnda novellsamlingen ”Två världar”. Den är från 1926, i översättning från ”jiddiskan” (sic!). 

Jiddischlitteraturen har genom åren varit synnerligen styvmoderligt behandlad i Sverige, och jag hoppas verkligen att det finns bokförlag som vågar anta utmaningen.

Att ifrågasätta en nationell självbild

 

Idag är det 17 maj, syttende mai, Norges nationaldag som firas med en entusiasm som många svenskar avundar norrmännen.
Men mitt i denna patriotiska yra kan det vara på sin plats att påminna om att allt var inte frid och fröjd genom den norska historien.

Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen

Marte Michelet

Övers: Jan Stolpe

Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har successivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.

Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.

Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat. Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”.

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbild. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.