Konst i centrum blir publikmagnet

Sollefteå konstförenings nya lokal på Storgatan ser ut att bli en stor succé. Beläget mitt i stan är den en del av stadens nerv och puls, och ett välkommet icke-kommersiellt inslag i centrum. Med konstens placerad så centralt blir det lätt en publikmagnet. Det märktes tydligt på den välbesökta vernissagen för föreningens andra utställning för säsongen.

Utställningen mönstrar tre Sollefteåkonstnärer, och det är nog mest mantalsskrivningsadressen som är gemensam för de tre, annars är det svårt att se vad som förenar.

Ewa Bergman är textilkonstnär som syr och målar på tyg. Hennes kuddar med sina charmiga djur är en hyllning i form och färg till barndomsårens ohämmade fantasi och oskuldsfulla tro på godheten.

Hans-Olof ”Hanne” Holms tavlor i airbrushteknik hämtar mycket av sin estetik från dekorationer på hockeyhjälmar och lastbilar, och inspirationen från motorvärlden är tydlig. Det blir lätt onödigt detaljerat och tämligen intetsägande.

Men det finns undantag. Ett övergivet bilvrak i mjuka, nästan inställsamma, färger, skapar en starkt närvarande känsla av tidens gång, en klarsynt tillbaka blick helt utan nostalgi. Det gäller också bilparaden från Uppsala på 50-talet.

Tavlan betitlad ”Attityd” talar för sig själv, konstnären vågar blotta sig, och hans sårbarhet väjer inte för jobbiga frågor kring manlighetens väsen.

Och porträttet av Art Blakey, uppenbarligen en favorit, här i samklang med tiden, har en sådan härlig nyansrikedom med sitt skuggspel och lekfulla ljus.

Cicily E Bäckström arbetar främst med akryl. Hennes konst rör sig i spänningsfältet mellan kraftfulla färgexplosioner och monokroma skiftningar, mellan det öppet inbjudande och klaustrofobiskt slutna. Det är abstrakt måleri som är spännande på ett på samma gång personligt och allmängiltigt sätt.

Hennes verk som närmar sig det figurativa är däremot epigoniskt osjälvständiga. Kanske dags för ett lite striktare urval nästa gång?

Utställningen pågår till den 5 juni. Ytterligare fyra utställningar är planerade fram till oktober.

Förintelsen i Jugoslavien

Minnenas & Glömskans hus

Filip David

Övers: Kjell Magnusson

Tranan, 2016

Jugoslavien tillhörde de mest drabbade länderna under andra världskriget. Som så mycket annat i jugoslavisk historia är också antalet döda under den tyska ockupationen föremål för bittra kontroverser, men de siffror som uppges varierar från en miljon till 1,7 miljoner, vilket utgjorde mellan sju och drygt tio procent av den totala befolkningen. Eftersom en stor del av de dödade föll offer för det blodiga inbördeskrig som rasade i landet samtidigt med ockupationen har mycket av uppmärksamheten riktats mot det, medan Förintelsen i Jugoslavien har hamnat i skymundan.

Den var visserligen numerärt relativt liten, det bodde omkring 68 000 judar i Jugoslavien 1940, men omfattningen var ändå skrämmande stor och förödande. Närmare 90 procent av judarna mördades, dels av tyskarna, dels av deras kollaboratörer, främst i Kroatien.

Det finns en lång rad av framstående litterära skildringar av Förintelsens fasor i Jugoslavien, några översatta till svenska.

Framför allt är det den store Danilo Kiš mästerliga berättelser i ”En grav för Boris Davidovitj” (Brombergs 1985) och ”De dödas encyklopedi” (Brombergs 1988). Det finns också slovenen Boris Pahors klassiska lägerskildring i romanen ”Nekropol”(Celanders 2013).

Nu har det ovärderliga förlaget Tranan gett ut Filip Davids ”Minnenas & Glömskans hus”, belönad 2014 med NIN-priset för årets bästa serbiska roman.

Det är en samling berättelser om en grupp skeppsbrutna existenser, överlevande från Förintelsen, och deras minnen. Här finns mannen som av föräldrarna tillsammans med sin lillebror slängdes av godsvagnen på väg till Auschwitz. Det var mitt i vintern och han hittade aldrig sin bror. Här finns mannen som är frukten av systematiska våldtäkter på hans mor av mannen som gömde henne. Han träffar aldrig sin far. Här finns mannen vars far räddade sin familj genom att vara angivare åt tyskarna och deras serbiska hantlangare. Kan han någonsin förstå honom?

Berättelserna är som vemodiga och sorgsna toner som läggs till en efter en och bildar en sorgesång till en begravning som aldrig upphör, en outhärdlig elegi.

Ackompanjerad av denna fasans musik försöker Filip David förstå ondskan. ”Ondska finns inte utan människor”, och det öppnar upp för att tränga in och begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå.

Men vill vi verkligen det? ”Att förstå innebär att rättfärdiga” hävdar en anonym röst i romanen under en akademisk konferens om ”Övergrepp, försoning, glömska”. Och så är det naturligtvis, man måste hitta en resonansbotten i sig själv för att kunna relatera till en annan människa. Sara Lidman menade rent av att man måste älska sina litterära karaktärer, alldeles oavsett deras eventuella tillkortakommanden, för att de överhuvudtaget skulle vara trovärdiga.

Att förstå innebär också att minnas, och minne är smärta. Ju mer traumatiska upplevelser desto starkare minne, desto större smärta. Men även om förträngningen är överlevnadens villkor är det minnet som gör oss till dem vi är. Utan minne, och därmed utan smärta, finns vi inte.

Det är en tung börda, som vi sällan förmår att bära. Alldeles oavsett om ondskan är banal eller irrationell och kosmisk, så finns den, en del, inte så få, skulle säkert påstå också att den är omöjlig att stoppa.

Det finns genom hela boken ett obehagligt eko av 90-talets Balkankrig. Och den bokens sista berättelse om Orientexpressen på väg mot Auschwitz är ett avgrundsdjupt vrål av förtvivlan över människornas oförmåga att lära av historien.

Vårkonsert med sakrala pärlor

Domkyrkans vårkonsert bjöd på två av den sakrala musikens absoluta pärlor. Det var Mozarts Exsultate Jubilate och Bachs Magnificat.

Det är två verk som utifrån texter direkt hämtade från Bibeln prisar gud och den heliga Maria, guds moder. Mariakulten har alltid haft en underton av sublimerad erotik, och den kommer tydligt till uttryck i Mozarts lättsamma, glädjerika musik. Den kontrasterar ganska starkt mot Bachs tunga allvar, det är storslagna toner av Herrens triumf och härlighet, med kraftfulla slagverk och mycket blås, medan stråkarna dominerar hos Mozart.

Det var orkesterensemblen ur Sundsvalls kammarorkester som stod för musiken, med Lars G Fredriksson som dirigent. Han sjöng dessutom ett basparti i Bachs verk.

Sångpartierna i Mozarts Exsultate är ett paradnummer för en koloratursopran, och det var en sann glädje att höra Caroline Christensen. Hon har en ren och varm stämma, med en otrolig tajming, och framför allt besitter hon vokalt mod att drilla fram höga toner och våga hålla dem kvar.

I Bachs Magnificat fick hon sällskap av flera solister. Ann-Kristin Färnström sjöng altpartierna, Per Håkan Precht gladde igen med sin stämningsfulla tenor med brett register, och Astrid Robillard, sedan tidigare en stor favorit i våra nejder, vars röst överraskar ständigt med sitt omfång och sin fyllighet, det är som renaste källvatten i ett kristallklart vattendrag någonstans i Nordingrå.

Lite av konsertens höjdpunkt var att höra de tre damerna sjunga tillsammans (herrarna får ursäkta) en trio i en fantastisk harmoni.

Bakom solisterna utförde Domkyrkokören ett gediget jobb, härligt med en kör som är så fullödigt samstämmig.

Det värmde också både i hjärtat och i örat på en gammal latinare att all sång var på latin.

En kväll med sublim musik som vill lovprisa sin gud, men som kanske ändå är mest ett magnifikt uttryck för den mänskliga själens enastående skaparkraft.

En hyllning och en sågning

I huvudet på Bruno Schulz

Maxim Biller

Övers: Anna Bengtsson

Ersatz

 I ”I huvudet på Bruno Schulz” hyllas en stor författare medan en annan, möjligen ännu större, sågas. Det är ganska typiskt för den kontroversielle tysk-judiske författaren Maxim Biller att svinga vilt åt olika håll, men vet aldrig vem som kan råka illa ut för hans giftiga penna.

Biller har till och med lyckats med bedriften att få en av sina romaner förbjuden av tysk domstol, en före detta flickvän och hennes mor kände sig skandaliserade.

I denna novell, eller om det är en kortroman, rör sig dock Biller i betydligt högre kulturella sfärer, även om miljön är den lilla staden Drohobycz i västra Ukraina, mer känd för sin oljeindustri än högtflytande kulturliv.

Året är 1938, och här bor den polsk-judiske författaren Bruno Schulz. Han plågas av en förlamande ångest, drömmer drömmar om spännande platser och intressanta människor, och mardrömmar om en eld som förtär allt och slukar människor.

Han skriver ett brev till Thomas Mann, han vill ha hjälp att publicera en novell på tyska, det skulle göra det möjligt att lämna Polen och komma till en värld som han uppfattar som friheten.

Han berättar också för den beundrade tyske författaren om att en dubbelgångare till honom har dykt upp i Drohobycz. Det är en tämligen otrevlig typ som drar antisemitiska anekdoter, bagatelliserar det nazistiska hotet och frossar i bildningshögfärd.

Budskapet är tydligt, bildning må vara bra, men en övertro på kultur och upplysning kan i vissa historiska situationer vara direkt farlig. Man stoppar inte barbariet med blott goda romaner, sublim musik och sofistikerad konst.

Mann får stå symbol för det bildade borgerskapets politiska vilsenhet och förvirring. Och de otäcka konsekvenser som det kan få.

Billers berättelse är också en personligt formulerad hyllning till Bruno Schulz litterära skaparkraft och även hela den värld som gick under tillsammans med honom i Förintelsen.

Flera andra författare har skrivit om Schulz, bland annat Philip Roth, Danilo Kis, Cynthia Ozick och Nicole Krauss. Bruno Schulz intar en upphöjd särställning i litterära kretsar, samtidigt som han är lite känd och läst bland den breda allmänheten. Det gäller inte minst i Schulz hemland Polen.

Hans verk omfattar egentligen bara två samlingar berättelser. Det är ”Kanelbutikerna” och ”Sanatoriet Timglaset”, båda finns på svenska i översättning av Johan Malm.

Det finns också mer eller mindre välgrundade uppgifter om ett romanmanuskript med titeln ”Messias” som skulle ha försvunnit under kriget. Jakten på manuset är för övrigt temat för Ozicks roman ”Messias i Stockholm”.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. ”Kanelbutikerna” slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Man har alltid känt till att Schulz utförde några freskmålningar i barnkammaren i den villa där Felix Landau bodde med sin familj. Freskerna hittades först 2001, men försvann efter några månader. Det visade sig att det israeliska Förintelseinstitutet Yad Vashem hade sågat ut dem från väggarna i villan och fört dem till Israel.

Händelsen ledde till ett infekterat bråk mellan Israel, Ukraina och Polen, som alla gjorde anspråk på att vara förvaltare av arvet efter Schulz.

Enstöringen Bruno Schulz som tillhörde ett litet minoritetsfolk skrev världslitteratur i sin provinsiella stad i Europas utkant på ett litet marginellt språk. Naturligtvis tillhör han ingen. Och alla.

Seglats genom okända farvatten

Konstrundan i Nordingrå är som en seglats genom okända farvatten, där man lägger till hamn efter hamn och får uppleva nya spännande saker.

För den som kommer från Gallsäter är Dalagalleri första anhalten, och där erbjuds sedan flera år tillbaka en utblick mot internationella vyer. I år återkommer senegalesen Medior Dieng och belgaren Michel Elias med intressant måleri, ny är belgaren med spanska rötter Roberto Romero, som är filmare och fotograf, och visar fotobaserade bilder.

Den fortsatta resan blir mer hemtam. Dess stora behållning är variationen och mångfalden.

Myller Kultur & Händelser är en ekonomisk förening, som för övrigt utsågs nyligen till Årets kooperativ i Västernorrland, som har tagit över Keramik-Stinas hus i Vännersta. Där fortsätter man att sälja hennes keramikprodukter liksom en del annat konsthantverk. Under Konstrundan har man dessutom en liten konstutställning med Mikael Arvidssons emaljer och Annikka Arvidssons grafik.

Ambitionen är att öppna upp och utveckla huset och etablera Vännersta som ett attraktivt besöksmål. Konsten är central i de planerna, och ett galleri ska öppnas så småningom.

Navab, Nordingrå Alltekniska verkstad, i Häggvik, precis nedanför Mannaminne, är alltid värt ett besök, i synnerhet för miljövänner som har barnasinnet i behåll. Här skapas de mest fantastiska alster av skrot och annat överblivet metallmaterial.

Strax utan Häggvik ligger Gärde. Här håller Kerstin Olsén Öberg till, och visar sina målningar med framför allt naturmotiv i olika tekniker. Det är akryl, tryck och tusch.

Hennes utställargäst i år är Tania Fred med några skulpturer i diverse lermaterial. Temat är schamanistiskt, med en bland annat en kattschaman och en fågelschaman, men också med en ratad prinsessa.

Inne på restaurangen på Villa Fraxinus i Hyndtjärn kan man beskåda foto med motiv från Höga kusten. Anders Dahlin heter fotografen och hans bilder utmärks av djup och distinkta färger.

Margareta Sörlin bor permanent i Umeå men har sitt sommarboende i Salsåker. Det är första gången som hon deltar i Konstrundan, och i det lilla nyrenoverade huset, högt beläget med bra motionsmöjligheter för hågade besökare, visar hon bildvävar med motiv som har sitt ursprung i olika snabba förnimmelser, som synintryck, tankar, känslor eller andra uttryck för mer eller mindre intensiv inre aktivitet.

Materialet är ull och lin, en del handspunnet som hon har färgat själv, och om förnimmelserna bakom är snabba är arbetsprocessen desto långsammare. Varje väv har tagit minst ett år att färdigställa.

Navigare necesse est. Håll utkik efter det röda sjömärket.

Många gick från Frånö till Lunde för att minnas Ådalen 31

85-årsdagen av skotten i Ådalen högtidlighölls med två ceremonier. Socialdemokraterna höll ett möte i Lunde med tal och underhållning, medan Ådalsmarschen med olika vänsterorganisationer gick samma väg som demonstrationståget 1931.

På båda ställena beklagades att det inte blev möjligt att samsas om en gemensam manifestation. Från socialdemokratiskt håll hänvisade man tid tidsbrist och stor arbetsbelastning med många stora politiska frågor att ta hand om under våren. Samtidigt var man noga med att poängtera att de två arrangemangen inte konkurrerade med varandra, och man ser fram emot att samarbeta inför nästa år.

Samma förhoppning om samarbete i framtiden uttrycktes också från föreningen Ådalsmarschens sida. Från båda håll betonades även vikten av enighet.

Det socialdemokratiska mötet i Lunde samlade runt 100 personer. Huvudtalare var Transportarbetareförbundets ordförande Lars Lindgren. Han tog upp de historiska erfarenheternas aktualitet idag, med en situation där det blir allt svårare att få kollektivavtalens villkor respekterade.

-          Vi måste försvara den svenska modellen, men också våga höja blicken, säger Lars Lindgren.

Inte minst transportbranschen har drabbats hårt av EU:s fria arbetskraftrörlighet, och Lars Lindgren är inte främmande att riksdagen ska upphöja kollektivavtalen till lag för att på så sätt få dem att gälla alla, en tanke som hittills har mött starkt motstånd.

Lars Lindgren var också kritisk mot sitt eget parti. Till att börja med i deras hantering av skotten i Lunde 1931, då han menar att S bidrog till att skydda förövarna och straffa de drabbade.

-          Det var inte socialdemokrater eller kommunister som blev skjutna utan arbetare! säger Lars Lindgren.

Men han uttryckte även stark kritik mot partiets politik idag.

-          Partiet har kidnappats av liberaler, säger Lars Lindgren.

Tal hölls också av Viktor Eriksson från SSU Västernorrland. Mötet avslutades med en guidad vandring, och senare kransnedläggning vid offrens grav på Gudmundrå kyrkogård.

Ådalsmarschen samlade betydligt fler deltagare. Omkring 250 personer gick med i tåget från Frånö folkets hus till monumentet i Lunde. Arrangörerna uppskattade att närmare hälften kom från orter utanför Ådalen, bland annat Stockholm och Göteborg.

-          Med tanke på att det är första gången, och den korta förberedelsetiden, är vi nöjda med utfallet, säger Urban Bolander, ordförande i föreningen Ådalsmarschen.

Utgångspunkten för Ådalsmarschens verksamhet är problemet med vänsterns splittring och arbetarrörelsens fragmentisering. Eftersom man insåg att Ådalen 31 har en stark symbolisk laddning för hela vänstern, och då inte minst utanför Ådalen, beslutade man att försöka samla så många som möjligt kring denna dramatiska händelse i svensk arbetarrörelsehistoria.

-          Det gäller att hitta en ny politisk arena som bryter gamla mönster, hittills har vi fått mycket bra gehör för vårt initiativ, säger Urban Bolander.

Förutom enighet handlar Ådalsmarschen om att minnas, men också om att dra lärdomar av det som hände då. Även om 1931 inte kan jämföras med 2016 är det fortfarande samma kamp. Strejkbryteriet tycks smygande vara på väg tillbaka, rätten att demonstrera utan att bli beskjuten är inte heller helt solklar längre.

Föreningen satsar på att arrangemanget ska bli årligen återkommande. Tyngdpunkten ska ligga på seminarier, och det bärande temat ska bli hur man skapar kollektiv som fungerar i vår tid.

I år hölls det två föredrag, ett av Torsten Laxvik från Ramsele om organisering på arbetsplatser, och ett av Darja Buzarova från Umeå om basinkomst.

För underhållningen stod Jan Hammarlund, Eva Nykvist, och Johan Piribauer & Gruvtolvan.

Den bortglömde trumpetaren från Lunde

Skotten i Ådalen 1931 är en av den moderna svenska historiens mest dramatiska händelser. Fem obeväpnade demonstranter dödades av utkommenderad militär, ytterligare fem sårades. Men tragedin kunde ha blivit långt värre om inte den rådige trumpetaren Tore Andersson hade visat sinnesnärvaro och blåst Eld upphör.

Det borde rimligen ha gett Andersson hjältestatus, åtminstone i arbetarkretsar, men riktigt så var det inte.

Till att börja med riskerar Tore Andersson i den allmänna åtalshysteri som piskades upp av högerkrafterna efter Ådalshändelserna att bli ställd inför rätta för ”illegal militärsignal”! Efter våldsamma protester och ingripanden från arbetarrörelsens toppolitiker slipper han dock åtal.

Men det som händer sedan är att Tore Andersson och hans resoluta insats för att rädda liv marginaliseras och förpassas i glömskans skugga. Hur kunde det bli så här?

Om det har Göran Andersson, pensionerad pol.mag. med rötter i Sollefteå, författat en liten skrift som han distribuerar på egen hand. Till saken hör att Tore Andersson var hans fars kusin.

-          De var emellertid inte biologiska kusiner. Pappas far dog innan han föddes, och när hans mamma inte hade råd att ta hand om honom lämnades han som fosterbarn till en nära släkting till Tores familj. Men de var goda vänner och livet ut betraktade varandra som kusiner, säger Göran Andersson.

Så här långt skulle det enbart handla om upprättelse av en familjemedlem, men berättelsen om Tore Andersson är genom det sammanhang som det är en del av långt intressantare – det är berättelsen om det moderna Sverige.

Vreden inom arbetarrörelsen efter massakern i Lunde var enorm. Men det dröjer inte länge förrän tragedin förvandlas till ideologisk brottning. Det finns två filmer från begravningen av offren, en socialdemokratisk, en kommunistisk, och det är som de skildrade två vitt skilda händelser.

Flera av de kommunistiska ledarna från dessa dagar dömdes till drakoniska straff (medan officerarna, med kapten Mesterton i spetsen, som beordrade eld mot demonstrationståget, klarade sig undan med några dagars husarrest!). Per Albin Hansson, då fortfarande i opposition, krävde amnesti åt de dömda. 1932 när han bildar sin första regering låter det redan annorlunda, och nu erbjuds de att ansöka om nåd.

Vilket de naturligtvis vägrar.

Per Albin skyller Ådalshändelserna på ”kommunistiska uppviglare”. Uppretade arbetare som jagar strejkbrytare ingår inte i bilden av samförståndspolitik. Samtidigt använder man kommunisternas ”oansvariga och olagliga uppvigling” i Ådalen som förevändning att göra sig kvitt kommunisterna i arbetarrörelsen. Nu skulle de ”stampas ut” från allt politiskt och fackligt inflytande.

Antikommunismen blir en framgångsrik kampideologi för socialdemokratin.

I socialdemokraternas Sverige var skotten i Lunde en kvarnsten om det goda folkhemmets hals. Bästa sättet att möta framtiden var ett glömma det förflutna, Ådalshändelserna skulle utraderas ur historien.

Under 50 år nämns inte Ådalen 31 en enda gång i protokollen från Kramfors arbetarkommun!

Efter valnederlaget 1976 förändras attityden. Nu lyfter man gärna fram den ödesdigra dagen i Lunde 1931, men som arbetarklassens sista blodiga offer innan man stod redo att bygga folkhemmet. Högtidlighållandet av 50-årsdagen 1981 utnyttjas som ett politiskt jippo inför det stundande valet. Tore Andersson, som inte har övergett sin radikalism och registreras av säkerhetspolisen, blir givetvis inte inbjuden. Att det var han som räddade livet på många människor den dagen, de flesta socialdemokrater, spelar fortfarande ingen roll.

Göran Andersson är skoningslös i sin kritik mot SAP:s historieskrivning.

-          Den har använts som maktmedel för att skapa ideologiskt herravälde inom arbetarrörelsen och arbetarklassen. Verklighetsbilder, värderingar, normer och attityder kring Ådalen 31 har snedvridits. SAP har profiterat på tragedin i Lunde på ett ovärdigt sätt, säger Göran Andersson.

Tillrättaläggandet och framför allt tigandet har också skadat utvecklingen i Ådalen, menar Göran Andersson, genom att SAP drev in en kil mellan olika arbetargrupper har samhället och näringslivet hämmats. Historielösheten har gjort befolkningen i Ådalen i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, urarva och har berövat dem den framtidsoptimism som fanns i de konflikter man som så desperat ville dölja.

Kanske gäller det den socialdemokratiska vilsenheten i hela landet, inte bara i Ådalen.

Göran Andersson är inte någon rasande revolutionär. Han har varit politiskt aktiv inom socialdemokratin och senare – efter löntagarfondsdebatten – inom folkpartiet. Hans ärende med den lilla skriften är att återupprätta en släkting som blev tarvligt behandlad av SAP, men också att framhålla den etik, moral och humanism som ledsagade Tore Anderssons agerande den dagen i Lunde.

Det har snart gått 85 år sedan dramat i Ådalen, det är hög tid att sanningen berättas, och att upprättelse ges till alla som deltog i marschen från Frånö folkets hus till hamnen i Lunde. Inte minst gäller det offren, det var fem arbetare - tre var kommunister, en syndikalist, en socialdemokrat.

Kulorna gjorde ingen skillnad.

Göran Andersson avslutar med att citera William Faulkner: ”The past is never dead. It ´s not even past.” (Det förflutna är inte dött. Det är rent av inte förflutet.)

Göran Anderssons skrift ”Trumpetaren som blåste Eld Upphör i Lunde 14 maj 1931 – en berättelse” kan beställas direkt från författaren. E-post: hgandersson44@gmail.com; Tel: 070-77 65 777

Den bästa skildringen av händelserna i Lunde 1931 är skriven av Birger Norman i hans numera klassiska reportagebok ”Ådalen31”. Finns nyutgiven på Murbruk förlag.