Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den

Ännu en trist årsdag. Den 10 juli 1941 inträffade massakern i Jedwabne.

”Vi från Jedwabne” (Bokförlaget Atlas 2014, Övers: Irena Grönberg) är en bok som det gör ont att läsa. Historien om hur de polska invånarna i byn Jedwabne i nordöstra Polen dödar sina judiska grannar är hemsk nog. Judarna föstes ihop, förnedrades, misshandlades, många kvinnor våldtogs, och sedan blev alla dödade på de mest brutala sätt. Liknande händelser inträffar i flera närliggande byar, alltid med samma motivering, att judarna samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.

Anna Bikont bedriver ett journalistiskt arkeologiarbete, hon klarlägger lager efter lager av historiska kvarlevor, tar varligt fram vittnesbörd, hågkomster, dokument, och belyser dem på prismatiskt sätt från många olika håll. Historien går att begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå. Det är ett mästerligt reportagearbete, som det tog flera år att fullborda.

Även om skildringen av pogromen är sällsynt ohygglig är det ändå den andra delen av boken som handlar om förnekelse som är den mest skrämmande.  När sanningen om vad som hände i Jedwabne avslöjas i Jan Tomasz Gross bok ”Grannar” väckte det ett ramaskri i breda kretsar i Polen. Gross anklagades för att vara antipolsk, att förvränga historien, att skända minnet av hjältemodet hos alla dem som med risk för eget liv räddade judar.

Samtidigt visar Bikont högst övertygande att alla i Jedwabne, unga som gamla, känner mycket väl till vad som faktiskt hände, många av dem bor dessutom i hus som tillhörde judar, ännu fler har i sin ägo stulen judisk egendom.

Förnekelsens mekanismer följer ett givet mönster: för det första hände det inte, för det andra var det inte vi, och om det ändå hände och det var ”vi” som gjorde det var det bara rätt åt dem. Det är inte svårt att se den gamla myten om judebolsjevismen komma till användning än en gång.

Den folkliga förnekelsen får understöd av akademisk knappologi, som letar febrilt fel, och lyfter gärna fram de mest obetydliga och helt oväsentliga faktafel för att triumferande avslöja de antipatriotiska krafter som skändar fanan.

Symptomatiskt nog har Marte Michelets ”Den största förbrytelsen” om antisemitismen i Norge och den norska medverkan i Förintelsen av Norges judar mötts av exakta samma reaktioner.

Det är en nationell självbild som hotas och som måste försvaras – till varje pris. I Norge fanns det en liten klick inhemska nazistkollaboratörer medan resten av befolkningen engagerade sig hjältemodigt i motståndsrörelsen.  Polen led alldeles ohyggligt under den nazistiska stöveln men mötte sitt martyrium heroiskt och rakryggat.

Båda bilderna är förstås sanna – men inte fullständiga. Historien innehåller också mörka skuggor, fula fläckar på nationens heder, och det är alldeles tydligt att rötan härjade inte bara i marginalen utan angrep betydande delar av samhällskroppen.

Det är ingen tillfällighet att Jedwabne ligger i ett område som före kriget dominerades av det högernationalistiska och klerikala Nationaldemokratiska partiet (Endecja). Här har de lokala eliterna med kyrkan i spetsen länge spridit antisemitismens gift i patriotismens namn. Det går en klar ideologisk skiljelinje i inställningen till det nationella trauma som har framkallats av avslöjanden om massakrerna i Jedwabne och på andra håll. Medan högern förnekar ihärdigt, bagatelliserar och försöker förklara bort de många brott som har begåtts av polacker, ser de progressiva krafterna ett stort värde i att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. Och jag tror att gamle Marx hade fel, det blir inte som tragedi första gången och som fars andra gången, utan det blir som tragedi om och om igen.

En litterär särling som jämförs med Kafka - "För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra"

Idag är det 75 år sedan den polsk-judiske författaren Bruno Schulz mördades.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. Hans samling berättelser ”Kanelbutikerna”slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset.

En hyllning och en sågning

I huvudet på Bruno Schulz

Maxim Biller

Övers: Anna Bengtsson

Ersatz

 I ”I huvudet på Bruno Schulz” hyllas en stor författare medan en annan, möjligen ännu större, sågas. Det är ganska typiskt för den kontroversielle tysk-judiske författaren Maxim Biller att svinga vilt åt olika håll, men vet aldrig vem som kan råka illa ut för hans giftiga penna.

Biller har till och med lyckats med bedriften att få en av sina romaner förbjuden av tysk domstol, en före detta flickvän och hennes mor kände sig skandaliserade.

I denna novell, eller om det är en kortroman, rör sig dock Biller i betydligt högre kulturella sfärer, även om miljön är den lilla staden Drohobycz i västra Ukraina, mer känd för sin oljeindustri än högtflytande kulturliv.

Året är 1938, och här bor den polsk-judiske författaren Bruno Schulz. Han plågas av en förlamande ångest, drömmer drömmar om spännande platser och intressanta människor, och mardrömmar om en eld som förtär allt och slukar människor.

Han skriver ett brev till Thomas Mann, han vill ha hjälp att publicera en novell på tyska, det skulle göra det möjligt att lämna Polen och komma till en värld som han uppfattar som friheten.

Han berättar också för den beundrade tyske författaren om att en dubbelgångare till honom har dykt upp i Drohobycz. Det är en tämligen otrevlig typ som drar antisemitiska anekdoter, bagatelliserar det nazistiska hotet och frossar i bildningshögfärd.

Budskapet är tydligt, bildning må vara bra, men en övertro på kultur och upplysning kan i vissa historiska situationer vara direkt farlig. Man stoppar inte barbariet med blott goda romaner, sublim musik och sofistikerad konst.

Mann får stå symbol för det bildade borgerskapets politiska vilsenhet och förvirring. Och de otäcka konsekvenser som det kan få.

Billers berättelse är också en personligt formulerad hyllning till Bruno Schulz litterära skaparkraft och även hela den värld som gick under tillsammans med honom i Förintelsen.

Flera andra författare har skrivit om Schulz, bland annat Philip Roth, Danilo Kis, Cynthia Ozick och Nicole Krauss. Bruno Schulz intar en upphöjd särställning i litterära kretsar, samtidigt som han är lite känd och läst bland den breda allmänheten. Det gäller inte minst i Schulz hemland Polen.

Hans verk omfattar egentligen bara två samlingar berättelser. Det är ”Kanelbutikerna” och ”Sanatoriet Timglaset”, båda finns på svenska i översättning av Johan Malm.

Det finns också mer eller mindre välgrundade uppgifter om ett romanmanuskript med titeln ”Messias” som skulle ha försvunnit under kriget. Jakten på manuset är för övrigt temat för Ozicks roman ”Messias i Stockholm”.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. ”Kanelbutikerna” slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Man har alltid känt till att Schulz utförde några freskmålningar i barnkammaren i den villa där Felix Landau bodde med sin familj. Freskerna hittades först 2001, men försvann efter några månader. Det visade sig att det israeliska Förintelseinstitutet Yad Vashem hade sågat ut dem från väggarna i villan och fört dem till Israel.

Händelsen ledde till ett infekterat bråk mellan Israel, Ukraina och Polen, som alla gjorde anspråk på att vara förvaltare av arvet efter Schulz.

Enstöringen Bruno Schulz som tillhörde ett litet minoritetsfolk skrev världslitteratur i sin provinsiella stad i Europas utkant på ett litet marginellt språk. Naturligtvis tillhör han ingen. Och alla.

Ingenstans att ta vägen - Polenaktion 1938

Det lilla samhället Zbąszyń, som numera ligger i västra Polen, men som under mellankrigstiden var en gränsort mellan Tyskland och Polen, hamnade i månadsskiftet oktober/november 1938 i blickfånget för hela Europa, om inte hela världen. I ingenmanslandet mellan de två länderna bevakade av beväpnad militär trängdes tusentals judar som hade fördrivits från Nazityskland men vägrades inträde i Polen.

Bakgrunden var att i början av oktober krävde den polska regeringen att pass för samtliga polska medborgare som vistades utomlands skulle omedelbart förnyas. Även om det inte var uttalat var förordningen antisemitiskt färgad och riktades mot judar. Alla som hade bott utanför landets gränser längre tid än fem år berövades sitt medborgarskap, vilket drabbade först och främst och nästan enbart polska judar i Tyskland, och var författningsmässigt klart tveksamt.

Den tyska reaktionen kom blixtsnabbt. Tusentals judar som saknade tyskt medborgaskap greps i sina hem och deporterades till polska gränsen. Arresteringarna skedde ofta på natten, de gripna fick bara ta med sig det de kunde bära och ett belopp av tio riksmark. Allt annat konfiskerades. Det var den så kallade Polenaktion.

Många av de deporterade hade levt större delen av sina liv Tyskland, en del var rent av födda där.

Tusentals människor var fast vid gränsen – förutom Zbąszyń också i Bytom, Chojnice och Wschowa – under vedervärdiga förhållanden. De klarade livhanken enbart tack vare hjälp från judiska välgörenhetsorganisationer och Röda Korset.

Bland de olyckliga fanns familjen Grynszpan, vars son Herszel bodde i Paris, och som i en hämndakt för familjens umbäranden sköt en tysk ambassadtjänsteman. Dådet användes av nazisterna som förevändning för Kristallnatten.

Under tiden pågick en diplomatisk dragkamp mellan Berlin och Warszawa, som resulterade i att en del av judarna fick tillfälligt komma tillbaka till Tyskland för att ordna sina affärer. De tvingades att deponera alla sina tillgångar på låsta konton, det var ren och skär stöld.

Samtidigt började så småningom fångarna från ingenmansland att släppas in i Polen. De sista lämnade Zbąszyń bara någon dag innan kriget bröt ut den första september 1939.

Det är omöjligt att veta hur många av de deporterade från Polenaktion som överlevde Förintelsen. Men vi kan vara säkra på att de var få, mycket få – om några alls. Gränserna var stängda, det fanns ingenstans att fly.