Förlustens litteratur om de glömda och de döda

Redan hans ursprung gör honom spännande. Danilo Kiš föddes 1935 i Subotica i Kungariket Jugoslavien av en serbisk-montenegrinsk mor och en judisk-ungersk far. Själv brukade han säga att han hör till ”författarnas broderskap”. När han gick bort i förtid 1989 lämnade han efter sig ett av 1900-talets mest fascinerande författarskap. Förhoppningsvis ska Rámus förlags utgivning av Kiš debutroman Vindskyffet väcka nytt liv i intresset för denne säregne författare.

Kring Kiš samlades en hel generation unga jugoslaviska författare, Mirko Kovač, Borislav Pekić, Filip David, för att nämna några, som inspirerade varandra till konstnärlig och intellektuell integritet.

Vindskyffet är en skildring av bohemlivet i Belgrad, Kiš själv benämnde romanen ”satiriskt poem”.

Och viss har den en vass udd mot de unga intellektuellas verklighetsfrämmande romantiska omognad. Huvudpersonens vän Jarac Allvetare som har sålt sina få ägodelar för att kunna studera stjärnorna är en figur som nog många av oss har träffat, om han inte rent av är nära, mycket nära, släkt.

Även om Vindskyffet i grunden är en litterärt genomarbetad diskussion kring dilemmat mellan Konsten och Livet, med en högst originell känsla för språkets mångfald och relativism, full av halsbrytande ordlekar och groteska neologismer, finns redan här en antydan till de ämnen som kom att uppta Danilo Kiš författarskap.

Om litteraturen skildrar Livet, består livet i sin tur av människor och deras öden, och Kiš´ författarskap tar sig an de döda och de glömda, det är deras berättelser som ska skrivas i vad som med fog kan kallas för förlustens litteratur.

Det frånvarande är det utrotade och utraderade, och dess klangbotten är totalitarismens mekanismer. Fascismens och stalinismens overkliga verklighet skildras på djupet, och Kiš´ varningar för nationalismens vanvett är kusligt profetiska.

Här kan man även ana närvaron av de författare som har influerat Kiš: Broch, Kafka, Schulz, Musil, Gombrowicz och i viss mån Borges.

”Jag skriver för att befria mig från min egoism” låter Danilo Kiš konstatera sin (anti)hjälte i Vindskyffet. Det är naturligtvis en förutsättning för all betydande litteratur men hindrar inte att låta författarens erfarenheter vara en kreativ utgångspunkt för det litterära skapandet.

I januari 1942 upplever den lille Danilo pogromen i Novi Sad då flera tusen serber och judar mördas av ungerska trupper. Några år tidigare döptes pojken i en ortodox kyrka som en säkerhetsåtgärd inför befarade förföljelser. Inte långt före krigsslutet förs Danilos pappa och alla hans släktingar till Auschwitz för att aldrig komma tillbaka.

Dessa traumatiska upplevelser påverkade starkt barnets känsliga sinne och kom att utgöra den problematik kring vilken den vuxne författarens litterära universum byggs upp.

På svenska finns triptyken Trädgård, aska från 1965 (översättning 1983), Tidiga sorger från 1968 (2003) och Timglaset (1972-2006), men samma tematik präglar också En grav för Boris Davidovitj (1976-1985) och De dödas encyklopedi (1983-1988).

Kiš använder en intrikat litterär montageteknik. En skrämmande kuslig stämning byggs upp genom skildringar av otäcka enskilda händelser som skenbart inte hänger ihop alls. Successivt börjar ett mönster kunna skönjas och skeendet blir allt mer begripligt.

Varje episod är som en prosadikt, med en egen, kanske lite atonala, musikalitet.

Ett annat grepp är de långa, detaljerade listorna på saker, allt det som ett liv och en vardag består av. Människor som har förlorat allt håller fast vid vad som helst, ting som påminner om förlorade kära och bättre tider, ett minne motarbetar tomhetens avgrund, och livet segrar över intigheten.

Och det är diktaren som har förmågan att minnas och bevara.

Geografiskt är handlingen i Danilo Kiš romaner konkret förankrad, men han använder ändå flitigt begreppet Pannonien. En gissning är att syftet kan vara att peka på en gränsöverskridande universalitet i detta romerska provinsnamn, som betecknade området mellan floderna Donau och Sava, och som omfattar dagens Ungern, Serbien och Kroatien.

Gränser är flytande och godtyckliga, men bland den mänsklighet som på ett ställe i Timglaset kallas för ”jordens gudomliga ogräs” frodas alltför mycket fanatism, våld och förtryck hotar att ta över om och om igen.

Romanens slutmening är en post scriptum, ett provokativt, uppfordrande – och anklagande – memento: ”Det är bättre att befinna sig bland de förföljda än bland förföljarna.”

Bild: Srbijamarka, PTT Srbija 

Förintelsen i Jugoslavien

Minnenas & Glömskans hus

Filip David

Övers: Kjell Magnusson

Tranan, 2016

Jugoslavien tillhörde de mest drabbade länderna under andra världskriget. Som så mycket annat i jugoslavisk historia är också antalet döda under den tyska ockupationen föremål för bittra kontroverser, men de siffror som uppges varierar från en miljon till 1,7 miljoner, vilket utgjorde mellan sju och drygt tio procent av den totala befolkningen. Eftersom en stor del av de dödade föll offer för det blodiga inbördeskrig som rasade i landet samtidigt med ockupationen har mycket av uppmärksamheten riktats mot det, medan Förintelsen i Jugoslavien har hamnat i skymundan.

Den var visserligen numerärt relativt liten, det bodde omkring 68 000 judar i Jugoslavien 1940, men omfattningen var ändå skrämmande stor och förödande. Närmare 90 procent av judarna mördades, dels av tyskarna, dels av deras kollaboratörer, främst i Kroatien.

Det finns en lång rad av framstående litterära skildringar av Förintelsens fasor i Jugoslavien, några översatta till svenska.

Framför allt är det den store Danilo Kiš mästerliga berättelser i ”En grav för Boris Davidovitj” (Brombergs 1985) och ”De dödas encyklopedi” (Brombergs 1988). Det finns också slovenen Boris Pahors klassiska lägerskildring i romanen ”Nekropol”(Celanders 2013).

Nu har det ovärderliga förlaget Tranan gett ut Filip Davids ”Minnenas & Glömskans hus”, belönad 2014 med NIN-priset för årets bästa serbiska roman.

Det är en samling berättelser om en grupp skeppsbrutna existenser, överlevande från Förintelsen, och deras minnen. Här finns mannen som av föräldrarna tillsammans med sin lillebror slängdes av godsvagnen på väg till Auschwitz. Det var mitt i vintern och han hittade aldrig sin bror. Här finns mannen som är frukten av systematiska våldtäkter på hans mor av mannen som gömde henne. Han träffar aldrig sin far. Här finns mannen vars far räddade sin familj genom att vara angivare åt tyskarna och deras serbiska hantlangare. Kan han någonsin förstå honom?

Berättelserna är som vemodiga och sorgsna toner som läggs till en efter en och bildar en sorgesång till en begravning som aldrig upphör, en outhärdlig elegi.

Ackompanjerad av denna fasans musik försöker Filip David förstå ondskan. ”Ondska finns inte utan människor”, och det öppnar upp för att tränga in och begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå.

Men vill vi verkligen det? ”Att förstå innebär att rättfärdiga” hävdar en anonym röst i romanen under en akademisk konferens om ”Övergrepp, försoning, glömska”. Och så är det naturligtvis, man måste hitta en resonansbotten i sig själv för att kunna relatera till en annan människa. Sara Lidman menade rent av att man måste älska sina litterära karaktärer, alldeles oavsett deras eventuella tillkortakommanden, för att de överhuvudtaget skulle vara trovärdiga.

Att förstå innebär också att minnas, och minne är smärta. Ju mer traumatiska upplevelser desto starkare minne, desto större smärta. Men även om förträngningen är överlevnadens villkor är det minnet som gör oss till dem vi är. Utan minne, och därmed utan smärta, finns vi inte.

Det är en tung börda, som vi sällan förmår att bära. Alldeles oavsett om ondskan är banal eller irrationell och kosmisk, så finns den, en del, inte så få, skulle säkert påstå också att den är omöjlig att stoppa.

Det finns genom hela boken ett obehagligt eko av 90-talets Balkankrig. Och den bokens sista berättelse om Orientexpressen på väg mot Auschwitz är ett avgrundsdjupt vrål av förtvivlan över människornas oförmåga att lära av historien.