En litterär särling som jämförs med Kafka - "För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra"

Idag är det 75 år sedan den polsk-judiske författaren Bruno Schulz mördades.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. Hans samling berättelser ”Kanelbutikerna”slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset.

En hyllning och en sågning

I huvudet på Bruno Schulz

Maxim Biller

Övers: Anna Bengtsson

Ersatz

 I ”I huvudet på Bruno Schulz” hyllas en stor författare medan en annan, möjligen ännu större, sågas. Det är ganska typiskt för den kontroversielle tysk-judiske författaren Maxim Biller att svinga vilt åt olika håll, men vet aldrig vem som kan råka illa ut för hans giftiga penna.

Biller har till och med lyckats med bedriften att få en av sina romaner förbjuden av tysk domstol, en före detta flickvän och hennes mor kände sig skandaliserade.

I denna novell, eller om det är en kortroman, rör sig dock Biller i betydligt högre kulturella sfärer, även om miljön är den lilla staden Drohobycz i västra Ukraina, mer känd för sin oljeindustri än högtflytande kulturliv.

Året är 1938, och här bor den polsk-judiske författaren Bruno Schulz. Han plågas av en förlamande ångest, drömmer drömmar om spännande platser och intressanta människor, och mardrömmar om en eld som förtär allt och slukar människor.

Han skriver ett brev till Thomas Mann, han vill ha hjälp att publicera en novell på tyska, det skulle göra det möjligt att lämna Polen och komma till en värld som han uppfattar som friheten.

Han berättar också för den beundrade tyske författaren om att en dubbelgångare till honom har dykt upp i Drohobycz. Det är en tämligen otrevlig typ som drar antisemitiska anekdoter, bagatelliserar det nazistiska hotet och frossar i bildningshögfärd.

Budskapet är tydligt, bildning må vara bra, men en övertro på kultur och upplysning kan i vissa historiska situationer vara direkt farlig. Man stoppar inte barbariet med blott goda romaner, sublim musik och sofistikerad konst.

Mann får stå symbol för det bildade borgerskapets politiska vilsenhet och förvirring. Och de otäcka konsekvenser som det kan få.

Billers berättelse är också en personligt formulerad hyllning till Bruno Schulz litterära skaparkraft och även hela den värld som gick under tillsammans med honom i Förintelsen.

Flera andra författare har skrivit om Schulz, bland annat Philip Roth, Danilo Kis, Cynthia Ozick och Nicole Krauss. Bruno Schulz intar en upphöjd särställning i litterära kretsar, samtidigt som han är lite känd och läst bland den breda allmänheten. Det gäller inte minst i Schulz hemland Polen.

Hans verk omfattar egentligen bara två samlingar berättelser. Det är ”Kanelbutikerna” och ”Sanatoriet Timglaset”, båda finns på svenska i översättning av Johan Malm.

Det finns också mer eller mindre välgrundade uppgifter om ett romanmanuskript med titeln ”Messias” som skulle ha försvunnit under kriget. Jakten på manuset är för övrigt temat för Ozicks roman ”Messias i Stockholm”.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. ”Kanelbutikerna” slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Man har alltid känt till att Schulz utförde några freskmålningar i barnkammaren i den villa där Felix Landau bodde med sin familj. Freskerna hittades först 2001, men försvann efter några månader. Det visade sig att det israeliska Förintelseinstitutet Yad Vashem hade sågat ut dem från väggarna i villan och fört dem till Israel.

Händelsen ledde till ett infekterat bråk mellan Israel, Ukraina och Polen, som alla gjorde anspråk på att vara förvaltare av arvet efter Schulz.

Enstöringen Bruno Schulz som tillhörde ett litet minoritetsfolk skrev världslitteratur i sin provinsiella stad i Europas utkant på ett litet marginellt språk. Naturligtvis tillhör han ingen. Och alla.

Ett gemensamt kulturarv

Idag är det 70 år sedan Bruno Schulz mördades. Här några rader om honom, och om den ovärdiga konflikt kring hans kosntverk som rasade för några år sedan.

Vem tillhör ett kulturarv?


Den polske författaren Bruno Schulz var född i en assimilerad judisk familj i den galiciska staden Drohobycz. Här arbetade han som teckningslärare vid ett gymnasium, ett arbete som han vantrivdes med, och som han beklagade sig över i sin brevväxling med författarbekanta, bland dem Witold Gombrowicz.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset. Han räknas idag som en av Polens främsta 1900-talsförfattare, och tillmäts också internationellt inflytande. Han jämförs med Kafka, men hans egenartade stil är lika mycket modernistisk expressionism som surrealism, naturligtvis med starka psykoanalytiska inslag.

Schulz var också en uppskattad konstnär.

Staden Drohobycz där Schulz föddes låg då i Österrike-Ungern. Efter första världskriget kom det att tillhöra det återuppståndna Polen, och 1939 anslöts det till Sovjetunionen. Idag ligger det i Ukraina.

1941 kom staden under nazistiskt styre, och den stora judiska befolkningen stängdes in i ett getto, där de levde under svåra förhållanden, och det blev snart uppenbart att de skulle gå ett grymt öde till mötes.

Schulz hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans - Karl Günthers – skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet. Det var den 19 november 1942. Man har aldrig återfunnit Schulz grav, troligen begravdes han i en massgrav, som man inte har lyckats lokalisera.

Man har alltid känt till att Schulz utförde några freskmålningar i barnkammaren i den villa där Felix Landau bodde mer sin familj. Men det var först 2001 som en tysk dokumentärfilmare hittade freskerna, som då var i ganska dåligt skick.

I Polen är Schulz förvånansvärt lite känd utanför expertkretsarna, han anses svårtillgänglig och obegriplig. Hans judiskhet har säkerligen också bidragit till den polska ambivalensen.

För ukrainarna är han behäftad med dubbla stigmata – han är både polack och jude.

Några månader efter upptäckten försvann freskerna. Någon hade sågat ut dem från väggarna i villan. Det visade sig att det var utsända från det israeliska Förintelseinstitutet Yad Vashem som hade fört med sig freskerna till Israel.

Nu tog det eld i helsicke. Ukrainarna protesterade och anklagade Yad Vashem för stöld. Israelerna försvarade sig med att de hade ärligen betalat, och att allt hade gått rätt till. Det är uppenbart att man hade övertalat villans nuvarande ägare, som inte begrep målningarnas värde, att sälja, och dessutom högst troligen mutat några ukrainska tjänstemän. Inte desto mindre kan det inte råda någon som helst tvekan att utförseln av konstverken var ett brott mot lagen i Ukraina.

De ukrainska myndigheterna har högljutt protesterat, och förhandlingar har förts med Yad Vashem, där den ukrainska sidan har krävt att israelerna åtminstone skulle erkänna den ukrainska äganderätten, så skulle man kunna tänka sig att gå med på att ”låna ut” målningarna till Yad Vashem.

Från israelisk sida har man anfört två argument. För det första hävdar man sin rätt att representera det judiska lidandet under Förintelsen, oavsett var det ägde rum. Och för det andra skyller man på att det i Ukraina inte finns tillräcklig konservatorskompetens. En rad israeliska intellektuella, bland annat författaren A.B. Yehoshua, har uttryckt sitt stöd för Yad Vashems ståndpunkter.

I polska tidningar har man talat om ”barbari”, och från regeringshåll har man sagt att man förväntar sig att freskerna återförs till sin rätta plats i Drohobycz.

I Polen har det bedrivits avancerad Schulzforskning, och i dessa forskarkretsar har man bemött Yad Vashems argument med att Schulz död är en del av den polska historien, liksom hela Förintelsen tillhör också den polska historiska erfarenheten, och de andra enskilda länderna där det ägde rum.

Det långsökta argumentet om bristande kompetens har man inte ens tagit på allvar, då Polen är världsledande på konstkonserveringsområdet.

Polackerna och ukrainarna har fått stöd internationellt, bland annat har det publicerats ett öppet brev i The New York Review of Books, undertecknat av en lång rad amerikanska akademiker.

Enstöringen Bruno Schulz som till hörde ett litet minoritetsfolk skrev världslitteratur i sin provinsiella stad i Europas utkant på ett litet marginellt språk. Naturligtvis tillhör han ingen. Och alla.