Tito bandito

Idag är det Josip Broz födelsedag. Han är mer känd som Tito, och har skrivit in sig i historien på många sätt, inte minst genom sin konflikt med Stalins Sovjet.

1948 uteslöt Kominform det jugoslaviska partiet, och partiledaren Josip Broz-Tito förklarades vara förrädare, fiende och trotskist. En resolution antogs som kallade Tito för en fascistisk mördare. Ett nytt brott uppstod inom Sovjetblocket – titoism.

Paradoxalt nog var Tito en av initiativtagarna till Kominforms bildande i september 1947. Hur gick det till när Stalins personlige favorit, den lojale Tito, känd för sin politiska radikalism förvandlades till ”imperialismens kedjehund”, den kommunistiska rörelsens paria, och vars blotta namn blev till en synonym med förräderi?

Förklaringen finns främst att söka i historien under andra världskriget. I Jugoslavien blev kommunisterna snabbt den viktigaste och mäktigaste faktorn. De var redan tidigare välorganiserade, med mångårig erfarenhet av underjordisk illegalt arbete.

Samarbetet med britterna lärde Tito och hans krets att det går att få hjälp från Väst utan att det är förknippat med några hårda villkor och eftergifter.

Från hösten 1944 börjar de kommunistiska partisanerna befria stora delar av landet. Man får en viss hjälp av Röda armén, men det mesta sker av egen kraft, jugoslavernas befrielse är deras eget verk.

Det var en unik händelse, som gav de jugoslaviska kommunisterna ett starkt självförtroende, en känsla av självständighet och självtillräcklighet, och blev ett viktigt inslag i den ideologiska legitimiteten.

Det kalla krigets början innebar rättning i leden, och den jugoslaviska självständigheten uppfattades som ett hot. Stalin hade dessutom svårt att acceptera Titos växande popularitet. Det fanns plats för bara En Ledare, och En Väg till socialismen.

I februari 1948 kallades de jugoslaviska ledarna till Moskva. Ett brev från SUKP:s politbyrå gav uttryck för en öppen konflikt, och vars slutsats var att det jugoslaviska partiet inte längre kunde räknas som ”sant marxistisk-leninistiskt och bolsjevikiskt”. Samtidigt kallades alla sovjetiska rådgivare och specialister hem och alla krediter stoppades.

Tito redde ut krisen genom snabba och omfattande utrensningar. Han klarade landet undan en hotande ekonomisk kollaps genom att acceptera hjälp från Väst. Brytningen var ett faktum. Det jugoslaviska självförvaltningssytemet har delvis sina rötter i en strävan att formulera ett alternativ till den sovjetiska modellen. Det jugoslaviska exemplet blev också betydelsefullt för alla de partier som sökte efter en egen väg till socialismen.

Tito och det jugoslaviska kommunistpartiet upplevde ett triumfatoriskt ögonblick av upprättelse när Chrusjtjov i maj 1955 kom till Belgrad och bad om ursäkt.

Förintelsen i Jugoslavien

Minnenas & Glömskans hus

Filip David

Övers: Kjell Magnusson

Tranan, 2016

Jugoslavien tillhörde de mest drabbade länderna under andra världskriget. Som så mycket annat i jugoslavisk historia är också antalet döda under den tyska ockupationen föremål för bittra kontroverser, men de siffror som uppges varierar från en miljon till 1,7 miljoner, vilket utgjorde mellan sju och drygt tio procent av den totala befolkningen. Eftersom en stor del av de dödade föll offer för det blodiga inbördeskrig som rasade i landet samtidigt med ockupationen har mycket av uppmärksamheten riktats mot det, medan Förintelsen i Jugoslavien har hamnat i skymundan.

Den var visserligen numerärt relativt liten, det bodde omkring 68 000 judar i Jugoslavien 1940, men omfattningen var ändå skrämmande stor och förödande. Närmare 90 procent av judarna mördades, dels av tyskarna, dels av deras kollaboratörer, främst i Kroatien.

Det finns en lång rad av framstående litterära skildringar av Förintelsens fasor i Jugoslavien, några översatta till svenska.

Framför allt är det den store Danilo Kiš mästerliga berättelser i ”En grav för Boris Davidovitj” (Brombergs 1985) och ”De dödas encyklopedi” (Brombergs 1988). Det finns också slovenen Boris Pahors klassiska lägerskildring i romanen ”Nekropol”(Celanders 2013).

Nu har det ovärderliga förlaget Tranan gett ut Filip Davids ”Minnenas & Glömskans hus”, belönad 2014 med NIN-priset för årets bästa serbiska roman.

Det är en samling berättelser om en grupp skeppsbrutna existenser, överlevande från Förintelsen, och deras minnen. Här finns mannen som av föräldrarna tillsammans med sin lillebror slängdes av godsvagnen på väg till Auschwitz. Det var mitt i vintern och han hittade aldrig sin bror. Här finns mannen som är frukten av systematiska våldtäkter på hans mor av mannen som gömde henne. Han träffar aldrig sin far. Här finns mannen vars far räddade sin familj genom att vara angivare åt tyskarna och deras serbiska hantlangare. Kan han någonsin förstå honom?

Berättelserna är som vemodiga och sorgsna toner som läggs till en efter en och bildar en sorgesång till en begravning som aldrig upphör, en outhärdlig elegi.

Ackompanjerad av denna fasans musik försöker Filip David förstå ondskan. ”Ondska finns inte utan människor”, och det öppnar upp för att tränga in och begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå.

Men vill vi verkligen det? ”Att förstå innebär att rättfärdiga” hävdar en anonym röst i romanen under en akademisk konferens om ”Övergrepp, försoning, glömska”. Och så är det naturligtvis, man måste hitta en resonansbotten i sig själv för att kunna relatera till en annan människa. Sara Lidman menade rent av att man måste älska sina litterära karaktärer, alldeles oavsett deras eventuella tillkortakommanden, för att de överhuvudtaget skulle vara trovärdiga.

Att förstå innebär också att minnas, och minne är smärta. Ju mer traumatiska upplevelser desto starkare minne, desto större smärta. Men även om förträngningen är överlevnadens villkor är det minnet som gör oss till dem vi är. Utan minne, och därmed utan smärta, finns vi inte.

Det är en tung börda, som vi sällan förmår att bära. Alldeles oavsett om ondskan är banal eller irrationell och kosmisk, så finns den, en del, inte så få, skulle säkert påstå också att den är omöjlig att stoppa.

Det finns genom hela boken ett obehagligt eko av 90-talets Balkankrig. Och den bokens sista berättelse om Orientexpressen på väg mot Auschwitz är ett avgrundsdjupt vrål av förtvivlan över människornas oförmåga att lära av historien.

Nobelpristagare från landet som icke är

Den 9 oktober är ett av dessa märkliga datum: 1906 föddes Leopold Senghor, 1940 John Lennon, 1967 dödades Che Guevara, 2004 dog Jacques Derrida, och sist men inte minst föddes denna dag 1892 Ivo Andric.
Han är Nobelpristagaren från landet som inte längre finns, och förtjänar ett par ords uppmärksamhet.

1961 tilldelas Nobelpriset i litteratur Ivo Andric, den ende jugoslaven hittills. Motiveringen löd: ”för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia”. Mest känd är Andrics roman ”Bron över Drina”.


Själva bron finns ju där, den anses dessutom som den osmanska monumentalarkitekturens och civila ingenjörskonstens höjdpunkt. Men den kan också ses symboliskt. Romanen är en färgsprakande väv som på ett mustigt och pulserande sätt beskriver folklivet i Bosnien under det ottomanska riket, och senare i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Den är ett förnämligt uttryck för den smältdegel av Bosniens alla nationaliteter, deras kulturer, likheter, skillnader, samvaro och konflikter, och som i våra dagar har förvandlats till en häxkittel av brodermord. ”Bron över Drina” är en nyckel för att förstå Bosnien av igår och av idag.

Ivo Andrics ställning i hans hemland (hemländer) är paradoxal och motsägelsefull. Alla, det vill säga bosnierna, kroaterna och serberna, gör anspråk på honom, han var trots allt en stor författare, född i Bosnien, som han skrev mest om, av kroatiska katolska föräldrar, bodde större delen av sitt liv i Serbien (alltså den serbiska delen av Jugoslavien), och skrev på den serbiska varianten av serbokroatiska.

Samtidigt tar alla häftigt och bestämt avstånd av hans starka övertygelse om och strävan efter sydslavisk – jugoslavisk! – enighet. Ivo Andric är utan tvekan en författare för vår tid.