Veckan som kommer Vecka 44

Det var i januari 1992. I en tidningskiosk i Santiago i Chile stavade jag mig genom rubriken i ett sensationsblad: "Galen mördare i Sverige dödar chilenare!" Jag var förvånad, förvirrad och förbryllad. Försökte bringa klarhet i vad som egentligen hände. Men det var först vid hemkomsten som bilden klarnade. Det handlade om Lasermannen, vars offer ingalunda inskränkte sig till chilenare.
Vänner berättade också roat om den stora tilldragelsen ute i Rinkeby som jag hade missat, när en desperat Birgit Friggebo (FP) ville sjunga We shall overcame.
Lite guilt by association: Birgit är gift med nationalekonomen och socialdemokratiske politikern Bo Södersten, som alldeles oombedd hade räknat ut att kostnaderna för invandringen låg på mellan 40-50 miljarder per år. Beräkningsmetoden var befriande enkel: det var bara att addera alla eventuella kostnader.
Det var 90-tal, det var ekonomisk kris, Ny Demokrati tog plats i riksdagen, och invandringen var ett problem högt upp på den politiska agendan. Medan Lasermannen sköt omkring sig på chilenare och andra mörkhyade.
20 år senare är det åter ekonomisk kris, ett rasistiskt parti sitter igen i riksdagen, och än en gång är invandrare, företrädesvis från muslimska länder, ett problem "som måste få diskuteras". Och jo då, det räknas på kostnader nu också.
Samtidigt som någon i Malmö skjuter hej vilt på mörkhyade.
Det kan vara en slump.
Men visst ser det ut som ett mönster.

På måndag är det årsdagen av den stora jordbävningen i Lissabon 1755, som krävde omkring 70 000 dödsoffer. En stor händelse på sin tid, som till på köpet gjorde pessimist av ingen mindre än Voltaire.

På tisdag så är det prick 200 år sedan en viss Jean Baptiste Bernadotte gjorde sitt intåg i Stockholm som svensk kronprins. Idag hade det varit omöjligt. Sverigedemokraterna hade protesterat vilt, och förmodligen fått tyst stöd från de flesta av riksdagens partier. Den där klarar väl inte ens språktestet? Är han bekant med svenska värderingar? Nya protester mot anhöriginvandring, som dock snabbt ebbade ut, eftersom Desideria var inget vidare sugen att flytta till avkroken i norr. Vissa saker var bättre förr.

På onsdag är det årsdagen av uppskjutning av den sovjetiska rymdfarkosten Sputnik II, den andra som sköts upp i jordens omloppsbana, och den första med en levande varelse ombord. Det var hunden Lajka, en herrelös tik av blandras som hittades på Moskvas gator. Alltså, utveckling och framsteg och allt det där, men jag kan inte låta bli att känna med denna varelse. Vilken ångest det måste ha varit! Nej, inga hundar i rymden, låt dem stanna på jorden, och ta väl hand om dem.

På torsdag är det 88 år sedan den brittiske egyptologen Howard Carter upptäckte ingången till farao Tutankhamuns grav i Konungarnas dal i Egypten. Återigen, det upptäcktes säkert viktiga historiska rön, många pusselbitar föll på plats om människans historia, vår kunskap ökade, och bla bla. Men är inte det ett brott mot griftefriden? Alltså på ren svenska, gravskändning! Jag är inte alls övertygad om att jag tycker det är rätt.
Nej, tacka vet Tutan Khamun från NoN.

På fredag är det årsdagen av Krutkonspirationen 1605. En engelsk legosoldat vid namn Guy Hawkes försökte att lönnmörda kung Jakob I av England (Jakob VI av Skottland) och medlemmar av Englands båda parlamentshus genom att spränga det brittiska parlamentshuset vid en högtidlig öppningssession. Hans aktiviteter upptäcktes dock innan planens fullbordande. Efter ett hårt förhör med tortyr avrättades Fawkes och hans medkonspiratörer för högförräderi och mordförsök. Minnet av Guy Fawkes firas varje år genom Guy Fawkes Night den 5 november i Storbritannien och Nya Zeeland. Det sades att Guy Fawkes var "den ende mannen någonsin som gått in i parlamentet med ärliga avsikter". Tala om politikerförakt!

På lördag är det fem år sedan Perus förre president Alberto Fujimori greps i Santiago i Chile. Han utlämnades till Peru, där han dömdes till 25 års fängelse för brott mot mänsklighet och kidnappning. Fujimori är dock mest känd för, och kommer kanske att gå till historien som, att han besegrade i ett val en blivande Nobelpristagare i litteratur. Det var tur för pristagaren, det var tur för Peru, men var det tur för Fujimori?

På söndag är det årsdagen av Oktoberrevolutionen. Eftersom ryssarna gjort allting lite tvärtom och på sitt eget vis firas alltså oktoberrevolutionen i november. En gång i tiden firades den med enorm pompa och ståt, numera uppmärksammas den knappt alls, men en sak är säker, det var verkligen tio dagar som förändrade världen.

En trött författares småporriga och gubbsjuka rackartyg - en recension från 2007

Den stygga flickans rackartyg
Mario Vargas Llosa
Övers. Peter Landelius
Norstedts

Mario Vargas Llosa är ett av de främsta namnen inom den latinamerikanska litteraturens El Boom. Sedan 60-talet har han skrivit en rad uppmärksammade böcker, som har präglats av formexperiment men förblivit ändå relativt lättillgängliga för den breda publiken. Med stort socialt patos men också en stor dos humor skildrar han klassamhällets orubbliga hierarkiska karaktär, manschauvinismens tvångströja, de sydamerikanska samhällenas skendemokrati med armén som en stat i staten, moderniseringens pris och de små stammarnas undergång i Amazonas. I sin kanske bästa bok ”Kriget vid världens ände” levandegör han ett messianskt inspirerat uppror i Brasilien som krossas obevekligt av statsmaktens järnhårda näve. Det väckte därför stor uppmärksamhet när Vargas Llosa under 80-talet engagerade sig i politiken, förde fram nyliberala idéer, och ställde upp i valet 1990, som han förlorade knappt i andra omgången mot den senare skandalomsusade Alberto Fujimori. Många ansåg att det var tur både för författaren och landet.

Hans senaste bok är en pikareskroman som börjar på 50-talet i Limas överklasskvarter i Miraflores. Där förälskar sig huvudpersonen Ricardo i den exotiska chilenska flickan Lily. Det visar sig att hon varken från Chile eller heter Lily, för att därefter dyka upp i Ricardos liv på olika platser i världen i flera årtionden under de mest oväntade skepnader som en femme fatale som ödelägger hans liv.

Ett historiskt panorama passerar med 60-talets Paris med ”…det egendomliga nät av relationer, intressen och förväxlingar som hade uppstått med revolutionen…” Revolutionen är den på Kuba naturligtvis, och inte ens den reserverade Ricardo kan undgå att notera dess enorma betydelse och den ”entusiasm, idealism, osjälviskhet och järnhård rättskänsla” som den väckte hos många då. Vi kommer till det swinging London med hippiekulturen på topp, det främmande och svårbegripliga Japan, åter till Paris, och en sista sväng till ett Madrid befolkat av ett närmast oändligt antal folkslag. Gerillan i Peru krossas, vänner dör i AIDS, främlingsfientligheten tilltar i Europa, men vår huvudperson står alltid vid sidan om. Vi kan förlåta honom hans opportunism, han anpassar sig efter de politiska trendernas växlingar, men hans attityd som distanserad iakttagare gör honom till en avslagen person. Tyvärr smittar sig hans inställning på romanen som sina intressanta ämnen till trots är ganska trött hela tiden. Också språket lyfter aldrig, det är mycket schabloner, och texttransport istället för gestaltning.

Historien om Ricardos olyckliga kärlek till den stygga flickan hade kunnat bli en berättelse om besatthet, men den är alltför blek, det slår aldrig gnistor om den. Det är bara småporrigt och gubbsjukt. I skildringen av den stygga flickan, som dyker upp på ett sätt som inte alltid är helt trovärdigt, skymtar det stundtals en fattig kvinnas kamp att fly fattigdom, hopplöshet och förnedring, där hon är beredd att ta till vilka medel som helst, och som är dömd till undergång som vore hon huvudperson i ett antikt ödesdrama. Men den historien tar inte heller fart, utan kör fast och blir till några uppgivna filosofiska betraktelser.

Återstår Ricardos existentiella drama, som är inte mycket till vare sig det ena eller det andra. Han känner sig som en främling både i sitt älskade Paris och i sitt gamla hemland Peru, men Vargas Llosa förmår inte förmedla någonting nytt i ämnet, han varken fördjupar eller berör.

Här finns några goda idéer, där man känner igen den gamle – eller rättare sagt den unge – Vargas Llosa, sinne för humor, framför allt i det inledande kapitlet om ungdomsåren i Miraflores, där också språket får spänst och lyster, men det håller inte särskilt länge.

En trött bok av en trött författare.

Lovande lift från Ångermanland

Hanna Wikman, med rötter i Kramfors , gör det inte lätt för sig i sin debutroman. Lift är en roadbok, det som förr kallades pikareskroman.

Berättelsens struktur består av huvudpersonen Jonnis liftresa från Ångermanland ner till Spanien och tillbaka.

En del av resan sker visserligen genom att planka på tåg, men just det tillhör inte romanens starkare sidor. Jack London har redan täckt in den nischen.

Själva liftandet är en metafor för Livet, där vi ständigt befinner oss i skärningspunkten mellan det planerade och det oförutsedda, trygghet och äventyr, tradition och uppbrott.

Mycket handlar givetvis om möten, man färdas ett tag tillsammans, det är nya människor, och det är inte minst nya berättelser.

Liftandet understryker också på ett alldeles särskilt tydligt sätt könsmaktsordningen, män och kvinnor behandlas synnerligen olika medan de liftar, och kan råka ut för vitt skilda problem. Hela boken genom förekommer det mycket erotik mellan kvinnor, ömsint skildrat av Wikman, men så fort det dyker upp män vid horisonten, hotar det våld. Över lag är kvinnor starka, och män bara jobbiga. Det skulle kunna bli tämligen stereotypt, men är det faktiskt inte.

En viktig roll spelas av Jonnis reskamrat, som inte för inte heter Liv. Hon tillhör Lucindasläktet, som sedan urminnes tider har ägnat sig åt liftandet som hantverk. Liv blir en katalysator för Jonnis känslomässiga utveckling.

Som synes är det inget fel på fantasin. Stundtals påminner det ganska mycket om en Almodóvar-film. Men här finns också tung samhällskritik. Dels kontrasteras själva liftandet mot det etablerade samhällets våld, övergrepp och kontroll, men det finns lika mycket kritik mot den senaste tidens samhällsutveckling med privatiseringar – här finns bland annat en fullständigt bisarr men lysande berättelse om hur äldreomsorgen läggs ner, för att ersättas av ett allmänt RUT – och företagnedläggelser. Wikman gillar inte heller vapenexport och radioprogrammet Karlavagnen.

Liksom livet är liftandet en kretsgång, varje resa har en början och ett slut, och nya resor väntar alltid. Det finns liv och det finns död, och allt hänger ihop.

Det är ingen liten bedrift av Hanna Wikman att få fram det på ett så åskådligt och läsvärt sätt. Hon skriver dessutom bra, med ett språk som inte kompromissar och väjer för att skildra det svåra och komplicerade på ett adekvat sätt.

En lovande debut med mersmak.

Otäcka mönster går igen

Det var i januari 1992. I en tidningskiosk i Santiago i Chile stavade jag mig genom rubriken i ett sensationsblad: ”Galen mördare i Sverige dödar chilenare!” Jag var förvånad, förvirrad och förbryllad. Försökte bringa klarhet i vad som egentligen hände. Men det var först vid hemkomsten som bilden klarnade. Det handlade om Lasermannen, vars offer ingalunda inskränkte sig till chilenare.

Vänner berättade också roat om den stora tilldragelsen ute i Rinkeby som jag hade missat, när en desperat Birgit Friggebo (FP) ville sjunga We shall overcame.

Lite guilt by association: Birgit är gift med nationalekonomen och socialdemokratiske politikern Bo Södersten, som alldeles oombedd hade räknat ut att kostnaderna för invandringen låg på mellan 40-50 miljarder per år. Beräkningsmetoden var befriande enkel: det var bara att addera alla eventuella kostnader.

Det var 90-tal, det var ekonomisk kris, Ny Demokrati tog plats i riksdagen, och invandringen var ett problem högt upp på den politiska agendan. Medan Lasermannen sköt omkring sig på chilenare och andra mörkhyade.

20 år senare är det åter ekonomisk kris, ett rasistiskt parti sitter igen i riksdagen, och än en gång är invandrare, företrädesvis från muslimska länder, ett problem ”som måste få diskuteras”. Och jo då, det räknas på kostnader nu också.
Samtidigt som någon i Malmö skjuter hej vilt på mörkhyade.

Det kan vara en slump.

Men visst ser det ut som ett mönster.

Starkt stöd till de strejkande i Frankrike

Protesterna mot höjningen av pensionsåldern i Frankrike fortsätter.

- Det slutgiltiga beslutet tas troligen den 16 november, men ingenting är klart innan dess, och vi fortsätter protestera, säger Anne-Emmanuelle Kervella, fransk frilansjournalist från Paris, och aktiv inom Parti de Gauche (Vänsterpartiet).

Nya demonstrationer planeras de närmaste dagarna både lokalt och nationellt. Enligt Anne-Emmanuelle finns det tre problem förknippade med den planerade höjningen av minimiåldern för pension:

- För det första var pensionsåldern aldrig uppe i Sarkozys valkampanj, och han saknar därför demokratiskt mandat att genomföra den förändringen, något han för övrigt har erkänt.

- Vidare är det så att Frankrike har procentuellt flest rika i hela västvärlden. De betalar mycket lite i skatt. Om statskassan behöver förstärkas vore det enklast att höja skatterna för de förmögna.

- Slutligen har vi redan nu problem med sysselsättning för de äldre över 50. Att höja pensionsåldern löser ingenting, utan tvärtom bara förvärrar problemet.

Stödet till de strejkande är mycket starkt, samtidigt som Sarkozy blir allt mer impopulär. Anne-Emmanuelle gläder sig åt att kampviljan idag är mycket större än bara för något år sedan.

- Vi kommer inte att ge upp. Det handlar om jämlikhet och rättvisa.

Samma krigshetsare då som nu

Wikileaks fortsätter att läcka obehagliga fakta, nu senast om kriget i Irak.
Övergrepp och systematisk tortyr har varit standardförfarande. Antal civila dödsoffer långt större än vad man har vetat hittills. Vilket gör att uppåt 80 procent av alla dödsoffer i Irak har varit civila.

Det är bara att instämma med Helle Klein på SVT-Debatt, ” Bombhögern har mycket att skämmas över.”

Folkpartiets Jan Björklund ville skicka svensk trupp till Irak. Nu hetsar han för kriget i Afghanistan.

Vissa lär sig aldrig.

Angeläget och vackert av Kajsa Grytt

Artist: Kajsa Grytt
Plats: Svanö Folkets hus

Publik: 50

Längd: 1,5 timme

Bäst: Stämningen/Kontakten med publiken

Sämst: Ljudanläggningen

Hon presenteras i programmet som 80-talets punkdrottning, de som har åldern inne minns henne säkert som frontfigur i det legendariska bandet Tant Strul.


RelateratPå lördag kväll stod Kajsa Grytt ensam på scenen i Svanö Folkets hus med sin gitarr, och vid första anblicken kändes det allt annat än punkigt. Den forna punkikonen var stramt klädd i svart, med det blonda håret i prydliga flätor.

Men såg man bortom det första intryckets bedrägliga sken fanns där gitarrackompanjemangets skarpa ljud, och en röst som lätt och ofta låg nära desperation.

Hon skiftar mellan akustisk och elgitarr, och sjunger angelägna sånger som blandar högt och lågt, glädje och sorg. Flera av låtarna är hämtade från plattan Brott och straff, med sånger skrivna av kvinnliga fångar från Hinsebergfängelset. Också flera andra texter handlar om utsatta kvinnor som kämpar för sin värdighet, väl medvetna om att man måste välja livet. En konsekvent och obrottslig kvinnosolidaritet är konsertens röda tråd.

Det tas mycket väl emot även av den manliga delen av den lilla men entusiastiska publiken. Kajsa Grytt är mycket duktig på att upprätta kontakt med sin publik. Hon är avspänd och utstrålar öppenhet, som inbjuder till dialog. Responsen var mycket tacksam hela kvällen, och Kajsa Grytt fick avsluta konserten med inte mindre än tre extranummer. Det finns bara ett ord för det, och det är succé.