Civilisationens mardröm

ROMAN
Keltens dröm
Mario Vargas Llosa
Övers: Peter Landelius
Norstedts

Det är märkligt med stora frågor – efter att i många år ha intensivt funderat över och livligt debatterat frågan om människan är god eller ond, har jag med stigande ålder kommit fram till det banala svaret att hon är nog både och.

Egentligen behöver det inte vara banalt, utan kan snarare ses som en utmaning. Vilket är precis vad Vargas Llosa gör i sin senaste roman, publicerad nästan exakt ett år efter att han fick Nobelpriset i litteratur.

Keltens dröm tecknar ett skarpt porträtt av en viss Roger Casement, irländare i brittisk tjänst, äventyrare och upptäcktsresande, avslöjare och hänsynslös kritiker av behandlingen av urbefolkningen i Afrika och Amazonas, förkämpe för Irlands självständighet. Han avrättades 1916 mitt under brinnande världskrig för högförräderi, efter att ha försökt utverka Tysklands stöd mot Storbritannien.

Roger Casement är förvisso en sammansatt person, och Vargas Llosa personskildring är mästerlig, men det märkvärdigaste med denne kelt är ändå hans dubbla förvandlingar. Den första är när han som ung och äventyrslysten man ger sig iväg till Afrika, full av högstämda ideal om den vita kristna kulturens civiliserande mission. Ganska snart blir han varse att det handlar inte om framsteg, hälsovård och utbildning, utan om – rågummi.

Före det syntetiskt framställda gummit var rågummi i den accelererande industrialiseringens tidevarv en källa till ofantliga rikedomar. Den afrikanska befolkningen exploateras med total hänsynslöshet och obeskrivlig brutalitet, framför allt i det belgiska Kongo, nu mera det plågade Zaire, då kung Leopolds privata kolonilott av gigantiska dimensioner, pågick ett regelrätt folkmord, samtidigt som astronomiska profiter skapades, otroligt nog bakom en humanismens fasad.

Samma sak upprepas i Amazonas svårtillgängliga skogar. Och Roger Casement blir vad vi idag skulle kalla whistle blower, han förvandlas från imperialismens pojkscout till en hängiven försvarare av de inföddas rättigheter, ofta under ytterst besvärliga omständigheter och även med risk för eget liv.

Jag vet inte om det var avsiktligt från Vargas Llosas sida, men det är svårt att inte dra paralleller till vår egen tid, fast nu är det inte jakten på rågummi utan olja, mineraler och andra råvaror som motiverar militära interventioner i tid och otid, och som döljs bakom stolta paroller om mänskliga rättigheter.

Casements andra förvandling är den från mångårig lojal brittisk diplomat, belönad med höga ordnar och adlad, till en brinnande oförsonlig irländsk nationalist. Det är under resorna i Afrika och Sydamerika som Casement börjar alltmer identifiera de koloniserade urbefolkningarnas belägenhet med irländarnas. Han flyttar tillbaka till sin barndoms Eire, och blir successivt mer och mer indragen i politiken, och kampen för Irlands självständighet.

Även här ställer Vargas Llosa utifrån ett individuellt människoöde en mängd väsentliga frågor om politikens väsen. Alla utan tvekan lika aktuella idag. Är fiendens fiende alltid vår vän? Vilka medel är tillåtna, hur hänsynslös får man vara mot en hänsynslös motståndare? Är det rätt att ta upp kampen även om man vet redan på förhand att den leder till nederlag?

Vargas Llosa varvar på ett effektivt sätt Casements berättelser från Afrika, Peru och Irland med återblickar från hans sista dagar i fängelse i väntan på dödsdomen. Förmodligen hade han en hygglig chans att bli benådad, men den spolierades genom publiceringen av hans dagböcker, där han detaljerat redogör för sin homosexualitet. Dagböckernas äkthet är för övrigt än idag omdiskuterad.

Vargas Llosa är en fantastisk berättare, en på vilken man kan ställa mycket höga krav. Och tyvärr märks det stundtals en viss trötthet, då han transporterar text, och redogör stället för att skildra och gestalta.

Keltens dröm är inte desto mindre ett litterärt styrkebesked. Nobelpriset påstås ge skrivkramp. Helt tydligt icke så för Mario Vargas Llosa.

En trött författares småporriga och gubbsjuka rackartyg - en recension från 2007

Den stygga flickans rackartyg
Mario Vargas Llosa
Övers. Peter Landelius
Norstedts

Mario Vargas Llosa är ett av de främsta namnen inom den latinamerikanska litteraturens El Boom. Sedan 60-talet har han skrivit en rad uppmärksammade böcker, som har präglats av formexperiment men förblivit ändå relativt lättillgängliga för den breda publiken. Med stort socialt patos men också en stor dos humor skildrar han klassamhällets orubbliga hierarkiska karaktär, manschauvinismens tvångströja, de sydamerikanska samhällenas skendemokrati med armén som en stat i staten, moderniseringens pris och de små stammarnas undergång i Amazonas. I sin kanske bästa bok ”Kriget vid världens ände” levandegör han ett messianskt inspirerat uppror i Brasilien som krossas obevekligt av statsmaktens järnhårda näve. Det väckte därför stor uppmärksamhet när Vargas Llosa under 80-talet engagerade sig i politiken, förde fram nyliberala idéer, och ställde upp i valet 1990, som han förlorade knappt i andra omgången mot den senare skandalomsusade Alberto Fujimori. Många ansåg att det var tur både för författaren och landet.

Hans senaste bok är en pikareskroman som börjar på 50-talet i Limas överklasskvarter i Miraflores. Där förälskar sig huvudpersonen Ricardo i den exotiska chilenska flickan Lily. Det visar sig att hon varken från Chile eller heter Lily, för att därefter dyka upp i Ricardos liv på olika platser i världen i flera årtionden under de mest oväntade skepnader som en femme fatale som ödelägger hans liv.

Ett historiskt panorama passerar med 60-talets Paris med ”…det egendomliga nät av relationer, intressen och förväxlingar som hade uppstått med revolutionen…” Revolutionen är den på Kuba naturligtvis, och inte ens den reserverade Ricardo kan undgå att notera dess enorma betydelse och den ”entusiasm, idealism, osjälviskhet och järnhård rättskänsla” som den väckte hos många då. Vi kommer till det swinging London med hippiekulturen på topp, det främmande och svårbegripliga Japan, åter till Paris, och en sista sväng till ett Madrid befolkat av ett närmast oändligt antal folkslag. Gerillan i Peru krossas, vänner dör i AIDS, främlingsfientligheten tilltar i Europa, men vår huvudperson står alltid vid sidan om. Vi kan förlåta honom hans opportunism, han anpassar sig efter de politiska trendernas växlingar, men hans attityd som distanserad iakttagare gör honom till en avslagen person. Tyvärr smittar sig hans inställning på romanen som sina intressanta ämnen till trots är ganska trött hela tiden. Också språket lyfter aldrig, det är mycket schabloner, och texttransport istället för gestaltning.

Historien om Ricardos olyckliga kärlek till den stygga flickan hade kunnat bli en berättelse om besatthet, men den är alltför blek, det slår aldrig gnistor om den. Det är bara småporrigt och gubbsjukt. I skildringen av den stygga flickan, som dyker upp på ett sätt som inte alltid är helt trovärdigt, skymtar det stundtals en fattig kvinnas kamp att fly fattigdom, hopplöshet och förnedring, där hon är beredd att ta till vilka medel som helst, och som är dömd till undergång som vore hon huvudperson i ett antikt ödesdrama. Men den historien tar inte heller fart, utan kör fast och blir till några uppgivna filosofiska betraktelser.

Återstår Ricardos existentiella drama, som är inte mycket till vare sig det ena eller det andra. Han känner sig som en främling både i sitt älskade Paris och i sitt gamla hemland Peru, men Vargas Llosa förmår inte förmedla någonting nytt i ämnet, han varken fördjupar eller berör.

Här finns några goda idéer, där man känner igen den gamle – eller rättare sagt den unge – Vargas Llosa, sinne för humor, framför allt i det inledande kapitlet om ungdomsåren i Miraflores, där också språket får spänst och lyster, men det håller inte särskilt länge.

En trött bok av en trött författare.

Den odrägliga besserwisserns litterära talang

Nobelpriset i litteratur är världens förnämsta litterära utmärkelse, ett slags VM i litteratur. Grunden till Nobelprisets prestige finns i prissummepengarnas storlek, den historiska kontinuiteten och naturligtvis kvaliteten på pristagarna.
Det sistnämnda är långt ifrån oproblematiskt. Listan på framstående författare som inte har fått priset är minst lika lång som den över sin tids tillfälliga storheter som har försvunnit in i barmhärtighetens totala glömska.

Den manliga dominansen är ett stort problem. De kvinnliga författarna är kraftigt underrepresenterade, och det urholkar prisets värde.
Också överrepresentationen av Europa och Nordamerika har börjat uppfattas alltmer som problematisk och besvärande.
Nobelpriset skiljer sig från andra pris genom att det belönar ett livsverk, ett författarskap och inte en bok. Därför tilldelas priset ofta till tämligen åldersstigna författare, och utsätts för den helt irrelevanta kritiken att det är ”för sent”. Så är fallet med årets pristagare, men det ligger nära till hands att misstänka att det egentligen är andra överväganden som ligger bakom kritiken.
De flesta pristagare brukar väcka starka känslor och bli föremål för varierande grad av politisk kritik. Litteraturen finns inte i ett vakuum och den är alltid i någon mening politisk. Bra litteratur berör och engagerar, och det är därför ofrånkomligt att Svenska Akademiens val leder ofta till häftiga debatter. Om man inte som Jan Myrdal föredrar att avfärda Nobelpriset som ett borgerligt jippo.

Årets pristagare Mario Vargas Llosa från Peru utgör inget undantag, även om det mer tycks vara personen och hans politiska gärning än författarskapet som väcker den ilskna kritiken.
Ingen av hans kritiker har på allvar ens försökt att ifrågasätta hans stora kvaliteter som författare. Det är inte särskilt förvånande. Vargas Llosa kan lätt räknas till en av världens absolut främsta berättare, med ett otroligt stort register, och med en påtaglig politisk närvaro.
Det första jag läste av Vargas Llosa, det bör tilläggas att det var 70-tal, och jag läste mycket annat latinamerikanskt överhuvudtaget vid den tiden, var Pantaleón och soldatbordellen. Det är en svidande vidräkning med militär byråkrati och stupiditet i största allmänhet. Samtidigt är ett komiskt litet mästerstycke, och Vargas Llosa uppvisar sin förmåga att använda olika litterära grepp för att åstadkomma en finurligt konstruerad helhet.
Kritiken mot de militärt präglade manlighetsidealen finns ju redan i hans första roman Staden och hundarna, som bygger på hans egna erfarenheter från en kadettskola, dit han skickades av sin far för att ta ur honom det som familjen uppfattade som ett fjolligt litteraturintresse. Skolan blev en traumatisk upplevelse för den unge Mario, och ända sedan dess har hans författarskap rört sig i spänningsfältet mellan den manlighetskultur han faktiskt är uppvuxen med och i, och denna kulturs förödande konsekvenser. Det gör Vargas Llosa till en författare som är betydligt mer medveten om könsmaktsordningens betydelse än de flesta andra av hans latinamerikanska författarkollegor.

Liknande teman behandlas i novellsamlingen Valparna.
När Staden och hundarna kom ut möttes den av en översvallande positiv kritik. Den peruanska militären lät sig dock inte imponeras, och ordnade ett bokbål med ”landsförrädarens” debutverk.
Av en helt annan kaliber är Vargas Llosas andra roman Det gröna huset. Den är mycket intrikat uppbyggd, med flera skikt av platser och tidsplan som går in i varandra på ett sinnrikt sätt. Känslan av instängdhet är närmast total, och även om det är en fascinerande roman, minns jag den som en tung, klaustrofobisk, ja nästan skrämmande läsning. Våldet upprepar sig ständigt, och det finns ingen försoning. Vargas Llosas kanske mörkaste verk.

Då håller jag Vargas Llosas andra storverk Kriget vid världens ände betydligt högre. Den utspelar sig i Brasilien, långt bort från storstaden och civilisationen. En messiasfigur drar igång en religiös väckelse och en social revolution, och får snabbt ett allt starkare stöd bland bönder, fattiga, banditer, all världens fördömda, inte minst kvinnor. Det är en fascinerande studie i den sociala mobiliseringens många irrgångar, men också med tydliga religiösa inslag – något annars ovanligt för Vargas Llosa – det handlar mycket om skuld och försoning, ånger och förlåtelse.
Rebellernas kristet-kommunistiska samhälle krossas obarmhärtigt av statens våldsapparat, men Vargas Llosa tycks mena att minnet av det som varit lever kvar och kan bli till ett framtidens frö, ett nederlag som ska leda till framtida segrar. Det är onekligen en mycket marxistisk tanke, skriven vid en tid då han uppenbarligen redan är på väg bort från sina tidigare vänsterståndpunkter.
En annan intressant aspekt i romanen är författarens alter ego. Det är Journalisten som följer hela historien nästan ända från början. I ett tidigt skede får den kraftigt närsynta figuren sina glasögon krossade, och under hela den tid han är med ser han knappt någonting, och är så gott som helt beroende av hjälp från andra, framför allt en kvinna som han åtrår, och som föraktar honom.
Det är tydligt att den uppblåste Mario kan ibland visa upp en förvånande ödmjukhet.

En annan favorit, visserligen av en helt annan tyngd, men annat vore å andra sidan att begära för mycket, är Tant Julia och författaren, där han sin vana trogen bryter mot tabun och konventioner. Men framför allt är det ett komiskt mästerverk, förmodligen den roligaste bok jag någonsin har läst. Den borde vara obligatorisk läsning för alla som någonsin har tittat på en tv-såpa.
Det är typiskt för Vargas Llosas sätt att arbeta med ett brett register av uttrycksmedel, allt från modernismens sofistikerade strukturer till populärkulturens enkla knep. Det ger hans författarskap både djup och bredd.
Slutligen en liten personlig favorit. Det är den korta romanen Berättaren. Den handlar om hur en liten indianstam i Amazonas håller på att duka under i den synnerligen ojämna kampen mot moderniteten och ”utvecklingen”. Med det lilla folket går det också under ett språk, och en kultur. På ett osannolikt intrikat sätt lyckas Vargas Llosa väva in Förintelsen in i historien. Det är starkt och det berör. Framför allt kontrasterar det mot Vargas Llosas häpnadsväckande hjärtlösa uttalanden om minoritetsspråk, urinvånare och ”utveckling”.
Engels talade om ”realismens triumf” (det var om Balzac). Man kan ta det begreppet vidare och tala om ”litteraturens triumf”. Vargas Llosa vore ett typexempel. En odräglig besserwisser, med avskyvärda politiska idéer och en tveksam demokratisk hållning, men vars litterära talang ger honom en förmåga att skildra samhällskonflikter och dess aktörer på ett pregnant sätt, samtidigt som han förmår att gå utöver sig själva och sina egna småaktiga begränsningar.

Utmärkt val av Akademien

Årets val av Nobelpristagare i litteratur kommer säkerligen att framkalla en del missnöjda reaktioner bland vänstern. Vargas Llosa har under flera decennier varit en intellektuell portalfigur för latinamerikansk höger, och en närmast rabiat förespråkare för nyliberal politik. Att han dessutom är en avfälling, med ett för sydamerikanska intellektuella obligatoriskt vänsterförflutet, gör inte saken bättre.
Inte heller att hans senaste litterära produktion har känts trött, med ett omisskännligt drag av gubbsjuka.

Vargas Llosa har emellertid 50 år av litterärt skapande bakom sig, och många av hans verk räknas till den latinamerikanska litteraturens främsta. Numera också världslitteraturens. Svenska Akademiens motivering talar sitt tydliga språk: ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.

Mario Vargas Llosa är en i högsta grad politisk författare, som inte väjer för det svåra, komplicerade och kontroversiella. Perspektivet är alltid tydligt humanistiskt, och tack vare en konstnärlig konsekvens ställer han sig alltid på de förtrycktas sida. Han är en gudabenådad berättare, med en otrolig blick för klasskonflikter, förtryck, byråkratisk enfald och trångsynt konventionalism och sexism. Han kan vara otroligt rolig också.

Jag kan inte låta bli att utbrista: Äntligen! Det är ett val som jag har väntat länge på. Vargas Llosa är en stor romanförfattare, och välförtjänt pristagare.
Bara han håller sig borta från politiken.