Mobil serieskapare med nya idéer

Det blir aldrig som man har tänkt sig med Mats Jonsson. Jag hade tänkt att vi skulle tala om hans nya roman. Istället talar han om sina gamla romaner. Och högst intressant är det.

Vi träffas på Bokmässan i Göteborg i Galagos monter, där Mats har fullt upp. Han tar sig ändå tid. När vi ska börja intervjun tar han till min förvåning upp sin mobiltelefon, en Iphone. Några tryckningar på skärmen, och snart kan han visa upp något som ser ut som en omisskännlig Mats Jonsson-teckning.

- Det är Sveriges första serieroman på Iphone, säger Mats. Helt unikt i Sverige just nu.

Romanen som kan läsas på telefonskärmen är ”Hey Princess”. Någon gång under vintern blir alla Mats serieromaner tillgängliga i samma format. Han har lagt ner mycket tid på utvecklingsarbetet under det senaste året, givetvis tillsammans med en datateknisk person. Mats har fått finansiellt stöd för projektet från Konstnärsnämnden. Tekniken är lättillänglig, bildkvalitén är mycket god och dessutom är det billigt. Kostnaden för att ladda ner ”Hey princess” ligger på 45 kronor, eller 15 kronor per kapitel.

- Tyvärr är det Apple som tjänar mest på hela affären, säger Mats.

Jag ställer den obligatoriska frågan om inte den här utvecklingen hotar pappersboken. Inte helt oväntat ifrågasätter Mats det. Han ser ”romanen i mobilen” som ett komplement, framför allt för yngre människor.

– Det är ett annat sätt att läsa. Det är mer en läsning för människor på språng, på bussen eller på tunnelbanan. Det ersätter inte pappersboken.

Vilket för samtalet över till Mats nya roman. Han har varit tjänstledig i sex månader från jobbet på Galago för att ägna sig åt tecknande och skrivande på heltid. Iphone-projektet har dock tagit mycket tid i anspråk, och Mats tror inte att den nya romanen kan bli klar förrän till nästa Bokmässa, det vill säga om ett år.

Den kommande romanen är en fristående fortsättning på Mats tidigare fyra böcker, och ja, den är självbiografisk. Den handlar om de senaste tio åren i Mats liv, och framför allt hans och hustrun Victorias förhållande. ”Hoppsan” säger jag, och frågar om inte det är lite känsligt. Mats svarar med ett skratt att visst är det så. Det första utkastet blev alldeles för tillrättalagt, och Mats berättar att han var tvungen att lägga till några gräl för att det skulle bli mer trovärdigt, och för att inte Victoria skulle framstå som alldeles för ”mesig”.

Victoria har för övrigt fått titta på en del av materialet, och hon tycker inte att det är några problem, ”det är bara att köra”, har hon sagt.

- Hon är dessutom ganska luttrad, säger Mats, när vi träffades höll jag på med en serieroman om alla mina tidigare flickvänner!

Paret träffades under Höga Kusten-festivalen, det enda året som det hölls vid Latberget i Kramfors. Mats hade fått fribiljett från kommunen som tack för sina insatser som ambassadör för Kramfors.

- Det är enda gången som jag har fått någon uppskattning från Kramfors kommuns sida.

Vilket inte hindrar att Mats med familj besöker sin gamla hemort med jämna mellanrum.

– Och för varje gång blir bilden av Kramfors mer och mer kärleksfull, säger Mats.

En roadbok på queerfeministisk grund

Det började i Kramfors. Hanna Wikmans morfar var reporter på Nya Norrland, och det verkade så spännande. Som 15-åring gjorde hon sin prao på NN:s lokalredaktion i Kramfors, och knappt tio år senare var hon tillbaka, nu som praktikant på Tidningen Ångermanland, när hon gick journalistutbildningen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv, utanför Göteborg.

Sedan dess har hon hunnit bo i Oslo, Stockholm och Sevilla, hon har bott i vegankollektiv och har haft en rad olika jobb. Numera bor hon i Göteborg.

- Här trivs jag mycket bra, säger Hanna.

Vi träffas på Bokmässan i Göteborg, där Hanna är för att lansera sin debutroman "Lift". Hon har hållit på med den i tre år, och tycker att det har varit en rolig tid, även om det naturligtvis ibland kunde ta emot. Men det är så skrivprocessen fungerar, det är både Hanna och jag överens om.

Jag ber Hanna att kort beskriva romanen.

- Det är en roadbok, på queerfeministisk grund, säger hon.

Det låter onekligen ganska spännande, men kanske inte riktigt helt klargörande. Jag undrar vad boken handlar om. Hanna skrattar.

- En slyngel drar iväg, och lär sig mycket om livet på vägen.

Det visar sig att det är en speciell slags roman. Hanna själv vill karaktärisera den som "magisk realism". Huvudpersonen har liftandet som yrke, ja i själva verket tillhör hon ett framavlat släkte, särskilt anpassat till liftandet. Anledningen till att hon liftar är att samla på berättelser. På det sättet kan man säga att det är en slags metaberättelse, alltså en berättelse som handlar om berättelser.

- Dessutom handlar det om könsidentitet, säger Hanna.

Varför skriver man en sådan roman, frågar jag. Hanna räknar upp två skäl:

- I de flesta roadböcker är huvudpersonen en man, dessutom en hetero sådan, tänk bara på Kerouac. Jag ville ha en annan typ av huvudperson.

- För det andra tror jag att liftandet framhäver könsidentiteten på ett alldeles tydligt sätt.

Romanen utspelar sig delvis i Ångermanland, den börjar och slutar i en namnlös by som ligger någonstans mellan Docksta och Örnsköldsvik.

Hanna har redan börjat arbeta med nästa romanprojekt. Det blir något helt annat än "Lift", en berättelse om den radikala fackföreningsrörelsens historia. Det är i alla fall tanken nu i början, Hanna konstaterar att skrivandet lever ofta sitt eget liv, och det återstår att se vart det leder.

Hanna har som vanligt många järn i elden, hon håller också på att starta ett bokcafé i centrala Göteborg, samtidigt som hon utbildar sig till skrivlärare på en distanskurs i skrivpedagogik vid Skurups folkhögskola. Båda projekten handlar för henne om folkbildning, något som hon anser vara högst angeläget, inte minst i dagens samhälle.

- Till och från funderar jag på att flytta tillbaka till Kramfors, avslutar Hanna, men än så länge stannar jag i Göteborg.

Veckan som kommer Vecka 39

För någon vecka sedan dristade jag mig att jämföra valet med Melodifestivalen. Nu post festum kan jag lugnt konstatera att det var inget dum jämförelse. Starfältet var rätt svagt, mest andrarangsartister, låtarna var utslätade och fantasilösa. Och som vanligt, fel låt vann!
Frapperande under valvakan var hur nöjda alla var, mest förlorarna. Socialdemokraterna gjorde ett veritabelt katastrofval, med ett fall av närmast apokalyptiska dimensioner, och partisekreterare Baylan lät meddela att de har gjort den bästa valrörelsen någonsin. Man tänker med fasa på hur en dålig socialdemokratisk valrörelse måste se ut.
Vänsterpartiet tappade något, men backar för minst tredje valet i rad. Lars Ohly sken som en sol.
Centerpartiet tappade mest av de borgerliga. Maud Olofsson har vid upprepade tillfällen, senast i våras, lovat att fördubbla valresultatet. Nu lyckades hon med nöd och näppe att inte halvera det. Naturligtvis talade hon om en "fantastisk framgång". De som syntes i tv från Centerpartiets valvaka såg ut som deltagarna i tävlingen "Sveriges bredaste leende".

Varför tror politiker att det gagnar deras sak att förolämpa folks intelligens?

Som tur är finns det en verklighet bakom valnattens sifferexercis, också inom politiken. De är de långa, ofta för samtiden osynliga trenderna, som är riktigt intressanta. Vilket för oss till vårt egentliga ämne, det som ska komma under kommande vecka.
På måndag är det 70 år sedan Walter Benjamin tog livet av sig, efter att ha blivit stoppad på gränsen till Spanien, och riskerade att falla i nazisternas händer. Benjamin är ett utmärkt exempel på hur långt man kan utveckla en idétradition, utan att helt och hållet tappa kontakterna med dess rötter. I "Main currents of marxism" framhåller Kolakowski Walter Benjamin som ett skräckexempel på dunkelt tänkande som förvirrar mer än klargör. Många intellektuella fascineras annars av Benjamin, möjligen därför att de ingenting begriper av honom.

På tisdag är det Konfucius födelsedag. Det var ett tag sedan han föddes, 551 f.v.t. Också han blev, en smula märkligt, del i en marxistisk - mer eller mindre - idétradition, genom maoismen. I Kina är allting gammalt, mycket äldre än i Västerlandet. När man under utgrävningarna på Helgeandsholmen hittade kinesiska krukor, lät man meddela kineserna. De kom mycket hoppfulla, bara för att besviket konstatera att keramiken var från 1600-talet efter Kristus. Och så har vi Zhou-Enlais berömda kommentar när han tillfrågades om betydelsen av Franska revolutionen: "Det är för tidigt att uttala sig om."

På onsdag är det årsdagen av turkarnas ockupation av Belgrad 1521. Den ockupationen kom att vara i nästan 300 år.

På torsdag är det årsdagen av Neville Chamberlains återkomst till England från Münchenkonferensen. På flygplatsen viftade han med ett papper, och sa: "Jag tror det är fred under vår livstid". Detta har han blivit rejält hånad för. Det är ändå lite orättvist. Han menade så klart "under min livstid", och då klarade det sig nästan. Han dog i november 1940.

På fredag är det 55 år sedan motbokssystemet avskaffades. Sedan blev det systemet. Motboken gav i alla fall en oförglömlig teckning av Albert Engström. En överförfriskad Kolingen klagar bittert: "Vad är det för ett folkbibliotek som inte ens har en motbok?"

På lördag är det 120 år sedan Groucho Marx föddes. En anarkistisk cyniker, och den främste företrädaren för den marxeastiska idétraditionen.

Veckan avslutas med årsdagen av Franciscus av Assisis dödsdag. Han var panteist, förespråkade ett fattigdomsideal, och var ett allvarligt hot mot den katolska kyrkan. Den desarmerade hotet genom att inkorporera franciskanerna. Vatikanen är en mäktig organisation, senfärdig men näst intill obegränsat flexibel.

Veckan som kommer Vecka 38

Riksdagsmannen Fredrik Federley (C) överfölls och rånades utanför sitt hem. Alldeles oavsett motivet är det helt bedrövligt att en sådan sak händer. Federley vårdas fortfarande på sjukhus med bland annat en hjärnskakning. SÄPO har nu övertagit utredningen, som de säger sig prioritera. Därmed är det så gott som garanterat att fallet aldrig kommer att lösas.

Nu över till det som komma skall. På måndag är det 64 år sedan den första filmfestivalen i Cannes invigdes. Det är många år av glitter och glamour. Och en hel del god filmkonst.

På tisdag firar vi Internationella fredsdagen. Det är en av dessa många FN-helger, som de flesta tyvärr brukar missa. Och just den är det extra beklagligt.

Samma dag är det 218 år sedan franska nationalkonventet beslutade att avskaffa monarkin. Tänk att fransmännen är så långt före oss. Hur mycket längre till ska vi behöva vänta innan det kungliga spektaklet tar äntligen slut.

På onsdag är det höstdagjämning. Då blir dagen lika lång som natten på norra halvklotet. Nu går det mot mörkare tider, och som luttrade gamlingar i Norrland brukar säga redan efter midsommar: "Nu ä dä int´långt till jul".

På torsdag börjar Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Nästan en hel vecka då Boken och Författaren står i centrum. En riktig fest för alla litteraturintresserade. Årets tema är Afrika. Jag återkommer mer utförligt om Bokmässan i TK:s spalter snart.

På fredag är det 38 år sedan Norge sa nej till EG (föregångare till EU) i en folkomröstning. Det blev ett rungande NEJ, med 53,5 procent. De är egensinniga norrmännen, och gör på sitt eget sätt. Till skillnad från många andra är de inte heller lättlurade. Och det verkar gå ganska bra för dem.

På lördag är det årsdagen av holländarnas överlämning av bosättningen New Amsterdam till England 1664. New Amsterdam blev så småningom New York. Märkligt att tänka sig lilla Holland vara en stor kolonialmakt. Men som Joseph Heller skrev (jag tror att det var i "Se bilden"): "Underskatta aldrig ett land som har blivit förmöget på sillhandel" (ungefär så, jag citerar ur minnet).

Drygt 20 år senare, 1687, bombarderades och till stora delar förstördes Parthenontemplet i Aten av en venetiansk armé under ledning av den svenske generalen Otto Wilhelm Königsmarck (farbror till Aurora, ni vet, hon som gick bet på att få Kalle Dussin i bingen). Jämte att ha tagit död på Descartes, är det Sveriges mest bestående insats i kulturhistorien.
Till stor glädje för SD (inte Sicherheitsdienst, fast ibland kan man tro det). Och verklighetens folk jublar.

– Jag önskar jag hade skrivit den själv

Birger Normans klassiska dokumentärbok Ådalen 31 ska ges ut på nytt. Det är lilla Murbruk förlag, ”oberoende och icke-vinstdrivande”, som står bakom denna kulturgärning. Förlaget har fyra personer som arbetar ideellt på deltid. Eldsjälen är kulturskribenten Kalle Holmqvist, välkänd för Flammans läsare, som är uppvuxen i Härnösand, inte så många mil från platsen där skotten föll den där ödesdigra dagen i maj 1931.
– Boken kommer efter valet, någon gång under hösten, säger Kalle.
– Vi har precis fått klart om upphovsrätten med Birger Normans släktingar, men eftersom så mycket av medias fokus nu ligger på valrörelsen, vill vi vänta.
Murbruk förlags blotta existens är direkt kopplad till den nya digitala tekniken. Förlaget har i princip ingen lagerhållning, man trycker bara sådant som redan är beställt, det som kallas för ”on demand”. Därför har man inga höga kostnader, och risken för förluster är mycket liten.

Hittills har Murbruk mest gett ut litteratur om Latinamerika, ett par böcker av Sven Wernström och Ulla Johansson, man har publicerat Jan Myrdal och några politiska debattböcker, men ambitionen är att skifta inriktning mot historisk litteratur, och då i synnerhet arbetarrörelsens och folkets historia.
– Birger Normans bok var ett begrepp, säger Kalle Holmqvist, och det var nog ingen tillfällighet att den kom 1968. Den speglar en tidsanda.
Nu är dock tidsandan en annan, tycker Kalle, och befarar att boken liksom de händelser då fem arbetare blev skjutna till döds av utkommenderad militär som den beskriver kan bli bortglömda. Kalle Holmqvist påpekar att den lag som stiftades som en konsekvens av Ådalshändelserna som förbjöd att militär sattes in i fredstid nu har avskaffats. Det stora partiet bland de rödgröna bär huvudansvaret för detta, och faktum är att redan 1981 i ett efterord i den utvidgade upplagan oroar sig Norman att det ska kunna hända. 25 år senare, upprörande nog nästan på 75 årsdagen av skotten i Lunde blev det verklighet.

Birger Normans bok formade samtidens bild av Ådalshändelserna 1931, som kom att bli en viktig symbol för arbetarrörelsen och dess kamp. Den bilden har delvis börjat bli ifrågasatt, från högerhåll, och delvis håller den helt enkelt på att blekna bort. För Kalle Holmqvist är det starka skäl att ge ut boken på nytt.
Ådalen 31 tecknar en initierad bakgrund, och Norman konstaterar att i ett politiskt klimat där arbetsgivare konsekvent använder sig av militära styrkor mot strejkande arbetare var den här tragedin dömd att hända, och att det märkliga är att det inte hände långt tidigare.

Hela händelseförloppet rekonstrueras minutiöst, liksom det absurda rättsliga efterspelet och hetsjakten mot kommunister.
Birger Norman presenterar ett rikt persongalleri, både av huvudpersonerna och av flera människor i periferin. Här finns åtminstone ett frågetecken. Befälhavaren kapten Mesterton skildras som en vek känslig själ, fel person på fel plats vid fel tidpunkt. Den bilden motsägs av flera av mina äldre grannar, som hade det tveksamma nöjet att göra sin värnplikt i Sollefteå under åren närmast före. Där hade de Mesterton som befäl, och de beskriver samstämmigt honom som ”ett svin”. Den uppfattningen kan naturligtvis vara färgad av det som hände i Lunde.
Jag säger till Kalle att Ådalen 31 är också ett mästerligt stycke politisk litteratur, ett litterärt reportage som inte går att skriva så mycket bättre. Kalle Holmqvist instämmer:

– Jag önskar att jag hade skrivit den boken själv.
Förutom Ådalen 31 har Birger Norman också behandlat samma tema i skådespelet Sol, vad vill du mig?.
Birger Norman, sågverksarbetaren från Svanö som blev uppburen författare och skribent i Stockholm, är vid sidan om sina direkt politiska verk mest känd för sina dikter på mål. Det är inte fel att säga att det var han som banade väg för dialektdiktningen i Sverige. Hans Utanikring från 1976 har nått den smått sensationella upplagan av 50 000 exemplar.

Fotnot: Ådalshändelserna skildras också i Bo Widerbergs film Ådalen 31 från 1969. Filmen har emellertid fått mycket kritik av händelsernas ögonvittnen för sitt fria förhållande till historiska fakta. 2004 och 2005 spelades en mycket uppskattad musikal En vacker dag som handlade om Ådalshändelserna.

Ungdomsförbund debatterade jobb, skola och fritid

SSU och CUF drabbade samman i en debatt på Gudmundråskolan i Kramfors på tisdag kväll. Rikspolitiken dominerade i en valdebatt som stundtals saknade struktur.

Valtemperaturen stiger. Med bara några dagar kvar till valet samlades ett antal ungdomar på fritidsgården ”Triumfen” för att lyssna på hur de två blocken diskuterar politiska frågor som berör unga människor. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet företräddes av Kim Lundin, medan Centerns ungdomsförbund representerades av Ångermanlandsdistriktets ordförande Hanna Wennberg. Båda kommer från Sollefteå.

Tre ämnen skulle debatteras, det var Jobb, Skola och Fritid. Inte helt oväntat angrep SSU:s Kim Lundin regeringens politik, och inte helt överraskande försvarades den av Hanna Wennberg.

CUF vill börja med betyg i skolan från årskurs sex, medan SSU anser att det räcker från årskurs sju. Inte så stor skillnad alltså. Den stora skiljelinjen gick i synen på Komvux och möjligheten att läsa upp sina betyg för dem som redan har gymnasiekompetens. Enligt SSU bidrar det till rättvisa och kunskapshöjning i samhället, CUF däremot tyckte att det är för dyrt och snedvrider konkurrensen.

Kim Lundin angrep regeringen för den höga ungdomsarbetslösheten. Hanna Wennberg medgav att den var ett problem, och pekade ut ett antal åtgärder som skulle göra det lönsamt och enkelt att vara företagare som lösningen.

Därefter utbröt en het diskussion om jobbskatteavdragets konsekvenser, där också publiken deltog med liv och lust. Tyvärr saknade debatten en moderator. I stridens hetta frestades de två kombattanterna att tala i mun på varandra.

Än värre var att flera av de vuxna politiker som var närvarande kunde inte låta bli att lägga sig i, och tog stundtals över debatten helt och hållet, innan ungdomarna kunde åter rycka åt sig initiativet och ordet.

Debatten avslutades dock i en viss enighet och god sämja. Båda blocken var nöjda med att de politiska skiljelinjerna blev tydligt åskådliggjorda.

Resandets kultur uppmärksammades i Docksta

Kulturarvsdagen firades på söndagen i Docksta. Årets tema var ”Kulturens vägar – Längs Norrstigen i Docksta och vid Skuleberget.”
- Vi vill lyfta fram det kulturarv som är förknippat med Vägen, och dess betydelse, säger Solveig Nordin Zamano från STF, en av arrangörerna.

Norrstigen, som också kallades Kustlandsvägen, var den gamla landsvägen efter Norrlandskusten, som gick från Stockholm till Torneå. Man kan säga att den var en föregångare till E4:an. På medeltiden var det mest en ridväg. Den förbättrades successivt, och fick på 1600-talet status som landsväg. Spåren efter den gamla vägen finns kvar längs hela Norrlandskusten, i form av kurviga småvägar eller halvt igenväxta skogsvägar, ofta kantade av milstolpar.

Sådana tydliga spår finns både utanför Vibyggerå gamla kyrka och nedanför Skuleberget.

För att resa krävdes det ända fram till 1860 ett resepass. Det utfärdades av länsman, och han fanns givetvis att tillgå i Naturum på söndagen, i form av Nils Erik Vigren från Vibyggerå hembygdsförening, för dagen iklädd en tidstypisk uniform.

- Först var man tvungen att få ett intyg av prästen, berättar Nils Erik, som försäkrade om den sökandens goda vandel och kunskap i kristendom.

Kulturarvsdagen började med fika på hembygdsgården. Nils Erik Vigren höll ett föredrag om Norrstigen, och man besökte gamla kyrkan. Man fortsatte sedan vid Naturum, där man kunde besöka flera utställningar.

De som hade fått sitt resepass kunde åka en kort bit med hästdragen trilla. Sedan var det skogskaffe vid brasan, där Britta Lundgren berättade rövarhistorier.
Norrlands motorhistoriker bidrog med en parad av den nya tidens fordon, veteranbilar stod uppställda längs med gamla riksväg 13.

Det var första gången som Kulturarvsdagen arrangerades i Docksta. Solveig Nordin Zamano har redan nu planer på en fortsättning nästa år.

- Årets arrangemang gick över förväntan, säger hon.