– Jag önskar jag hade skrivit den själv

Birger Normans klassiska dokumentärbok Ådalen 31 ska ges ut på nytt. Det är lilla Murbruk förlag, ”oberoende och icke-vinstdrivande”, som står bakom denna kulturgärning. Förlaget har fyra personer som arbetar ideellt på deltid. Eldsjälen är kulturskribenten Kalle Holmqvist, välkänd för Flammans läsare, som är uppvuxen i Härnösand, inte så många mil från platsen där skotten föll den där ödesdigra dagen i maj 1931.
– Boken kommer efter valet, någon gång under hösten, säger Kalle.
– Vi har precis fått klart om upphovsrätten med Birger Normans släktingar, men eftersom så mycket av medias fokus nu ligger på valrörelsen, vill vi vänta.
Murbruk förlags blotta existens är direkt kopplad till den nya digitala tekniken. Förlaget har i princip ingen lagerhållning, man trycker bara sådant som redan är beställt, det som kallas för ”on demand”. Därför har man inga höga kostnader, och risken för förluster är mycket liten.

Hittills har Murbruk mest gett ut litteratur om Latinamerika, ett par böcker av Sven Wernström och Ulla Johansson, man har publicerat Jan Myrdal och några politiska debattböcker, men ambitionen är att skifta inriktning mot historisk litteratur, och då i synnerhet arbetarrörelsens och folkets historia.
– Birger Normans bok var ett begrepp, säger Kalle Holmqvist, och det var nog ingen tillfällighet att den kom 1968. Den speglar en tidsanda.
Nu är dock tidsandan en annan, tycker Kalle, och befarar att boken liksom de händelser då fem arbetare blev skjutna till döds av utkommenderad militär som den beskriver kan bli bortglömda. Kalle Holmqvist påpekar att den lag som stiftades som en konsekvens av Ådalshändelserna som förbjöd att militär sattes in i fredstid nu har avskaffats. Det stora partiet bland de rödgröna bär huvudansvaret för detta, och faktum är att redan 1981 i ett efterord i den utvidgade upplagan oroar sig Norman att det ska kunna hända. 25 år senare, upprörande nog nästan på 75 årsdagen av skotten i Lunde blev det verklighet.

Birger Normans bok formade samtidens bild av Ådalshändelserna 1931, som kom att bli en viktig symbol för arbetarrörelsen och dess kamp. Den bilden har delvis börjat bli ifrågasatt, från högerhåll, och delvis håller den helt enkelt på att blekna bort. För Kalle Holmqvist är det starka skäl att ge ut boken på nytt.
Ådalen 31 tecknar en initierad bakgrund, och Norman konstaterar att i ett politiskt klimat där arbetsgivare konsekvent använder sig av militära styrkor mot strejkande arbetare var den här tragedin dömd att hända, och att det märkliga är att det inte hände långt tidigare.

Hela händelseförloppet rekonstrueras minutiöst, liksom det absurda rättsliga efterspelet och hetsjakten mot kommunister.
Birger Norman presenterar ett rikt persongalleri, både av huvudpersonerna och av flera människor i periferin. Här finns åtminstone ett frågetecken. Befälhavaren kapten Mesterton skildras som en vek känslig själ, fel person på fel plats vid fel tidpunkt. Den bilden motsägs av flera av mina äldre grannar, som hade det tveksamma nöjet att göra sin värnplikt i Sollefteå under åren närmast före. Där hade de Mesterton som befäl, och de beskriver samstämmigt honom som ”ett svin”. Den uppfattningen kan naturligtvis vara färgad av det som hände i Lunde.
Jag säger till Kalle att Ådalen 31 är också ett mästerligt stycke politisk litteratur, ett litterärt reportage som inte går att skriva så mycket bättre. Kalle Holmqvist instämmer:

– Jag önskar att jag hade skrivit den boken själv.
Förutom Ådalen 31 har Birger Norman också behandlat samma tema i skådespelet Sol, vad vill du mig?.
Birger Norman, sågverksarbetaren från Svanö som blev uppburen författare och skribent i Stockholm, är vid sidan om sina direkt politiska verk mest känd för sina dikter på mål. Det är inte fel att säga att det var han som banade väg för dialektdiktningen i Sverige. Hans Utanikring från 1976 har nått den smått sensationella upplagan av 50 000 exemplar.

Fotnot: Ådalshändelserna skildras också i Bo Widerbergs film Ådalen 31 från 1969. Filmen har emellertid fått mycket kritik av händelsernas ögonvittnen för sitt fria förhållande till historiska fakta. 2004 och 2005 spelades en mycket uppskattad musikal En vacker dag som handlade om Ådalshändelserna.

En klassisk bok får nytt liv

Birger Normans klassiska dokumentärbok ”Ådalen 31” ska ges ut på nytt.

Det är lilla Murbruk förlag, ”oberoende och icke-vinstdrivande” som står bakom denna kulturgärning. Förlaget har fyra personer som arbetar ideellt på deltid. Eldsjälen är kulturskribenten Kalle Holmqvist, som är uppvuxen i Härnösand.

– Boken kommer efter valet, någon gång under hösten, säger Kalle. Vi har precis fått klart om upphovsrätten med Birger Normans släktingar, men eftersom så mycket av medias fokus ligger på valrörelsen, vill vi vänta.

Murbruk förlags blotta existens är direkt kopplad till den nya digitala tekniken. Förlaget har i princip ingen lagerhållning, man trycker bara sådant som redan är beställt, det som kallas för ”on demand”. Därför har man inga höga kostnader, och risken för förluster är mycket liten.

Hittills har Murbruk mest gett ut litteratur om Latinamerika, men ambitionen är att skifta inriktning mot historisk litteratur, och då i synnerhet arbetarrörelsens och folkets historia.

– Birger Normans bok var ett begrepp, säger Kalle Holmqvist, och det är nog ingen tillfällighet att den kommer 1968. Den speglar en tidsanda.

Nu är dock tidsandan en annan, tycker Kalle, och befarar att boken liksom de händelser som den beskriver kan bli bortglömda. Kalle Holmqvist påpekar att den lag som stiftades som en konsekvens av Ådalshändelserna som förbjöd att militär sattes in i fredstid har nu avskaffats. Birger Normans bok formade samtidens bild av Ådalshändelserna 1931, som kom att bli en viktig symbol för arbetarrörelsen och dess kamp. Den bilden har delvis börjat bli ifrågasatt, från högerhåll, och delvis håller den helt enkelt på att blekna bort. För Kalle Holmqvist är det starka skäl att ge ut boken på nytt.

Jag inflikar att ”Ådalen 31” är också ett mästerligt stycke politisk litteratur, ett litterärt reportage som inte går att skriva så mycket bättre. Kalle Holmqvist instämmer:

– Jag önskar att jag hade skrivit den boken själv.

Förutom ”Ådalen 31” har Birger Norman också behandlat samma tema i skådespelet ”Sol, vad vill du mig?”.

Birger Norman, sågverksarbetaren från Svanö som blev uppburen författare och skribent i Stockholm, är vid sidan om sina direkt politiska verk mest känd för sina dikter på mål. Det är inte fel att säga att det var han som banade väg för dialektdiktningen i Sverige. Hans "Utanikring” från 1976 har nått den smått sensationella upplagan av 50 000 exemplar.

Hundra år av klasskamp och författarskap

ROMAN

Ett författarliv
Sven Wernström
Murbruk förlag, 2009

Det var länge sedan man hörde något från Sven Wernström. Annat var det förr. En jämn ström av böcker sedan debuten 1945, minst en om året, ibland ett par. Som det anstår en arbetarförfattare inget romantiskt dravel om inspiration, utan ett disciplinerat arbete, vid behov också på beställning. Fram till 1964 var dessutom författarskapet en bisyssla, då Wernström arbetade heltid som sättare.

Men åldern tar ut sin rätt. Sven har hunnit bli 85 år. Och förståeligt nog har han ett behov av att sammanfatta och sätta punkt. Det gör han i romanen Ett författarliv, enligt honom själv hans ”bästa och sannolikt sista roman”.
Upplägget är enkelt. Året är 2025, och Författaren, som har hunnit bli 100 år, berättar om sitt liv. I förordet skriver Sven Wernström att boken inte är självbiografisk, med hänvisning till några detaljer ur sitt eget liv som inte stämmer med bokens huvudperson.
Romanen är i första hand en skildring av svenskt 1900-tal, med början någon gång under 30-talet, över millennieskiftet fram till en dystopisk framtid om 15 år. Det är inte vilken skildring som helst, utan från ett tydligt vänsterperspektiv. Flera historier löper parallellt. Dels är det en rak historisk berättelse, som markerar viktiga händelser i främst Sverige, men också i världen.

Det är samtidigt den svenska arbetarrörelsens historia under några decennier. Den ser inte Sven Wernström som någon jubelföreställning. Snarare är det en lång räcka svek, även om Wernström är lite motsägelsefull på den punkten. Han skriver varmt och med sympati om Wigforss, och senare Palme, även om han anser att ”Efter Wigforss har ingen ledande socialdemokrat skrivit något som helst av vare sig litterärt eller teoretiskt värde.” Efter Den Store har ”halvtänkarna och tompratarna” tagit över. Wernström är bland annat mycket kritisk till förre kulturministern Bengt Göransson, som ju annars idag anses representera socialdemokratins vänsterflygel. Det säger en hel del.

Vietnamrörelsen och den nya vänstern, framför allt kulturvänstern, berörs en del. Sven Wernström är också ute och reser mycket, och inte särskilt förvånande uppskattar han Kuba bättre än Mexiko.
Framför allt är boken en klassisk bildningsroman. Sven Wernström gör en lång, lång klassresa, med början i sin uppväxt i en arbetarfamilj under 30-talet på Söder, ”livets universitet”, självstudier, en kort och inte alltför meningsfull tid på en folkhögskola, de första stapplande stegen på den litterära banan, och så det stora språnget när han förverkligade sin dröm och blev författare på heltid.
Sven hatar av hela sitt hjärta allt vad skolor, undervisning och lärare heter. Och i motsvarande grad älskar han bibliotek och bibliotekarier. Han påtalar intill tjatighet sin brist på bildning, och på ett sätt som är ganska ovanligt bland de flesta arbetarintellektuella koketterar han nästan med sin obildning. Vilket inte hindrar honom från att citera Chomsky när han ska säga något djupsinnigt om idrott.
Många kända författare och kulturpersonligheter passerar revy, Harry Martinsson, Nils Ferlin, Per Anders Fogelström, Per Wahlöö, Gunnar Ohrlander, med flera.
Skildringen är rappt skriven, på ett medvetet enkelt och vardagligt språk, något som enligt Författaren själv, har tagit honom lång tid att våga utveckla. Det tror jag säkert, och kan inte annat än att vara avundsjuk på hans mod.
Tyvärr har Sven Wernström också en tendens att ibland istället för att gestalta börja predika.

Romanen avrundas på ett äldreboende i ett Sverige som ser alldeles förfärligt ut. Sossarna har svikit, demokratin är satt ur spel och Sverige styrs av dekret från Bryssel i ett kvasifascistiskt Neuropa, all samhällsservice är avgiftsbelagd, klassklyftorna är enorma och hela samhället befinner sig i förfall. Också Författaren kan ge uttryck för märkliga främlingsfientliga tankar.
Det personliga och det politiska varvas på ett spännande och fruktbart sätt. Mitt i allt elände finns det mycket mänsklig värme och humor. Och slutet innehåller trots allt en strimma hopp.

Publicerat i Flamman 2010-5