Tyskarnas come back – i bokvärlden

Temat för årets Bokmässa i Göteborg var Tre länder – ett språk, och handlade om den tyskspråkiga litteraturen i Tyskland, Österrike och Schweiz. Många skribenter menade i långa artiklar i samband med mässan att det var hög tid att ompröva vår fördomsfulla syn på Tyskland och den tyska kulturen. En gång i tiden var Sverige, och inte minst dess kultur, starkt tyskdominerad, och man menar att detta inflytande sköts i sank av nazismens brott, som kom att förknippas med, eller rent av identifieras med, ”det typiskt tyska”.
Att andra världskrigets fasansfulla brott kom att påverka synen på Tyskland och dess kultur är obestridligt, men jag tror att det knappast räcker som förklaring till den tyska kulturens minskade betydelse. Perioden efter andra världskriget karaktäriseras av USA:s starka dominans av stora delar av världen. Med den politiska och militära närvaron följde också en målmedveten och energisk kulturindustri, som såg till att i populär form sprida ”amerikanska värden”. Få länder i världen har kunnat stå emot denna kulturimperialism, och särskilt märkbart dominant blev den i mindre länder som Sverige, där det dessutom fanns en stark beundran för USA.

Den amerikanska kulturens minskade inflytande just nu är ingen tillfällighet, och markerar USA:s försvagade roll och den tilltagande förvirringen i den kapitalistiska världen. Uppsvinget för tysk kultur kan säkert ses i det sammanhanget, och realistiskt sett kommer vi att fortsätta leva i en multipolär värld ett tag till. Och det är naturligtvis ingenting att beklaga.
Greppet att ha ett språk i olika länder som tema är uppfriskande och fruktbart. Det gör det möjligt att jämföra likheter och skillnader, och därmed få en form av prismatisk belysning av hel rad av spännande samhällsfenomen. Synd bara att begränsa det till de tre länderna, det skapas litteratur på tyska också på andra håll. Symptomatiskt nog invigdes mässan av Herta Müller, som ju kommer från den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien. Hennes debutbok Flackland (W & W, övers: Susanne Widén) har för övrigt nyligen kommit ut i en ocensurerad utgåva.
Litteraturen i Tyskland har länge ägnat sig åt att bearbeta traumat efter nazismen, och skuldfrågan och förhållande till historien har varit centrala teman. Två av efterkrigsgenerationens tyngsta namn har i år kommit ut på svenska. Mest känd är förmodligen den snart 84-årige Nobelpristagaren Günter Grass som fortsätter att sammanfatta sitt liv med en fortsättning på den självbiografiska När man skalar lök. I den avslöjade han den stora sensationen att han har varit soldat i Waffen-SS, i den nya, Lådan (Bonniers, övers: Lars W. Freij) avslöjar han ingenting, utom möjligen att han håller på att tappa det litterära stinget.
Här finns inte mycket av Grass överdådiga fantasi eller schvungfulla stil. Han låter alla sina barn – och de är många – pladdra på om oväsentligheter, vilket förväntas ge en bild av Pappan, Författaren och Samhällsmedborgaren Grass från tiden efter publiceringen av Blecktrumman. Men det blir bara en kakofoni av röster som aldrig bildar någon helhet, och inte heller belyser något särskilt.

Den andre är Siegfried Lenz vars mest uppmärksammade romaner är mästerverket Tysktimmen, och de episka berättelserna Förhistorien och Klangprovet, verk som tar upp problematiken kring identitet, den tyska historien, nazismen och tyskarnas kollektiva skuld.
Lenz har hunnit bli 85 år, och det är 60 år sedan han debuterade. När nu det lilla förlaget Thorén & Lindskog, som specialiserar sig på tysk litteratur, ger ut Lenz senaste roman, Vilken teater! (Övers: Jörn Lindskog), ser den ut att skilja sig från hans tidigare författarskap. Det är en kortroman på hundra sidor, och handlingen utspelar sig i nutid.
Stilen är som vanligt hos Lenz mycket precis, saklig, lite långsam och eftertänksam. Innehållet blir mycket komprimerat, Lenz får med en hejdlös drift med provinsialism och lokal inskränkthet, moraliska frågor om skuld, tjuvsamhällets offentliga karaktär, konstens villkor och solidaritetens lov.
Naturligt nog sysselsätter sig den yngre tyska generationen med andra frågor. Det kan vara civilisationskritik som hos Julie Zeh, som nu senaste tar upp vår besatthet med hälsa i Corpus Delicti, och Daniel Kehlmann som låter en mobiltelefon ha huvudrollen i Berömmelse, en roman som behandlar den moderna människans förhållande till tekniken.
Ett annat spår är vilsenheten i välfärdssamhället. Ett intressant exempel är Silke Scheuermanns novellsamling Rika flickor (Weyler, övers: Lena Hammargren), som i sju noveller beskriver det alienationen och konflikten mellan ideal och verklighet i det liberala samhället.

Alienationstemat är också starkt närvarande i den tyskspråkiga litteraturen från Schweiz. Det är ett land med inte mindre än fyra officiella språk, och därtill stora kontraster mellan dels tyskans många särpräglade dialekter, dels skillnaden mellan skolans och myndigheternas högtyska och vardagens dialektala språk. Det är föga förvånande att litteraturen här ger ofta uttryck åt identitetssökande och förvirring, som ibland kan överraska på ett spännande sätt.
Peter Stamms Sju år (Thorén & Lindskog, övers: Sofia Lindelöf) vore en ganska slätstruken och ointressant historia, full med schabloner, om en krisande medelålders medelklassman, om det inte vore för parallellspåret om den polska illegala invandrarkvinnan som vår hjälte gör med barn, för att därefter mer eller mindre tvinga henne att lämna bort barnet – till honom och hans fru.
Romanen lyfter från tämligen förutsägbart medelklassterapignäll till en stark berättelse om en ojämlik värld.

Om det i Tyskland trots allt funnits en strävan efter en uppgörelse med det förflutna, har det varit raka motsatsen i Österrike. Efter kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.
På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment, det är som om man ville forma ett nytt språk för att ersätta det gamla som tjänar endast som lögnens verktyg, och berätta på ett nytt sätt för att demaskera samhällets falskhet.
Thomas Bernhard, Peter Handke och självklart Elfriede Jelinek är välbekanta för den svenska publiken. Det är tyvärr sämre ställt med översättningar
av författare ur den nya generationen. Men håll utkik efter namn som Anna Mitgutsch, Angelika Reitzer, Bettina Baláka och Doron Rabinovici.

Veckan från hyllan 30

Den här veckan är det Bokmässa i Göteborg. Krönikan ägnas därför Boken. Det finns visserligen en bok som heter ”Bok”, av det one and only Tage Danielsson. Den är som allt annat av Tages penna ett litet mästerverk, och förtjänar att uppmärksammas i sin egen rätt, utan kopplingar till Bokmässor eller annat. Jag lovar att återkomma till den en annan gång, medan veckans text ska istället handla om Boken som fysiskt, historiskt och kulturellt fenomen.

Mellan sisådär 50 000 till 3 000 år före vår tideräkning utvecklas skriftspråket. Sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift, kinesiska tecken. Då får vi också de första böckerna.

De material man skriver i, och följaktligen som böckerna tillverkas av, är sten och andra hårda material: trä – latinets liber och grekiskans biblios betyder ursprungligen trädbark – soltorkad lera, snäckskal, krukskärvor, skiffer, elfenben, ben. Senare får man papyrus och pergament. Pappret kommer från Kina, som har tillverkat åtminstone sedan 100-talet efter vår tideräkning når oss genom arabisk förmedling, och blir allmänt i Medelhavsområdet på 1300-talet. Det produceras av lump, och först på 1800-talet får vi en rationell och mycket billigare hantering, inte minst tack vare återvinning, man lär sig alltså att göra papper av papper.

Innan boktryckarkonsten är varje bok en unik enhet. Hela arméer av skrivare, oftast munkar, vid kloster och regelrätta kopistverkstäder sitter dag och natt och med gåspenna i handen utför en gigantisk kulturgärning. Tryckning med lösa typer är först känd, föga förvånande, från Kina, redan kring 1045. Den slår dock aldrig rot, kanske beroende på kinesernas förtjusning i kalligrafi, möjligen också därför att de kinesiska tecknen är alltför krångliga att arbeta med. Större framgång får tekniken i Korea i början av 1400-talet.

Johann Gutenbergs uppfinning, med lösa typer i metall för varje bokstav, uppkommer som en förbättring av tekniken inom en redan etablerad industrigren, nämligen metallurgin – Gutenberg kom från en guldsmedssläkt - , och tros vara inspirerad av vinpressar som användes i Rhendalen. Det visar på hur viktig korsbefruktning av olika verksamhetsområden har bidragit till framåtskridandet, men naturligtvis också vilken betydelse som vinet har haft för utvecklingen av vår kultur.

I Sverige introduceras boktryckarkonsten av en dansk, Johann Snell – som för övrigt också är Danmarks förste boktryckare – vilket aktualiserar ett uttalande av Esaias Tegnér, en ”nationalskald” som knappast någon läser nuförtiden: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt”. Man kanske ändå skulle läsa om sina gamla klassiker.

Boken har alltid varit en del av historien, och åtskilliga inslag återkommer ständigt, både på gott och ont, tyvärr ofta på ont. Redan under antiken förekommer hård censur. Den bisarre romerske kejsaren Caligula ville förstöra de homeriska dikterna. År 391 raseras Serapeionbiblioteket i Alexandria, och omkring 200 000 volymer går upp i rök. Avrättning av boktryckare förekommer under hela vår historia. Inte ens under den stolta Upplysningen kan man hålla fingrarna i styr. Enligt ett dekret av Josef II ska man förstöra ”… en hel mängd skräpböcker och onyttig böne- och uppbyggelselitteratur, legender och andra teologiska absurditeter”. De första bokbålen tänds redan i antikens Grekland, och med Luther och Reformationen blir de till en massrörelse, som fortsätter ända in i våra dagar. Vår egen tids bidrag är utförsäljningar av bibliotekens bokbestånd.

1530-1550 får boken det utseende som vi är vana vid. Den industriella revolutionen under 1800-talet medför, förutom ökad tillgång på papper, en förfining av tryckpressen och framför allt av sättningsmaskiner. Dessutom får vi fotografikonsten. Läs- och skrivkunnigheten ökar lavinartat, vi får en massmarknad för böcker, och 1935 ser pocketboken dagens ljus i England när Penguin books börjar publiceras. De tolv mest översatta författarna 1980 till 1984 var Lenin, Walt Disney, Agatha Christie, Jules Verne, B.Cartland, E.Blyton, bröderna Grimm, H C Andersen, Karl Marx, Fredrich Engels, Shakespeare och Jack London. (Om man räknar med alla bibelöversättningar kom de på tredje plats.)

Numera har Boken fått en egen världsdag i FN:s regi, och som infaller den 23 april varje år. Ursprunget är en drygt hundra år gammal katalansk sedvänja att fira helgonet St. Göran genom att ge en bok till den man tycker om och få en ros tillbaka Datumet är dessutom en minnesdag för osannolikt många författare: Cervantes, Shakespeare, de la Vega, Nabakov, Laxness, Vallejo med flera. Sedan 1995 har Unesco utnämnt denna dag till Världsbokdagen, och den firas över hela världen med bokmarknader, bokgåvor, möten med högläsning etc.

Under de senaste decennierna har boken fått många konkurrenter – skivor band, TV och nu senast framför allt Internet. Många olyckskorpar har kraxat om boken snara död, men, liket rör på sig än, och verkar rent av allt mer vitalt. Låt mig därför avsluta med Falstaff Fakirs obetalbara sentens, en rekommendation som jag önskar alla ville ta till sitt hjärta: ”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.

Mobil serieskapare med nya idéer

Det blir aldrig som man har tänkt sig med Mats Jonsson. Jag hade tänkt att vi skulle tala om hans nya roman. Istället talar han om sina gamla romaner. Och högst intressant är det.

Vi träffas på Bokmässan i Göteborg i Galagos monter, där Mats har fullt upp. Han tar sig ändå tid. När vi ska börja intervjun tar han till min förvåning upp sin mobiltelefon, en Iphone. Några tryckningar på skärmen, och snart kan han visa upp något som ser ut som en omisskännlig Mats Jonsson-teckning.

- Det är Sveriges första serieroman på Iphone, säger Mats. Helt unikt i Sverige just nu.

Romanen som kan läsas på telefonskärmen är ”Hey Princess”. Någon gång under vintern blir alla Mats serieromaner tillgängliga i samma format. Han har lagt ner mycket tid på utvecklingsarbetet under det senaste året, givetvis tillsammans med en datateknisk person. Mats har fått finansiellt stöd för projektet från Konstnärsnämnden. Tekniken är lättillänglig, bildkvalitén är mycket god och dessutom är det billigt. Kostnaden för att ladda ner ”Hey princess” ligger på 45 kronor, eller 15 kronor per kapitel.

- Tyvärr är det Apple som tjänar mest på hela affären, säger Mats.

Jag ställer den obligatoriska frågan om inte den här utvecklingen hotar pappersboken. Inte helt oväntat ifrågasätter Mats det. Han ser ”romanen i mobilen” som ett komplement, framför allt för yngre människor.

– Det är ett annat sätt att läsa. Det är mer en läsning för människor på språng, på bussen eller på tunnelbanan. Det ersätter inte pappersboken.

Vilket för samtalet över till Mats nya roman. Han har varit tjänstledig i sex månader från jobbet på Galago för att ägna sig åt tecknande och skrivande på heltid. Iphone-projektet har dock tagit mycket tid i anspråk, och Mats tror inte att den nya romanen kan bli klar förrän till nästa Bokmässa, det vill säga om ett år.

Den kommande romanen är en fristående fortsättning på Mats tidigare fyra böcker, och ja, den är självbiografisk. Den handlar om de senaste tio åren i Mats liv, och framför allt hans och hustrun Victorias förhållande. ”Hoppsan” säger jag, och frågar om inte det är lite känsligt. Mats svarar med ett skratt att visst är det så. Det första utkastet blev alldeles för tillrättalagt, och Mats berättar att han var tvungen att lägga till några gräl för att det skulle bli mer trovärdigt, och för att inte Victoria skulle framstå som alldeles för ”mesig”.

Victoria har för övrigt fått titta på en del av materialet, och hon tycker inte att det är några problem, ”det är bara att köra”, har hon sagt.

- Hon är dessutom ganska luttrad, säger Mats, när vi träffades höll jag på med en serieroman om alla mina tidigare flickvänner!

Paret träffades under Höga Kusten-festivalen, det enda året som det hölls vid Latberget i Kramfors. Mats hade fått fribiljett från kommunen som tack för sina insatser som ambassadör för Kramfors.

- Det är enda gången som jag har fått någon uppskattning från Kramfors kommuns sida.

Vilket inte hindrar att Mats med familj besöker sin gamla hemort med jämna mellanrum.

– Och för varje gång blir bilden av Kramfors mer och mer kärleksfull, säger Mats.

En roadbok på queerfeministisk grund

Det började i Kramfors. Hanna Wikmans morfar var reporter på Nya Norrland, och det verkade så spännande. Som 15-åring gjorde hon sin prao på NN:s lokalredaktion i Kramfors, och knappt tio år senare var hon tillbaka, nu som praktikant på Tidningen Ångermanland, när hon gick journalistutbildningen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv, utanför Göteborg.

Sedan dess har hon hunnit bo i Oslo, Stockholm och Sevilla, hon har bott i vegankollektiv och har haft en rad olika jobb. Numera bor hon i Göteborg.

- Här trivs jag mycket bra, säger Hanna.

Vi träffas på Bokmässan i Göteborg, där Hanna är för att lansera sin debutroman "Lift". Hon har hållit på med den i tre år, och tycker att det har varit en rolig tid, även om det naturligtvis ibland kunde ta emot. Men det är så skrivprocessen fungerar, det är både Hanna och jag överens om.

Jag ber Hanna att kort beskriva romanen.

- Det är en roadbok, på queerfeministisk grund, säger hon.

Det låter onekligen ganska spännande, men kanske inte riktigt helt klargörande. Jag undrar vad boken handlar om. Hanna skrattar.

- En slyngel drar iväg, och lär sig mycket om livet på vägen.

Det visar sig att det är en speciell slags roman. Hanna själv vill karaktärisera den som "magisk realism". Huvudpersonen har liftandet som yrke, ja i själva verket tillhör hon ett framavlat släkte, särskilt anpassat till liftandet. Anledningen till att hon liftar är att samla på berättelser. På det sättet kan man säga att det är en slags metaberättelse, alltså en berättelse som handlar om berättelser.

- Dessutom handlar det om könsidentitet, säger Hanna.

Varför skriver man en sådan roman, frågar jag. Hanna räknar upp två skäl:

- I de flesta roadböcker är huvudpersonen en man, dessutom en hetero sådan, tänk bara på Kerouac. Jag ville ha en annan typ av huvudperson.

- För det andra tror jag att liftandet framhäver könsidentiteten på ett alldeles tydligt sätt.

Romanen utspelar sig delvis i Ångermanland, den börjar och slutar i en namnlös by som ligger någonstans mellan Docksta och Örnsköldsvik.

Hanna har redan börjat arbeta med nästa romanprojekt. Det blir något helt annat än "Lift", en berättelse om den radikala fackföreningsrörelsens historia. Det är i alla fall tanken nu i början, Hanna konstaterar att skrivandet lever ofta sitt eget liv, och det återstår att se vart det leder.

Hanna har som vanligt många järn i elden, hon håller också på att starta ett bokcafé i centrala Göteborg, samtidigt som hon utbildar sig till skrivlärare på en distanskurs i skrivpedagogik vid Skurups folkhögskola. Båda projekten handlar för henne om folkbildning, något som hon anser vara högst angeläget, inte minst i dagens samhälle.

- Till och från funderar jag på att flytta tillbaka till Kramfors, avslutar Hanna, men än så länge stannar jag i Göteborg.