Veckan som kommer Vecka 5

Svenskarna är ett lyckligt folk. Deras största bekymmer just nu är omStieg Larsson verkligen var Stieg Larsson, skrev han själv sina böcker, eller var det någon annan? Dessutom ägnas mycket tid och energi åt priset på Mona Sahlins väska. Man kan inte annat än att vara avundsjuk. Tänk om man kunde ha sådana problem!

Kommande veckans början sammanfaller med inledningen av en ny månad. Visste ni att namnet februari kommer från den etruskiska guden Februus. Han var de dödas och reningens gud. En del forskare tror att han också kan vara ursprunget till den romerska guden för malaria, Febris. Fast man vet aldrig med etrusker.

På måndag har vi så årsdagen av att Ryssland gick över till den gregorianska kalendern 1918. Då börjar det bli rejält förvirrat, Oktoberrevolutionen till exempel inträffade i november, ingen kan längre hålla reda på någonting. Förvirringen fortsätter in i våra dagar, och jag är övertygad om att den har sin del i landets alla olyckor.

På tisdag är det Erik den läspe och haltes dödsdag. Hans namn styrker min gamla teori om att det var ärligare förr. Vår nuvarande kung heter inte Karl den charmlöse och obegåvade, vilket kan få en del personer benägna för affekt och överdrifter till och med att påstå att "han gör ett bra jobb".

Erik den läspe och halte har dessutom grundat Grönköping, och är fortfarande stadens skyddshelgon. Han står staty på stadens torg, och det finns en skola, Läspeskolan, som är namngiven efter honom.

Så skriver Erikskrönikan om den gode konungen:

Erik konunger var nokot swa läsper wid
haltan thz war ok hans sidh
Han storkte gerna skäll ok räth
ok älskade gerna sin eghin äät
han hiolt hwsära ok ädela sidh
ok bondom gaff han godhan friid
A alwora kunne han sik wel forsta
mz torney kunne han ey mykit vmga

På onsdag är det 311 år sedan Jämtlands befolkning beviljades svenskt medborgarskap. Året var 1699, och är alltså 54 år efter freden i Brömsebro, då landskapet erövrades av Sverige från Danmark-Norge. En förklaring till att det dröjer så länge kan vara att jämtarna, som är ju ett folk för sig, hade svårt att klara medborgarskapsprovet.

Kan det bli nästa krav från fuskpartiet-liberalerna: Ge Jämtland åter till Danmark (eller Norge)?

På torsdag har vi ett intressant datum för svensk bilindustri, i första hand för SAAB. Det är årsdagen av Rolls-Royce konkurs 1971. Den brittiska staten tog över, och företaget överlevde, ägs idag av BMW.

SAAB konkade aldrig, men skulle likvideras. Och svenska staten kommer inte att rycka in. Maud Olofsson vet inte hur man tillverkar bilar, och hon tror att hon som ansvarigt statsråd måste sköta driften.

Nej, istället har SAAB köpts, där betalningen till stor del utgörs av aktier i det nya bolaget, av ett konkursmässigt holländskt företag som tillverkar ett handfull udda bilar per år.

I Trollhättan jublar alla och det råder eufori. Hur länge till?

På fredag är det Tage Danielssons födelsedag. Han föddes 1928 och gick bort 1985, sörjd och saknad av många. Det finns mycket att säga om Tages geni (jag hoppas att det familjära tilltalet blir mig förlåtet), jag tror det räcker med hans "Monolog om sannolikhet":

Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.
Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite.
Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.

På lördag firar samerna sin nationaldag. I Norge är det flaggdag. Jag är egentligen inte så mycket för sådant där nationaldagsfirande, men gör gärna ett undantag för samerna. Och tycker att det ska var allmän flaggdag också i Sverige.

Sist men inte minst är det på söndag årsdagen av att USA inleder blockaden mot Kuba 1962. Den pågår än. Samma dag är det också årsdagen av att Haitis diktator Baby-Doc, Jean-Claude Duvalier, son till den ökände Papa-Doc - Francois Duvalier - tvingas bort från makten och måste fly landet.
USA tog visserligen bort sin hjälp från Papa-Docs Haiti, men några sanktioner infördes aldrig.
Baby-Doc flydde till Frankrike, ansökte om asyl, vilket avslogs, och har levt där i godan ro sedan 1986.

Det finns skillnader här i världen. Det är skillnad på diktatur och diktatur, det är skillnad på papperslösa och papperslösa.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-01-31

Med sången som vapen

MUSIK

Bella Ciao


Legendariska proggruppen Bella Ciao återuppstår genom att ge ut en cd-skiva med 22 av sina bästa sånger från åren 1976-1981. Enligt Carlo Barsotti, en av gruppens initiativtagare, har man talat om en samlingsskiva i cd-format i flera år.

– Vi mötte så många unga människor som hade blivit bekanta med vår musik genom sina föräldrar, men som inte gärna lyssnade på LP-skivor, de kanske inte ens hade utrustning för det, och då insåg vi att det var dags att spela in en cd-skiva.

Musiken har hämtats från tre olika föreställningar och sångprogram: Om åtta timmar, När dagen randas och Från 1945 till evigheten. Det är en blandning av kärlekssånger, politiska visor, arbetssånger och folkvisor. Allt med rötter i den rika italienska folksångtraditionen. Där var det vanligt att man tog gamla sånger, ibland så långt tillbaka som från 1600-talet, och satte en ny text till. Den legendariska kampsången Bandiera rossa till exempel är från början en kärleksvisa.

Anledningen till Bella Ciaos fortsatt ständiga popularitet tror Carlo ligger i musiken historiska förankring, samtidigt som den är fortfarande högst aktuell.

– Det är samma förtryck nu som då.

Med på skivan är samtliga som var medlemmar genom åren: Anna och Carlo Barsotti, Björn Granath, Karin Biribakken, Fred Lane, Niklas Hellberg, Lena Ekman, Jan Hammarlund, Carin Ödqvist, Bibi Nordin och Figge Holmberg.

Omslaget till skivan har gjorts av Jacopo Fo, son till ingen mindre än Nobelpristagaren i litteratur dramatikern Dario Fo.

Skivsläppet sker torsdagen den 4 februari klockan 17.30 i restaurangen på ABF-huset i Stockholm. Mat, dryck, och levande musik utlovas.

Publicerat i Flamman 2010-4

Förintelsens minnesdag 2010 - en liknelse

1940 har Skottland en befolkning på ungefär 5 miljoner människor. Tänk er nu följande: Storbritannien invaderas och ockuperas av Tyskland, ett land som styrs av ett nazistparti dominerat av en rabiat antiskotsk ideologi. Efter något år av förföljelser, trakasserier, men också sporadiska massakrer, inleds 1941 en systematisk utrotning av den skotska befolkningen. En halv miljon lyckas fly till det neutrala Irland. De som är kvar berövas alla rättigheter, fråntas sin egendom, och stängs in i allt trängre bosättningsområden, med vidriga sanitära förhållanden där sjukdomar dagligen skördar tusentals offer, och utan möjligeter till försörjning, med svältdöden som resultat. Från de större befolkningscentra avgår det hela tiden tåg, där människor packas i boskapsvagnar och körs till utrotningsläger. Väl framme föses de in i speciella kammare där de gasas ihjäl enligt löpande band principen, för att därefter brännas i specialbyggda krematorier. Ute på landsbygden härjar särskilda dödskommandon som systematiskt dödar alla skottar.

Den engelska befolkningen, som hålls i skräck av den nazistiska terrorn, förhåller sig passiv till tragedin som utspelar sig framför deras ögon. Några hjälper hjältemodigt och med risk för eget liv att gömma sina skotska grannar, inte så få samarbetar med ockupationsmakten i dess mordiska gärning.

Inom loppet av två år har den skotska befolkningen i praktiken upphört att existera. På sitt sätt en beundransvärd insats med tanke på att det sker mitt under ett brinnande krig, där varje man skulle behövas på slagfältet, och de logistiska problemen måste ha varit näst intill oöverstigliga. 1945 när kriget tar slut är 90 procent av landets befolkning borta – en tredjedel död av svält, utmattning och epidemier, en tredjedel ihjälgasad i förintelseläger, och en tredjedel massarkebuserad. Det gäller unga och gamla, småbarn, gamlingar, män som kvinnor. Kvar finns halvmiljonen som under svåra umbäranden överlevde i Irland, och mellan 40- 50 tusen som lyckades gömma sig, eller klarade sig genom lägren. Allt som allt lite mer än 500 000, runt tio procent av befolkningen.

Otänkbart, ja visst, men det har faktiskt hänt – det här är historien om förintelsen av de polska judarna. Av Europas judiska befolkning på knappt tio miljoner dödades sex, de som klarade sig var framför allt de som var otillgängliga för mördarna, huvudsakligen i Sovjetunionen.

27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Detta lägerkomplex har blivit till en kraftfull symbol för Förintelsen, och den 27 januari högtidlighålls som Förintelsens minnesdag. Idag när alltfler grupper försöker förneka eller bagatellisera Förintelsen, är det desto viktigare att minnas. Av respekt för de mördade offren och som en varningsklocka för både oss och kommande generationer att vara på sin vakt mot alla former av hat, fördomar, intolerans, rasism och förtryck.

Veckan som kommer Vecka 4 2010

Hann bara gå några meter ut på hundpromenad då en älg klev ut ur skogen. Hunden blev helt till sig och tokskällde. Jag blev också till mig och sprang efter kameran. Naturligtvis var batteriet slut. Men visst bor man fint.

Det var nu det. Här ska vi dock ägna oss åt det som komma skall. Veckan börjar med årsdagen av baltutlämningen. Jag har aldrig förstått upprördheten som den händelsen väcker fortfarande i Sverige. Ett antal personer kommer över hit i tysk uniform. Helt i överenskommelse med de allierades fredsavtal, och för övrigt helt i enlighet med all mänsklig anständighet, lämnas de tillbaka till Sovjetunionen. Vad har det med undfallenhet och anpasslighet att göra? Ja visst ja, de slogs ju för frihet och självständighet. Jag har bara aldrig begripit varför de måste göra det i Warszawas ghetto.

Om baltutlämningen har P O Enquist skrivit en läsvärd roman, "Legionärerna".

På tisdag är det årsdagen av uruppförandet av Mozart opera "Cosi fan tutte" 1790 i Wien. Frågan är än idag: gör de?

På onsdag är det Förintelsens minnesdag. För att göra det oerhörda lite mer begripligt har jag försökt mig på följande liknelse:

1939 har Finland en befolkning på ungefär 3,5 miljoner människor. Tänk er nu följande: vinterkriget leder till att Finland ockuperas. Efter något år av förföljelser, trakasserier, men också sporadiska massakrer, inleds 1941 en systematisk utrotning av den finska befolkningen. En kvarts miljon lyckas fly till Sverige. De som är kvar berövas alla rättigheter, fråntas sin egendom, och stängs in i allt trängre bosättningsområden, med vidriga sanitära förhållanden där sjukdomar dagligen skördar tusentals offer, och utan möjligeter till försörjning, med svältdöden som resultat. Från de större befolkningscentra avgår det hela tiden tåg, där människor packas i boskapsvagnar och körs till utrotningsläger. Väl framme föses de in i speciella kammare där de gasas ihjäl enligt löpande band principen, för att därefter brännas i specialbyggda krematorier. Ute på landsbygden härjar särskilda dödskommandon som systematiskt dödar alla finländare.

Inom loppet av två år har den finska befolkningen i praktiken upphört att existera. På sitt sätt en beundransvärd insats med tanke på att det sker mitt under ett brinnande krig, där varje man skulle behövas på slagfältet, och de logistiska problemen måste ha varit näst intill oöverstigliga. 1945 när kriget tar slut är 90 procent av landets befolkning borta - en tredjedel död av svält, utmattning och epidemier, en tredjedel ihjälgasad i förintelseläger, och en tredjedel massarkebuserad. Det gäller unga och gamla, småbarn, gamlingar, män som kvinnor. Kvar finns dryga kvartsmiljonen som under svåra umbäranden överlevde i Sverige, och mellan 40- 50 tusen som lyckades gömma sig, eller klarade sig genom lägren. Allt som allt lite mer än 300 000, runt tio procent av befolkningen.

Otänkbart, ja visst, men det har faktiskt hänt - det här är historien om förintelsen av de polska judarna. Av Europas judiska befolkning på knappt tio miljoner dödades sex, de som klarade sig var framför allt de som var otillgängliga för mördarna, huvudsakligen i Sovjetunionen.

27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Detta lägerkomplex har blivit till en kraftfull symbol för Förintelsen, och den 27 januari firas som Förintelsens minnesdag. Idag när alltfler skilda grupper med olika syften försöker förneka eller bagatellisera Förintelsen, är det desto viktigare att minnas. Av respekt för de mördade offren och som en varningsklocka för både oss och kommande generationer att vara på sin vakt mot alla former av hat, fördomar, intolerans, rasism och förtryck.

På torsdag är det 1117 år (låter mycket, va?) sedan Karl den enfaldige blev kung av västfrankiska riket. Säga vad man vill om forna tiders härskare men de gavs i alla fall hederliga namn. Garanterad varudeklaration - den enfaldige. Men aldrig får man vara riktigt glad, enfaldig på den tiden betydde tydligen ärlig. Och det är kanske skillnaden mot vår tids potentater inte så stor.

På fredag är det 61 år (låter lite, va?) sedan Comecon bildades. För er som inte var med eller minns var det en samarbetsorganisation för det som kallades för kommunistiska länder. Min pappa hade en vän som arbetade där, han var med i någon kommitté, vars ordförande var en ryss som hade varit medlem i Stalins sekretariat. Efter 1956 fick han en spark snett upp, eller hur man ska beskriva det, och blev alltså ordförande för en kommitté inom Comecon. Karln sov sig genom alla sammanträden, då och då vaknade han till med ett ryck och utbrast: "Utmärkt kamrater! Fortsätt i denna anda!" Och så somnade han om, och var borta tills det var dags nästa gång.

På lördag så är det 65 år prick sedan en sovjetisk u-båt sänkte fartyget Wilhelm Gustloff med drygt 10 000 flyktingar ombord. Günter Grass har skrivit en novell om händelsen som heter "Krabbans gång". Om någon händelsevis undrar vem Gustloff var, som gav namn åt fartyget, så var det en tysk nazist, som var ansvarig för distributionen av "Sions vises protokoll", faktiskt ledare för det schweiziska nazistpartiet. Han sköts ihjäl 1936 av den judiske studenten David Frankfurter.

Veckan, och för övrigt också januari månad, avslutas på söndagen med Naurus nationaldag.

Nauru, som är en ö i Stilla havet, är tidigare känt som "Pleasant Island", vilket låter onekligen mycket trevligt, och är världens minsta republik, bara en sån sak! Nauru har en yta av 21 kvadratkilometer, och en befolkning som uppgår till omkring 13 000 personer. Det är lika stort som Solna, som dock har 65 000 invånare.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-01-24

Slakt på heliga kor

ROMAN

Sveket
Kurt Salomonson.
h:ström, 2009. Originalutgåva: Norstedts, 1959

Lagom till författarens 80 årsdag, samtidigt som det är 50 år sedan romanen kom ut, har h:ströms förlag från Umeå gett ut Kurt Salomonsons klassiker Sveket. Boken ingår i förlagets serie Norrland, som publicerar texter med utgångspunkt i det norrländska, både klassiker och nyskrivet.
Kurt Salomonson med rötter i världens författartätaste by, Hjoggböle i Västerbottens inland, hade själv en omfattande erfarenhet av kroppsarbete. När Sveket kom vållade det en stor debatt inom arbetarrörelsen och författaren utsattes för hård kritik. Det är inte ägnat att förvåna, Salomonson ger sig på alla arbetarrörelsens heliga kor. Hans kritik är skoningslös och rör sig på flera plan.

På det mest grundläggande planet riktar sig kritiken mot arbetarnas självuppfattning. För att bli ”någon”, uppnå ”något”, avancera, måste arbetaren upphöra att vara arbetare, han måste sluta att utföra sitt arbete och lämna sin klass. Här ligger ett djupt förakt, ett självförakt mot sina händers verk och det som man är. Hur återupprättar man arbetets värde? Hur återupprättar vi arbetarens stolthet? frågar Salomonson.
För många går en väg till karriär över det fackliga arbetet, något som väcker författarens djupa vrede. Han är inte helt oväntat inte heller särskilt förtjust i fackets byråkratisering.
Men Salomonson går ännu längre. Han anklagar dessutom den svenske arbetaren för undfallenhet, feghet och anpasslighet. Scenen med gamle Andreas Wijk som står en hel lunchrast för att med sin egen kropp hålla upp en vägg som håller på att rasa, är lika symbolisk som den är tragisk.

Vid den tiden börjar Välfärdssverige ta form, allt fler får det bättre, och det blir inom en industriarbetares möjlighet att köpa konsumtionsvaror, kylskåp blir vanligt, många får också råd att köpa bil. Salomonson ser faran med att arbetarna går upp i att skaffa sig prylar, hur de blir helt absorberade av det materiella. Som han uppfattar det är det ett sätt att köpa deras samarbete och lojalitet.
Och Salomonson går oförskräckt vidare. Ytterligare ett tema är att arbetare gömmer sig i kollektivet för att slippa från ansvar. Det är fel säger författaren, också inom gruppen, i kollektivet har var och en av oss ett eget personligt ansvar.
Och vore det inte nog, passar Salomonson på att ge en känga åt arbetarlitteraturen. Istället för att gestalta människor av kött och blod och deras liv, förvandlas proletärlitteraturen till folklig bildningspropaganda. ”Den förhärligade arbetare, samtidigt som den såg ned på arbetet.”
Det är flera svek, och för Salomonson hänger de ihop. Någonstans i bakgrunden skymtar också sveket mot arbetarkvinnorna, men kvinnor har bara en underordnad roll i romanen.
Det blir mycket på en gång, och det kunde lätt bli för mycket, men Salomonson lyckas hitta en form som håller ihop alla trådarna i berättelsen genom kollektivromanens komposition med dess många personer och röster.

Salomonson är också en författare av rang, han skriver väl, inte minst jargongen mellan arbetarna är fångad på pricken. Hon drar sig inte heller för att experimentera med formen, här finns flera kapitel med parallella berättelser, och avsnitt som består av ren teaterdialog.
Det har gått 50 år sedan Sveket publicerades, men boken är fortfarande lika brännande aktuell.
Till på köpet är det en skildring av norrländsk bruksmiljö som står sig än idag.

Inte ens krusbären svenska är

Vem är svensk och vad är egentligen äkta svenskt? Få är så lämpade att svara på den frågan som Svenska Turistföreningen, något av det absolut svenskaste som finns, och som sedan sitt bildande 1885 har haft devisen ”Känn ditt land”. STF:s årsböcker har i mer än 120 år beskrivit Sverige, ofta under olika teman, bland annat landskapen, årstiderna och århundraden.
Temat för 2009 års bok är Äkta svenskt, med undertiteln En mångfaldig resa i tiden. Det är en hisnande undersökning i tid och rum, slösande rikt illustrerad, med nedslag i så vitt skilda områden som matkultur, idrottsvärlden, språk, religion, musik, arkitektur, arbetskraftsinvandring och natur.

Det ständigt återkommande nyckelordet i samtliga artiklar är ”föränderlighet”. Det finns inget fixerat och fast innehåll i kulturarvet utanför tiden. Det samma gäller för övrigt i naturens värld, där arter försvinner, ibland återkommer, medan nya dyker upp.
Därmed också sagt att det svenska egentligen inte är särskilt svenskt. ”Det svenska finns inte i sig, det uppstår i mötet med andra: med länder och människor”, som det sägs i inledningen. Och vidare på tal om byggnadskonst, ”Det helt egna och opåverkade finns inte. /…/nästan allt bygger på en dialog med kunskaper och stimulans utifrån.”

För en nationalistiskt sinnad person är det en synnerligen deprimerande läsning. Svenskar bekänner sig till en religion från Mellanöstern, talar ett språk som består av latinska och tyska låneord, äter mat från Turkiet och Kaukasus – inte ens rabarbern visar sig vara svensk, utövar utländska idrotter, till och med bandy har engelskt eller irländskt ursprung, och den svenskaste av all svensk musik är en folkligt traderad polonäs – från Polen så klart. Och vore inte det nog betraktas svenskarna som invandrare i sitt eget land – åtminstone i fjällvärlden, om man frågar samerna.

Nu tror jag inte att, som ibland hävdas i debatten, det inte finns något svenskt alls. Det gör det naturligtvis, men det gäller att hålla i minnet att det dels är något i allra högsta grad föränderligt, och framför allt att det antingen består av element som kommer utifrån eller att det har uppstått i mötet med det utifrån kommande. Det mest värdefulla i varje kultur, också i den svenska, präglas av öppenhet och generositet. Inavel är aldrig spännande och den kan vara direkt skadlig.

Nationalekonom: Finanskriser en del av systemet

Världens springnota. Finanskrisen och vägen framåt.
Stefan de Vylder
Ordfront, 2010


Världens springnota är en provokativ titel på en bok om finanskrisen. Men det håller bokens författare, Stefan de Vylder, inte med om.
– Den är inte alls provokativ, den är beskrivande, skrattar han avvärjande.
Hans ambition var inte att skriva en debattbok utan en folkbildande lärobok. Den skulle förklara vad som hände när världsekonomin havererade, vilka mekanismer som låg bakom, hur det påverkar den globala ekonomin och vem som får betala notan. Så bokens titel är nog inte bara beskrivande.
Jag påminner Stefan om ett samtal vi hade sommaren 2006. Då hävdade han med emfas, något han sällan brukar göra, att det inte var frågan om krisen kommer, utan när. Två år senare exploderar finanskrisen.

Hur kunde du vara så klarsynt, och fanns det inga andra som varnade för det som komma skulle?
– Tendenserna fanns ju där och var mycket tydliga. Och visst fanns det människor som varnade för att bubblan snart skulle spricka. Inte i Sverige kanske, men i USA.
Stefan de Vylder nämner framför allt ekonomen Nouriel Roubini. Men han betonar att ingen av kritikerna ingick i maktens kretsar.

Stora pengar
De flesta såg dock ingenting, därför att de inte ville se, och för att det tjänade deras intresse att blunda. Just där ser Stefan en förklaring till finansbubblorna. Det finns helt enkelt pengar – stora pengar! – att tjäna. Låneekonomin erbjuder generösa bonusar, det betalas ut dryga kommissioner och provisioner, det är en ständig jakt på vinst och högre avkastning.
Det gäller att kliva av i tid, vilket de flesta inte gör, pådrivna av flockbeteende och förblindade av girighet.
– Därför är finanskriser ofrånkomliga. De är en del av systemet, säger Stefan.
En viktig aspekt här är det som Stefan de Vylder kallar för ”moralisk risk”. Om det går dåligt får skattebetalarna stå för notan. Jag undrar vad som skulle hända om vi lät bli, och nämner den amerikanska rörelsen ”Bail out the people- not the banks”. Svaret är att det vet man inte, men att risken för en ekonomisk härdsmälta skulle bli överhängande. Så blev det när man tillät att investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs. Det i sin tur ledde till att de garantier från statens sida som tidigare var underförstådda blev nu explicita. Och det i sin tur drev ytterligare på spekulationsbenägenheten. Sättet att undvika en härdsmälta har ökat risken för framtida katastrofer.

Vänstern försvagad
Finanskriser är dyra, med arbetslösheten som den största kostnaden. Det är bättre –och billigare! – att förebygga än att bota efteråt. Samtidigt är det svårt. Det finns få praktiska instrument inom ramen för det existerande systemet. Men i boken diskuteras några saker som måste göras.
Den viktigaste saken är att göra en strikt boskillnad mellan affärsbankernas vanliga verksamhet och finansinstitutens trollerikonster.
– Vad det handlar om är att förhindra att svansen viftar på hunden, säger Stefan de Vylder.
Några radikala systemförändringar har Stefan svårt att se.
– Krisen har försvagat facket och vänstern, och stärkt de konservativa krafterna.

Men är det inte underligt att de krafter som förespråkar och försvarar systemet stärks just när systemet krisar?
– Så länge som man ser kriserna som en influensa som kommer utifrån blir det så. Men vi får se vad som händer år 2011 när nästan alla i-länder utom Norge ska börja sanera sina underminerade statsbudgetar.
– Och vilket alternativ till krishanteringen har vänstern presenterat, frågar han närmast retoriskt. Att återställa A-kassan? Något mer?

Stefan de Vylder. Fil.dr. i nationalekonomi och författare till en rad artiklar och böcker som även uppmärksammats internationellt. Han har tidigare bland annat arbetat som docent i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Sedan många år är han fristående forskare och konsult. På senare år har Stefan de Vylder bland annat arbetat med ekonomiska konsekvenser av hiv/aids, jämställdhet, kostnader för våld, landsbygdsutveckling, handels- och globaliseringsfrågor samt frågor om barns rättigheter.

Publicerat i Flamman 2010-3