Upplevelser i STF:s årsbok

STF:s årsbok 2010
Svenska turistföreningen

Svenska turistföreningen har i mer än 120 år gett ut årsböcker som beskriver olika aspekter av landet Sverige. Efter att ha avverkat teman som landskapen, årstiderna och århundraden, söker man nu sina ämnen.

Förra årets tema var Äkta svenskt, med undertiteln En mångfaldig resa i tiden, och var en riktig fullträff. I år satsar man på något som kallas Nära äventyr, och handlar om STF:s lokala kretsverksamhet, som ger en fantastisk möjlighet till goda upplevelser i hemtrakten.

Det är svårt att komma från intrycket att det är ganska långsökt som tema, och att man börjar bli alltmer renons på idéer för årsböckerna.

Därmed inte sagt att texterna är ointressanta, tvärtom. Mer än hälften av texterna är skrivna av frilansjournalisten Mats Wigardt från Härnösand.

Här finns bland annat spännande bidrag om ett studiebesök på en soptipp, ett reportage om föreningsliv i Sverige – fortfarande högst vitalt, och initierade spekulationer om hur vi kommer att resa i framtiden. Dessutom välskrivna berättelser om guldvaskning, fågel- och sälskådning, vinprovning, digital skattletning och motorcykelutflykt.

Det mest närliggande för tidningens läsare är skildringen av en konstvandring i Sundsvall, en fascinerande upptäcktsfärd bland offentlig konst i staden.

Som vanligt är årsboken slösande rikt illustrerad.

Inte ens krusbären svenska är

Vem är svensk och vad är egentligen äkta svenskt? Få är så lämpade att svara på den frågan som Svenska Turistföreningen, något av det absolut svenskaste som finns, och som sedan sitt bildande 1885 har haft devisen ”Känn ditt land”. STF:s årsböcker har i mer än 120 år beskrivit Sverige, ofta under olika teman, bland annat landskapen, årstiderna och århundraden.
Temat för 2009 års bok är Äkta svenskt, med undertiteln En mångfaldig resa i tiden. Det är en hisnande undersökning i tid och rum, slösande rikt illustrerad, med nedslag i så vitt skilda områden som matkultur, idrottsvärlden, språk, religion, musik, arkitektur, arbetskraftsinvandring och natur.

Det ständigt återkommande nyckelordet i samtliga artiklar är ”föränderlighet”. Det finns inget fixerat och fast innehåll i kulturarvet utanför tiden. Det samma gäller för övrigt i naturens värld, där arter försvinner, ibland återkommer, medan nya dyker upp.
Därmed också sagt att det svenska egentligen inte är särskilt svenskt. ”Det svenska finns inte i sig, det uppstår i mötet med andra: med länder och människor”, som det sägs i inledningen. Och vidare på tal om byggnadskonst, ”Det helt egna och opåverkade finns inte. /…/nästan allt bygger på en dialog med kunskaper och stimulans utifrån.”

För en nationalistiskt sinnad person är det en synnerligen deprimerande läsning. Svenskar bekänner sig till en religion från Mellanöstern, talar ett språk som består av latinska och tyska låneord, äter mat från Turkiet och Kaukasus – inte ens rabarbern visar sig vara svensk, utövar utländska idrotter, till och med bandy har engelskt eller irländskt ursprung, och den svenskaste av all svensk musik är en folkligt traderad polonäs – från Polen så klart. Och vore inte det nog betraktas svenskarna som invandrare i sitt eget land – åtminstone i fjällvärlden, om man frågar samerna.

Nu tror jag inte att, som ibland hävdas i debatten, det inte finns något svenskt alls. Det gör det naturligtvis, men det gäller att hålla i minnet att det dels är något i allra högsta grad föränderligt, och framför allt att det antingen består av element som kommer utifrån eller att det har uppstått i mötet med det utifrån kommande. Det mest värdefulla i varje kultur, också i den svenska, präglas av öppenhet och generositet. Inavel är aldrig spännande och den kan vara direkt skadlig.