En berättelse som griper tag

Anita Salomonsson har sina rötter i världens förmodligen författartätaste by, Hjoggböle mellan Skellefteå och Burträsk.

RelateratHon debuterade sent, först vid 59 års ålder. Sedan dess har det kommit en strid ström av romaner, skarpa kvinnoporträtt, öden som berör, alla fast förankrade i den västerbottniska myllan.

Den senaste romanen ”Lika som kärlek” (Norstedts) är inget undantag. Vi möter den vackra Margareta Johansdotter, en duktig och självständig kvinna, en smula egen, vilket väcker en hel del avund i nybyggarsamhället som präglas av ”sjukdomar, missväxt, svält och plågsamma husförhör”. Hon bär också på en längtan, bort från byns inskränkthet, till något bättre och vackrare, till en innerlighet, som det inte finns mycket av i det strikt skiktade hierarkiska samhället, där män och kvinnor i stor utsträckning lever i skilda världar.

Denna hennes längtan driver henne i armarna på den tjusige Pehr Eriksson, ”Stafträskarn”, och snart också mot undergången. Det är som ”Brott och straff” kombinerat med ”Uppståndelsen” i Västerbottens inland.

Hon överlever mot alla odds, tack vare en exceptionell inre styrka. Hon förmår också att återvända hem, och börja ett nytt liv, där nya generationer är redan redo att ta vid.

Anita Salomonsson skriver en vacker arkaiserande svenska med starka dialektala inslag. Bibliskt patos ligger hela tiden strax under ytan. Hela romanen är mycket konsekvent genomförd, och fram träder ännu ett fascinerande kvinnoporträtt, som ur historiens dunkel belyser sådana väsentliga frågor som frihetens olika dimensioner.

Romanens handling utspelar sig i början av 1800-talet, vilket kan tyckas avlägset, men det är faktiskt inte längre tillbaka i tiden än sex, sju generationer. Slutet är mycket känslosamt, men slutet här är också en början. Berättelsen är inte färdig, det blir den aldrig, utan den öppnar sig mot nya tider, nya öden.

På det sättet blir Margareta Johansdotters liv något oss angår oss idag. Angår och berör.

Maria Zennström är en författare som är en generation yngre än Anita Salomonsson. Hon debuterade 2001 med den kritikerrosade och prisbelönta ”Katarinas sovjetiska upplevelser”. Nu återkommer hon med en ny roman, med den något omständliga titeln ”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?” (Bonniers).

Det är en fråga som många onekligen skulle vilja ha ett svar på. Men det är tveksamt om Maria Zennström kan bidra med så värst mycket. I dagboksform berättar hon om sin längtan efter kärlek, efter sex, efter barn. Hon skriver också om sin komplicerade relation till sin mor, och någonstans i bakgrunden skymtar fadern, den legendariske kommunistiske kulturskribenten Per-Olov Zennström, här skildrad ganska ofördelaktigt.

Dessutom berättar hon om sina resor, faktiska och mentala, mellan Sverige och Ryssland, hennes två fosterländer, hennes mamma är nämligen ryska, och Maria Zennström har bott många år i Ryssland, i dåvarande Leningrad, och hon har bland annat gått ut Filmhögskolan i Moskva.

Som synes finns här åtskilligt stoff till flera spännande berättelser. Av det blir det tyvärr inte mycket. Dagboksanteckningarna är alltför fragmentariska och disparata. Framför allt är de privata utan att vara personliga, och berör därför inte. Maria Zennströms text angår bara henne, och hon lämnar läsaren i sticket.

Boktitelns fråga får vänta på sitt svar.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2010-04-28

Slakt på heliga kor

ROMAN

Sveket
Kurt Salomonson.
h:ström, 2009. Originalutgåva: Norstedts, 1959

Lagom till författarens 80 årsdag, samtidigt som det är 50 år sedan romanen kom ut, har h:ströms förlag från Umeå gett ut Kurt Salomonsons klassiker Sveket. Boken ingår i förlagets serie Norrland, som publicerar texter med utgångspunkt i det norrländska, både klassiker och nyskrivet.
Kurt Salomonson med rötter i världens författartätaste by, Hjoggböle i Västerbottens inland, hade själv en omfattande erfarenhet av kroppsarbete. När Sveket kom vållade det en stor debatt inom arbetarrörelsen och författaren utsattes för hård kritik. Det är inte ägnat att förvåna, Salomonson ger sig på alla arbetarrörelsens heliga kor. Hans kritik är skoningslös och rör sig på flera plan.

På det mest grundläggande planet riktar sig kritiken mot arbetarnas självuppfattning. För att bli ”någon”, uppnå ”något”, avancera, måste arbetaren upphöra att vara arbetare, han måste sluta att utföra sitt arbete och lämna sin klass. Här ligger ett djupt förakt, ett självförakt mot sina händers verk och det som man är. Hur återupprättar man arbetets värde? Hur återupprättar vi arbetarens stolthet? frågar Salomonson.
För många går en väg till karriär över det fackliga arbetet, något som väcker författarens djupa vrede. Han är inte helt oväntat inte heller särskilt förtjust i fackets byråkratisering.
Men Salomonson går ännu längre. Han anklagar dessutom den svenske arbetaren för undfallenhet, feghet och anpasslighet. Scenen med gamle Andreas Wijk som står en hel lunchrast för att med sin egen kropp hålla upp en vägg som håller på att rasa, är lika symbolisk som den är tragisk.

Vid den tiden börjar Välfärdssverige ta form, allt fler får det bättre, och det blir inom en industriarbetares möjlighet att köpa konsumtionsvaror, kylskåp blir vanligt, många får också råd att köpa bil. Salomonson ser faran med att arbetarna går upp i att skaffa sig prylar, hur de blir helt absorberade av det materiella. Som han uppfattar det är det ett sätt att köpa deras samarbete och lojalitet.
Och Salomonson går oförskräckt vidare. Ytterligare ett tema är att arbetare gömmer sig i kollektivet för att slippa från ansvar. Det är fel säger författaren, också inom gruppen, i kollektivet har var och en av oss ett eget personligt ansvar.
Och vore det inte nog, passar Salomonson på att ge en känga åt arbetarlitteraturen. Istället för att gestalta människor av kött och blod och deras liv, förvandlas proletärlitteraturen till folklig bildningspropaganda. ”Den förhärligade arbetare, samtidigt som den såg ned på arbetet.”
Det är flera svek, och för Salomonson hänger de ihop. Någonstans i bakgrunden skymtar också sveket mot arbetarkvinnorna, men kvinnor har bara en underordnad roll i romanen.
Det blir mycket på en gång, och det kunde lätt bli för mycket, men Salomonson lyckas hitta en form som håller ihop alla trådarna i berättelsen genom kollektivromanens komposition med dess många personer och röster.

Salomonson är också en författare av rang, han skriver väl, inte minst jargongen mellan arbetarna är fångad på pricken. Hon drar sig inte heller för att experimentera med formen, här finns flera kapitel med parallella berättelser, och avsnitt som består av ren teaterdialog.
Det har gått 50 år sedan Sveket publicerades, men boken är fortfarande lika brännande aktuell.
Till på köpet är det en skildring av norrländsk bruksmiljö som står sig än idag.