Små hemligheter avslöjas när Löfven minns

 

Svetsare och statsminister
Stefan Löfven, i samarbete med Ulrika Knutson
Atlas

Stefan Löfven är ett barn av det svenska folkhemmet och hans memoarbok är lika mycket en berättelse om rekordårens Sverige och om hur välfärdsstaten börjar alltmer naggas i kanten, som en skildring av ett ändå ganska spännande levnadsöde. Det är ett öde som i hög grad är ett liv i Rörelsens tjänst, och det är ingen tillfällighet att han i förordet berättar om sin motvilja att skriva memoarer, men hur han tar till sig andras uppmaning att det är hans ”skyldighet”.

Stefan Löfvens liv börjar inget vidare. Fyra veckor gammal hamnar han på ett förmodligen allt annat än idylliskt barnhem i Årsta i Stockholm. Men snart vänder det. Han är bara tio månader när han kommer till sin fosterfamilj i Sunnersta utanför Sollefteå.

Han berättar med värme som berör om åren hos Iris och Ture Melander, en lycklig uppväxt som i mångt och mycket kom att forma honom till den han blev. ”Det röda Ådalen” var framför allt sosserött, stabilt ”sossigt”, och Löfven hittar snabbt in i rörelse, och är med att bilda SSU i Boteå.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Aldrig mera krig!

Det är viktigt att arbetarrörelsen inte upprepar sitt misstag från 1914, och bekämpar den nationalism och militarism som ledde till första världskrigets utbrott.

Det är 100 år sedan ”svarta veckan” i Europa, som ledde till första världskrigets utbrott. Österrike-Ungern förklarade Serbien krig, och sedan accelererade hela utvecklingen med sin egen dynamik där krigsförklaringar följde på varandra. Snart stod det mesta av världens samlade högteknologiska militära resurser på slagfältet, redo att börja strida mot varandra.

Världen stod inför en väldig katastrof, som skulle få ödesdigra konsekvenser lång tid framöver. Det är därför förvånande, för att inte säga chockerande, att idag se bilder på med vilken sprudlande entusiasm som nyheten om krigsutbrottet mottogs. I alla Europas huvudstäder ser man unga män glatt vinkade med sina hattar, nästan i en karnevalstämning, på väg till värvningskontoren med ett brett leende på sina läppar.

Den nationalistiska yran drabbade hög som låg, arbetare, tjänstemän, intellektuella. Till och med den annars för patriotisk vurm oemottaglige Sigmund Freud förklarade att han skänkte sin libido till Österrike.

Alla trodde att kriget snart skulle vara över. De unga, entusiastiska männen skulle minsann hänga sin tvätt i Paris respektive Berlin innan jul. Så blev det inte. Istället utvecklades kriget till en statisk masslakt, där soldater försmäktade i åratal i skyttegravar under vidriga förhållanden, och där de gång på gång tvingades till meningslösa frontalanfall bara för att bli nermejade av fienden kulsprutor och kanoner.

Under första dagen av slaget vid Marne förlorade de fransk-engelska styrkorna 20 000 man. Närmare en halv miljon soldater dödades för att erövra 400 meter mark, som sedan snabbt återtogs av tyskarna. Totalt blev kanske så många som 20 miljoner dödade. Det var en slakt som världen aldrig tidigare hade skådat.

Orsaken till kriget var stormakternas kamp om intressesfärer och marknadsandelar.

För arbetarrörelsen blev första världskriget ett bittert nederlag, som ledde till en varaktig splittring. Andra internationalen hade på kongresser i Stuttgart 1907, Köpenhamn 1910 och Basel 1912 tagit ställning för att arbetarrörelsen i de olika europeiska länderna vid krigsfara skulle "utnyttja all den makt och alla de medel, som organisationen och proletariatets styrka satte i deras händer, för att förhindra kriget". Det visade sig vara ingenting annat än tomma ord, och de socialdemokratiska partierna ställde sig mangrant bakom sina respektive länders aggressiva nationalism.

De radikala krafter som inte ville finna sig i den tragiska utvecklingen samlades till en konferens i september 1915 i Zimmerwald i det neutrala Schweiz. Konferensen ledde så småningom till bildandet av en kommunistisk international. Arbetarrörelsen var därmed ohjälpligt och oåterkalleligt splittrad i en socialdemokratisk och en kommunistisk gren.

Första världskriget kallas ibland också för Det Stora kriget, och dess konsekvenser var utan tvekan överväldigande. Tre mäktiga dynastier störtades, två väldiga imperier rasade ihop, nya stater som Polen och Tjeckoslovakien trädde fram, och Oktoberrevolutionen i Ryssland gav ett löfte om ett nytt samhälle.

Samtidigt skapade Versaillesfreden med sina förödmjukande villkor och orealistiska ekonomiska krav en grogrund i Tyskland för revanschistiska stämningar och banade därmed vägen för nazismen.

Historien upprepar sig aldrig. Men också vi lever i en tid av starka nationalistiska stämningar. Krigshetsare kräver allt mer högljutt militär upprustning och en svensk anslutning till Nato. Det är viktigt att lära av historien och sätta sig till motvärn mot dessa mörka krafter. Internationalism, antimilitarism och socialism är vägen till fred.

Gammaldags skönhet och politisk skärpa

ROMAN
Sågspån och eld
Vibeke Olsson
Libris förlag, 2011

Vibeke Olssons hjältinna Bricken Eriksson på Svartvik sågverk utanför Sundsvall stretar vidare. Den tredje romanen i serien – som planeras att gå fram till 1939, de två tidigare är ”Sågverkskungen” och ”Bricken på Svartvik” – utspelar sig i slutet av 1880-talet. Sundsvall brinner ner, emmigrationen till Brasilien tar fart, rösträttskampen fortsätter och Saxon Lindströms populärpress tar ställning för det arbetande folket.

Nu har Bricken tagit klivet ut i vuxenlivet, och det blir svårt och komplicerat, inte minst det där med karlar. Män är notoriskt opålitliga, super och slåss, tar inget ansvar och smiter när det gäller. Det är det ”svaga könet” som står för styrka och håller ihop familjerna, och i förlängningen också samhället. ”Sågspån och eld” är i alla avseenden en riktig kvinnoroman.

Det är också en högst politisk bok, dock utan att det står ”politik” skrivet någonstans, med vare sig små eller stora bokstäver. Vibeke Olsson låter de stora frågorna lyftas fram av vardagens bekymmer och konflikter. Så syr hon skickligt ihop sina två stora käpphästar, frikyrkans och arbetarrörelsens gemensamma kamp, Vibeke är själv som bekant både socialist och baptistpastor.

Hon lyckas också skildra en av arbetarrörelsens stora identitetsfrågor i skarp relief: innebär kampen för jämställdhet och lika möjligheter, där också människor ur arbetarklassen får chansen att studera och bli ”herrskapsfolk” att man sviker sin klass, och är i själva verket en nedvärdering av arbetet och arbetaren? Se där en fråga som fortfarande väntar på sitt svar.

Olsson måste ha lagt ner en oerhört stor möda på research, hennes kunskaper är imponerande, oavsett om det gäller timmerhantering, tidens politiska spörsmål och enskilda historiska händelser, bostadsförhållanden, matvanor eller språkliga uttryck och vändningar längs med sågverkskusten. Det skapar en stark känsla av äkthet.
Vibeke Olsson skriver en levande prosa, läsaren hör maskinerna och larmet i hamnen, känner dofterna från sågverken, förnimmer Brickens sorg och längtan. Det är också vackert på ett anspråkslöst sätt, inte minst om kärlekens kraft. Stilen är arkaiserande, nästan biblisk i anslaget, vilket för en inpiskad hedning som undertecknad kan bli en smula tröttsamt i längden. Men visst är det vackert på ett gammaldags vis.

1890-talet bryter in, sekelskiftet närmar sig, det finns trots allt mycket optimism, ”Detta är vår tid”, säger Bricken. Jag ser fram emot att följa hennes vidare öden.

Slakt på heliga kor

ROMAN

Sveket
Kurt Salomonson.
h:ström, 2009. Originalutgåva: Norstedts, 1959

Lagom till författarens 80 årsdag, samtidigt som det är 50 år sedan romanen kom ut, har h:ströms förlag från Umeå gett ut Kurt Salomonsons klassiker Sveket. Boken ingår i förlagets serie Norrland, som publicerar texter med utgångspunkt i det norrländska, både klassiker och nyskrivet.
Kurt Salomonson med rötter i världens författartätaste by, Hjoggböle i Västerbottens inland, hade själv en omfattande erfarenhet av kroppsarbete. När Sveket kom vållade det en stor debatt inom arbetarrörelsen och författaren utsattes för hård kritik. Det är inte ägnat att förvåna, Salomonson ger sig på alla arbetarrörelsens heliga kor. Hans kritik är skoningslös och rör sig på flera plan.

På det mest grundläggande planet riktar sig kritiken mot arbetarnas självuppfattning. För att bli ”någon”, uppnå ”något”, avancera, måste arbetaren upphöra att vara arbetare, han måste sluta att utföra sitt arbete och lämna sin klass. Här ligger ett djupt förakt, ett självförakt mot sina händers verk och det som man är. Hur återupprättar man arbetets värde? Hur återupprättar vi arbetarens stolthet? frågar Salomonson.
För många går en väg till karriär över det fackliga arbetet, något som väcker författarens djupa vrede. Han är inte helt oväntat inte heller särskilt förtjust i fackets byråkratisering.
Men Salomonson går ännu längre. Han anklagar dessutom den svenske arbetaren för undfallenhet, feghet och anpasslighet. Scenen med gamle Andreas Wijk som står en hel lunchrast för att med sin egen kropp hålla upp en vägg som håller på att rasa, är lika symbolisk som den är tragisk.

Vid den tiden börjar Välfärdssverige ta form, allt fler får det bättre, och det blir inom en industriarbetares möjlighet att köpa konsumtionsvaror, kylskåp blir vanligt, många får också råd att köpa bil. Salomonson ser faran med att arbetarna går upp i att skaffa sig prylar, hur de blir helt absorberade av det materiella. Som han uppfattar det är det ett sätt att köpa deras samarbete och lojalitet.
Och Salomonson går oförskräckt vidare. Ytterligare ett tema är att arbetare gömmer sig i kollektivet för att slippa från ansvar. Det är fel säger författaren, också inom gruppen, i kollektivet har var och en av oss ett eget personligt ansvar.
Och vore det inte nog, passar Salomonson på att ge en känga åt arbetarlitteraturen. Istället för att gestalta människor av kött och blod och deras liv, förvandlas proletärlitteraturen till folklig bildningspropaganda. ”Den förhärligade arbetare, samtidigt som den såg ned på arbetet.”
Det är flera svek, och för Salomonson hänger de ihop. Någonstans i bakgrunden skymtar också sveket mot arbetarkvinnorna, men kvinnor har bara en underordnad roll i romanen.
Det blir mycket på en gång, och det kunde lätt bli för mycket, men Salomonson lyckas hitta en form som håller ihop alla trådarna i berättelsen genom kollektivromanens komposition med dess många personer och röster.

Salomonson är också en författare av rang, han skriver väl, inte minst jargongen mellan arbetarna är fångad på pricken. Hon drar sig inte heller för att experimentera med formen, här finns flera kapitel med parallella berättelser, och avsnitt som består av ren teaterdialog.
Det har gått 50 år sedan Sveket publicerades, men boken är fortfarande lika brännande aktuell.
Till på köpet är det en skildring av norrländsk bruksmiljö som står sig än idag.