Med humanistiskt patos om diktaturens Irak

Presidentens apelsiner

Abbas Khider

Övers: Ingrid Viktoria Kampås

Thorén & Lindskog

Det är ett välkänt faktum att om man är på fel plats vid fel tidpunkt kan det få ödesdigra konsekvenser. Huvudpersonen Mahdi i tysk-irakiske Abbas Khiders roman är dessutom i fel sällskap, och det är nära att det kostar honom livet.

I Saddam Husseins paranoida diktatur är alla människor misstänkta, och inte ens att bevisa sin oskuld är skäl nog att åter få åtnjuta friheten, eller rättare sagt slippa tortyren och svälten i fängelset, den plats som irakierna kallar ”bakom solen”.

Här har de guldskimrande apelsinerna ingenting av sin saftighet och sötma, bara en bitter smak av besvikelse och bedrägeri.

80-talet var ingen bra tid att växa upp i Irak. Det utdraget blodiga kriget mellan Iran och Irak pågick under nästan hela decenniet, och utsatte den redan svårt plågade befolkningen för ytterligare prövningar. Mahdis far stupar vid fronten och han får den tvivelaktiga äran att bli utnämnd till ”martyrson”.

Och livet ter sig inte ljusare av att hans mor dör i cancer.

Mahdi räddas mirakulöst från en säker död i fängelset av Gulfkriget, när Saddam för en kort tid verkar tappa sitt grepp om landet, och hoppet om frihet börjar gro bland folket.

Men västmakternas cyniska svek låter Saddams förtryckarregim fortsätta och det folkliga upproret slås brutalt ner.

Det enda som återstår är att fly, betala allt man har och äger till smugglare som tar flyktingar genom öknen, till säkerheten i ett flyktingläger. Där får man räkna sandkorn tills något drömland har godheten att bevilja asyl.

Skildringar av fängelsetiden varvas med bilder av vardagen i ett land under diktaturens stövelklack. Trots allt finns här utrymme för vänskap och mänsklig värme.

Det är enkelt men finstämt skrivet, med säker känsla för detaljer, men framför allt lever romanen högt på sitt starka humanistiska patos.

Abbas Khider har fått mycket uppmärksamhet i sitt nya hemland Tyskland, han skriver också på tyska, och 2013 belönades han med Nelly Sachs-priset. *Presidentens apelsiner* är hans tredje roman, och den har klara självbiografiska drag. Khider själv har suttit två år i fängelse under Saddam-regimen, och efter flykten irrade han mellan olika flyktingläger i Mellanöstern innan han kunde komma till Tyskland.

*Presidentens apelsiner* kan tematiskt inordnas under begreppet vittneslitteratur, och numera kan man också tala om en underavdelning, som skulle kunna kallas för exillitteratur. Den är inget nytt fenomen, det har aldrig rått någon brist i världshistorien på hemskheter att fly från och skildra. På 30- och 40-talen blomstrade exillitteraturen inom tyska flyktingkretsar, Jugoslaviens sönderfall på 90-talet och dess konsekvenser har skildrats av flera författare, och nu har turen tydligen kommit till arabvärlden.

De senaste årens växande främlingsfientlighet och rasism har ökat behovet av exillitteratur. Vi måste få veta och förstå.

Tidigare publicerat i Flamman.

Kramfors Dramatiska tillbaka på hemmaplan

Kramfors Dramatiska är i gång igen – i Kramfors. Efter flera årsuppehåll hade det strävsamma paret Petra Näslund och Jannie Nielsen premiär för en ny teaterpjäs i lördags på Babelsberg.

Kramfors Dramatiska är en fri teatergrupp som har tidigare varit verksam i länet under åren 2005-2010. Under dessa år arbetade de fram ett flertal barnproduktioner som turnerade runt i länet och resten av Sverige, arbetade med pedagogisk verksamhet och tillsammans med omsorgen om funktionshinder i Kramfors gjort långfilmen "Hej Hawaii".

Petra Näslund har sina rötter i Docksta, men flyttade söderut efter grundskolan för att kunna skaffa sig en teaterutbildning. 2005 fick för sig att flytta tillbaka hem till Kramfors, mest för att få skrivro. Här fanns redan Jannie som flydde storstan till sin dåvarande sambos hembygd.

Jannie råkade läsa om Petra i tidningen, tog kontakt och föreslog att de skulle bilda en barnteatergrupp.  Sagt och gjort, snart var de två välkända profiler på teaterscenerna i både Kramfors och i hela Västernorrland.

2010 inträffade en rad tråkiga händelser i bådas privatliv. Samtidigt skapade sparkraven från framför allt landstingets sida en besvärlig ekonomiska situation.

Jannie bodde visserligen kvar i Kramfors men var inte längre aktiv inom yrket, medan Petra flyttade till Stockholm.

-          Men jag hade hela tiden en fot kvar i Ådalen, säger Petra Näslund.

Förra året efter positiva signaler från kommunen beslöt så de två att återuppta verksamheten i Kramfors.

-          Det finns ett allvar i Kramfors vilja att satsa på kultur som är mycket positiv, säger Petra och Jannie samstämmigt.

Föreställningen ”Bertil och fantasin” är bara början. Det finns massor av idéer till många fler pjäser. Till sommaren hoppas de kunna använda den nyinförskaffade teatervagnen, en ombyggd husvagn, som kan nyttjas som scen på gator, torg och festivaler. Och redan nu planerar de för en föreställning av En julsaga nästa år.

Förutom barnpjäser finns det även tankar på vuxenproduktioner, och dessutom film.

Pjäsen ”Bertil och fantasin” är baserad på Michael Endes ”Den oändliga historien”. Den utgår från en saga som har som tema hur vi bevarar fantasin, det är en resa genom både den inre och yttre verkligheten som inger hopp och styrka.

Fram till jul ska de turnera med pjäsen i skolor, och även i olika sammanhang utanför länet, bland annat Umeå. Till hösten ska en version anpassad för nyanlända arbetas fram.

Kramfors Dramatiska är tillbaka på hemmaplan.

-          Skriv också att vi är mycket öppna för samarbete med lokala kulturutövare, säger Petra och Jannie.

Kebnekajse ännu på topp

Första gången jag hörde dem var för 40 år sedan. Det var i proggens Mekka – Sprängkullen i Göteborg. På lördag kväll spelade Kebnekajse på Mariebergsgården utanför Kramfors.

När bandet kom fram på 70-talet stod de för något nytt och revolutionerande. De har lärt en hel rockgeneration att lyssna på låtar som ”Skänklåt från Leksand”, ”Farmors brudpolska” och ”Horgalåten”. Deras syntes av folkmusik och rock var inte bara nyskapande och bildade en helt ny musikstil, det gav också impulser att söka nya korsbefruktningar och vidga gränserna för den moderna rockmusiken.

Det var upproriskt och ”vänster” på sin tid, de räknas ju till proggen, trots att deras musik saknade texter – här störtades minsann inte kapitalet, men det är möjligt att själva den nya mixen uppfattades då som både politisk och radikal.

Tiderna förändras, det rebelliska betraktas idag som etablerat och normalt.

Därmed inte sagt att Kebnekajse har förlorat sin musikaliska udd. Snarare tvärtom, att döma av konserten på Mariebergsgården är de nu bättre än någonsin. Bandet har genom åren spelat sig till en mognad som ger musiken en ny dimension, präglad av en finessrik lekfullhet.

Kebnekajses täta och kompakta sound är mycket medryckande, och det dröjde inte länge förrän dansen tog vid lite varstans i lokalen.

De är ett fantastiskt band live. Till en del beror det säkert på själva musiken, där det finns hela tiden ett igenkänningsmoment, men samtidigt ständigt något nytt. Killarna är riktiga proffs som ger verkligen allt i varje låt.

Mats Glenngård på fiol har alltid varit en favorit, så även frontmannen och gitarrvirtuosen Kenny Håkansson.  Bakom sig har de Göran Lagerberg och Thomas Netzler, både följsamt skickliga basister, Pelle Ekman som verkligen spelar trummor och inte bara slår takten, bredvid honom uträttar Hassan Bah lekfulla underverk på slagverk.

Repertoaren bestod av både gammalt och nytt ur bandets rika låtskatt.

Stämningen var på topp från första låten i ett välfylld Mariebergsgården, och den steg bara högre och högre under kvällen.

Förband var Mr Great Hansson och tillika artistbokaren Anders Högström i ensamt majestät.

Förlustens litteratur om de glömda och de döda

Redan hans ursprung gör honom spännande. Danilo Kiš föddes 1935 i Subotica i Kungariket Jugoslavien av en serbisk-montenegrinsk mor och en judisk-ungersk far. Själv brukade han säga att han hör till ”författarnas broderskap”. När han gick bort i förtid 1989 lämnade han efter sig ett av 1900-talets mest fascinerande författarskap. Förhoppningsvis ska Rámus förlags utgivning av Kiš debutroman Vindskyffet väcka nytt liv i intresset för denne säregne författare.

Kring Kiš samlades en hel generation unga jugoslaviska författare, Mirko Kovač, Borislav Pekić, Filip David, för att nämna några, som inspirerade varandra till konstnärlig och intellektuell integritet.

Vindskyffet är en skildring av bohemlivet i Belgrad, Kiš själv benämnde romanen ”satiriskt poem”.

Och viss har den en vass udd mot de unga intellektuellas verklighetsfrämmande romantiska omognad. Huvudpersonens vän Jarac Allvetare som har sålt sina få ägodelar för att kunna studera stjärnorna är en figur som nog många av oss har träffat, om han inte rent av är nära, mycket nära, släkt.

Även om Vindskyffet i grunden är en litterärt genomarbetad diskussion kring dilemmat mellan Konsten och Livet, med en högst originell känsla för språkets mångfald och relativism, full av halsbrytande ordlekar och groteska neologismer, finns redan här en antydan till de ämnen som kom att uppta Danilo Kiš författarskap.

Om litteraturen skildrar Livet, består livet i sin tur av människor och deras öden, och Kiš´ författarskap tar sig an de döda och de glömda, det är deras berättelser som ska skrivas i vad som med fog kan kallas för förlustens litteratur.

Det frånvarande är det utrotade och utraderade, och dess klangbotten är totalitarismens mekanismer. Fascismens och stalinismens overkliga verklighet skildras på djupet, och Kiš´ varningar för nationalismens vanvett är kusligt profetiska.

Här kan man även ana närvaron av de författare som har influerat Kiš: Broch, Kafka, Schulz, Musil, Gombrowicz och i viss mån Borges.

”Jag skriver för att befria mig från min egoism” låter Danilo Kiš konstatera sin (anti)hjälte i Vindskyffet. Det är naturligtvis en förutsättning för all betydande litteratur men hindrar inte att låta författarens erfarenheter vara en kreativ utgångspunkt för det litterära skapandet.

I januari 1942 upplever den lille Danilo pogromen i Novi Sad då flera tusen serber och judar mördas av ungerska trupper. Några år tidigare döptes pojken i en ortodox kyrka som en säkerhetsåtgärd inför befarade förföljelser. Inte långt före krigsslutet förs Danilos pappa och alla hans släktingar till Auschwitz för att aldrig komma tillbaka.

Dessa traumatiska upplevelser påverkade starkt barnets känsliga sinne och kom att utgöra den problematik kring vilken den vuxne författarens litterära universum byggs upp.

På svenska finns triptyken Trädgård, aska från 1965 (översättning 1983), Tidiga sorger från 1968 (2003) och Timglaset (1972-2006), men samma tematik präglar också En grav för Boris Davidovitj (1976-1985) och De dödas encyklopedi (1983-1988).

Kiš använder en intrikat litterär montageteknik. En skrämmande kuslig stämning byggs upp genom skildringar av otäcka enskilda händelser som skenbart inte hänger ihop alls. Successivt börjar ett mönster kunna skönjas och skeendet blir allt mer begripligt.

Varje episod är som en prosadikt, med en egen, kanske lite atonala, musikalitet.

Ett annat grepp är de långa, detaljerade listorna på saker, allt det som ett liv och en vardag består av. Människor som har förlorat allt håller fast vid vad som helst, ting som påminner om förlorade kära och bättre tider, ett minne motarbetar tomhetens avgrund, och livet segrar över intigheten.

Och det är diktaren som har förmågan att minnas och bevara.

Geografiskt är handlingen i Danilo Kiš romaner konkret förankrad, men han använder ändå flitigt begreppet Pannonien. En gissning är att syftet kan vara att peka på en gränsöverskridande universalitet i detta romerska provinsnamn, som betecknade området mellan floderna Donau och Sava, och som omfattar dagens Ungern, Serbien och Kroatien.

Gränser är flytande och godtyckliga, men bland den mänsklighet som på ett ställe i Timglaset kallas för ”jordens gudomliga ogräs” frodas alltför mycket fanatism, våld och förtryck hotar att ta över om och om igen.

Romanens slutmening är en post scriptum, ett provokativt, uppfordrande – och anklagande – memento: ”Det är bättre att befinna sig bland de förföljda än bland förföljarna.”

Bild: Srbijamarka, PTT Srbija 

Antiopera kritiserar kitschsamhället

Staden Mahagonnys uppgång och fall

Norrlandsoperan

Musik: Kurt Weill
Libretto: Bertolt Brecht
Svensk översättning: Linda Mallik

 Dirigent: Damian Iorio 

Regi, scenografi, kostymdesign: Carina Reich/ Bogdan Szyber

MEDVERKANDE:
Lars Cleveman – Jim Mahoney
Susanna Levonen – Leokadja Begbick
Sanna Gibbs – Jenny Hill
Fredrik Zetterström – Treenighets-Moses
Jonas Durán – Fatty, Prokuristen
Fredrik Af Klint – Jack O´Brien/ Tobby Higgins
Kosma Ranuer – Sparbössan Bill
Michael Schmidberger – Alaskawolf Joe

NorrlandsOperans kör
NorrlandsOperans Symfoniorkester 

Presentatör: Björn Granath (projektion)

”Staden Mahagonnys uppgång och fall” är inget lättillgängligt verk. Det är en antiopera som driver med och ifrågasätter operans gängse konventioner. Musikens ständiga tempo- och taktskiften, med dess oväntade inslag av jazz och varieté, skapar förvisso avsedda Verfremdungseffekter, men måste vara oerhört krävande för sångarna som förväntas låta som i en Wagneropera.

Något som de för övrigt lyckas med nästan till fulländning.

Det kan vara på sin plats här att framhäva just musiken. Kurt Weill får oftast stå tillbaka för sin ständige samarbetspartner Bert Brecht, men i denna opera visar han till fullo vilket musikaliskt geni han var.

Koreografin med sitt stundtals nästan tafatta rörelseschema och sina avspända danstakter, mer kabaré än klassisk balett, fullbordar intrycket av en musikteater som går sin egen väg.

Staden Mahagonny är en plats där allt är tillåtet utom att vara fattig, att inte kunna betala för sig straffas med döden. Det är en karikatyrbild av kapitalismen helt i Brechts anda.

Kritiken mot konsumism och köphysteri är explicit, men det är med den lite som Oscar Wilde sa var med vädret: alla klagar på det men ingen gör någonting åt det. Ju mer det klagas på överdriven konsumtion desto mer konsumerar vi.

Då tror jag att finns en betydligt skarpare kritik som bygger på scenografin och kostymdesignen. Scenen fullkomligt dränks i överdådig kitsch, bjärt och skrikigt, det blinkar och blippar, stilbrott och förkonstling upphöjd till skönhetsnorm, en ohämmad orgie i smaklöshet.

Det är en estetisk kritik av ett samhälle som vältrar sig i fulhet. I förlängningen är kritiken politisk och ideologisk, helt i linje med Brecht syn på kapitalismens allomfattande fördärvlighet.

Ett pikant kuriosum är evenemanget Mahagonny Second Hand där föreställningens alla kläder och föremål säljs ut. Det är tänkt som ytterligare kritik av konsumtionssamhället och slå ett slag för hållbarhet och återanvändning.

Foto: Mats Bäcker

Rumänien, tiggarna och kapitalismen

Det finns säkert flera olika orsaker till att de romska tiggarna från Rumänien väcker så starka negativa känslor. En förbisedd anledning tror jag är att åsynen av tiggare slår så drastiskt hål på myten om kapitalismens välsignelser.

Den förhatlige Ceaușescu störtades, kommunismen avskaffades, och nu skulle det bli frid och fröjd, frihet och demokrati, och marknadsekonomin skulle skänka välstånd och rikedom åt alla. Och här ser vi utanför Ica på det mest upprörande sätt att det gick så där med den kapitalistiska drömmen. Det gick tydligen riktigt riktigt dåligt.

Ceaușescus Rumänien var förvisso inte heller någon framgångssaga. Kombinationen av ekonomisk isolering och satsning på självtillräcklighet (modell Nordkorea light) och extrem nyliberal idioti när hela statsskulden skulle forcerat snabbt betalas av (Ceaușescu och Anders Borg som andliga bröder!) skapade usla livsvillkor och fattigdom för stora skikt av befolkningen.

Maktskiftet i Rumänien var till skillnad från andra länder inom östblocket mycket våldsamt, med den summariska avrättningen av makarna Ceaușescu som kulmen, vilket har kraftigt försvagat det nya systemets demokratiska trovärdighet.

Revolutionen var ingenting annat än en statskupp och allt fler rumäner tror att demokratin i deras land skapades genom konspirationer och/eller rå våldsstyrka.

Övergången till en kapitalistisk ekonomi präglades av ett korrumperat klientsystem där statens tillgångar såldes ut för en spottstyver till de nya makthavarnas stöttepelare. Chockterapins privatiseringar har lett till nedgång i industriproduktionen, och rent allmänt deindustrialisering, vilket har framför allt drabbat små och medelstora städer särskilt hårt, med enorma regionala klyftor som följd.

45 procent av Rumäniens befolkning bor fortfarande på landsbygden, och står för 30 procent av sysselsättningen, 70 procent beräknas leva i fattigdom.

2004 blev Rumänien medlem i Nato, och USA har en militärbas i landet.

EU-inträdet 2007 skapade stora förhoppningar men som snabbt förbyttes i bitter besvikelse.

Unionens ekonomiska ramverk ledde till kraftiga nedskärningar inom offentlig sektor och de sociala försäkringssystemen. Man uppskattar att närmare hälften av dem som räknas till fattiga, många är förstås romer, söker aldrig sjukvård.

Medel från EU:s fonder har mest spätt på den redan monumentala korruptionen.

Rumänien har ändå haft en hygglig ekonomisk tillväxt, med undantag för åren kring finanskrisen 2009, men gigantiska inkomstklyftor har gjort att den bara har kommit ett fåtal till godo.

Arbetslösheten har skenat från blygsamma två procent 1990 till drygt tolv tio år senare. Numera har den kommit ner till sex-sju procent, men dessa siffror döljer en högst obehaglig, för att inte säga tragisk, sanning.

Rumänien är jämte Bulgarien EU:s största utvandrarland. Mellan två och en halv och tre miljoner människor har lämnat landet, de flesta till Italien och Frankrike, och sedan EU-inträdet har Rumäniens befolkning minskat med närmare tio procent.

Så nästa gång ni ser en tiggare – hen är inte ett arv från kommunisttiden utan resultatet av en korrumperad rövarkapitalism.

Foto:Dator66

Stjärnpedagog leder Sveriges äldsta kyrkokör

En världsberömd sångpedagog och en liten lokal kör möts och det uppstår ljuv musik.

Ytterlännes kyrkokör är Sveriges äldsta kyrkokör med snart 170 år på nacken. Körens senaste år har präglats av turbulens. Länge saknades en körledare, man låg i öppen konflikt med pastoratets ledning, och en del började till och med tvivla på körens fortsatta existens.

I samband med förra årets julkonsert etablerades för första gången en fastare relation med Jean-Ronald LaFond, allmänt kallad Ron, sedan en tid tillbaka bosatt i Tingshuset i Nyland.

Han är en uppskattad tenor och en sångpedagog efterfrågad i hela operavärlden.

Och nu leder han Ytterlännes kyrkokör.

-          Vi är så otroligt priviligierade att ha honom som körledare, han får oss hela tiden att våga mer, han hör allting, jag tror att han måste ha speciella öron, och så är han en mysig person, säger Anne-Lie Eriksson, ordförande i körstyrelse tillika körmedlem, med sprudlande entusiasm.

Körens glädje över att ha en ledare av Rons kaliber är fullt begriplig. Men vad får Ron ut av detta samarbete? Han som är van att arbeta med professionella sångare över hela världen, reser titt som tätt till Düsseldorf, Köln, Wien, New York. Och nu en kyrkokör från Bollstabruk!

-          Jag har alltid jobbat mycket med körer, och alla sorter, kyrkokörer, amatörer och proffs, svarar Ron.

Han berättar också att han själv under sin studietid vid Westminster College i New Jersey sjöng i universitetskören.

En fråga som infinner sig är vilken skillnad det är i sättet att arbeta med, använder man olika metoder med proffs jämfört med amatörer.

Ron svarar utan att tveka:

-          Nej! Det är ingen som helst skillnad, alla kan sjunga.

Den självklara följdfrågan är förstås om alla kan sjunga bra. Ron tvekar inte nu heller.

-          Ja! Alla röster har en potential att bli bättre, alla kan bli bra om de tar sig tillräckligt mycket tid att förkovra sig.

Ur den aspekten kan det vara mer givande att arbeta med amatörer. Förbättringsutrymmet är så mycket större jämfört med proffs, där handlar det mer om att ”raffinera”, som Ron säger, det blir relativt små nivåhöjningar medan amatörerna mäktar ta väldiga språng.

Stor del av arbetet riktas mot det mentala, att utmana sig själv och att bli utmanad. Det gäller att inse sin förbättringspotential.

-          Vad händer om ett år när kören har förstått hur bra den kan bli, då finns det inga gränser, säger Ron begeistrat.

Det finns också en personlig faktor i Rons arbete med Ytterlännes kyrkokör. Det är Sveriges äldsta kyrkokör, och Ron tycker att för honom som är nyinflyttad i bygden är det en ära att få vara en del av den historien.

-          Det är min ”hemmakör”, och det är klart att jag vill då att den ska vara bra!