Rumänien, tiggarna och kapitalismen

Det finns säkert flera olika orsaker till att de romska tiggarna från Rumänien väcker så starka negativa känslor. En förbisedd anledning tror jag är att åsynen av tiggare slår så drastiskt hål på myten om kapitalismens välsignelser.

Den förhatlige Ceaușescu störtades, kommunismen avskaffades, och nu skulle det bli frid och fröjd, frihet och demokrati, och marknadsekonomin skulle skänka välstånd och rikedom åt alla. Och här ser vi utanför Ica på det mest upprörande sätt att det gick så där med den kapitalistiska drömmen. Det gick tydligen riktigt riktigt dåligt.

Ceaușescus Rumänien var förvisso inte heller någon framgångssaga. Kombinationen av ekonomisk isolering och satsning på självtillräcklighet (modell Nordkorea light) och extrem nyliberal idioti när hela statsskulden skulle forcerat snabbt betalas av (Ceaușescu och Anders Borg som andliga bröder!) skapade usla livsvillkor och fattigdom för stora skikt av befolkningen.

Maktskiftet i Rumänien var till skillnad från andra länder inom östblocket mycket våldsamt, med den summariska avrättningen av makarna Ceaușescu som kulmen, vilket har kraftigt försvagat det nya systemets demokratiska trovärdighet.

Revolutionen var ingenting annat än en statskupp och allt fler rumäner tror att demokratin i deras land skapades genom konspirationer och/eller rå våldsstyrka.

Övergången till en kapitalistisk ekonomi präglades av ett korrumperat klientsystem där statens tillgångar såldes ut för en spottstyver till de nya makthavarnas stöttepelare. Chockterapins privatiseringar har lett till nedgång i industriproduktionen, och rent allmänt deindustrialisering, vilket har framför allt drabbat små och medelstora städer särskilt hårt, med enorma regionala klyftor som följd.

45 procent av Rumäniens befolkning bor fortfarande på landsbygden, och står för 30 procent av sysselsättningen, 70 procent beräknas leva i fattigdom.

2004 blev Rumänien medlem i Nato, och USA har en militärbas i landet.

EU-inträdet 2007 skapade stora förhoppningar men som snabbt förbyttes i bitter besvikelse.

Unionens ekonomiska ramverk ledde till kraftiga nedskärningar inom offentlig sektor och de sociala försäkringssystemen. Man uppskattar att närmare hälften av dem som räknas till fattiga, många är förstås romer, söker aldrig sjukvård.

Medel från EU:s fonder har mest spätt på den redan monumentala korruptionen.

Rumänien har ändå haft en hygglig ekonomisk tillväxt, med undantag för åren kring finanskrisen 2009, men gigantiska inkomstklyftor har gjort att den bara har kommit ett fåtal till godo.

Arbetslösheten har skenat från blygsamma två procent 1990 till drygt tolv tio år senare. Numera har den kommit ner till sex-sju procent, men dessa siffror döljer en högst obehaglig, för att inte säga tragisk, sanning.

Rumänien är jämte Bulgarien EU:s största utvandrarland. Mellan två och en halv och tre miljoner människor har lämnat landet, de flesta till Italien och Frankrike, och sedan EU-inträdet har Rumäniens befolkning minskat med närmare tio procent.

Så nästa gång ni ser en tiggare – hen är inte ett arv från kommunisttiden utan resultatet av en korrumperad rövarkapitalism.

Foto:Dator66

Sömnlös i Transsylvanien

Att Emil Ciorans födelsedag infaller samma dag som romernas nationaldag är en tillfällighet, men fullt stilenligt.

Den 8 april är det hundra år sedan den rumänske filosofen och författaren Emil Cioran föddes. Det kan vara värt att uppmärksamma. Dels därför att rumänska tänkare av rang står inte precis som spön i backen, dels därför att Cioran faktiskt var en betydande filosof, och bland annat räknas som föregångare till både Jean-Paul Sartre och Albert Camus.

Cioran föddes i byn Rasinari, i det som då var det numera tämligen bortglömda Siebenbürgen, en medeltida kvarleva inom Österrike-Ungern, som efter 1918 blev en del av Rumänien.

Under sina universitetsstudier i Bukarest blev han vän för livet med den blivande dramatikern Eugène Ionesco och religionshistorikern Mircea Eliade.

Med den sistnämnde delade Cioran vurmen för Hitler och den italienska fascismen, liksom för diverse totalitära och nationalistiska ideologier, som under 30-talet höll på att spridas över Europa. Det enda problematiska för de bägge herrar var dessa strömningars traditionalism, medan de själva var starka förespråkare för modernismen i dess olika former.

De förstod inte – ville inte, kunde inte - att den unkna Blut-und-Bodenmysticismen, den löjeväckande storrumänska nationalismen och den rabiata antisemitismen var i själva verket en konsekvens av Rumäniens efterblivenhet, och ett substitut för moderniteten.

Vilket visar med all önskvärd tydlighet att också kloka människor kan samtidigt vara tämligen dumma i huvudet.

Efter andra världskrigets slut tog Cioran avstånd från sina tidigare ideologiska sympatier. Det gjorde många andra också.

Cioran flyttade till Frankrike, liksom sina vänner Ionesco och Eliade, och i likhet med dem började han skriva på franska. Det gjorde det lättare att slå genom i den intellektuella världen.

Cioran förblev sin läromästare Nietzsche trogen, trots att denne råkade i vanrykte efter kriget. Precis som han skrev han aforistiskt, det var äktheten i uttrycket, mer än intellektuella resonemang, som skulle drabba och övertyga läsaren.
Hans tänkande präglas av djup pessimism, och det är ur den han hämtar näring till sin existentialism. Livet innebär smärta, lidande, meningslöshet, och dödslängtan, men för den som orkar är det ändå värt att leva.

Den polske författaren Andrzej Stasiuk beskriver i sin bok ”På väg till Babadag” från 2004 (Jadac do Babadag, tyvärr inte översatt till svenska), som är en reseskildring från Central- och Östeuropa, och samtidigt en inre resa i det glömda Europas mentalitet och seder, ett besök i Ciorans födelseby Rasinari.
Han möts av ett landskap av en urgammal hopplöshet och en tidlös förtvivlan som han inser kan hos ett känsligt och intelligent sinne väcka en oemotståndlig längtan efter storslagenhet.

Bara ett fåtal av Ciorans verk är tillgängliga på svenska. ”På förtvivlans krön”; övers: Dan Shafran och Åke Nylinder, ”Historia och utopi”; övers: Jon Milos, ”Om olägenheten i att vara född”; övers: Lasse Söderberg, ”Bitterhetens syllogismer”; övers: Jon Milos.