Stjärnpedagog leder Sveriges äldsta kyrkokör

En världsberömd sångpedagog och en liten lokal kör möts och det uppstår ljuv musik.

Ytterlännes kyrkokör är Sveriges äldsta kyrkokör med snart 170 år på nacken. Körens senaste år har präglats av turbulens. Länge saknades en körledare, man låg i öppen konflikt med pastoratets ledning, och en del började till och med tvivla på körens fortsatta existens.

I samband med förra årets julkonsert etablerades för första gången en fastare relation med Jean-Ronald LaFond, allmänt kallad Ron, sedan en tid tillbaka bosatt i Tingshuset i Nyland.

Han är en uppskattad tenor och en sångpedagog efterfrågad i hela operavärlden.

Och nu leder han Ytterlännes kyrkokör.

-          Vi är så otroligt priviligierade att ha honom som körledare, han får oss hela tiden att våga mer, han hör allting, jag tror att han måste ha speciella öron, och så är han en mysig person, säger Anne-Lie Eriksson, ordförande i körstyrelse tillika körmedlem, med sprudlande entusiasm.

Körens glädje över att ha en ledare av Rons kaliber är fullt begriplig. Men vad får Ron ut av detta samarbete? Han som är van att arbeta med professionella sångare över hela världen, reser titt som tätt till Düsseldorf, Köln, Wien, New York. Och nu en kyrkokör från Bollstabruk!

-          Jag har alltid jobbat mycket med körer, och alla sorter, kyrkokörer, amatörer och proffs, svarar Ron.

Han berättar också att han själv under sin studietid vid Westminster College i New Jersey sjöng i universitetskören.

En fråga som infinner sig är vilken skillnad det är i sättet att arbeta med, använder man olika metoder med proffs jämfört med amatörer.

Ron svarar utan att tveka:

-          Nej! Det är ingen som helst skillnad, alla kan sjunga.

Den självklara följdfrågan är förstås om alla kan sjunga bra. Ron tvekar inte nu heller.

-          Ja! Alla röster har en potential att bli bättre, alla kan bli bra om de tar sig tillräckligt mycket tid att förkovra sig.

Ur den aspekten kan det vara mer givande att arbeta med amatörer. Förbättringsutrymmet är så mycket större jämfört med proffs, där handlar det mer om att ”raffinera”, som Ron säger, det blir relativt små nivåhöjningar medan amatörerna mäktar ta väldiga språng.

Stor del av arbetet riktas mot det mentala, att utmana sig själv och att bli utmanad. Det gäller att inse sin förbättringspotential.

-          Vad händer om ett år när kören har förstått hur bra den kan bli, då finns det inga gränser, säger Ron begeistrat.

Det finns också en personlig faktor i Rons arbete med Ytterlännes kyrkokör. Det är Sveriges äldsta kyrkokör, och Ron tycker att för honom som är nyinflyttad i bygden är det en ära att få vara en del av den historien.

-          Det är min ”hemmakör”, och det är klart att jag vill då att den ska vara bra!

"Deras timing var suverän"

Bröderna Rongedal är på julturné genom vårt avlånga land. I måndags kväll gästade de Ytterlännäs kyrka i Bollstabruk. Tillsammans med Ytterlännäs kyrkokör stod de för den traditionella julkonserten, som också i år lockade många besökare.

Bröderna Rongedal kommer från Molkom, en liten ort i Värmland, som är ungefär lika stor – eller lika liten - som Bollsta.

– Det är som att komma hem, sa Henrik Rongedal, eller om det var Magnus.

De två är ju tvillingar, och lika varandra som bär. Samma frisyr, samma skägg, samma glasögon, de var också båda klädda i svarta kavajer. Färgen på byxorna och skorna var dock olika, vilket gjorde det möjligt att skilja dem åt, om man visste från början vem som var vem.

De låter också ganska lika, med ljusa röster, även om den ena – Henrik eller Magnus? - är en aning mörkare.

Det showades inte så mycket, det skulle inte passa sig för en julkonsert, utan bröderna bjöd på ett varierat program med traditionella julsånger, psalmer och visor, men också mer populära sånger, framför allt det de kallar för amerikanska klassiker som The Christmas Song, med skönt swing, och mysgospel som O Holy Night. Över huvudtaget lät mycket av brödernas repertoar som just gospel, väldigt innerligt och samtidigt stämningsfullt.

Bröderna kompletterar varandra på ett intressant sätt, det är som om de sjöng var för sig men ändå tillsammans. De är naturligtvis mycket samspelta. Mer förvånande var hur skickligt kören hängde med i svängarna, deras timing var helt suverän, man kunde nästan tro att de hade repeterat med Rongedals under en längre tid.

Ytterlännäs kyrkokör under ledning av Ulla-Marie Nilsson ska ha all heder av sitt framträdande. Dels som kör bakom de skickliga bröderna Rongedal, men lika mycket för sina harmoniska men ändå kraftfulla framföranden av psalmer och julsånger.

Kvällens musiker var med den äran Per-Åke Stockberg, Per Nordgren, Daniel Jonsson och Olle Söderlind.

En eloge också åt Lions från Nyland som lyckades skapa ordning och reda i kaoset på parkeringen framför kyrkan.

Ytterlännes kyrkokör sjöng in våren

Ytterlännäs kyrkokör sjöng in våren igår kväll på Sockenstugan vid Ytterlännäs kyrka med ett körcafé. Under rubriken ”Från visa till operett” bjöd man på potpurrier från Vita Hästen och låtar av bland andra Ted Gärdestad och Björn Skifs.

– Vi har körcafé helt enkelt när vi hinner med. Vi försöker att ha det åtminstone en gång per år, säger körledaren Ulla-Marie Nilsson.

Idén med caféformen är förstås att förena musik och socialt umgänge, eller som Ulla-Marie sa, ”det blir mera uppsluppet då”.

Repertoaren som kören bjöd på bestod dels av sånger från och om Österrike, kören tycker det är roligt med ett tema, och landet har en lång och stolt musiktradition. Ett av de största namnen är Franz Schubert, och ett längre urval av hans sånger stod på programmet. Man sjöng också ett potpurri ur operetten ”Vita Hästen”, och det var allsång med klassiker som ”Alptoppens ros”, Wien, mina drömmars stad” och ”Edelweiss”.

I den andra delen var det mest svenska visor, både från den klassiska visskatten och av nyare datum, som ”För kärlekens skull” av Ted Gärdestad och ”Håll mitt hjärta” av Björn Skifs.

Med sina drygt 160 år på nacken är Ytterlännäs förmodligen Sveriges äldsta kyrkokör, och en av de äldsta körerna över huvudtaget i landet. Inger Westin och Anna-Greta Sundin har varit med i mer än 50 år. Inger tycker att det fortfarande är lika roligt.

– Bara halsen håller, säger hon.