Thage Nordholm på tioårsjubilerande Orsta ateljé

Ateljé Orsta i Nordingrå firar tioårsjubileum. Sommarens första utställning mönstrar Nordingrås främste konstskildrare den store koloristen Thage Nordholm.

Carin Hedlund som driver galleriet har sina rötter i Jättesta i Kramfors. 1970 efter gymnasiet flyttade hon till Umeå för studier och blev kvar där. Men hembygden gjorde sig ändå påmind, och 2005 köpte hon ett hus i Orsta i hjärtat av Nordingrå.

-          Det var faktiskt mest en slump, säger Carin.

Till huset hörde ett gammalt stall, och det var ganska naturligt att göra om det till ett galleri. Carin Hedlund har alltid inte bara varit konstintresserad utan också målat själv. Hon fick mycket uppmuntran av grannen från Jättesta och tillika bildläraren den fine landskapsmålaren Nils Gunnar Johansson.

Första året, det var alltså för tio år sedan, ställde Carin ut sina egna verk.

-          Jag hade en mycket liten skylt vid vägen, vågade knappt berätta att det var konstutställning här, berättar Carin Hedlund.

Responsen på hennes akvareller med gamla Kramforsmotiv blev överväldigande. Numera är Ateljé Orsta etablerat, och konstnärer från när och fjärran hör av sig för att få ställa ut här. I år visar 13 konstnärer sina verk här under sex sommarveckor.

Vedboden vägg i vägg med stallet har också häromåret gjorts om till utställningslokal.

Idén att fira tioårsjubileet i Nordingrå med en utställning med den store Nordingråkonstnären var egentligen helt självklar. Saken var inte sämre av att Carin har en hyggligt stor samling av Thage Nordholms verk, som hon har samlat på sig under drygt 20 år.

27 tavlor av Thage finns med på utställningen. Mycket motiv från Höga kusten och Nordingrå förstås, men även annat. Extra roligt är att det förutom litografier också finns med både oljor och akvareller.

Ovanligt många med människor på, vilket förekommer relativt sällan på Thages tavlor. Särskilt iögonfallande är ett kvinnoporträtt, jag tror i alla fall att det är en kvinna, figuren har starkt androgyna drag, med överskriften ”Med tack från Thage” och konstnärens signatur i övre högra hörnet!

Intressant är också de verk som förenar landskapsmåleri med skildringar av arbete, och som tematiskt, men i viss mån även estetiskt, närmar sig socialrealistisk stil i Amelins anda.

En utställning ni inte får missa!

Thages tavlor finns hela sommaren på galleriets övervåning. Samtidigt pågår flera utställningar i "vedboden".

SOMMARUTSTÄLLNINGAR 2016

ATELJÉ ORSTA

2-8 juli              Thage Nordholm

                         Johan med skägget, Holmlund

9-15 juli            Kristina Wålsten, textil

                          Carin Hedlund, akvarell

16-22 juli          Stefan Evensson, naturfotograf

                          Marol Art, konst på textil och kläder

23-29 juli          Margareta Andersson Hjort, keramik, skulptur, serier

                         Gunilla ”Tekla” Dahlin, akvarell

 30 juli-5 aug    Lena Gunnarsson, akryl

                         Rola Hamza, akryl

6-12 aug           Maria Tjärnström, akvarell

                         Monica Bohman, akvarell

                         Carin Hedlund, akvarell

Rock och visa vid Skulebergets fot

Skulefestivalen har framgångsrikt stretat på i 33 år. Nu verkar man också ha hittat sin nisch, som inte är någon nisch alls. Det ska vara spretigt och brett, med något för alla. Och det verkar fungera, festivalen lockar breda grupper i olika åldrar.

Skulefestivalen började en gång i tidernas begynnelse som visfestival. Mycket vatten har flutit i Ullerångersfjärden sedan dess, och nu är utbudet långt vidare. Men det betyder inte att visan är helt försvunnen från Skulebergets fot.

På fredag kunde publiken lyssna till Östen utan Resten, med Östen Eriksson och Jens Kristensen, båda visserligen mycket musikaliskt allsidiga men jobbar huvudsakligen inom vistraditionen.

På lördag var det givetvis Sven-Bertil, för en så folkkär artist behöver inte efternamnet skrivas ut, still going strong, och han bjöd på en härlig bukett av visblomster i två omgångar. Fortfarande lika stilig och charmig, och rösten bär än, även om jag tycker att han gör sig bättre på en mindre, mer intim, scen. Nu verkade han uppslukas av bergets väldighet.

Lars T (Johansson då, men det visste ni ju) och hans Någonstans i Sverige sjunger förvisso inte visor, deras repertoar är gammal svensk schlager, örhängen från 30- och 40-talen, ”mormorsmusik” som de själva kallar den, men Lars T:s tolkningar ligger vistraditionen nära. Det lyfter de gamla godingarna till nya nivåer, med en prägel av stämningsfullt vemod och underliggande allvar som de definitivt förtjänar.

Och bandet består av idel fantastiskt duktiga musiker.

Några av dem ingick i bandet som kompade Annika Winhagen. Hon stod för lördagens utropstecken med sina känslosamma tolkningar av Piaf. Hennes röst som är något utöver det vanliga kom verkligen fullt ut till sin rätt, hon fick luften att darra av sorg och längtan, och hon belönades med stående ovationer. Statsministern såg ut som om han just hade fått egen majoritet i riksdagen.

En trevlig överraskning var gruppen Fröken Elvis. De sjunger Elvis på svenska, i egna, högst speciella, tolkningar. Mycket skickliga musiker, och man kan inte annat än beundra deras förmåga att få en feministisk touch på texterna.

Skulefestivalen bjöd på mycket rock. På fredag var det Frida Selander med sin Patti Smith-inspirerade musik och Emil Assergårds ösiga rock.

Fredag kvällen avslutades annars av flickidolen och svärmorsdrömmen Darin. Och det var väl bra. Men som vanligt tycker jag att de dyraste artisterna är oftast de mest överflödiga. Gå inte över ån efter vatten!

För min egen del, och det delade jag säkert med många, var festivalens höjdpunkt avslutningsakten på lördag kväll när 70-talet hälsade på igen. Det var herrarna Rickfors, Rogefeldt och Hylander, för kvällen döpta till RRH, som äntrade Skulescenen.

Och även om de har åldrats en del, och rösterna lät kanske skrovligare än tidigare, svängde det rejält, och de gamla rocklåtarna hade fått en helt ny lyster, och i vissa fall dessvärre också förnyad aktualitet.

Omkring fyra tusen besökare hade hittat till Skules naturscen, två tusen per kväll. Vädret var strålande, alla trivdes förträffligt, så också myggen.

Vi ses nästa år vid Skulebergets fot!

Från Bäckland till Saturnus tur och retur

Avståndet till Saturnus lär vara 1195 miljoner kilometer. Tack vare konstnärlig kreativitet kan den sträckan förkortas avsevärt – det är inte längre än till Bäckland i Nordingrå där Margareta Petré har sin årliga sommarutställning.

Hur låter ljudvågor från Saturnus? Det är faktiskt mycket enkelt att ta reda på, det är bara att kolla på Nasas hemsida. Vilket var exakt vad Margareta Petré – efter tips från vår eminenta kulturredaktör Katarina Östholm – gjorde. Och varför gjorde hon det?

Det är en lång historia, men det har i alla fall att göra med hur Margareta arbetar med färg.

Sedan 1987 arbetar Margareta Petré helt och hållet nonfigurativt, och hon målar dessutom nästan uteslutande med händerna. ”Bort med motiv och pensel!”, var stridsropet.

Skapandet koncentrerades till att undersöka färg i alla dess aspekter. Ljus, form- det är självklart, men också färgens energi, och det inbegriper i stora drag vibrationer, rörelse och kanske framför allt ljud, hur svarar färg mot vissa klanger och toner.

Färgens musikalitet, om man så vill.

Margaretas tavlor har en form, med en spännande skala av nyanser, som söker sitt uttryck, och som innesluts av en ram av färg, oftast mörkare, och som kontrasterar i varierande grad.

Inneslutningen begränsar samtidigt som det framhäver. Det är konstens dialektik i fältet mellan spänning och balans.

Färg och form befinner sig i en konstant rörelse. De expanderar och komprimeras, skingras och går ihop igen.

Färgens energi är ett fascinerande spel som uttrycker universums skiftande aspekter i hela deras mångfald.

Särskilt spännande blir det med undersökningen av vitheten. Det är främst de tavlorna som svarar mot Saturnus ljudvågor – det är lite som 2001 – ett rymdäventyr, minus Strauss – och som av en tillfällighet är planetens ringar just vita.

Annars arbetar Margareta Petré helst i blått och rött, ibland även i gult – som tämligen konsekvent ligger nära orange – men nästan aldrig i grönt.

Rymden anfaller inte, inte i Bäckland, där är den på ett synnerligen vänskapligt besök.

Utställningen har öppet alla helger under juli månad, och efter överenskommelse.

Folkmusik från Tåsjö

Tåsjö socken ligger på gränsen mellan tre landskap: Ångermanland, Jämtland och Lappland. Dialekten är ångermanländskans nordligaste utpost, och den är hårt trängd av jämtska och västerbottniska. Det är som upplagt för ett rikt kulturliv på orten.

Den lokala folkmusikens rikedom presenterades med den äran under en konsert på Tingshuset i Nyland med Matti Norlin, nyckelharpa, gitarr och sång, och Mikael Rönnberg, sång och tramporgel.

Orgeln är för övrigt ett kapitel för sig. Det är en portabel reseorgel, av den fyndige värden på stället Fredrik Högberg snabbt döpt till koffertorgel, vilket är precis vad den är.

Repertoaren bestod av en blandning av folklåtar, både av äldre datum och helt nyskrivna, i en del fall kunde det vara äldre melodier som någon av de två har skrivit text till.

Och det är kanske det som är det fina med folkmusik, den är förankrad i en tradition, traderas mellan generationer och binder ihop tiden.

Det är historier om speciella människor som levde förr, starka och envisa kvinnor, om kärlek, om livets gång och tidens förgänglighet, om förundran över naturens skönhet.

Sången var på Tåsjödialekt, och den var förvånande lätt att förstå.

Det gjordes en del utflykter till närbelägna granntrakter. Nicke Sjödin fick vara med på ett hörn med sin version av Den blomstertid på Röåmål – Nu börj ä på å blomme.

Det blev också en knippe tonsatta dikter av Helmer Grundström. Om man inte visste det innan blev det hur tydligt som helst att folkmusik och så kallad finkultur är inte på något sätt varandras motsatser utan mer som syskon, kanske inte alltid komma så bra överens men hör inte desto mindre nära ihop.

En fin konsert med två mycket duktiga musiker, och trevligt som alltid på Tingshuset.

I ett ingenmansland av osäkerhet och sökande

Det är starka, drabbande bilder som möter besökaren på Galleri Andra Våningen på Järnsta café i Nordingrå. Det framkallar en känsla av chock när jag nästan direkt uppfattar en likhet mellan Farah Alis bilder och den konst som skapades av fångar i Auschwitz och andra koncentrationsläger.

Likheten är naturligtvis en ren tillfällighet, och visar bara – och det är inte så bara! – på de mänskliga erfarenheternas universalitet.

Farah Ali är 25 år gammal, hon kommer från Syrien, där hon utbildade sig i måleri och skulptur vid fakulteten för Fine Arts vid universitetet i Damaskus. Hon arbetar helst med teckning, och alla verk utom ett på Järnsta är teckningar i torrpastell och tusch eller enbart torrpastell.

Det är små bilder som uttrycker stora känslor. Stilen är närmast expressionistisk, även om uttrycksfullhetens styrka dämpas något av en drömsk vaghet.

Det är bara kvinnor på bilderna. Kvinnor som klagar och anklagar, vädjar och säger ifrån, söker och sörjer. Känslan av gemenskap och styrka som förmedlas är mycket stark.

Det finns också en öppenhet i bilderna som skapar närhet till betraktaren och bjuder in till berättelser med verklighetsförankring någon annanstans, men som kan delas av alla.

De flesta av kvinnorna tycks befinna sig i ett tillstånd av fångenskap, fängelset kan vara rent fysiskt, men lika mycket samhällets fjättrar, familjens band eller patriarkatets bojor.

Flera av bilderna verkar sväva utan fäste. Troligen är det en återspegling av konstnärens egen situation. Hon har tvingats lämna Syrien, och efter en olidligt lång väntan fått komma till Sverige.

Här finns en tydlig känsla av ett skov i tiden och en lucka i rummet. Innan ett tillstånd av både-och inträder är man utkastad i ett varken-eller. Inte här eller där, inte nu eller då.

Ett ingenmansland av osäkerhet och sökande. Men som utan tvekan kan vara oerhört konstnärligt fruktbar.

Utställningen pågår fram till den 17 juli. Den ingår i Galleri Andra Våningens sommarserie med temat Ursprung.

Ljudkonst i Sidendome

Sidengalleriet i Ramvik har fått sin Sidendome, en kupol i glas med en golvyta på drygt 40 kvadratmeter, och med en takhöjd på fem och en halv meter. I lördags hade Härnösandkonstnären Nathalie Fougeras vernissage där för sin ljudkomposition och installation.

Det är som om rymden har kommit närmare i Ramvik. Sidendomen är tänkt att användas för utställningar, föredrag och workshops.

-          Dessutom är det ett ställe att må bra på, säger Ingrid Edberg Norlin, textilkonstnär och designer som driver Sidengalleriet.

Nathalie Fougeras blev fascinerad av de möjligheter som skapas av kombinationen sidentyg och glas. Siden är ett mjukt material som rör sig och andas, och har, som Nathalie uttrycker det, ”spännande ljudtextur”. Glaset är däremot hårt, med en mycket speciell resonans.

Kupolens runda form skapar skilda ljudnivåer på olika ställen. Rummet är som inkapslat, Nathalie jämför det med ett café, ett eget universum där ljudnivån går upp och ner, samtalstonen anpassas till ljudläget runt omkring, samtidigt som människorna själva absorberar en stor del av ljuden.

Rummets instängdhet kontrasteras av glasets transparens. Även om relativt lite av ljudet når utanför, kan man både titta in i kupolen som ut från den. Besökaren är på en och samma gång betraktare och betraktad.

En ytterligare dimension är de spegelbilder som skapas av omgivningen, och som förändrar ständigt upplevelsen av verkligheten inne i kupolen.

Med en multikanalljudkomposition, en märklig blandning av sidentygets ljudtextur och cafésorl, låter Nathalie Fougeras besökaren lyssna på och lokalisera olika ljud på flera platser, samtidigt som hon experimenterar med akustiken.

Lyssnandets ädla men ack så svåra konst tas till nya nivåer.

Sollefteåflickorna - nu ännu bättre

Vädret i augusti 1939 lär ha varit soligt och vackert. Det var det definitivt inte när teaterföreställningen Sollefteåflickorna hade nypremiär på fredag kväll nedanför gamla Hamnmagasinet. I exakt samma ögonblick som pjäsen började öppnade sig himmelens portar och regnet vräkte ner ända till det bittert blöta slutet. Desto mer imponerande av ensemblen att under sådana svåra ytter omständigheter kunna fokusera på uppgiften och bjuda publiken på fantastisk föreställning.

Pjäsen är i grunden densamma som förra året. Det finns några nya ansikten bland skådespelarna men även ensemblen är i stort sett densamma. Men ändå inte. Amatörerna har mognat, haft tid att sätta replikerna mer distinkt, vässa kroppsspråket. Imponerande rakt av, riktigt professionellt.

Det som framför allt har skärpts ordentligt sedan förra året är sång- och dansnumren. Musiken och sången hör nu integrerat ihop med föreställningen, och driver handlingen framåt med ett förtjänstfullt tempo.

Koreografin är fullkomligt lysande, och dansnumren lyfter föreställningen ytterligare något snäpp. Taktfast, uttrycksfullt, och med mycket humor. Åter får skådespelarna en möjlighet att briljera.

Däremot var jag en smula besviken på cirkusnumren, de var intetsägande och tafatta.

Scenografin är lika påhittig och smidig i den underbara miljön nedanför Hamnmagasinet, som förra året, och det blev det även nu helt magiskt, vädret till trots.

Och själva pjäsen är fortfarande lika angelägen i sin historieskrivning med det hotfulla mullret från Europa som hörs ända bort till Sollefteå. Det är en tid av en instabil omvärld med fascismen på marsch, ekonomisk kris med hög arbetslöshet, samhällsförändringar som välkomnas av en del men oroar andra, och som alltid finns det ungdomar som vill ut i världen och pröva sina vingar utanför den militära småstadens trånga luftrum, i konflikt med den äldre generationens förlegade och förkvävande moraliska normer och värderingar.

Och så slutar det lyckligt, och Ångermanälven flyter stilla vidare. Och regnet upphörde precis när föreställningen slutade.

Nu kan vädret bara bli bättre, så skynda att boka biljetter. Sollefteåflickorna spelas varje dag till och med onsdagen den 6 juli.