Sollefteåflickorna - nu ännu bättre

Vädret i augusti 1939 lär ha varit soligt och vackert. Det var det definitivt inte när teaterföreställningen Sollefteåflickorna hade nypremiär på fredag kväll nedanför gamla Hamnmagasinet. I exakt samma ögonblick som pjäsen började öppnade sig himmelens portar och regnet vräkte ner ända till det bittert blöta slutet. Desto mer imponerande av ensemblen att under sådana svåra ytter omständigheter kunna fokusera på uppgiften och bjuda publiken på fantastisk föreställning.

Pjäsen är i grunden densamma som förra året. Det finns några nya ansikten bland skådespelarna men även ensemblen är i stort sett densamma. Men ändå inte. Amatörerna har mognat, haft tid att sätta replikerna mer distinkt, vässa kroppsspråket. Imponerande rakt av, riktigt professionellt.

Det som framför allt har skärpts ordentligt sedan förra året är sång- och dansnumren. Musiken och sången hör nu integrerat ihop med föreställningen, och driver handlingen framåt med ett förtjänstfullt tempo.

Koreografin är fullkomligt lysande, och dansnumren lyfter föreställningen ytterligare något snäpp. Taktfast, uttrycksfullt, och med mycket humor. Åter får skådespelarna en möjlighet att briljera.

Däremot var jag en smula besviken på cirkusnumren, de var intetsägande och tafatta.

Scenografin är lika påhittig och smidig i den underbara miljön nedanför Hamnmagasinet, som förra året, och det blev det även nu helt magiskt, vädret till trots.

Och själva pjäsen är fortfarande lika angelägen i sin historieskrivning med det hotfulla mullret från Europa som hörs ända bort till Sollefteå. Det är en tid av en instabil omvärld med fascismen på marsch, ekonomisk kris med hög arbetslöshet, samhällsförändringar som välkomnas av en del men oroar andra, och som alltid finns det ungdomar som vill ut i världen och pröva sina vingar utanför den militära småstadens trånga luftrum, i konflikt med den äldre generationens förlegade och förkvävande moraliska normer och värderingar.

Och så slutar det lyckligt, och Ångermanälven flyter stilla vidare. Och regnet upphörde precis när föreställningen slutade.

Nu kan vädret bara bli bättre, så skynda att boka biljetter. Sollefteåflickorna spelas varje dag till och med onsdagen den 6 juli.

Sollefteåflickorna - en succé som tål att upprepas

En succé tål att upprepas. Teaterpjäsen Sollefteåflickorna spelades inför fullsatta läktare sju gånger förra året. I år blir det sex föreställningar nedanför det gamla Hamnmagasinet. Det blir också fler skådespelare och nya cirkusnummer. Nu repeteras det intensivt inför premiären den 1 juli.

Ett par skådespelare är nya, då en har flyttat och en har fått barn. Det blir också fler beväringar med i pjäsen. Annars är det samma ensemble som ifjol, och naturligtvis är den evigt unga, blott 85-åriga Vera Nordin kvar.

Pjäsen är också kvar, den som undertecknad i recensionen efter premiären kallade för ”magnifik”.

Läs recensionen här

-          Vi ville så gärna spela den igen, den är så berörande, dessutom är vi ett härligt gäng, vi har fått fantastiskt bra respons från publiken, och det fanns tyvärr många som inte fick tag på biljetter, säger Ulla Lyttkens, föreställningens regissör.

Hon berättar att årets föreställning skiljer sig något från fjolårets. Man har strävat efter att göra känslor starkare och relationer tydligare. Det vill man uppnå på flera olika sätt. Cirkusnumren är i år fler och mer avancerade, och bildar tillsammans med dans och musik en egen enhet, nästan som en pjäs i pjäsen, som högst medvetet ska bryta av, för att därmed få ner tempot, ge publiken andrum och möjlighet till eftertanke.

-          Det är ett annat uttrycksmedel som jag tror fördjupar känslan, säger Ulla Lyttkens.

Pjäsen bygger i hög grad på just olika uttryckssätt, det ska vara mångsidigt, för att kunna bilda en ny enhetlighet på en ny, högre nivå.

-          För mig handlar pjäsen i hög grad om mångfald i alla avseenden, det är en otrolig bredd bland skådespelare vad beträffar ålder, yrke och erfarenhet, föreställningen har olika teman som vävs samman, också stämningar skiftar, säger Gunilla Rudehill, som är producent.

Både Ulla och Gunilla betonar att pjäsen inte är någon nostalgisk tillbakablick, utan skildrar en tid som i mångt och mycket påminner om vår egen. Den växande nazismen, krigets närhet, kvinnokampen, ifrågasättandet av normer och värderingar, allt detta ger pjäsen en brännande aktualitet.

-          Och i år är föreställningen så mycket mer vässad och passionerad, säger Ulla och Gunilla samstämmigt.

Tunisien möter Tornedalen

Vad finns det för likheter mellan arabiska och meänkeli? Jag har ingen aning eftersom jag inte kan något av språken, men musikens språk är universellt, och det är i mötet mellan det oväntade som spännande kultur uppstår.


Det började för några år sedan på Urkult. Den fransk-tunisiska sångstjärnan och musikgruppen ”Jord” från Tornedalen tyckte att man borde göra något ihop. Resultatet blev den konstellation som kallar sig ”Pajala Tatawin”, och som uppträdde på fredag kväll på Sollefteå Amatörteater och på lördag i Näsåker. Folkmusikduon ”Algot” från Gottne utanför Örnsköldsvik var förband.

Annabi är en stor scenpersonlighet, hennes utstrålning kom till sin fulla rätt i den lilla lokalens intimitet, och en ännu större röst med en otrolig bredd, med lika mycket glädje som inlevelse. Hon representerar en gränsöverskridande musik, något som hon faktiskt har gemensamt med gruppen från Tornedalen.

Och efter att ha lyssnat på den något ovanliga blandningen av arabisk stämsång, andalusiska vaggvisor, franska chansons, finsk tango och polka (tjeckisk!), blir det ganska tydligt att det trots, eller möjligen tack vare, alla skillnader, finns många likheter. Det är samma vemod, samma kärva distans, samma skratt genom tårar, och vem vet, kanske ökenlandskapet skapar liknande andligt universum som glesbygden.

Den musikaliska dynamiken bygger på en fungerande dialog mellan Annabi och de skickliga musikerna: Erling Fredriksson på kontrabas, Jan Johansson dragspel, Alexander Lindgren gitarr, och Lars Paulin på slagverk. Om musiken är gränsöverskridande och nyskapande är texterna mer konventionella. Det handlar om kärlek och hopp, forsens brus och goda andra.

Till slut en fundering: bron som förenar de olika elementen är, förutom Aminas röst, dragspelet.