Jiddischförfattaren och Nobelpristagaren Isaac Bashevis
Singer lär ha sagt att han skriver på jiddisch eftersom han trivs bäst i
sällskap med vålnader och spöken. Det är fyndigt och avväpnande charmigt på
sitt sätt, men egentligen helt missvisande.
Jiddisch är inte dött.
Detta språk, som ursprungligen är en medelhögtysk dialekt,
med inslag av hebreiska och slaviska språk, var det bärande elementet i den
blomstrande kultur som växte fram i Central- och Östeuropas länder där det
fanns stora judiska befolkningsgrupper, som i Polen, Ryssland, och Litauen.
Genom emigration spreds jiddischkulturen till USA, 1914 lär det till exempel ha
funnits drygt 20 jiddischteatrar bara i New York, många av hög klass.
Förintelsen raderade ut den judiska värld som var jiddischkulturens
livsmiljö, och en stor del av den jiddischspråkiga befolkningen i Central- och
Östeuropa mördades av nazisterna. I USA trängdes jiddisch tillbaka kraftigt
genom assimilationsprocessen.
Men jiddisch lever vidare. Genom de överlevande, vidare
genom deras barn och i en del fall även barnbarn. Det finns en vilja att låta
rädda språket från undergång, att ta vara på det rika kulturarvet, och kanske
också att utveckla det. Teatrar sponsras, det finns en i Warszawa bland annat,
jiddisch är faktiskt officiellt språk i det autonoma judiska området Birobidjan
i Ryssland, jiddisch är ett erkänt minoritetsspråk, bland annat i Sverige, och
språket undervisas i på akademisk nivå, Lunds universitet erbjuder en sådan
undervisning.
Jiddischkulturen är folklig, präglad av mångfald, öppenhet
och tolerans. Det är en bohemisk världskultur som inte erkänner några gränser,
ett språk utan land men som talas i alla länder (nästan). Denna globala
generositet tilltalar många även utanför den judiska befolkningen.
En som har tagit jiddisch och framför allt dess musik till
sitt hjärta är Härnösandstjejen Louisa Lyne. Hon är musikutbildad i Göteborg
och London, och berättar att vemodig och teatral musik alltid har legat henne
varmt om hjärtat. Och när hon, som hon uttrycket det, ”snubblade” på klezmer,
blev det kärlek vid första ögonkastet. Det som hon är mest tilltalad av är
kombinationen glädje och vemod, och den milda fatalismen: ”Vi gläds idag, men
vi kan dö imorgon”.
Louisa satsar också på att lära sig bättre jiddisch, med
tanken att så småningom skriva eget material.
Och hon ser inte sitt uppdrag som strikt musikalisk, utan
vill även sprida jiddischkulturens budskap om mångfald och tolerans i en tid av
växande främlingsfientlighet.
Louisa Lyne uppträder tillsammans med Di Yiddishe Kapelye
(översättning överflödig), en grupp fantastiskt skickliga musiker, med gränslös
spelglädje och smittande lekfullhet. Just nu är de på turné i Ångermanland.
Repertoaren är traditionell klezmer. Det är folkliga sånger
om kärlek och längtan, stämningsfulla vaggvisor och tempofylld musik som hyllar
glädjen och livet. Det är starka känslor som kommer till uttryck, det är mycket
schmalz (ungefär: hjärta och smärta),
och Louisa räds inte att ta fram hela registret, det har hon röst för. Hon har
en stark inlevelse, och en helt suverän frasering, som är bara hennes egen.
Ändå saknas inte glimten i ögat, det är mycket humor mitt i
allt det kraftfullt emotionella, och även tragiska, som i sången från Vilnius
ghetto ”Mir lebn eybik”, Vi kommer alltid att leva.
Textförfattaren hette Leyb
Rozental, och han mördades av nazisterna, men hans namn lever vidare, liksom
hans sång, en trotsig, livsbejakande protest som berör på djupet.
En sång som verkar vara nyskriven är en hyllning till Malmö,
en plats som har fått utstå mycket kritik, och som säkerligen har sina brister,
men som ändå äras, inte minst för sin mångfald. Det är också möjligt att Louisa
och hennes kapell helt enkelt har valt en traditionell jiddischsång för
hyllningen, mina språkkunskaper räckte inte riktigt till där.
Ett nytt språk bjöd Louisa Lyne på när hon sjöng på ladino,
de sefardiska – alltså de spanska och nordafrikanska – judarna folkspråk.
Världen är stor, och den rymmer mycket kärlek och musik. Louisa Lyne och Di
Jiddishe Kapelye är en del av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar