Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 26 september 2014

Med hjärta för jiddisch och klezmer



Jiddischförfattaren och Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer lär ha sagt att han skriver på jiddisch eftersom han trivs bäst i sällskap med vålnader och spöken. Det är fyndigt och avväpnande charmigt på sitt sätt, men egentligen helt missvisande.

Jiddisch är inte dött.

Detta språk, som ursprungligen är en medelhögtysk dialekt, med inslag av hebreiska och slaviska språk, var det bärande elementet i den blomstrande kultur som växte fram i Central- och Östeuropas länder där det fanns stora judiska befolkningsgrupper, som i Polen, Ryssland, och Litauen. Genom emigration spreds jiddischkulturen till USA, 1914 lär det till exempel ha funnits drygt 20 jiddischteatrar bara i New York, många av hög klass.

Förintelsen raderade ut den judiska värld som var jiddischkulturens livsmiljö, och en stor del av den jiddischspråkiga befolkningen i Central- och Östeuropa mördades av nazisterna. I USA trängdes jiddisch tillbaka kraftigt genom assimilationsprocessen.

Men jiddisch lever vidare. Genom de överlevande, vidare genom deras barn och i en del fall även barnbarn. Det finns en vilja att låta rädda språket från undergång, att ta vara på det rika kulturarvet, och kanske också att utveckla det. Teatrar sponsras, det finns en i Warszawa bland annat, jiddisch är faktiskt officiellt språk i det autonoma judiska området Birobidjan i Ryssland, jiddisch är ett erkänt minoritetsspråk, bland annat i Sverige, och språket undervisas i på akademisk nivå, Lunds universitet erbjuder en sådan undervisning.

Jiddischkulturen är folklig, präglad av mångfald, öppenhet och tolerans. Det är en bohemisk världskultur som inte erkänner några gränser, ett språk utan land men som talas i alla länder (nästan). Denna globala generositet tilltalar många även utanför den judiska befolkningen.

En som har tagit jiddisch och framför allt dess musik till sitt hjärta är Härnösandstjejen Louisa Lyne. Hon är musikutbildad i Göteborg och London, och berättar att vemodig och teatral musik alltid har legat henne varmt om hjärtat. Och när hon, som hon uttrycket det, ”snubblade” på klezmer, blev det kärlek vid första ögonkastet. Det som hon är mest tilltalad av är kombinationen glädje och vemod, och den milda fatalismen: ”Vi gläds idag, men vi kan dö imorgon”.

Louisa satsar också på att lära sig bättre jiddisch, med tanken att så småningom skriva eget material.

Och hon ser inte sitt uppdrag som strikt musikalisk, utan vill även sprida jiddischkulturens budskap om mångfald och tolerans i en tid av växande främlingsfientlighet.

Louisa Lyne uppträder tillsammans med Di Yiddishe Kapelye (översättning överflödig), en grupp fantastiskt skickliga musiker, med gränslös spelglädje och smittande lekfullhet. Just nu är de på turné i Ångermanland.

Repertoaren är traditionell klezmer. Det är folkliga sånger om kärlek och längtan, stämningsfulla vaggvisor och tempofylld musik som hyllar glädjen och livet. Det är starka känslor som kommer till uttryck, det är mycket schmalz (ungefär: hjärta och smärta), och Louisa räds inte att ta fram hela registret, det har hon röst för. Hon har en stark inlevelse, och en helt suverän frasering, som är bara hennes egen.

Ändå saknas inte glimten i ögat, det är mycket humor mitt i allt det kraftfullt emotionella, och även tragiska, som i sången från Vilnius ghetto ”Mir lebn eybik”, Vi kommer alltid att leva.

Textförfattaren hette Leyb Rozental, och han mördades av nazisterna, men hans namn lever vidare, liksom hans sång, en trotsig, livsbejakande protest som berör på djupet.

En sång som verkar vara nyskriven är en hyllning till Malmö, en plats som har fått utstå mycket kritik, och som säkerligen har sina brister, men som ändå äras, inte minst för sin mångfald. Det är också möjligt att Louisa och hennes kapell helt enkelt har valt en traditionell jiddischsång för hyllningen, mina språkkunskaper räckte inte riktigt till där.


Ett nytt språk bjöd Louisa Lyne på när hon sjöng på ladino, de sefardiska – alltså de spanska och nordafrikanska – judarna folkspråk. Världen är stor, och den rymmer mycket kärlek och musik. Louisa Lyne och Di Jiddishe Kapelye är en del av den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar