Tvetydiga svar i tvetydiga tider

 

   "Innan de återvände hem till Katowice gick de en promenad längs med floden Wisła som flyter med en elegant böj genom centrala Kraków. De flanerade i sakta mak, under tystnad, var och en försjunken i sina egna tankar. Framför den gamla kungaborgen Wawel mötte de två unga tyska soldater. De var glada och uppspelta, och den ene av dem hade en Leicakamera. Med den gick han fram och frågade om någon av dem kunde ta en bild på honom och kamraten med slottet i bakgrunden. Han talade tyska med en omisskännlig sachsisk accent, långsamt och tydligt, han artikulerade varje ord med överdriven betoning, som när man vänder sig till barn eller efterblivna.

   När Willimowski svarade honom på klockren tyska blev den unge soldaten glatt överraskad och utbrast förtjust: ”Ni är tysk, härligt!” Willimowski skrattade förläget, hela situationen höll på att bli totalt absurd, och han svarade med en kompromisslösning: ”Vi är från Oberschlesien”. ”Genau”, frustade soldaten vidare, ”det är ju det jag säger. En glädje att träffa landsmän.”

   De ställde upp sig med armarna om varandras axlar och Willimowski knäppte två bilder. När det var klart lutade sig den andra tysken mot sin kompis och viskade något i hans öra. Denne sken upp som en soluppgång över Elbe, slog ut med armarna i en gest som skulle markera både förvåning och förtjusning, och sa entusiastiskt snubblande på orden: ”Men Herr Willimowski! Jag ber tusen gånger om ursäkt att jag inte kände igen er. Vilken ära! Jag, och min kompis Robert här, vi är stora fotbollssupportrar och har sett er spela flera gånger. Å vad vi önskade att ni spelade för oss! Men nu blir det väl av?”

   Han skakade Willimowskis hand med en sådan kraft att man kunde tro att han ville slita av honom armen. Nyc och Dytko ignorerades fullständigt, som om de inte ens var där. Den andre tysken fick fram ett litet anteckningsblock och bad om autograf. Willimowski skrev, och räckte sedan blocket till Nyc. ”Vi ska inte glömma kollegorna här, de är bägge framstående fotbollsspelare. Nästan lika bra som jag.” Han flinade hånfullt, tillbaka i gammalt fint slag.

   Soldaterna skruvade generat på sig och bad om ursäkt, men det var helt uppenbart att de hade ingen aning om vilka Willimowskis sällskap var. Nyc och Dytko skrev sina autografer, tyskarna tackade översvallande och låtsades att det nu hade gått upp ett ljus för dem. Inte för det spelade någon roll, både Nyc och Dytko var i likhet med alla andra fotbollsspelare i Polen vana vid att vara i Willimowskis skugga.

   Willimowski log sedan ett snett leende, han bugade överdrivet djupt och sa med en teatralisk röst: ”Tackar! Ett sant nöje att få träffa två äkta supportrar. Jag hoppas i all ödmjukhet att snart kunna underhålla er på fotbollsplanen.”

   De tog avsked. Trion gick tillbaka mot bilen. Nyc tittade upp på Willimowski och sa: ”Det där var verkligen tvetydligt.” Willimowski svarade: ”Tvetydiga tider, tvetydiga situationer, tvetydiga svar.”