I historiens återvändsgränd

 

   "På hösten inträffade så Kristallnatten. Nu kunde inte längre någon hysa några som helst illusioner om den nazistiska regimens brottsliga karaktär. Utom antisemiterna förstås, och sådana gick det tretton på dussinet i Polen. De mest rabiata visade öppet sin glädje över de mordiska händelserna i Tyskland, andra åter tyckte – så klart! – att judarna hade sig själva att skylla, de mer sansade, om man nu kan kalla dem så, ryckte bara på axlarna och anklagade ”judepressen” för överdrifter.

   För judarna var det en skräckens tid. Oron ökade i takt med att de polsk-tyska relationerna försämrades. Jag var inte helt övertygad om att när den dagen kom skulle vårt kavalleri räcka till mot deras pansar. Våra ledares teatraliska arrogans till trots. Hur är det man säger? Högmod går före fall.

   Det var som en återvändsgränd. Det fanns ingenting man kunde göra åt hela situationen. Jag var gammal nog att ha fått mitt elddop i det förra stora kriget, jag stred också mot bolsjevikerna 1920, och visste mycket väl att krig är allt annat än ädelt, att det är bara lidande, sorg och elände.

   Det var visserligen självklart att ställa upp igen om det behövdes, men min egen situation var nu helt annorlunda mot tidigare, jag var gift och framför allt hade jag ansvar för ett barn, vår dotter. Hon var förvisso född av en katolsk mor, och var döpt i den Heliga romersk-katolska kyrkan, men jag visste ju att för nazisterna spelade det absolut ingen roll. Nürnberglagarna var alltför välbekanta."