Med döden åt alla håll

 

   "Terrorn tilltog för varje dag, razziorna blev fler och fler, och deportationerna började ta fart. Det gällde att se upp oavsett om man var hemma eller ute. Den nazistiska uppfinningsrikedomen att hitta på förevändningar att arrestera folk var beundransvärt stor. Tvångsarbete, epidemikontroll, smuggelgranskning…Hus blockerades, som det hette, och alla skulle ut, allt som oftast för vidarebefordran till Umschlagplatz där man packades in i godståg med en destination som var oklar från början men tämligen uppenbar så småningom.

   Blockaderna utförde av den judiska polisen, med eller utan tysk uppbackning. De judiska poliserna var som galna, de var ålagda att leverera ett visst antal personer, om de inte kom upp i det bestämda antalet hämtade man medlemmar av deras familjer, och i nödfall även poliserna själva om matematiken fortfarande inte gick ihop.

   Enda sättet att undgå att bli en av ”skallarna” var att muta någon av poliserna, eller ja, alla poliserna på plats. Rädslan för deportation kunde bara övervinnas med mutor. Det var en allmän uppfattning, och den saknade inte logik, fast förankrad i en långvarig historisk erfarenhet som den var, att pengar och värdesaker kunde garantera överlevnad.

   Alla mutade alla, judarna den judiska polisen, den judiska polisen den polska polisen, den polska polisen Gestapomännen, det enda som inte kunde mutas var ödet. Och nazisternas fulländat klasslösa Förintelsemaskineri. Vilket då var det samma sak.

   Efter en tid brydde man sig inte längre om några förevändningar, man slog till med razzior, struntade i kvoter, föste ihop alla man fick tag på och drev iväg dem till Umschlagplatz. Rykten spreds ständigt om var razziorna var på gång. ”Det började på Smoczagatan för en timme sedan”, ”Undvik Twardagatan!”, ”De tog min kusin i korsningen Lesznogatan och Karmelickagatan”. Bekanta bland judiska poliser frågades ut men de visste inte mer än någon annan.

   Alla dessa varningar tjänade naturligtvis ingenting till. Terrorn härjade gettots gator, den judiska polisen slet i sitt anletes svett dag och natt, trängseln tilltog på Umschlagplatz, tågen tuffade iväg österut med sin mänskliga last.

   Jag promenerade hem i sakta mak från jobbet. Det var eftermiddag, en härlig sommardag, solen värmde med tröstande strålar de magra och hungriga. Jag gick Zamenhofgatan fram försjunken i mina egna tankar när det plötsligt small av ett skott, först uppfattade jag inte varifrån det kom. Jävlar! Om det skjuts betyder det att det tyskarna i farten. Jag hann inte tänka färdigt den tanken när det från hörnet av Pawiagatan dök upp en grupp SS-soldater, med skjutklara vapen, åtföljda av judiska poliser med sina batonger i högsta hugg, och kolonnen avslutades av beväpnade soldater i svarta uniformer. Ukrainare. Fan, det var allvar.

   Jag vände instinktivt om och började gå i motsatt riktning. Jag försökte att inte springa men det var svårt att hålla igen på stegen och jag var längst fram i den lilla grupp som desperat sökte undvika faran.

   Vi hann inte särskilt långt när det från hörnet av Dzikagatan kom fram en likadan grupp av SS-män, judiska poliser och ukrainare, och spärrade vägen för oss. Satan, satan! Vi var fångade som råttor i en fälla, och det var säkert så tyskarna såg oss.

   Än en gång gick det på ren instinkt. Jag vände om och höll inte igen på något sätt nu längre utan sprang för allt vad jag var värd. Att säga att jag sprang för livet skulle vara grovt missvisande eftersom jag rörde mig mot den första gruppen som hade dykt upp från Pawiagatan. Döden lurade åt alla håll, både framför och bakom mig."