The American Dream revisited

Mörkret som faller
Willy Vlautin
Övers: Andreas Vesterlund
Bakhåll

Den amerikanska drömmen, ”The American Dream”, betyder på ett ungefär att alla oavsett bakgrund kan bli framgångsrika. Drömmen uppfattas förstås olika av olika personer, men allt som oftast betyder det att kunna bli rik och uppnå hög samhällsstatus ”med sina två händer och med början från ingenting”.

Det har blivit alltmer uppenbart för många att drömmen är blott en dröm och den kommer aldrig bli verklighet för dem. Det som lever kvar av ”The American Dream” är hoppet om en egen bostad. Där finns intressant nog en klar likhet med det svenska folkhemmet, HSB var en gången i tiden skapat för att tillförsäkra arbetande människor bra och billiga bostäder.

Det gick som bekant så där. Både i Sverige och i USA. Och på alla andra håll. Gentrifiering, fastighetsspekulation och bostadsbrist har förvandlat den egna bostaden från en plats att leva på till ett spekulationsobjekt. En vanvettig spekulationsspiral har gjort det så gott som omöjligt för låginkomsttagare att äga sin bostad, de som får förmånen att nådigt beviljas kredit förblir skuldsatta för resten av sina liv.

Men Lynette, Willy Vlautins klassiska antihjälte, förlorar inte hoppet. Hon växer upp i en trasig familj, hos Vlautin är det närmast att betrakta som standard, hon strular till det tidigt i sitt liv, andra strular till det ännu mer för henne, och även om hon reser sig och kommer på fötter igen – i alla fall delvis – kan hon inte förmå sig till att släppa tanken på hur värdelös hon är, att allting ändå är hennes eget fel.

Men hon kämpar på, med två jobb, numera vanligt bland amerikanskt prekariat, en del har både tre och fyra anställningar utan att det räcker till för ett drägligt liv. Än mindre till ett eget hus. Och då får man ta till mer obskyra inkomstkällor.

Om det frestar på? Ja, mycket.

Och när det ser ut att totalt gå i stöpet drar hon i gång en desperat jakt på pengar i ett slags osannolikt äventyrlig Golgatavandring genom ett regnigt och kallt Portland, där avstånden mellan eleganta rikemanskvarter och sjabbiga slumområden kan räknas i ljusår.

Det går så klart inte helt bra, men faktiskt inte alldeles åt skogen heller. Vlautin lämnar en liten öppning, en tunn glipa av hopp, och vi håller tummarna för Lynette.

Foto:  By Larry D. Moore, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=74247411

Liksom andra av Vlautins romaner är ”Mörkret som faller” skriven i den hårdkokta realismens skola, och läsaren besparas inga detaljer, det är fult och skitigt, och luktar illa. Författaren är obrottsligt lojal med sina antihjältar, även i deras svagaste stunder, och missar aldrig chansen att i poetiska ordalag framhåller deras skönhet och styrka.

Onödigt bara med avslutningens flammande tal i bästa socialrealistiska anda, och som inte heller är Hollywood främmande, vi begriper ändå att den amerikanska drömmen ”är bara en massa gubbar som tar vad de vill ha och rättfärdigar det så gott de kan för att kunna gå upp nästa morgon och ta ännu mer/../ medan alla andra bara försöker att betala av kreditkorten eller studielånen eller försöker få tillräckligt med timmar på jobbet för att inte behöva skaffa ett jobb till.”

Willy Vlautin är en Jack London för vår tid