The American Dream revisited

Mörkret som faller
Willy Vlautin
Övers: Andreas Vesterlund
Bakhåll

Den amerikanska drömmen, ”The American Dream”, betyder på ett ungefär att alla oavsett bakgrund kan bli framgångsrika. Drömmen uppfattas förstås olika av olika personer, men allt som oftast betyder det att kunna bli rik och uppnå hög samhällsstatus ”med sina två händer och med början från ingenting”.

Det har blivit alltmer uppenbart för många att drömmen är blott en dröm och den kommer aldrig bli verklighet för dem. Det som lever kvar av ”The American Dream” är hoppet om en egen bostad. Där finns intressant nog en klar likhet med det svenska folkhemmet, HSB var en gången i tiden skapat för att tillförsäkra arbetande människor bra och billiga bostäder.

Det gick som bekant så där. Både i Sverige och i USA. Och på alla andra håll. Gentrifiering, fastighetsspekulation och bostadsbrist har förvandlat den egna bostaden från en plats att leva på till ett spekulationsobjekt. En vanvettig spekulationsspiral har gjort det så gott som omöjligt för låginkomsttagare att äga sin bostad, de som får förmånen att nådigt beviljas kredit förblir skuldsatta för resten av sina liv.

Men Lynette, Willy Vlautins klassiska antihjälte, förlorar inte hoppet. Hon växer upp i en trasig familj, hos Vlautin är det närmast att betrakta som standard, hon strular till det tidigt i sitt liv, andra strular till det ännu mer för henne, och även om hon reser sig och kommer på fötter igen – i alla fall delvis – kan hon inte förmå sig till att släppa tanken på hur värdelös hon är, att allting ändå är hennes eget fel.

Men hon kämpar på, med två jobb, numera vanligt bland amerikanskt prekariat, en del har både tre och fyra anställningar utan att det räcker till för ett drägligt liv. Än mindre till ett eget hus. Och då får man ta till mer obskyra inkomstkällor.

Om det frestar på? Ja, mycket.

Och när det ser ut att totalt gå i stöpet drar hon i gång en desperat jakt på pengar i ett slags osannolikt äventyrlig Golgatavandring genom ett regnigt och kallt Portland, där avstånden mellan eleganta rikemanskvarter och sjabbiga slumområden kan räknas i ljusår.

Det går så klart inte helt bra, men faktiskt inte alldeles åt skogen heller. Vlautin lämnar en liten öppning, en tunn glipa av hopp, och vi håller tummarna för Lynette.

Foto:  By Larry D. Moore, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=74247411

Liksom andra av Vlautins romaner är ”Mörkret som faller” skriven i den hårdkokta realismens skola, och läsaren besparas inga detaljer, det är fult och skitigt, och luktar illa. Författaren är obrottsligt lojal med sina antihjältar, även i deras svagaste stunder, och missar aldrig chansen att i poetiska ordalag framhåller deras skönhet och styrka.

Onödigt bara med avslutningens flammande tal i bästa socialrealistiska anda, och som inte heller är Hollywood främmande, vi begriper ändå att den amerikanska drömmen ”är bara en massa gubbar som tar vad de vill ha och rättfärdigar det så gott de kan för att kunna gå upp nästa morgon och ta ännu mer/../ medan alla andra bara försöker att betala av kreditkorten eller studielånen eller försöker få tillräckligt med timmar på jobbet för att inte behöva skaffa ett jobb till.”

Willy Vlautin är en Jack London för vår tid

Han skildrar ett annat USA

Hört talas om Willy Vlautin? Tänkte väl det. Vlautin är en amerikansk författare utgiven på lilla Bakhåll förlag som har mycket ambitiös utgivning och knappt några resurser till marknadsföring.

   Att Vlautin publiceras på Bakhåll och inte på ett stort förlag som kanske också börjar på B är ingen tillfällighet. Hans hjältar är inga arkitekter bosatta på övre Manhattan som lider av existentiell ångest, inte heller unga författarförmågor från Brooklyn som upptäcker det konstnärliga skapandets innersta väsen. De är inte ens mäklare från New Jersey med potensproblem.

   Personerna i Vlautins romaner är snarare antihjältar. De befolkar det andra Amerika, fattig-USA, småstädernas avfolkningsbygder, de har hoppat av skolan, hankar sig fram på tillfälliga jobb, vet knappt vilka deras föräldrar är, de dricker öl från tidiga morgonen, med donuts som tilltugg, drygar ut dieten med snabbmat, de super för mycket, riskerar att bli utsatta för övergrepp, och saknar sjukförsäkring.

   USA har ingen arbetarlitteratur, mig veterligt är det bara Sverige som har det, men det finns en radikal tradition i det stora landet i väster av samhällsskildringar med ett nerifrånperspektiv. Vlautin som faktiskt har fått en del uppmärksamhet i hemlandet, brukar nämna John Steinbeck, Raymond Carver och William Kennedy som sina viktigaste litterära inspirationskällor.

   Själv blev jag tipsad om Vlautin av en bekant som har deckarförfattaren George Pelecanos som sin favorit.

   Willy Vlautin arbetar i en realistisk tradition, som utan överdrift kan kallas hårdkokt. I debutromanen *Motellivet* (2011, Övers: Mats Zetterberg) inleder han med att en fågel kraschar in genom fönstret i rummet på det motell där bröderna Frank och Jerry Lee har sitt hem, samtidigt som den kraftigt berusade Frank kräks i en tröja som han plockar upp från golvet, medan Jerry Lee berättar om en dramatisk otursnatt, med en dödsolycka som kulmen.

   Det är brutalt och drastiskt, men inte fullt så spektakulärt som det kan låta. I Vlautins romaner händer inte så värst mycket egentligen, de är snarare vardagsskildringar, där livets triviala sidor får en energiladdning inte minst genom språket, vardagligt, rikt, med en spänstig dialog med absolut gehör.

   Detaljrikedomen är minutiös, men även om Vlautin inte besparar sina läsare något av livets mindre glamourösa sidor, dömer han aldrig sina personer, utan förmår att framställa dem i en försonande komplexitet. Det är inte utan att det rent av kan finnas ett stråk av ett romantiskt skimmer över dessa samhällets olycksbarn.

   Småaktig elakhet varvas med vanlig hygglighet, och det finns alltid en öppning med antydan om ett bättre imorgon, trots allt.

   Det är en humanism som är befriande ren från sexism. Miljön är så gott som helt vit, även om i romanen *Norrut* (2012, Övers: Mats Zetterberg) konfronteras läsaren med aggressiv rasism och främlingsfientlighet.

Berättargreppen skiftar från jag-perspektiv som i *Motellivet* och *Lean on Pete* (2013, Övers: Mats Zetterberg och Martin Uggla), till en allvetande berättare som i *Norrut*.

   I den senaste romanen *De fria* (2014, Övers: Martin Uggla) kopplar Vlautin ett mer sofistikerat grepp med tre distinkta berättarröster, som vävs samman på ett skickligt sätt. De som talar är Freddie som sliter med flera olika jobb, utan att ändå få ihop ekonomin, Leroy som kommit hem skadad och traumatiserad från kriget i Irak, och Pauline som arbetar som sjuksköterska på det sjukhus där Leroy ligger i koma efter ett självmordsförsök.

   Det finns ett fjärde spår också, och det är Leroys febriga fantasier med dystopiska bilder av ett fascistiskt USA, där medborgargarden som kallar sig ”De fria” jagar och dödar alla dem som ”har märket”.

   Allt handlar om att vara fri, men ingen är det.

   *De fria* är en lysande samtidsskildring av ett underklass-USA, samtidigt som den är en illusionslös uppgörelse med fundamentala amerikanska ideologimyter.

   Willy Vlautin är en Jack London för vår tid.