Mera Luiselli:
Historien om mina tänder
Valeria Luiselli
Övers: Annakarin Thorburn
Rámus.
Precis som i den förra romanen ”De tyngdlösa” fortsätter Valeria Luiselli att undersöka relationen mellan konst och verklighet. I ”Historien om mina tänder” går hon ett steg längre, och förklarar frankt att vi i själva verket inte ens vill veta sanningen utan föredrar en förbättrad version.
Hon skriver också om ett ”utvidgande av verkligheten”, och visst är det väl så att vi alla, författare mest, både förbättrar och utvidgar livets alla händelser i våra berättelser om dem. Som journalist ska man som bekant aldrig kolla upp en bra story, just för att inte förstöra den med något så ovidkommande som tråkiga fakta, och berättandets grundregel är och förblir att en bra historia behöver inte vara sann, men den måste vara bra.
Vilket inte nödvändigtvis gör den mindre sann.
Luiselli menar dessutom att det är berättelserna som ger föremålen dess värde. En gammal tand, vilken som helst, är helt värdelös, ingen kommer att betala ett endaste öre för den, men om det finns en historia om att den har tillhört en celebritet, låt säga Marilyn Monroe, och med den följer en spännande berättelse om hur hon förlorade den, så förändras genast uppskattningen av den, dess värde höjs drastiskt, och många är beredda att betala astronomiska belopp för att bli dess ägare.
Det visar på ett högst åskådligt sätt marknadslogikens absurditet, men också på berättelsernas betydelse och nödvändighet. De skänker innehåll åt våra liv, och inte minst skapar de struktur i livets flöden.
Valeria Luiselli släpper loss en mäktig berättarglädje och en oemotståndlig fantasikraft i en lång rad skrönor, som hänger ihop på ett tämligen löst sätt. Det är roligt, underhållande, någon gång också tankeväckande. Men när hon fortsätter att stapla skrönor på varandra blir det så småningom ganska tröttsamt, och det är lätt att tappa intresset – och läslusten.
Precis som ”Den tyngdlösa” är ”Historien om mina tänder” spirituell och välskriven, med en imponerande fantasiförmåga, men känns lika lättviktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar