Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 20 augusti 2021

Början till slutet - invasionen av Tjeckoslovakien

 



”Lenin vakna, Brezjnev har blivit galen!” Graffitin på en husvägg i Prag 1968 uttrycker förtvivlan och vanmakt. Ingen som är gammal nog kommer att glömma bilder från Prag, allra minst kanske bilden av konfunderad rysk stridsvagnssoldat som, istället för de fascister han trodde sig bekämpa, konfronteras med gråtande tjecker som ber honom att åka hem.

Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderas Tjeckoslovakien av närmare en halv miljon soldater och 6000 stridsvagnar från Sovjet och de andra ”broderländerna” inom Warszawapakten. Pragvåren och dess löften var därmed brutalt krossade.

Bakgrunden till Pragvåren och dess tragiska slut står att finna i 1960-talets ekonomiska kris. Den tjeckoslovakiska ekonomin hade stagnerat med liten eller ingen tillväxt alls. Missnöjet växte, och det ledde till politiska krav på reformer. 

Det var för övrigt en situation som fanns ungefär samtidigt i östblockets andra länder. 

Tjeckoslovakien var emellertid ett land som på många sätt utgjorde ett undantag inom den socialistiska familjen. Landet hade en hög grad av industrialisering och åtnjöt under mellankrigstiden en relativt bra levnadsstandard. Den sovjetiska modellen, med forcerad industrialisering med tyngdpunkt på tung industri, lämpade sig särskilt illa för Tjeckoslovakiens del. Tjeckoslovakien hade också varit en väl fungerande parlamentarisk demokrati, till skillnad från sina grannar som styrdes av auktoritära och kvasi­fascistiska regimer. 

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet var starkt och välorganiserat, och kunde i de allmänna valen på 1920- och 30-talet samla som mest omkring 20 procent av rösterna. Partiets styrka och inflytande växte i samband med Münchenöverenskommelsen 1938, ett svek från västmakterna som inte glömdes i första taget, och den påföljande nazistiska ockupationen. Sovjetunionen uppfattades verkligen i Tjeckoslovakien som befriare, och det fanns en utbredd sympati för Ryssland, ryssar och rysk kultur. 

Det var något unikt inom Sovjetblocket, och det var definitivt ingen tillfällighet att Pragvårens reformprogram kom till just i Tjeckoslovakien.



Under 1967 förekom det arbetarprotester på flera arbetsplatser runt om i landet. Det blev snart klart att det dåvarande ledarskapet med Antonin Novotný var isolerat inom partiet, och framför allt att det saknade Sovjets stöd. Flera reformvänliga politiker valdes in i politbyrån och i januari 1968 blev Alexander Dubcek vald till partiets förstesekreterare.

Det är mycket viktigt att poängtera att Pragvårens program skedde helt och hållet inom det socialistiska systemets ramar, det handlade om att utveckla inte avveckla; partiet åtnjöt en stor och växande popularitet; majoriteten av befolkningen, framför allt arbetarklassen, var för socialismen och, viktigast av allt – det fanns ingen risk för återgång till kapitalism.

Mycket av den politiska inspirationen hämtades från Lukács och Kolakowskis marxistiska humanism. Partiet skulle demokratiseras, större politisk pluralism och öppenhet, dock fortfarande inom ramarna för en nationell enhetsfront, intresseorganisationer skulle få verka fritt, censuren skulle avskaffas, decentralisering, slut på ”Pragocentrism” och en verklig federation mellan två jämställda republiker utlovades. 

Säkerhetstjänsten skulle bantas, och ägna sig åt landets säkerhet, framför allt ett effektivare kontraspionage, i stället för att maniskt avlyssna och förfölja medborgare som misstänktes hysa fel åsikter. Utrikespolitiskt stod man orubbligt fast vid vänskapen med Sovjet och sitt medlemskap i Warszawapakten. 

Det ekonomiska programmet förutsatte en viss decentralisering, större inslag av marknadsmekanismer, friare roll för företagen, där arbetar- och företagsråd skulle få ökat inflytande. Privat småföretagsamhet skulle tillåtas växa, och kooperationen skulle få en mycket större roll inom ekonomin.

Än en gång är det viktigt att betona att också förändringar inom den ekonomiska sfären var avsedda att ske inom socialismens hägn. Staten skulle förbli den i särklass största ekonomiska aktören, och kontrollera stora delar av ekonomin. Landets ekonomiska liv skulle fortfarande planeras på ett översiktligt och strategiskt plan. 

Under hela våren 1968 sjöd det politiska livet i Tjeckoslovakien. Överallt diskuterades reformprogrammet, det uppstod nya organisationer, media, framför allt tidningar och tidskrifter publicerade livliga debatter och idéförslag, på arbetsplatserna tog de anställda alltmer ansvar. Den vitalisering av samhälls­livet som partiet eftersträvade tog form medan själva reformarbetet pågick. 

Det uppstod en dialektisk situation mellan partiet och samhället, partiets initiativ ledde till krav på fördjupade reformer och större frihet och öppenhet. Partiets reformprogram hade ett mycket brett stöd, men det fanns stor otålighet och ett uppdämt frihetsbehov i samhället, och många krävde att reformerna skulle bli både djärvare och genomföras snabbare. Författaren Pavel Kohout gav ett träffande uttryck åt dessa stämningar i sin uppmaning till partiet: ”Vi är med er, var med oss!”

Det uppstod också en opposition som kan beskrivas som borgerlig, med Vaclav Havel, som ju senare blev president både i Tjeckoslovakien och Tjeckiska republiken, som främsta representant. Deras krav var framför allt ett parlamentariskt partisystem fullt ut och utan dröjsmål. Dubcek och hans krets var inte helt främmande för tanken, men talade om en etappvis utveckling, under kanske 20 års tid.

De borgerliga gruppernas inflytande var starkt begränsat, men deras aktiviteter bidrog till att oroa den sovjetiska ledningen. 

Under våren och sommaren blev det tjeckoslovakiska partiets ledning allt mer trängt mellan sin egen befolknings radikala krav och sovjetledarnas krav på rättning i ledet. Det var en svår balansgång, som till slut visade sig omöjlig.

Det var flera fenomen i den tjeckoslovakiska utvecklingen som gav ledarna i Moskva huvudvärk. Man oroade sig för säkerhetstjänstens förändrade organisation, och de förestående utrensningarna av alla som var förknippade med stalinismens terror. Man tyckte definitivt inte om den fria pressen, som man befarade skulle börja publicera antisovjetiska budskap. Förekomsten av borgerliga partier och oberoende organisationer sågs som ett potentiellt hot, och de sovjetiska ledarna uttryckte upprepade gånger farhågor att Dubcek riskerade att släppa ifrån sig makten, åtminstone utmålade de ett sådant hot på sikt. 

Ett stort bekymmer vållade kooperationens ökade roll och framför allt självförvaltningssystemet med arbetar- och företagsråd, en styrelseform som de styrande i proletariatets fosterland länge hade varit totalt allergiska emot.

En viktig roll i sammanhanget spelade påtryckningar från de andra socialistiska ländernas ledare som högljutt krävde att ordningen skulle återställas, givetvis med våld om nödvändigt. Mest aktiva i hetsen mot Pragvåren var Polens Gomulka och Bulgariens Zjivkov, som – förmodligen med rätta – oroade sig för att den tjeckoslovakiska smittan kunde sprida sig till deras länder. Tjeckoslovakerna försvarades ivrigast av Ceausescu, som visserligen var så långt från Pragvårens reformprogram man kunde vara, men som i eget intresse försvarade deras rätt till en egen väg, och ungraren Kádár som, tydligen vis av sina erfarenheter från 1956, försökte inta en medlande roll.

Så sent som i början av augusti tilltalar Brezjnev Dubcek per ”Alexander Stepanovitj” eller rent av ”Sasha”, men mycket snart förlorar den sovjetiska ledningen helt förtroendet för Dubceks avsikter och hans förmåga att kontrollera situationen, och beslutet om invasion fattas.



Efter invasionen försöker Sovjet etablera en lojal tjeckoslovakisk regering, men alla de tilltänkta kandidaterna är alltför komprometterade. Försöket misslyckas och leder till ett interregnum, vilket ger upphov till vitsen: ”Vad gör ryssarna så länge i Tjeckoslovakien? Letar efter dem som bjöd in dem!” Under tiden bjuder det tjeckoslovakiska folket ett konsekvent och hårdnackat motstånd under icke-våldsformer. 

I stället återställer man ordningen med hjälp av delar av den gamla regeringen, också Dubcek, nu under ledning av den tidigare reformanhängaren Husák. Reformprogrammet ersätts av den process som kallas normalisering, ett begrepp som än idag har en dålig klang i Öst- och Centraleuropa. 

Tack vare tillgång till nytt arkivmaterial vet vi idag att Sovjetledarna tvekade in i det sista inför invasionsbeslutet, väl medvetna om att de skulle kräva ett högt pris. Den omedelbara effekten blev också att Sovjets prestige internationellt sjönk till en bottennivå. Även de kommunistiska partierna i Västeuropa drabbades hårt, trots att de i allmänhet tog bestämt avstånd från invasionen. En av de mest resoluta kritikerna var VPK-ledaren CH Hermansson, och inte desto mindre fick han senare under året uppleva ett katastrofalt dåligt valresultat.

I ett längre perspektiv kan man se invasionen som början till slutet för starka kommunistpartier i länder som Italien, Frankrike, Finland och Portugal. Det som var kvar av den sovjetiska modellen var en ideologi som består av tomma ord och naket maktintresse. För oppositionen inom Sovjetblocket blev det samtidigt uppenbart att systemet inte kunde reformeras utan måste krossas. Därmed fanns det inte längre ett realistiskt socialistiskt alternativ i västvärlden.

Den polske nationalekonomen W Brus har sagt att Pragvåren var realsocialismens sista chans. De sovjetiska ledarnas katastrofala beslut blev början till slutet på det socialistiska projekt som började med Oktoberrevolutionen 1917. Det banade också väg för den rövarkapitalistiska restaurationen efter 1989. Socialismen med mänskligt ansikte förvandlades till kapitalism utan mänskligt ansikte. Med professor E Goldstückers ord begravdes Pragvåren två gånger, första gången den 21 augusti 1968, den andra på hösten 1989.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar