Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 28 november 2011

Världens mat och musik på Parken i Kramfors


Det bjöds på internationell kultur på Cupol på Folkets hus i Kramfors under lördagen. Det var dans och musik från olika länder, och maträtter från Eritrea, Etiopien, Oromia, Somalia, Iran, Irak, Afghanistan, Finland – och från Sverige.

Arrangemanget var en del i ett projekt som drivs av ABF Västernorrland med namnet ”Kultur för integration”.
- Och det är precis vad namnet säger, det handlar om att stötta invandrare med brister i svenska språket, säger Ove Lundgren från ABF.
- Vi tror att det sker bäst genom verksamheter, genom att göra saker, då tränar man språket samtidigt som man ökar sin lokala kontaktyta, säger Ove.

Härliga matdofter lockade ganska många Kramforsbor, som lät sig väl smaka av de exotiska rätterna. Det fanns recept på både ursprungsspråket och svenska till alla rätter för dem som vill utöka sin matrepertoar. Och vilken svenska mat bjöds det på? Älgbiffar, så klart.

Underhållningen bestod av dans och musik från Etiopien och Eritrea, och afrikansk trummusik.

Den musikaliska höjdpunkten stod dock Javier Tabares för. Han är en ganska välkänd sångare och gitarrist, ursprungligen från Colombia, men länge med hela Latinamerika som sitt arbetsfält, och sedan fem år tillbaka bosatt i Kramfors. Han spelar huvudsakligen traditionell latinamerikansk musik, och gladde publiken med några klassiska pärlor som ” La Bamba” och ”Guantanamera”, och inte minst sitt virtuosa gitarrspel.

Dans, svett och glädje – zumbamaraton i Bollsta


Det var svettigt värre i Bollstahallen under lördagen. Det dansades ett zumbamaraton under flera timmar med deltagare från hela Ådalen.

Zumba är en relativt ny motionsform som är baserad på dans. Den skapades på 1990-talet av en ren slump av colombianen Beto Perez, och byggde från början på latinamerikanska rytmer, som salsa och samba. Numera har zumba utvecklats till att omfatta all slags musik. Jessica Wreder från Sollefteå som var en av ledarna på lördagen är till exempel mycket förtjust i Bollywood, och det fanns stunder som det var lätt att tro att hela dansgruppen skulle brista ut i sång på hindi.

– Zumba är en träningsform som bygger på glädje. Alla kan vara med, jag har haft grupper där den yngsta var 12 och den äldsta 87, säger Jessica Wreder.

Maraton innebar långa danspass, där alla kunde vara med så mycket de ville, och givetvis i sin egen takt. Det finns hela tiden en ledare som anger stegen, men alla dansar egentligen precis som de vill.
– Ingen gör fel, säger Jessica.

Sedan var det rast då det bjöds på fika, gemenskapen är viktig i zumba. Efter det var det salsauppvisning, innan det var dags igen för ett långt härligt danspass.

Men var var killarna? Så gott som alla deltagare var kvinnor. Valeria DaSilva, också hon ledare från Sollefteå, tror att det beror på att killar är så blyga.
– Men skriv inte det, för då vågar de aldrig komma, säger Valeria skrattande.

Traditionell skyltlördag i Bollstabruk


Första advent tjuvstartade i Bollstabruk med skyltlördag. Evenemanget gick mest i traditionens tecken.

Anledningen till tjuvstarten är naturligtvis en önskan att inte kollidera med andra arrangemang, framför allt skyltsöndagen i Kramfors. Eller som en Bollstabo uttryckte det med glimten i ögat, ”Det är inte Bollsta som ligger för nära Kramfors, det är Kramfors som ligger för nära Bollsta!”

På torget fanns knallar och föreningar, det spelades julmusik, det sjöngs julsånger och det dansades kring granen. Ytterlännesskolans Lucia med tärnor framträdde.
Trubaduren Ubbe Byström var dagens presentatör och stod också för underhållningen. Roger A Åkerblom från Bollstabruk intresseförening informerade om den planerade bensinmacken och om initiativet till folkomröstningen i skolfrågan.

Tomten delade ut godispåsar till alla snälla barn, och det fanns ju inga andra där, så ingen blev utan. Det var dragning av vinnare i lotterierna, och auktion av julgranar.

Samtliga butiker, Café Genomfarten och den lokala pizzerian höll öppet under dagen.

söndag 27 november 2011

Veckan från hyllan 39


Ibland blir det bara för mycket. Först var det kissblöjorna som skulle vägas. Och nu har vi ett företag som skulle sköta underhållet av tågnätet i västra Götaland. De misskötte det så kapitalt att nu betalar Trafikverket dem 125 miljoner för att slippa att de fuckar up den här vintern också. Jag skojar inte. 125 miljoner av våra skattepengar. Och det i ett land som redan nu lägger minst medel på tågtrafiken i hela Europa.

Snart måste någonting hända. Det här förfallet kan inte få fortsätta. Alternativen lyser än så länge med sin frånvaro, revolutionen står inte riktigt på dagordningen. Vilket den faktiskt borde göra.

Marx orkar ingen läsa. Av det fåtal som läser honom är det inte många som begriper särskilt mycket. Men det finns undantag, det finns hopp än.

Eric Hobsbawm är född revolutionsåret 1917 och still going strong. I år gav han ut ”How to Change the World: Tales of Marx and Marxism”. Den är inte översatt till svenska än, men blir det förhoppningsvis snart. I väntan på denna välgärning en recension av boken:

How to Change the World. Tales of Marx and Marxism, Eric Hobsbawm, Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30 talen, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14 års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800- talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogi ”Revolutionens tidsålder”, ”Kapitalets tidsålder”, och ”Imperiernas tidsålder”, som dessutom sedan kompletterades med ”Ytterligheternas tidsålder”.

Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln ”How to change the world” (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i ”Teser om Feuerbach”: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar av ”Kommunistiska manifestet” till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. ”How to change the world” är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel. Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytesrika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.

Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser. Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarkanden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några. Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.

fredag 25 november 2011

Kulturtorget vecka 47


1. Tomas Bannerhed fick Augustpriset för sin debutroman Korparna, som knappt recenserats på kultursidorna. Kommer ni att försöka läsa den romanen? Fungerar Augustpriset så för er, som en rekommendation?

Det är klart att ett pris och all uppmärksamhet kring det skapar ett intresse som fungerar som en läsrekommendation. Det är så svårt att navigera i det enorma flödet av nya böcker, till och med för oss som har det som levebröd. Så visst, hinner jag bara med det, ska jag mer än gärna läsa Bannerheds roman.

2. Den svenska konst-och satirtidskriften Puss låg på gränsen för det åtalbara på 60-talet, och blev också åtalade. Behövs tuffare satir idag, eller förtas satirens kraft om den går för långt? Apropå en ny bok med Lena Svedbergs bilder i Puss.

Hur skapar man satir i ett samhälle där så kallade vårdföretag väger nerkissade blöjor för att spara skattepengar som sedan hamnar i skatteparadis? I takt med att samhällsutvecklingen tar allt mer bisarra former krävs det att satiren skruvas upp ytterligare några varv för att nå nya höjder som förmår belysa det absurda. Och idag kommer ingen att väcka åtal, de satiriserade låter bara sina PR-konsulter att ordna en presskonferens.

3. Det är "Internationella dagen mot våld mot kvinnor" idag. Finns det en risk att de vällovliga dagarna blir så många att de tar ut varandra? Eller är det ett bra sätt att få fokus på ett samhällsproblem med en speciell dag?

Frågan är inte direkt ny... Det kan inte skada om de olika problem får extra uppmärksamhet, även om samhällsproblem kan naturligtvis inte lösas genom diverse högtidsdagar. Är det så att dagarna blir för många, kan det vara ett tecken på att samhället är på väg utför, och kan bara räddas av en genomgripande revolution. Att avskaffa de där dagarna varken löser problemen eller räddar samhället undan nödvändiga förändringar.

Stormöte om sjukvård i Bollsta


Det finns en stor oro för sjukvården bland många människor. Därför kallade en grupp till stormöte i Bollsta Folkets hus på torsdag kväll. Frågor om framtiden för Sollefteå sjukhus och primärvården i Kramfors och Sollefteå skulle dryftas. Man hade bjudit in en panel bestående av landstingspolitiker och flera verksamhetschefer.
- I min dagliga gärning möter jag många människor som uttrycker stor oro över sjukvårdens framtid, och därför vill vi få svar på våra frågor och kunna se framåt, sa Elisabeth Grafström, präst och en av arrangörerna.

17 personer satt i panelen. Det var landstingspolitiker både från majoritetens Vårdallians och från oppositionen, sjukhusdirektören för Sollefteå sjukhus, primärvårdsdirektören och flera chefer för vårdcentraler. Kvällens moderator var Jan Röhlander från Sollefteå.
Mötet sponsrades av flera företag, vilket bland annat möjliggjorde busstransporter till och från Bollstabruk.

Under presentationen utryckte alla stor optimism, betydelsen av samarbete, sin övertygelse om alla tre sjukhusen kommer att finnas kvar, även om det framkom att det finns en viss oro som var kopplad till befolkningsminskningen, och den försämrade ekonomin som den har som följd.

Landstingsrådet Jacomina Beertema (M) sa i sitt inledningsanförande att 20 miljoner kommer att sparas i administrativa kostnader för att ”freda händerna i vården”. Det skulle framför allt ske genom samordning av de tre sjukhusen i länet. Hon ställde frågan om Sollefteå sjukhus kommer att finnas kvar som akutsjukhus och om BB-avdelningen där ska vara kvar, och svarade själv:
- Ja, de kommer att vara kvar så länge som jag är landstingsråd!

Den socialdemokratiska oppositionen uttryckte sin tillfredsställelse över detta besked, även om man var förvånad över att Vårdalliansen dröjde så länge med det.
Enligt kvällens samtalskod skulle det inte förekomma någon pajkastning, inte heller partipolitik, och ingen skulle få älta det som har varit. Enigheten bland politikerna var också förvånande stor.

Det var först publikfrågorna som fick fart på debatten. Den kanske största frågan som diskuterades under kvällen var läkarbristen, framför allt på vårdcentralen i Kramfors, och svårigheterna att snabbt få en läkartid.
Chefen vid Kramfors vårdcentral Bertil Jonsson erkände utan omsvep att problemen existerar. Enligt honom har det till stor del att göra med omställningen efter att landstinget tog över efter Carema.
- Det är två helt olika kulturer som krockade, sa han.

Primärvårdsdirektör Lennart Moberg påpekade att man satsar mycket på att utöka läkarutbildningen i Norrland. Men sa också att man behöver inte alltid gå till en läkare.
- Det är en utmaning att skapa ett flöde som tar till vara alla kompetens. Stirra er inte blinda på läkare, sa Lennart Moberg.
Han underströk också behovet av egenvård. Renée Lidbom Hedin, verksamhetschef i Nyland berättade om ett ”Hälsans rum” som man hade skapat, där patienter bland annat kunde mäta sitt blodtryck.

En person i publiken ifrågasatte de svenska läkarnas effektivitet, och påstod att en tysk läkare hinner behandla dubbelt så många patienter som en svensk.
Andra frågor som togs upp var hyror för vårdcentraler, risker och problem med hemrehabilitering, bristande samverkan mellan kommunens vårdcentraler och regionfrågan.

söndag 20 november 2011

Veckan från hyllan 38


Silvio Berlusconi har gjort sig skyldig till korruption, nepotism, kontakter med maffian, skattefusk, han har monopoliserat italienska media, stiftat lagar som ger honom straffrihet, främlingsfientlighet, rasism, sexism, homofobi, han har umgåtts med prostituerade, också underåriga, han har fört en politik som har lett till ekonomisk stagnation och hög arbetslöshet. Listan på hans synder och tillkortakommanden kan säkert göras ännu längre.

Silvio Berlusconi har också av det italienska folket på demokratisk väg valts till sin representant. Han är om jag inte har helt fel den premiärminister i Italien som har suttit längst på sin post under efterkrigstiden

Enligt demokratins spelregler kan bara det italienska folket återkalla sina valda representanters mandat. Antingen genom ett misstroendevotum i parlamentet, eller genom nyval. Ingenting av detta har skett. Berlusconi vann den sista misstroendeomröstningen i parlamentet, och något nyval blir det inte. (Intressant nog inte i Grekland heller.)

Berlusconi tvingades avgå av EU, IMF och ”marknaderna”. Det var de som inte litade på honom, och än en gång har de struntat i grundläggande demokratiska principer och låtit kapitalets intressen gå före.

Italien har nu helt följdriktigt fått en regering som består av oberoende representanter för kapitalets intressen. Premiärministern Mario Monti är, eller i varje fall har varit, bland annat ekonomisk rådgivare åt Coca-Cola och Goldman Sachs. (En stilla kuriositet: Goldman Sachs var den investmentbank som hjälpte grekerna att fuska sig in i eurozonen.)

Mario Monti och hans regering är lika mycket ”oberoende” som fnasket som polisen snodde från Berlusconis party var Mubaraks kusin.

Det kunde förstås ha varit värre, som det blev i Grekland, där infrastrukturministern är en gammal fascist. Det är kanske det våra media menar med ”teknokratisk”.

För den som vill veta mer om Italien kan jag rekommendera Margareta Zetterströms bok ”Arma älskade Italien”. Den kom 2007, men är fortfarande i högsta grad aktuell. Här min recension från då:

Arma älskade Italien, Margareta Zetterström, Tintomara, 2007

För en tid sedan fick jag ett vykort från vänner som var på semester på Sardinien. De var mycket nöjda, allt var jättefint. Några dagar senare läser jag i Margareta Zetterströms bok ”Arma älskade Italien” att Sardinien är ett av Europas mest militariserade områden, samtidigt som hon bekräftar mina vänners bild av ön som ett naturskönt semesterparadis.

Det är den stora styrkan i Zetterströms bok, en strävan efter hela bilden, att inte blunda för de negativa sidorna, trots att författaren bekänner sin samhörighet med ”Italiensvärmarbranschen”. Eller kanske just därför. Och ingen kan undgå att lägga märke till hennes kärlek och fascination inför landet Italien, och inte minst dess kultur.

Boken består av en rad artiklar, mest om kultur och politik, en del redan publicerade i olika tidningar och tidskrifter, men förvånansvärt många opublicerade. Zetterström skriver väl och personligt, och hon har ett självklart sätt att gå från det enkelt vardagliga till det svåra och komplexa. Här finns mycket intressant och nytt om Italien, och bakvägen får vi också nya infallsvinklar på vår egen svenska verklighet. När Zetterström är som bäst, är hennes texter små innehållsrika essäer, som artikeln om Mosaikerna i Ravenna, ett litet mästerverk som berättar om ett par tusen år av historia, med radikala tolkningar och perspektiv mot nutiden.

Som vanligt i samlingsvolymer finns det frågor kring urvalet. Det är svårt att se någon organisationsprincip, och tyvärr återkommer en del ämnen med upprepningar som inte tillför något nytt. Många texter tenderar också att bli enbart beskrivande och stanna på ytan, man saknar förklaringar och analyser.

Skildringar från Italien har en lång och stolt historia, det räcker att nämna namn som Goethe, Byron, Stendhal, Mendelssohn och Sartre. Framför allt Stendhal tycks ha varit en viktig inspirationskälla för Zetterström. Jag delar helt deras fascination för Italien, men har svårt att förstå deras anlag för melankoli och leda. Mycket kan man säga om livet, men tråkigt är det inte!

Och snälla Margareta, vad fick dig att förfalla till den narcissistiska avarten att pryda omslaget med en bild på dig själv?

lördag 19 november 2011

Företagargala med guldkant i Kramfors


Ådalshallen var sig inte lik på fredag kväll. Istället för idrottsevenemang arrangerade Kramfors kommun en företagargala. Här märktes ingenting av diskussionen om dåligt företagsklimat. Det var glada miner, klackarna i taket och bara optimistiska tongångar.
- Vi ska klättra 100 placeringar på Svenskt näringslivs ranking, sa kommunchefen Peter Carlstedt i sitt välkomstanförande.


Anledningen till att man i år valde att hålla till i Ådalshallen, och inte som förr om åren på Hotell Kramm, var att man ville få plats med alla gäster. De var inte mindre än 250 stycken, och ”alla var där”. Företagargalan i Kramfors har blivit större och större för varje år.

Kvällen började med mingel, och i vimlet syntes landshövdingen, kommunalråd, både nuvarande och före detta, oppositionsråd så klart, företagare, anställda, kulturprofiler, unga och gamla, kända och okända, de flesta med respektive. Kramforskråkan var också där.
- Det är mycket viktigt att någon gång om året också kunna umgås under avslappnade former, sa kommunens utvecklingschef Ulf Breitholtz.

Han tyckte att det var glädjande att så många företag har visat intresse för galan, så ju ordnas just för att uppmärksamma företag på ett trevligt sätt, och att bättre lära känna varandra. Det i sin tur tror Ulf Breitholtz kommer att leda till bättre företagsklimat.
- I år har vi satsat på glamour och elegans, sa Ulf.
Och la till snabbt att alla inbjudna hade betalat för sig, även om kommunen också stod för en liten del av notan.

Ådalshallen var för kvällen inredd med temat ”Norrsken” som utgångspunkt. Kanske med tanke på de höga energier som alstras, vackert var det i alla fall.
Inte mindre än 90 nomineringar hade lämnats in, och fick man tro konferencierduon Sara Öhlén och Markus Mohlin var alla vinnare. En del blev dock mer vinnare än andra.

Det bjöds också på underhållning av lokala artistförmågor. Sedan var det dags för middag, och sedan dans.
Själva prisutdelningen hade lite karaktären av en Oscarsgala, och priserna delades ut av lokala celebriteter. Vinnarna var emellertid inga självupptagna filmstjärnor som älskar att höra sin egen röst, utan jordnära företagare, som tackade för äran kort och kärnfullt.

När kvällen var till ända hade säkert många med sig orden som Tomas Byberg från Byberg & Nordin beskrev som motto för sitt företag. Men även sitt liv:
- Ingenting är omöjligt.

fredag 18 november 2011

Kulturtorget vecka 46


1. Sjätte och sista delen av Karl Olov Knausgård självbiografiska romanprojekt Min kamp kom ut i går på norska under stort pådrag. I måndags kom tredje delen ut på svenska. Borde det inte vara lättare och snabbare att översätta böcker från vårt grannland?

I Sverige är vi helt dominerade av den anglosachsiska kulturimperialismen, och därför blir översättningar från andra språkområden lidande. Det bidrar tyvärr till att den kulturella fattigdomen tillåts växa. Vad gäller böcker på norska kunde de egentligen lika gärna kunna läsas på originalspråket, det är inte särskilt svårt. Och vad beträffar Knausgårds böcker kunde de för min del lika gärna förbli oskrivna.

2. Hur viktig är lokalen för arrangemanget? Apropå att konstperformance-arrangemanget "Adress Metropol", med konstnärer från hela Norrland, gjort publiksuccé i lovprisade jazzklubben Metropol i Härnösand. På lördag kväll genomförs arrangemanget för tredje gången.

Även om innehållet är det centrala, är inte omgivningen oviktig. Konst är en totalupplevelse, och rummet påverkar hur vi tar in ett konstverk. Just Metropol med sin blandning av svunna tiders intimitet och urban dekadens är perfekt för kulturevenemang av alla de slag. Och så hjälper namnet Härnösandsborna att fortsätta upprätthålla illusionen att de lever i en storstad.

3. En nioåring i England sålde målningar och akvareller för en miljon på tio minuter på en auktion. Kan en nioårings verk, oavsett konstform, vara så värdefulla?

Vi har gått genom det förut, men det kan vara värt att ta det ett varv till. Konsten har inget pris. Den är en upplevelse som i sina bästa stunder berikar, ifrågasätter, vidgar gränserna. Den har ett eget värde, ett värde i sig. Att det sedan finns en marknad, där konsten har förvandlats till en vara vilken som helst, är bara ett symptom på vilket slags samhälle som vi lever i. När det är en nioårings verk som säljs till astronomiska priser understryker det bara krämarsamhällets irrationella absurditet.

måndag 14 november 2011

"Ropen skalla, skolor åt alla"


DUNTHYL-gruppen fortsätter sin kamp mot hotet om skolnedläggningar i Kramfors kommun. På lördag ordnades ett demonstrationståg som fick en massiv uppslutning. Mellan 700-800 personer deltog i protesttåget, som var säkert det största i Kramfors på flera år.

– Politikerna måste börja lyssna på majoriteten, säger Robert Sandström, förälder från Skog, och en av arrangörerna.

– Två tredjedelar av kommunens befolkning bor utanför centralorten, och minst 90 procent motsätter sig nedläggningen av skolor, säger Robert.

Ropen skalla, skolor åt alla, skanderades det taktfast från tåget hela vägen från Parken ner till torget. Andra paroller som syntes var bland annat Skjut upp beslutet, Låt hela kommunen leva, Rädda skolan, rädda bygden, Tänk på barnen, och Bu för nedläggning.

Här gick folk från hela kommunen, både gamla och unga, barn, föräldrar, lärare, och till och med ett helt ishockeylag, Höga Kusten Hockeys pojkar födda 99-01. Däremot klagades det på att så få politiker hade dykt upp, framför allt från majoriteten S-V-MP.

– Jag har skickat inbjudan till alla i kommunfullmäktige, det är dålig stil att knappast någon av dem är här, sa Hans Oskarsson från Nordingrå.

Protesttåget gick samma väg som socialdemokraternas första maj-tåg brukar ta. Det var mest av praktiska skäl, men enligt Robert Sandström fanns det också en liten baktanke. Efter att ha upprepat flera gånger att det inte handlar om partipolitik, något som man är mycket mån om i DUNTHYL-gruppen att framhålla, berättar Robert att det finns en avsikt att provocera och splittra majoritetsgruppen i fullmäktige. Han påpekar också att det finns aktiva socialdemokrater bland de engagerade mot skolnedläggningar. En av dem är Anna Zakrisson från Bollstabruk.

– Jag är född sosse, och trodde aldrig att något kunde rubba mina värderingar, säger Anna.

Hon tycker att hennes parti inte har velat – eller vågat – tala med de berörda, har varit dåligt på att förklara bakgrunden till besluten, inte svarat på frågor och vägrat att undersöka andra alternativ. Hon är arg, besviken och vilsen.

– Om det här beslutet går genom kommer jag för första gången i mitt liv att inte rösta på S, säger Anna Zakrisson.

Demonstrationståget avslutades med ett möte på torget där flera tal hölls.

Roger A Åkerblom från Bollstabruks intresseförening berättade att på måndag skulle namnlistor med krav på folkomröstning i skolfrågan lämnas över till kommunstyrelsen. Målet att minst tio procent röstberättigade skulle skriva under hade uppfyllts med råge. Mer detaljer skulle avslöjas på måndag.

Färre lärare enda alternativet

Kommunalrådet Micael Melander (S) kommenterar lördagens protesttåg i Kramfors med att säga att det är alltid positivt med engagemang. Han har full förståelse för att människor vill ha kvar sina skolor.

– Men det är svårt för dem att sätta sig in i den totala bilden, säger Micael Melander.

Kommunens budget måste gå ihop, och situationen är sådan att det finns för mycket lokaler i förhållande till antalet elever.

Melander säger att han och de övriga har lyssnat på de synpunkter som har framförts, och tagit hänsyn till dem. Han är också medveten om att det finns avvikande uppfattningar i hans eget parti, men ser det bara som positivt.

– Det ska vara högt i tak, säger Micael Melander.

Enligt honom kvarstår det faktum att BKU-nämnden måste bära sina kostnader, och pengar måste tas någonstans ifrån.

Och om det blir ett nej i en folkomröstning, frågar jag.

– Då har vi inget annat val än att säga upp personal, säger Micael Melander.

söndag 13 november 2011

Veckan från hyllan 37


Den gångna veckan har varit ungefär som det brukar. Krisen i Grekland fortsätter, men nu ska de få en ny premiärminister med det osannolika namnet Papa Demos, det kanske hjälper.

Saab har än en gång räddats, och än en gång fungerar det inte.

Det ser inget vidare ut i Italien, men Berlusconi har lovat att avgå, och om han lovar något kan man säkert lita på det.

Håkan Juholt trasslade in sig i en ny skandal, eller om det möjligen fortfarande var samma.

Alliansens arbetslinje firade nya triumfer då det visade sig att antalet unga under 30 år som förtidspensioneras har fördubblats de sista åtta åren. Det hjälpte tydligen inte att ändra namnet från förtidspension till aktivitetsstöd. Det är så många cancersjuka och handikappade som tvingas jobba så det jämnar ändå ut sig.

Nya skandaler inom privata vårdbolag avslöjades, vilket fick socialminister Göran Hägglund att föreslå fler privata lösningar inom vården.

Det går det inte heller något vidare för de privata apoteken. Dyrare, sämre service och tillgänglighet, lönsamheten sjunker, samtidigt som miljoner försvinner till skatteparadis. Vi väntar med bävan på nästa briljanta idé från socialministern.

Det mesta som vanligt med andra ord. Det absolut viktigaste under veckan inträffade på fredag. Och då menar jag inte siffertjafset, 11, 11, 11… nej. Utan det faktum att då är det 50 år sedan Joseph Hellers ”Moment 22” kom ut.

Boken är väl mest tänkt som en antikrigsroman, men den beskriver på pricken all världens galenskap. Så vad än hände under veckan, eller förra veckan, eller kommer att hända nästa vecka, läs ”Moment 22”, världen blir visserligen inte mindre galen, men definitivt mer begriplig, och framför allt mer uthärdlig.

Här en liten text om denna kultroman:

Det finns begrepp i litteraturen som har lämnat sitt bokliga ursprung och lever ett eget liv i det allmänna medvetandet. Ett sådant är utan tvekan uttrycket ”Moment 22”. Det används titt som tätt om situationer utan utgång, om självmotsägande paradoxer, och kanske ibland i största allmänhet om absurda situationer. Det är nog inte många som kopplar ihop uttrycket med Joseph Hellers roman med samma namn. Jag skulle tro att ganska många inte ens vet om romanen.

Eftersom det är 50 år sedan boken kom ut kan det vara på sin plats att uppmärksamma den roman som faktiskt av åtskilliga kritiker räknas till 1900-talets främsta.

När ”Moment 22” publiceras 1961 är det Joseph Hellers romandebut, och han har jobbat med boken i flera år. Det finns en självbiografisk utgångspunkt, då Heller tjänstgjorde inom bombflyget under andra världskriget.

Romanen utspelar sig under krigets sista år på en fiktiv amerikansk flygbas i Italien. Besättningarna på bombflygplanen pressas till det yttersta, och alla vill de ingenting annat än att komma därifrån fortare än kvickt. Det är där ”Moment 22” kommer in i bilden. Dels går den ut på att den som är psykiskt sjuk kan slippa att flyga. Det räcker att han ber om det. Har han bett om det, måste han fortsätta att flyga, eftersom han inte är psykiskt sjuk, då han bad om att slippa flyga. Moment 22.

Dels handlar det om att varje flygare ska hemförlovas efter att ha fullgjort ett visst antal flygningar. Om inte befälhavaren bestämmer något annat. Vilket han naturligtvis gör, och hela tiden höjer antal flygningar som måste fullgöras. Moment 22.

Romanen är en skoningslös uppgörelse med krigets vansinne och militärbyråkratins enfald. Persongalleriet är storslaget. Här finns en löjtnant som avanceras till general som belöning för alla parader som han ordnar på kaserngården. Han kan ingenting annat, och en extra krydda är att han heter Scheisskopf.

En kapten som heter Major blir befordrad, eftersom den korkade generalen blir helt förvirrad av någon som är kapten Major, det är lättare med Major Major (får mig alltid att tänka på den forne brittiske premiärministern John Major). Samma dumma general beordrar bombanfall efter de konstnärliga mönster som krevaderna kommer att bilda.

”Catch 22”, som boken heter i original, betyder egentligen trick eller grepp, men översättningen ”moment” är inte helt fel, då det antyder en juridisk term. På många andra språk heter romanen ”Paragraf 22”. Det är som vore det ett uttryck för makten. Det visar sig så småningom att ”Moment 22” inte ens existerar, men eftersom de som bestämmer hävdar att det finns, gäller det ändå. Så formas boken till en kompromisslös kritik av Makten, inte bara den militära eller politiska utan Makten som sådan över huvudtaget, i synnerhet som det militära, politiska och ekonomiska är till syvende och sist ett och samma.

Krig är business, mycket lönsamt sådant. Därför blir befälspersoner lika mycket flygarnas fiender som någonsin tyskarna. Kapitalet hos Heller har långt före globaliseringen inga gränser. Det vittförgrenade Syndikatet gör affärer med allt och alla, alltid där det lönar sig bäst.

När besättningen på ett bombplan som har träffats av luftvärnseld vill hoppa finns det inga fallskärmar. Silket har sålts, kvar finns bara andelsbevis i företaget. Vansinnet kulminerar när Syndikatet bombar den egna flygbasen som en del i en affärsuppgörelse med tyskarna.

Romanens huvudperson Yossarian är en filosofisk själ, lite av författarens alter ego får man förmoda, och aldrig sen att ifrågasätta hel vårt samhälles grundvalar. Genom paradoxer och absurda cirkelresonemang leder han i bevis att Gud är en misslyckad klåpare. Då han vägrar att flyga mer får han frågan av sitt befäl hur det skulle se ut om alla betedde sig så. ”Då vore det dumt av mig att inte göra som alla andra”, lyder hans svar. Det är Kants kategoriska imperativ, men uppochnervänt!

”Moment 22” förebådar 60-talets ungdomsrevolt och kom att påverka två generationers världsbild. Det är naturligtvis en ren slump att romanen kommer ut samma år som Hemingway dör, men det är inte desto mindre signifikativt. Joseph Hellers hjältar – eller snarare antihjältar – lever inte upp till några manlighetsideal, och de vill inte göra det heller. Yossarian har bara en anledning att inte vilja flyga, han är rädd. Han vill varken slåss eller dö för några höga ideal. Det är fegheten upphöjd till dygd. Det är också ett grundligt förnekande av falska profeter och deras predikan av heroism, patriotism och offervilja, det finns inget upphöjt i att dö för Kung och Fosterland eller The American Way of Life.

Idag när krig igen har blivit ett etablerat sätt att lösa internationella konflikter och när en aggressiv nationalism åter visar upp sitt fula tryne, känns ”Moment 22” mer aktuell än någonsin.

fredag 11 november 2011

Kulturtorget vecka 45


1. Åke Holmqvists nya tegelstensbiografi om Beethoven ifrågasätter många myter. Det är dock ingen myt att Beethoven blev stendöv men fortsatte komponera. Vad kan vi lära oss av en sådan skaparkraft till varje pris?

Han kanske fortsatte att komponera just därför att han inte kunde höra sin egen musik? Skämt å sido, människan är en skapande varelse, och den inre driften att skapa går inte att stoppa. Människor skapade konst och skrev poesi i koncentrationsläger. Skapande är liv helt enkelt.

2. Vi är inne i en månad som inte många gillar. Samtidigt är det en månad när mycket händer, inte minst inom kulturens område. Har du något favoritverk med novemberkänsla?

Jag kan inte relatera mina stämningar till väder och vind. Det är groteskt. Men OK, jag säger Vivaldis "De fyra årstiderna", för att den är så nära kopplad till upplevelsen av årstidernas växlingar, något som blir som mest påtagligt just under höstmånaderna.

3. Nazipampen Herman Göring tillskrivs vanligen uttalandet "jag osäkrar pistolen om någon säger kultur" (ny svensk biografi om Göring har precis kommit). Varför verkar kulturen reta vissa människor?

Se punkt 1. För dödens apostlar i alla dess skepnader, nazistiska eller andra, är allt som bejakar livet en fara. Skapandet utvecklar människan och vidgar gränserna för existensen är utgör därför ett hot mot den rigida mentaliteten som räds kulturens förmåga att bringa insikt och flytta gränser.

onsdag 9 november 2011

Ett envist datum som gränsar till det kusliga


Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.

Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender.

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också.

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld.

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november.

tisdag 8 november 2011

Stockholms blodbad


Idag är det årsdagen av Stockholms blodbad. För de oinvigda: det är inte en rapport från Caremas äldreboende, inte heller handlar det om en gänguppgörelse i någon av Stockholms förorter.

Det här hände sig för nästan 500 år sedan, året var 1520, och det var den danske kungen Kristian II, i Sverige kallad "Tyrann", i Danmark "den gode", som försökte få svenskarna att inse fördelar med en nordisk union.

Europatanken hade fallit i vanrykte, och det skulle dröja några sekel innan det var dags för nästa försök i branschen, det som numera går under namnet Europeiska Unionen, också den redan fallit i vanrykte för övrigt.

Svenskarna var redan på den tiden ett tämligen obstinat folk, och det bidde inget av Kristians nordiska förening.

Men ett 80-tal adelsmän, med dithörande tjänstefolk, blev av med huvudet.

Det har sina risker att reta upp unionsförespråkare.

måndag 7 november 2011

Vilse i livet


Den 7 november är ett händelserikt datum. 1867 föddes Marie Curie, 1879 Leo Trotskij, 1913 Albert Camus. 1917 börjar Oktoberrevolutionen, ryssarna gillar att göra allting på sitt eget sätt. 1956 slutar Suezkriget, och 1992 avlider Alexander Dubcek.
Jag håller mig till Camus den här gången, här en recension av en nyutgåva av "Främlingen" från 2009.

ROMAN
Främlingen
Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.

Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt. Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil.

söndag 6 november 2011

Veckan från hyllan 36


Det pågår ett drama i Grekland. Grekerna har lånat alldeles för mycket stålar, och nu kan de inte betala tillbaka. Från början påstods det att det berodde på att de var lata och hade skaffat sig en massa förmåner, men det visade sig snabbt vara snack och dimridåer.

Ingen tycks däremot fråga hur det kommer sig att grekerna fick låna så mycket. Kan det bero på svaret? Att bankerna ställde upp utan att fråga eftersom Grekland var med i eurozonen.

Det är alltså euron som har försatt Grekland i detta prekära läge, och inte nog med det, det är samma euro som nu gör det omöjligt att ta sig ur krisen.

Det kan tyckas vara rimligt att de som har ställt till med grekiska krisen ska också betala för den, det vill säga bankerna och de andra euroländerna. Men se icke! De vill istället att grekerna själva, arbetare, tjänstemän, pensionärer, och sjuka ska betala och gå med på villkor som gör landet till en vasallstat, och bankerna i de andra euroländerna kan tjäna ännu mera pengar.

Konstigt nog blir grekerna förbannade och säger nej. Det senaste påfundet är en folkomröstning. Det har chockat hela Europa med omnejd - låta folket bestämma om hur krisen ska lösas? Vad är det för dumheter, de förstår ju inte sitt eget bästa!

Än mindre förstår de vårt bästa.

En del började oroa sig för att folkomröstningen kan leda till ”demagogi”. Ligger mycket i det. Vem minns inte den svenska omröstningen, och ja-sidans närmast vetenskapliga argument om att ”det är roligare att säga ja”, som väl ingen rationell människa kunde motstå. Om det inte var för alla dessa demagoger…

Allting är nu grekernas fel. Den svaga tillväxten i världen, arbetslösheten, sociala problem, främlingsfientlighet, allt. Den grekiska ekonomins andel av eurozonen är ungefär två procent, så hur det lilla, och ganska fattiga, landet kan dra ner allt och alla trotsar mina horisonter. Men nog verkar det som att det är tacksamt med en syndabock, lätt att skylla på, och samtidigt tillräckligt svag för att inte kunna försvara sig. Har inte vi sett det förut? Med fruktansvärda konsekvenser.

Alltid lättare att hitta syndabockar än att ta uti med det som verkligen är fel.

Nu är grekerna ett luttrat folk, och har mycket historia att luta sig emot. Det skrevs grekiska dramer när Reinfeldts förfäder sprang omkring i grottor.

Det lilla Lundaförlaget Ellerströms har i år gett ut Aischylos drama ”Den fjättrade Prometheus” (övers: Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Prometheus var en slug titan, och hade han inte varit en del av mytologin hade han utan tvekan räknats som en av mänsklighetens största hjältar någonsin. Han stal nämligen elden och gav till människorna.

Att kunna ta med sig elden är förmodligen den viktigaste uppfinningen i mänsklighetens historia. Inte för inte betyder hans namn ”den som tänker före”.

Han tänkte nog inte att hans tilltag skulle väcka en sådan vrede hos gudarna. Straffet blev fruktansvärt. Han dömdes till att bli fjättrad vid en klippa där en örn ständigt hackade ut hans lever som dock ständigt växte ut igen.

Det kallar jag drama.

Grekerna är lyckligtvis ett påhittigt folk och därför befrias så småningom Prometheus av Herakles. Men det är som man brukar säga en annan historia.

Det är inte särskilt svårt att se paralleller mellan Prometheus och dagens tragedi. Ingen tillfällighet att Aischylos var Marx favoritförfattare.

lördag 5 november 2011

Vi ska inte vara som de, eller I döda dikatorers sällskap


Jag tror att jag var redan i vuxen ålder när min mamma berättade den här historien.
Det var i det befriade Lublin i östra Polen sommaren 1944. De bodde tydligen vid ett torg, och dit kom en dag en lastbil med tyska krigsfångar. En uppretad folkmassa samlades och ville lyncha tyskarna, som försvarades av ett par sovjetiska soldater. Stämningen blev allt mer otäck och aggressiv, och till slut sköt ryssarna i luften för att skingra folkmassan.

Min mamma, som är tio år gammal, är oerhört upprörd. Hon förstår inte varför ryssarna – våra vänner, försvarar tyskarna – våra dödsfiender. Vore det inte enklast och rättvist om man gjorde upp med dem med en gång?
De är också människor, och man behandlar inte krigsfångar på det sättet, förklarar hennes mamma, min mormor.

Men de har gjort så mycket ont, invänder mamma harmset. Jo, svarar mormor, men vi ska inte vara som de.
Mormor var en enkel kvinna, knappast någon utbildning alls, men klok som få, och framför allt med en osviklig känsla för rätt och fel.

Med ett sådant förträffligt arv i bagaget borde jag vara en rakt genom rättskaffens människa. Men det fungerar aldrig så enkelt, livet har inte den automatiken.
Jag minns första gången jag såg Wajdas film ”Landskapet efter striden” (1970). I inledningsscenen ser man hur en grupp koncentrationslägerfångar jagar en kapo samtidigt som amerikanska stridsvagnar rullar in. Musiken är Vivaldis ”De fyra årstiderna”. Precis när de får tag på kapon blir de avbrutna av amerikanerna. De spelar nationalsången och håller ett högstämt tal om frihet, demokrati och rättvisa. Särskilt varnar han för lynchjustis.

Fångarna, eller nu snarare de före detta fångarna, nickar glatt instämmande, och när den amerikanske officeren rullar iväg i sin militärjeep tar de uti med sitt avbrutna värv. De bokstavligen talat sliter den tyske kapon (om han nu var tysk) i stycken. Avskyvärt, frånstötande? Faktiskt inte, åtminstone inte till en början. Tvärtom, jag rycks med, lever med, hejar på. Ja, äntligen, slå, slå!

Så där skulle förstås ingen av er reagera.

Jag kommer också snabbt till sans. Det är avskyvärt och frånstötande. Det är fel. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.

Vi ska inte vara som de. Jag menar det.

fredag 4 november 2011

Kulturtorget vecka 44



1. På lördag är det Alla helgons dag. Vilken död person inom kulturlivet tänker ni på som ett helgon?

Roger Moore, men han är inte ens död. Helgon är inte min grej, liksom. Om vi nu menar kanoniserad, och mumifierad, stendöd och satt på piedestal...Verner von Heidenstam!

2. Bluesen är segsliten. Det är ganska ofta blueskonserter i våra trakter - i kväll Roffe Wikström på Brux i Övik och Claes Yngström på Metropol i Härnösand. Vad är det med bluesen som gör att den håller greppet om publiken?

Jag tror att bluesen ger uttryck åt något förlorat, som vi uppenbarligen saknar. Framför allt en gemenskap i slit och arbete, men också en glädje i sorg, hopp i allt elände. Visserligen i starkt populariserad form, men just känslan av att höra samman. Även om allt var inte bättre förr, är det mycket som är inget vidare idag.

3. Dramaten ska digitalisera sitt arkiv med bland annat dekorfotografier och regimanuskript. Är det inte viktigare att teateruppsättningarna i sig bevaras?

Vad är en "teateruppsättning i sig"? Någon stark bibliofil känsla har jag aldrig hyst, ett originalmanuskript, vare sig i fysisk eller i digital form, betyder inte mycket för mig. Texten är viktigt, den är helt central, och givetvis kan scenografin ha ett konstnärligt värde, som definitivt bör bevaras.
Men som sagt, jag är inte helt säker att jag har förstått frågan.

torsdag 3 november 2011

Guillou tappar nerv i snöstorm


ROMAN
Brobyggarna
Jan Guillou
Piratförlaget 2011

Efter att ha avverkat post-68-perioden och medeltiden ger sig Jan Guillou in på nästa stora romanprojekt. Nu är det 1900-talet som ska avhandlas, en mycket ambitiös föresats, i bästa folkbildningsanda, som borde passa Guillou alldeles utmärkt. Det är nästan som ville han bli vår tids Vilhelm Moberg. Och sämre förebilder kan man ju ha.

Det kan vara på sin plats att inledningsvis göra några förtydliganden. Guillous roman bidrar inte med några djärva form­experiment, den kommer inte att revolutionera den svenska romankonsten. Det är helt enkelt inte dess ambition.
Inte heller kommer författaren att pejla det mänskliga psykets komplexa djup, Jan Guillou är knappast de subtila nyansernas mästare. Det är tämligen poänglöst att kritisera honom, som några kritiker förutsägbart har gjort, för något han inte har ambition att åstadkomma eller utger sig för att vara (även om jag måste medge att karaktärerna stundtals är i plattaste laget, eller för att låna kollegan Lennart Kjörlings uttryck, ”hans personskildring kan få en fyrkant att verka rund”).
Brobyggarna är en historisk äventyrsroman, av den sort som jag slukade i parti och minut i tonåren, (någonting säger mig att Jan Guillou gjorde det också), och en hel del av dessa böcker har jag behållning av än idag.
Greppet är det i populärlitteraturen klassiska att genom några personers öden skildra en epok eller ett land. Dessa personer ska givetvis höra mer eller mindre ihop, gärna som i en familj. Så också hos Guillou.
Hans huvudpersoner är tre norska bröder, som genom en ödets nyck får tillfälle att studera vid den bästa tekniska högskolan i Tyskland, där de utbildas till ingenjörer med brobygge som specialitet. Romanens egentliga handling börjar samtidigt med det stora seklet, och skildrar hur de tre brödernas vägar skiljs åt. Den äldste är tillbaka i Norge och bygger världens svåraste järnvägslinje, mellanbrodern hamnar i Tyska Afrika, också han som brobyggare, åtminstone till en början, medan den yngste, som är homosexuell, (eller ”pederast”, ett ord som Guillou tycks övermåttan förtjust i) beger sig till England, eftersom det är den plats där personer med hans läggning trivs bäst. Han försvinner in i en depraverad lords omfamning och ut ur handlingen. Kanske kommer han tillbaka i nästa roman.

Guillou skildrar förtjänstfullt det begynnande 1900-talets starka framstegsoptimism och närmast religiösa tro på teknik. Oanade möjligheter stod öppna för mänskligheten, framtiden var redan här, och frihetens rike hägrade.
Atavistiska kvarlevor som krig hörde ett barbariskt förflutet till. Det dröjer bara till seklets andra årtionde innan denna utvecklingsbejakande dröm slås i spillror i första världskrigets skyttegravar. Dock inte helt, den starka tilltron till tekniken, lever kvar än idag. Och för alls inte länge sedan var den faktiskt utmärkande för vänstern.
Guillous styrka som författare är att journalistiskt rappt skildra ett dramatiskt händelseförlopp. Han kan också vara dräpande rolig, med en lakonisk ironi. Han visar sig dessutom som en riktigt hygglig naturskildrare.
Men romanen har också svaga sidor. Järnvägsbygge genom Hardangervidda var säkerligen en heroisk kamp mot naturens obarmhärtiga och nyckfulla krafter. Framför allt då under den långa vintern. Mycket tacksamt för en äventyrsroman: det är en fruktansvärd snöstorm. Hjälten håller på att duka under, men genom en nästan övermänsklig ansträngning klarar han sig i sista ögonblicket. Det är spännande, och vi fattar precis. Däremot när författaren har hunnit till den femte, eller möjligen sjätte, snöstormen, (och jo, hjälten håller på att duka under, tills han med en övermänsklig ansträngning…) då är det inte ett dugg spännande längre, och vi har fattat för länge sedan. Då är det bara urtråkigt, och det om något är en dödssynd i en äventyrsroman.

Samma sak med den yngre brodern i Afrika. Det händer inte särskilt mycket, förutom en oändlig rad jakter, som skildras detaljrikt och initierat. För att uttrycka det snällt. Mindre snällt är att kalla det tjatigt. Tack och lov besparas läsaren ingående beskrivningar av olika jaktvapen.
Även romanens historieskrivning lämnar en hel del övrigt att önska. Mest beroende på Guillous förkärlek att skildra allting i svart eller vitt. Han vill gärna lyfta fram den engelska kolonialismens brutala framfart, och det är berömvärt, det är utan tvekan en lucka i det allmänna historiemedvetandet som behöver fyllas. Jag kan till nöds stå ut med Guillous osannolikt stereotypa skildring av den grymme engelske kolonialisten i sin löjliga tropikhjälm, men varför måste han så hämningslöst hylla den tyska kolonialismen istället?

Hereroupproret, i nuvarande Namibia, som kuvades av tyskarna på ett exempellöst brutalt sätt, och som inte gärna kan kallas för något annat än folkmord, nämns i förbifarten, mest som ett orättvist misstag som drabbar de förträffliga tyskarna, och som orsakas av negrer som tydligen inte förstår bättre. Annars lägger Guillou ner mycket möda på att visa att afrikaner minsann inte alls är så dumma som vi tror, tvärtom, och flera av dem blir också nära vänner med vår hjälte enligt mallen: först stor misstro, sedan stor vänskap.
Första världskriget ses uteslutande från afrikansk horisont, vilket kunde ha varit fruktbart. Det är en uppenbar fördel att undvika att betrakta Det stora kriget genom andra världskrigets prisma, där allt är tyskarna fel. Nu blir det tvärtom, och dessutom totalt obegripligt. Fega engelsmän får hela tiden rejält med stryk på slagfältet, men vinner ändå till sist tack vare outtömliga soldat­resurser från kolonierna, som man förstås slösar hänsynslöst med. Tyskar är tappra och ridderliga.

Kvar är myten om en armé som aldrig besegrades i fält, och konspirationsteorier om kniven i ryggen.
Arbetarrörelsen får en marginell behandling. Guillous socialister är antingen kufar som leker klasskamp i norska Vestlandet, eller tyska pratkvarnar från överklassen och cyniska sexgalningar.
Någonstans mellan snöstormarna och elefantjakterna försvinner hela världshistorien. Och det var väl knappast meningen?
Jag märker nu att min recension av Brobyggarna blev betydligt mer negativ än jag hade tänkt mig. Och jag kan inte hjälpa att jag fortfarande tycker att Guillous romanidé är mycket bra. Jag ser fram emot nästa del i den tänkta 1900-talssviten. Fast då gärna med bättre spänning, mer politik, och ett större förtroende för läsaren.

tisdag 1 november 2011

Liten bok av stor författare


”Karavan” är en av våra mest spännande litterära tidskrifter. Tidigare hette den ”Halva världens litteratur”, men uppdraget är fortfarande detsamma, att sprida kunskap om litteratur från Tredje världen: Asien, Afrika och Latinamerika. Senaste numret 2-2011 ägnas med en imponerande fingertoppskänsla åt ung arabisk litteratur.
Den arabiska litteratur som har växt fram under senare år är på många sätt ett brott mot tidigare traditioner, och ofta sätter den en ära i att inte kunna klassificeras, samtidigt som den medvetet strävar efter att vara sinsemellan olika. Det är så mycket svårare att hitta gemensamma nämnare då det skrivs litteratur på arabiska inte bara i de arabiska länderna, utan också bland annat i Norden, och att arabiska författare skriver också på andra språk, framför allt franska.

Karavan väljer att försöka ringa in den nya litteraturen nationsvis istället och numret ägnas åt Egypten och Libanon, traditionellt huvudsäten för arabisk prosa respektive poesi.

Lite förenklat kan man säga att den egyptiska litteraturen har blivit mer öppen åt det fantastiska, med klara influenser från populärkulturen, samtidigt som man väjer inte för politiska frågor, alltid från en oberoende utgångspunkt, medan poesin i Libanon har mer vänt sig mot den lilla världen, det privata och de dagliga bekymren.
Karavan bjuder på läsning av flera fina texter, där inte minst kvinnliga författare och poeter är väl representerade. Här finns också förutom det arabiska temablocket spännande texter om en colombiansk rebell, en brasiliansk-judisk berättare och ett reportage om den 150-årsjubilerande Tagore – den första icke-europé att få Nobelpriset i litteratur.

Chilenaren Roberto Bolaño hann aldrig få det stora priset, men hans postuma rykte börjar anta monumentala dimensioner. Efter mastodontverket ”2666” kommer nu en roman i det lilla formatet, ”Amulett” (Övers: Lena E. Heyman, Bonniers), knappt 200 sidor. En mycket säregen bok, inte helt lätt att ta till sig, av en säregen författare med en klar konstnärlig vision.

Romanen är en milt surrealistisk allegori över Latinamerikas historia. Det börjar med Tlatelolco-massakern i Mexiko 1968, då polis och militär går in på universitetsområdet och dödar flera hundra studenter. Denna händelse får utgöra ett tidsmärke både framåt och bakåt.

När alla studenter körs brutalt ut, stannar en person kvar. Det är Auxilio, en uruguayanska, som kallas för ”den mexikanska poesins mor”. Som protest, och en motståndshandling, gömmer hon sig i flera veckor på toaletten, läsande en bok av en exilspansk poet.

Det märkliga med Auxilio – bland annat – är att hennes namn betyder Hjälp eller Stöd, och att det är ett mansnamn. Fritt fram för tolkningar.
En annan viktig person är den chilenske poeten Arturo Belano, helt uppenbart författarens alter ego.

Genom en rad resor i tiden, som är som en serie febriga drömsekvenser, tecknar Bolaño en kontinents tragiska historia, som är lika mycket motståndets historia. Man kan sätta sig till motvärn på många olika sätt, menar Bolaño, men det som är ”vår amulett”, det magiska skyddet mot sjukdomar och olyckor, är Sången, den som handlar om mod och kärlek.

Bara en stor författare kan ha en sådan stark tro på litteraturens kraft.
Damon Galgut är en sydafrikansk författare, som är hyllad i sitt land och i den engelskspråkiga världen, men som trots tre publicerade romaner, har fått relativt lite uppmärksamhet i Sverige. Det är synd, han förtjänar bättre än så.
Hans senaste roman heter ”Bedragaren” (Övers: Rose-Marie Nielsen, W & W). Det är till synes en ganska konventionell historia om en man i kris, som ”söker sig själv”, genom att flytta ut på landet och försöka återuppta sin ungdoms diktning. Mer eller mindre ofrivilligt dras han in i skumma affärer, för att till slut behöva fly undan maffians hämnd.

Men romanen är också alldeles tydligt en allegori över det moderna postapartheid Sydafrika. Där finns det nu en ny svart överklass, som är delaktig i affärslivets alla suspekta turer och rovdrift på naturen och miljön. För majoriteten av befolkningen är däremot situationen tämligen oförändrad, förutom att de har nu inte bara vita utan även svarta herrar.

Landets mörka och smutsiga förflutna ruvar ouppklarat. De vita har naturligtvis inget intresse av att dra fram det i ljuset. Många är kluvna inför den nya verkligheten, inte minst bland småstädernas och landsbygdens befolkning lever rasismen kvar i en kverulantisk bitterhet.

Storstädernas vita medelklass vill helst av allt att leva vidare som om ingenting har hänt och slippa ta ansvar. Och det är en av Galguts stora poänger: vi har alla ett ansvar – direkt eller indirekt – för det förflutna, nuet och framtiden.
Romanen är mycket skickligt komponerad, även om symboliken känns ibland lite för övertydlig.

Och naturligtvis kan boken också läsas som en initierad skildring av de mänskliga relationernas labyrintiska komplexitet.