Veckan från hyllan 37

Den gångna veckan har varit ungefär som det brukar. Krisen i Grekland fortsätter, men nu ska de få en ny premiärminister med det osannolika namnet Papa Demos, det kanske hjälper.

Saab har än en gång räddats, och än en gång fungerar det inte.

Det ser inget vidare ut i Italien, men Berlusconi har lovat att avgå, och om han lovar något kan man säkert lita på det.

Håkan Juholt trasslade in sig i en ny skandal, eller om det möjligen fortfarande var samma.

Alliansens arbetslinje firade nya triumfer då det visade sig att antalet unga under 30 år som förtidspensioneras har fördubblats de sista åtta åren. Det hjälpte tydligen inte att ändra namnet från förtidspension till aktivitetsstöd. Det är så många cancersjuka och handikappade som tvingas jobba så det jämnar ändå ut sig.

Nya skandaler inom privata vårdbolag avslöjades, vilket fick socialminister Göran Hägglund att föreslå fler privata lösningar inom vården.

Det går det inte heller något vidare för de privata apoteken. Dyrare, sämre service och tillgänglighet, lönsamheten sjunker, samtidigt som miljoner försvinner till skatteparadis. Vi väntar med bävan på nästa briljanta idé från socialministern.

Det mesta som vanligt med andra ord. Det absolut viktigaste under veckan inträffade på fredag. Och då menar jag inte siffertjafset, 11, 11, 11… nej. Utan det faktum att då är det 50 år sedan Joseph Hellers ”Moment 22” kom ut.

Boken är väl mest tänkt som en antikrigsroman, men den beskriver på pricken all världens galenskap. Så vad än hände under veckan, eller förra veckan, eller kommer att hända nästa vecka, läs ”Moment 22”, världen blir visserligen inte mindre galen, men definitivt mer begriplig, och framför allt mer uthärdlig.

Här en liten text om denna kultroman:

Det finns begrepp i litteraturen som har lämnat sitt bokliga ursprung och lever ett eget liv i det allmänna medvetandet. Ett sådant är utan tvekan uttrycket ”Moment 22”. Det används titt som tätt om situationer utan utgång, om självmotsägande paradoxer, och kanske ibland i största allmänhet om absurda situationer. Det är nog inte många som kopplar ihop uttrycket med Joseph Hellers roman med samma namn. Jag skulle tro att ganska många inte ens vet om romanen.

Eftersom det är 50 år sedan boken kom ut kan det vara på sin plats att uppmärksamma den roman som faktiskt av åtskilliga kritiker räknas till 1900-talets främsta.

När ”Moment 22” publiceras 1961 är det Joseph Hellers romandebut, och han har jobbat med boken i flera år. Det finns en självbiografisk utgångspunkt, då Heller tjänstgjorde inom bombflyget under andra världskriget.

Romanen utspelar sig under krigets sista år på en fiktiv amerikansk flygbas i Italien. Besättningarna på bombflygplanen pressas till det yttersta, och alla vill de ingenting annat än att komma därifrån fortare än kvickt. Det är där ”Moment 22” kommer in i bilden. Dels går den ut på att den som är psykiskt sjuk kan slippa att flyga. Det räcker att han ber om det. Har han bett om det, måste han fortsätta att flyga, eftersom han inte är psykiskt sjuk, då han bad om att slippa flyga. Moment 22.

Dels handlar det om att varje flygare ska hemförlovas efter att ha fullgjort ett visst antal flygningar. Om inte befälhavaren bestämmer något annat. Vilket han naturligtvis gör, och hela tiden höjer antal flygningar som måste fullgöras. Moment 22.

Romanen är en skoningslös uppgörelse med krigets vansinne och militärbyråkratins enfald. Persongalleriet är storslaget. Här finns en löjtnant som avanceras till general som belöning för alla parader som han ordnar på kaserngården. Han kan ingenting annat, och en extra krydda är att han heter Scheisskopf.

En kapten som heter Major blir befordrad, eftersom den korkade generalen blir helt förvirrad av någon som är kapten Major, det är lättare med Major Major (får mig alltid att tänka på den forne brittiske premiärministern John Major). Samma dumma general beordrar bombanfall efter de konstnärliga mönster som krevaderna kommer att bilda.

”Catch 22”, som boken heter i original, betyder egentligen trick eller grepp, men översättningen ”moment” är inte helt fel, då det antyder en juridisk term. På många andra språk heter romanen ”Paragraf 22”. Det är som vore det ett uttryck för makten. Det visar sig så småningom att ”Moment 22” inte ens existerar, men eftersom de som bestämmer hävdar att det finns, gäller det ändå. Så formas boken till en kompromisslös kritik av Makten, inte bara den militära eller politiska utan Makten som sådan över huvudtaget, i synnerhet som det militära, politiska och ekonomiska är till syvende och sist ett och samma.

Krig är business, mycket lönsamt sådant. Därför blir befälspersoner lika mycket flygarnas fiender som någonsin tyskarna. Kapitalet hos Heller har långt före globaliseringen inga gränser. Det vittförgrenade Syndikatet gör affärer med allt och alla, alltid där det lönar sig bäst.

När besättningen på ett bombplan som har träffats av luftvärnseld vill hoppa finns det inga fallskärmar. Silket har sålts, kvar finns bara andelsbevis i företaget. Vansinnet kulminerar när Syndikatet bombar den egna flygbasen som en del i en affärsuppgörelse med tyskarna.

Romanens huvudperson Yossarian är en filosofisk själ, lite av författarens alter ego får man förmoda, och aldrig sen att ifrågasätta hel vårt samhälles grundvalar. Genom paradoxer och absurda cirkelresonemang leder han i bevis att Gud är en misslyckad klåpare. Då han vägrar att flyga mer får han frågan av sitt befäl hur det skulle se ut om alla betedde sig så. ”Då vore det dumt av mig att inte göra som alla andra”, lyder hans svar. Det är Kants kategoriska imperativ, men uppochnervänt!

”Moment 22” förebådar 60-talets ungdomsrevolt och kom att påverka två generationers världsbild. Det är naturligtvis en ren slump att romanen kommer ut samma år som Hemingway dör, men det är inte desto mindre signifikativt. Joseph Hellers hjältar – eller snarare antihjältar – lever inte upp till några manlighetsideal, och de vill inte göra det heller. Yossarian har bara en anledning att inte vilja flyga, han är rädd. Han vill varken slåss eller dö för några höga ideal. Det är fegheten upphöjd till dygd. Det är också ett grundligt förnekande av falska profeter och deras predikan av heroism, patriotism och offervilja, det finns inget upphöjt i att dö för Kung och Fosterland eller The American Way of Life.

Idag när krig igen har blivit ett etablerat sätt att lösa internationella konflikter och när en aggressiv nationalism åter visar upp sitt fula tryne, känns ”Moment 22” mer aktuell än någonsin.