Ostraffad omänsklighet

Soldater. Om kamp, dödande och död

Sönke Neitzel och Harald Welzer

Övers: Svenja Hums

Brombergs, 2013

Det här är en hemsk bok. Jag börjar må illa på sidan tre, och sedan blir det bara värre under drygt 300 sidor. Hela mitt humanistiska credo förvandlas till en udda fotnot i den historiska logikens brutala vardag. Och då har jag ändå läst en hel del hemska böcker i mina dagar.

Den tyske historikern Sönke Neitzel råkar år 2001 mer eller mindre av en slump hitta i London protokoll från hemliga avlyssningar av tyska krigsfångar i brittiska fångläger under andra världskriget. Det visar sig snart att materialet är mycket omfattande, och att det dessutom finns motsvarande amerikanska protokoll.

Brittiska och amerikanska militära underrättelsetjänster hade installerat avlyssningsutrustning i några fångläger, och avlyssnade där under nästan fem år tyska fångar för att avlocka dem militära hemligheter, framför allt av teknisk art. Det blev oväntat framgångsrikt. Och på köpet fick man inblick i de tyska soldaternas berättelser från krigets vardag, hur de ser på den, vilka mentaliteter som ligger bakom.

Soldaternas samtal är som att titta ner i den djupaste avgrund. Med häpnadsväckande öppenhjärtighet berättar de om övergrepp mot civila, massmord, våldtäkter, som vore det den naturligaste sak i världen. Deras livliga historier avslutas ofta med ”en kul grej”, ”jättekul”, ”hur kul som helst”. Det är tydligen kul att döda, särskilt om offret är försvarslöst.

Att bomba civila mål är som en spännande jakthistoria, massavrättningar låter mest som en slitsam dag på jobbet, våldtäkter beskrivs närmast som en barrunda med grabbarna.

Naturligtvis kan man på goda grunder misstänka att inte allting är sanning, många skarvar och skryter för att imponera. Men det är faktiskt minst lika talande som sanna fakta. Dessutom är kamraternas reaktioner väldigt avslöjande: ingen protesterar, ingen tycker det är fel, invändningarna är helt i samförstånd, och ifrågasätter bara osannolika detaljer, ”hann ni verkligen döda så många judar på en enda dag?”, eller undrar om det verkligen var så klokt att vissa ”aktioner” - ord som ”död”, ”döda” förekommer mycket sällan – skedde helt öppet.

Många klagar också på ”avrättningsturism”, massdödandet lockade tydligen nyfikna åskådare, ofta med kamera. Mest tyska soldater, men även lokalbefolkning i de ockuperade områdena.

Berättelserna självklara förbindelse med ett normalt liv i fredstid är ingen tillfällighet. Soldatens agerande bestäms av krigets referensramar, av en närmiljö som består av gruppen, tekniken, rummet och tiden. Men hans egenskaper uppstår inte plötsligt i ett tomrum. Med sig in i kriget har han en uppsättning värderingar, och de innebär en viss acceptans för våld, plikttrogenhet, lydnad, en särskild syn på manlighet, olika fördomar, men också en vilja att göra ett bra jobb. Det som sker i krigstid är att dessa egenskaper drivs till sin spets, eller rent av skenar bortom all kontroll.

Det är ”ostraffad omänsklighet”, och är ingenting särskilt typiskt för just tyska soldater. Författarna påpekar också att liknande beteendemönster uppträder bland amerikanska soldater under krigen i Vietnam och Irak.

”Soldater” är en skrämmande läsning, det är som att hålla upp en skev spegel som visar allt det otäcka som vi är under vissa givna omständigheter är kapabla till.