Med orubblig tro på det skrivna ordet

 

Idag är det Birger Normans födelsedag. Ett viktigt datum att uppmärksamma, Birger Norman är utan tvekan Ådalens största litterära gestalt. Och hans betydelse sträcker sig in i vår tid, han har inte förlorat någonting av sin aktualitet.

Han debuterar relativt sent, först vid 37 årsålder, och det är lätt att se hur krokig vägen kunde vara för en arbetargrabb in till litteraturens värld. Man kan också ana brukssamhällets Jantelag.

När väl det första steget har tagits, med dikten ”Över en unicabox” i en antologi och året efter med den egna diktsamlingen ”Sånger vid floden”, är det som om en propp har dragits ur, det litterära skapandet väller fram lika mäktigt som någonsin Ångermanälven.

Frapperande är också mångsidigheten. Birger Norman skriver journalistik, dramatik, poesi, prosa, och möjligen med undantag för dramatiken står sig hans litterära värv mer än väl än idag.

Som publicist är Birger Norman förmodligen mest ihågkommen för sina Vinkelskott, en krönika som han skrev för Metallarbetaren mellan åren 1958-86, utan att missa en enda gång! Rubriken är för övrigt ett kvarlevande minne av Birgers tid som sportreferent på Nya Norrland, där han skrev för fyra öre raden.

Rubriken anger också hans ideologiska position. Han skjuter från sidan, ur sin egen, oväntade, vinkel. I Normans kulturjournalistik möter vi en person tryggt förankrad i arbetarrörelsen, lojal men alltid fri att kritisera och komma med egna ståndpunkter. En sann intellektuell.

Han har en orubblig tro på det skrivna ordet, och därmed också på det offentliga samtalet.” Försöker man roa, förargar det alltid någon. Blir man till förargelse, roar det alltid någon. Det inträffar att man speglar, söker fånga in och sammanställa meningar, åsikter, brytningar kring någon fokus. Orientering, översikt.”

Boken ”Ådalen 31” lyfter åter upp den tragiska händelsen i offentlighetens ljus, samtidigt som det myntar själva begreppet. Jämte Stig Dagermans ”Tysk höst” är det den bästa svenska reportageboken som någonsin skrivits.

Det finns flera läsvärda prosaverk av Birger Norman, framför allt ”Sista natten på Nordstjernan” med dess fantastiska människoporträtt.

Men Normans främsta litterära uttryck var lyriken. Det motiv som jag vill framhålla i hans poesi är förhållandet till Ådalen i allmänhet och Svanö i synnerhet. Det är påtagligt hur starkt landskapet och Ön är närvarande i hans diktning. ”Marskvällarnas blå timme i Ådalen/Vad rör mig Paris”.

Relationen är långt ifrån okomplicerad, och han var ingen hembygdsromantiker. Han har lämnat Ådalen, kan bara återvända som tillfällig besökare, men bygden lever kvar starkt inom honom. ”Den som vänder åter/kommer alltid blott/till ett återvändo/En hembygd/ finns aldrig för den/som en gång reste bort”. Men minnen finns kvar, och det är genom dem som man hittar till sig själv.

Det tycker jag är en mycket suggestiv bild av den rotlösa individen i en globaliserad värld.

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Birger Norman är en aktuell författare. Läs honom!

Ett lysande exempel på europisk humanism och vidsynthet

 

Idag är det årsdagen då inkan Atahualpa avrättas i Cajamarca av spanjorerna, som samma år intar huvudstaden Cuzco i nuvarande Peru. 

Atahualpa var den trettonde och sista härskaren av Inkariket. Han tillfångatogs av den spanske conquistadoren Francisco Pizarro som begärde lösen bestående av ett rum fullt av guld och ett rum två gånger fyllt med silver.

Efter att denna hade betalats lät Pizarro dock avrätta Atahualpa efter en skenrättegång.

När han stod bunden vid bålet övertygades han av prästen att låta sig döpas till den kristna tron. Han kunde då dömas till att strypas i stället för att garrotteras. 

Ett lysande exempel på europisk humanism och vidsynthet.

Färgstark familjebakgrund

 

Ed Miliband, som utnämndes nyligen till Storbritanniens utrikesminister, har inte bara en lång politisk karriär bakom sig, han har också en synnerligen färgstark familjebakgrund, förmodligen högst ovanlig för en brittisk toppolitiker.

Hans farfar föddes i en fattig familj i judekvarteren i Warszawa 1895 i det Polen som då var fortfarande en del av Ryssland. Enligt ett envist rykte tog han värvning i Röda armén, och stred med bolsjevikerna i polsk-ryska kriget 1920, men det är högst troligen just bara ett rykte, som bottnar i den gamla seglivade myten om judebolsjevismen.

Sant är däremot att han var aktiv i socialdemokratiska Bund, och att han 1920, eller möjligen 1922, emigrerade till Belgien. Till yrket var han körsnär.

I Belgien i Bryssel föddes Eds pappa Adolph (Adolf?). 1940 flydde han till Storbritannien, där han ändrade sitt förnamn till Ralph – Adolf var nog en smula komprometterat vid den tiden. Här blev han en ledande marxistisk teoretiker, och brukar nämnas jämte namn som E P Thompson, Eric Hobsbawm och Perry Anderson.

Ed Milibands mamma är Marion Kozak, född i en förmögen judisk familj i polska Czestochowa, annars mest känt för pilgrimsfärder till Svarta Madonnan i klostret på Jasna Gora. Hon tillhör den lilla exklusiva skara judar som överlevde Förintelsen i Polen.

På 50-talet emigrerade hon till Storbritannien, och här träffade hon sin blivande man Ralph Miliband. Marion har gjort sig känd som människorättsaktivist och drivande i olika solidaritetsorganisationer för Palestina. Hon anses vara den som har påverkat mest Ed – och hans bror David – politiskt, mer än deras långt radikalare far.

Ralph Miliband gick bort 21 maj 1994.

"Varje barn är ett mål i sig"

 

Idag är det Janusz Korczaks födelsedag.

Den 7 oktober 1912 öppnade ett hem för judiska föräldralösa barn på Krochmalnagatan 92 i Warszawa. Det skulle knappast vara en händelse värd att uppmärksammas hundra år senare, om det inte vore för att hemmets ledare hette Janusz Korczak. Han var en legend redan i sin tid, och efter sin tragiska död 1942 har hans person antagit närmast mytiska dimensioner.

Han föddes den 22 juli 1878 i Warszawa som Henryk (Hersch) Goldszmit. Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.

Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym – inspirerad av en romankaraktär – men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, bland annat hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.

Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.

Korczak systematiserade aldrig sitt tänkande, han var mer praktiker än teoretiker, och hans pedagogiska skrifter är inriktade på handfasta, konkreta råd. Han var inspirerad av den schweiziske 1700-tals pedagogen Pestalozzi, som betonade vikten av förtroende och kärlek i relationen till barn i både uppfostran och utbildning.

Korczak betraktade sig också som socialist och sionist, och var påverkad av kibbutzrörelsens kollektivistiska ideologi.

Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet. Nyckelorden är kärlek och respekt, ”varje barn är ett mål i sig” säger Korczak, och uppfostrings- och undervisningsmetoderna måste därför ha barnet som utgångspunkt och anpassas till barnets tänkande och känslor. Huvudfienden är Ordning, Disciplin och Auktoritet. Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Dessvärre är det inte helt okontroversiellt än idag, och har inte förlorat sin aktualitet.

På barnhemmet rådde direktdemokrati. Barnen hade ett eget direktvalt parlament, livet på barnhemmet reglerades av barndomstolar, dit alla hade rätt att kalla samtliga som bodde och verkade på hemmet, Korczak kallades flera gånger, och han till och med kallade sig själv vid åtskilliga tillfällen. Dessutom gav man ut en tidskrift, skriven och redigerad av barnen.

Janusz Korczak var även verksam som skönlitterär författare. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: ”Król Maciuś Pierwszy” (1923), finns i svensk översättning av Mira Teeman, ”Lille kung Mattias” (1974). Boken har dramatiserats och satts upp bland annat av Backa teatern i Göteborg, och i somras som opera i Höör.

Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden, med svält och epidemier, driva barnhemmet.

Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakande vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, till och med hos de nazistiska bödlarna.

Redan under mellankrigstiden kritiserades Korczak för att skapa en skyddad värld för barnen, som blev därför dåligt förberedda på den hårda verkligheten utanför när de tvingades att lämna hemmet vid 14-årsålder. Men Korczak var kompromisslös, barn ska skyddas från världens onda, och i ghettot driver han det till sin spets när han låter mura igen fönstren.

Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna ”sina” barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.

Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla – han uppträdde ofta i sin polska officersuniform och vägrade att bära judestjärnan! – är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.


FAKTARUTA

Korczak hann skriva sammanlagt 24 böcker och fler än 1400 kortare texter till tidningar och tidskrifter. Ganska få av dem finns bevarade – omkring 300 handskrivna och maskinskrivna texter, däribland brev. Bland de viktigaste pedagogiska arbetena finns: Jak kochać dziecko (1920), svensk översättning av Ros Mari Hartman och Mira Teeman, Hur man älskar ett barn (1992); Momenty wychowawcze (Pedagogiska ögonblick, 1924); Kiedy znów będę mały (1925), svensk översättning av Lisa Mendoza Åsberg, Liten igen (2007); Prawo dziecka do szacunku (1929), svensk översättning av Ros Mari Hartman, Barnets rätt till respekt (1988); Pedagogika żartobliwa (Skämtsam pedagogik, 1939). Han skrev även barnböcker. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: Król Maciuś Pierwszy (1923), svensk översättning av Mira Teeman, Lille kung Mattias (1974), och Król Maciuś na wyspie bezludnej (Kung Mattias på den obebodda ön, 1923). Dessutom bl a Bankructwo małego Dżeka (Lille Jacks konkurs, 1924), Prawidła życia (Livets regler, 1930) och Kajtuś Czarodziej (Kajetan trollkarl, 1935).

Han gav dialekten revansch och upprättelse

 

Idag är det Nils-Erik "Nicke" Sjödins födelsedag.

Han var oemotståndligt rolig. Jag kunde skratta åt samma monolog gång på gång tills tårarna rann och magmusklerna knappt kunde uthärda längre. Men det var inte underhållningsvärdet som jag fann mest tilltalande hos Nicke Sjödin, utan det var hans allvar.

Humorn det vara bara – och inte så bara – ett vapen för att hålla den finkulturella överklassmobben stången, och en nyckel till en tillvaro där man kunde gå genom livet med högburet huvud utan att behöva förneka sig själv.

Nicke, eller Nils Erik som han är döpt till, föddes i Röån utanför Junsele. Året var 1934, Per Albin Hansson var statsminister, Helsingborg blev svenska mästare i fotboll, och Nobelpriset i litteratur tilldelades den italienske dramatikern Luigi Pirandello. Hans främsta tema är identitetens relativitet.

Nicke ansågs ha ett gott läshuvud, som det hette på den tiden, och fick fortsätta studera vid realskolan i Sollefteå. Här börjar hans klassresa och den vanskliga dialektens identitetsfärd som kom att utgöra stommen i hans författarskap.

Jag minns när Nicke berättade hur han råkade yttra sig första gången i den nya skolan i något ämne, hur det väckte hånfull munterhet bland det bildade borgerskapets söner, de begrep förstås inte vad han sa. Läraren var inte sen att spä på föraktet och uppmana Sjödin att lägga av med den breda och fula dialekten.

Det blev sedan ett uppskattat nöje bland pojkarna att knuffa till Nicke och kräva: ”Säg nå´t, bondjävel!”. Han förblev tyst under hela skoltiden, yttrade sig bara när han blev tilltalad.

Det goda läshuvudet förde honom till universitetsstudier i Uppsala och sedan vidare till en bana som språklärare i Sollefteå. Det händer då och då att jag träffar Nickes forna elever, vilkas håg inte direkt stod till Shakespeares sonetter, som med värme berättar hur Nicke ingöt självförtroende i deras unga sinnen och gav dem mod att uttrycka sig i tal och skrift.

Vändpunkten för Nicke kom under studietiden i Uppsala när han i BLM läste tre dikter av Birger Norman på mål – som dessutom var hans eget mål! Från den stunden blev Nicke tvåspråkig, och skrev dikter, noveller, kåserier, psalmer, monologer, med mera, på Röå-mål.

Det var hans revansch och hans upprättelse.

Idag bär inte längre dialekterna skammens stämpel. Tvärtom har de blivit trendiga. Men Nickes arv har inte förlorat sin aktualitet. Det visar på rikedomen att ha flera språk med sig. Och förhoppningsvis lär oss att människor som inte kan korrekt uttala ”sju” är inte dumma i huvudet.

Exempellös opportunism och feghet

 

20 juli, årsdagen av attentatet mot Hitler. För några år sedan gjordes en kalkonrulle med Tom Cruise i huvudrollen på temat. Ingen höjdare:

Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.

Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.

Tyvärr är allt totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.

Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindervärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.

Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.

Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.

Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.

"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.

"ett slags chicken-race to the bottom"

 

Foto: Av Spisen - Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=106510132

Det blev inte någon batterifabrik i Timrå. Dåligt för Timrå, bra för någon annan kommun. Men det kanske går att se annorlunda på saken, gärna med ett helhetsperspektiv. Här ett försök.

Svallvågorna av den väldiga entusiasmen över ett nytt förband i Sollefteå har ännu inte lagt sig förrän upphetsningen stiger åter igen i länet - batterifabrik!

Northvolt och Volvo Cars ska bygga en ny batterifabrik och Timrå stöttat av flera andra av länets kommuner ger sig in i konkurrensen om den nya etableringen.

Temperaturen stiger till både höger och vänster, och inte minst i den smala mitten. Ivern och hänförelsen antar rent messianska dimensioner, tusentals arbetstillfällen, kringeffekter hundra tusen! skatteintäkter, framsteg och utveckling, en ny epok av hållbar och miljövänlig tid stundar, den ljusnande framtid är Västernorrlands.

Se bara på Skellefteå! Där växer det så det knakar.

Ja, låt oss se på Skellefteå.

Under förra året ökade befolkningen där med 251 personer, det är förvisso en ökning, och det är glädjande, men den är sanningen att säga ytterst blygsam, inte ens en halv procent, tre och en halv promille, om jag har räknat rätt.

Födelsenettot, en nyckelfaktor på sikt, är negativt. Av de inflyttade utgör 28 procent personer från det egna länet, vilket antyder att man håller på att tömma sitt eget inland, knappast något att yvas över. Risken är påtaglig att den processen kommer bara att accelerera.

Ser vi på siffrorna för årets första kvartal följer de samma mönster. Blygsam befolkningsökning, 108 personer, en och en halv promille, fortfarande negativt födelsenetto, nästan lika stor andel, 27 procent, inflyttade från det egna länet.

Jag tror säkert att det kommer att börja knaka i Skellefteå så småningom, men än så länge gnekar det bara lite.

Entusiasmen har hittills varit fullständigt enögd och onyanserad, men det finns en hel del kritiska frågor att ställa kring själva etableringen: bygget i sig ökar faktiskt utsläppen, kanske inte så miljövänligt, energibehovet kommer att mångdubblas, hur löser vi det? och rovdriften på nödvändiga metaller riskerar att öka än mer.

Problemet är emellertid större än så. Mycket större. Jag kan mycket väl förstå skadeglädjen hos luttrade norrlänningar när arbetsmarknadsministern deklarerar att "jobben finns i norr". Men är det verkligen något att glädja sig åt att människor än en gång ska fraktas fram och tillbaka, nästan som boskap, efter den heliga marknadens krav?

Och om fabriken hamnar i Timrå, och vi välsignas med alla utlovade gåvor, så det betyder det faktiskt att någon annan plats i Sverige blir utan. Varför ska jag jubla att Värmlands inland, Dalsland, Blekinge eller något annat område blir utan och ska fortsätta traska i den ständiga krisens träsk?

Inte mycket till "Hela Sverige ska leva". Här gäller snarare "Den enes bröd är den andres död" eller "Sköt dig själv och skit i andra".

Det presenteras förstås på ett mycket smakligare sätt. Kommuner/regioner/kluster konkurrerar med varandra - på lika villkor? - och den som har bästa offerten, "har hittat sin grej", vinner och begåvas med företagsetablering eller statlig närvaro, med mera.

Ni andra får skylla er själva , ni var inte tillräckligt bra.

I verkligheten, bortom de poetiska formuleringarna, handlar det lika mycket om ett slags chicken-race to the bottom. Det är lite som med offentliga upphandlingar, när alla vackra ord om kvalitet, lokalproducerat, och så vidare, har sagts, vinner det billigaste anbudet.

(Nota bene: så alla kommunalråd i Kramfors, och säkerligen annorstädes, har lärt sig genom åren: en stor företagsetablering är bra, när det stora företaget lägger ner och flyttar är det mindre bra.)

Problemet är helt enkelt att Sverige saknar en genomtänkt, sammanhållen och offensiv regionalpolitik. (Att det gäller också i många andra länder är en klen tröst, om någon.) Den här "allas krig mot alla-politiken" löser inte problemet med regionala klyftor och ojämlikhet, de förvärrar dem snarare. Även om den kan lindra på en del ställen. Som i Skellefteå.

Det gäller även Västernorrland. Nya företagsetableringar oavsett storlek är givetvis bra, det blir mindre dåligt, men de löser inte de övergripande, strukturella problemen med utflyttning, åldrande befolkning, minskade skatteintäkter, och allt som följer med det.

Så, gärna batterifabrik, men först rejäl regionalpolitik.

Samma vindar, samma dofter

 

Idag är det Nelson Mandelas födelsedag. Och i augusti 2011 slängdes en flicka av tåget i Sverige. Tvärtemot vad man skulle kunna tro hänger det ihop.

 En elvaåring kastas av tåget för hon har ingen biljett – hennes storasyster, som har biljetterna, är på toaletten. (Vad säger förresten alla som har haft biljett, men det kom aldrig något tåg?) Flickan hittas nästa dag hos någon vänlig person som tog hand om henne.

Tyvärr ligger det nära tillhands att misstänka att flickan slängdes av därför att hon inte var svensk, hon var svart därtill. Och varför ingrep ingen? Vad är det som händer i det här samhället?

Plötsligt blir Breivik inte alls ”obegriplig” eller ”ofattbar”. Tvärtom blir logiken alldeles uppenbar.

På 30-talet försökte en nazistisk konduktör slänga konstnären Isaak Grünewald av tåget.

Historien om hur Gandhi, då en ung advokat, kastades av tåget i Sydafrika, är välkänd.

Kan tyckas nattsvart, men det finns trots allt tecken på att det går framåt, även om det inte precis är med blixtens hastighet.

I juni  2011 kom ut Mandelas självbiografi, ett slags sådan. Den heter ”Samtal med mig själv”, en kan tyckas lämplig titel för en person som tillbringade nästan 30 år fängslad och isolerad på Robben Island. Mandela berättar om sitt liv och om kampen mot apartheid i Sydafrika.

Det är en viktig läsning, dels därför att Mandela är en så fascinerande person, och framför allt därför att den säger så tydligt att hur mörkt det än ser ut ska man aldrig ge upp.

I tider av kris kryper alltid rasistiska och främlingsfientliga strömningar fram i dagsljuset. Och hur mycket de än draperar sig i moderna dräkt, och kallar sig än det ena än det andra, Sverigedemokrater, patrioter, de nationella, You name it, så är det samma vindar, samma dofter, samma dåraktiga tongångar från 30-talet, samma gamla unkna nazism.

Nie wieder!

En idealist i historiens virvarr

 

Idag är det årsdagen av inledningen av spanska inbördeskriget 1936. 

Farsan, Spanien, kriget och jag

Kerstin Gustafsson Figueroa

Migra förlag

Min farbror Stefan Halicki stred i de Internationella brigaderna under spanska inbördeskriget, och jag har alltid varit enormt stolt över att vara släkt med honom, en sådan hjälte. Om inte tillfrågad berättade han aldrig någonting om sina erfarenheter från kriget. Nu är han borta och hans historia kommer aldrig att skrivas.

Större tur, om det nu är tur, hade Erik Gustafsson från Hudiksvall. Våren 1938 reste han tillsammans med tre andra kamrater från samma stad till Barcelona, där de anslöt till de Internationella brigaderna. Resan gick med tåg till Paris, och sedan till spanska gränsen, varifrån de gick på natten till fots över Pyrenéerna.

Resan var olaglig, de fyra hade inte sagt ett endaste ord ens till sina närmaste, vid hemkomst hotades de av fängelse i sex månader, och faktum är att de fyra jagades av landsfiskalens män ända bort till Paris!

På plats i Spanien fick de frivilliga en kort militär utbildning, och kastades sedan in i striderna. Erik Gustafsson blev allvarligt sårad, och på senhösten 1938 återvänder han hem till Sverige, där han får ett entusiastiskt mottagande.

Några månader senare kapitulerar den spanska republiken, och de militära upprorsmakarnas seger under Francos ledning är ett faktum.

Med utgångspunkt i Erik Gustafssons insats i Spanien har hans dotter, journalisten och författaren Kerstin Gustafsson Figueroa, skrivit en bok om pappas resa genom livet. Det blev ett finstämt reportage, fullt av liv, färger och dofter, inte särskilt hjältemodigt dramatiskt, men som ändå inte väjer för starka känslor.

Hon lyfter fram på ett nyanserat sätt ett viktigt kapitel i 1900-talets historia, som annars ofta skyms av ideologiska dimridåer från både höger och vänster.

Samtidigt framträder en fascinerande bild av en ung radikal generation från 30-talet. De såg hur mörka moln tornade upp över Europa med fascism och nazism på frammarsch, och ansåg det som sin plikt att göra allt som stod i deras makt för att stoppa ondskans krafter, med vapen i hand om så behövdes. Västmakternas passivitet genom non-interventionspakten, som lämnade fältet fritt för Hitler och Mussolini, radikaliserade dem ytterligare.

Sist men inte minst tecknar författaren ett helfigurporträtt av sin far. En synnerligen komplex människa, en idealist med stark känsla för orättvisor, samtidigt beredd att blunda för den egna sidans övergrepp, en egensinnig man som alltid gick egna vägar, men kunde ändå vara totalt enögd. Eller som dottern skriver: ”Han gick aldrig i någons koppel. Bara i partiets.

”

Det är fina porträtt av starka och sammansatta personligheter som det trots allt är lätt att sympatisera med. På samma gång ett viktigt stycke levande modern historia.

Fotboll på liv och död

 

Svenska landslagets fiasko i VM-kvalet, det efterföljande play-off och sedan det abrupta VM-äventyret väcker starka känslor, som handlar om så mycket mer än bara att sparka på en boll. Det som tycks stå på spel är etniska och lokala lojaliteter, ideologiska motsättningar, klasstillhörighet, eller helt enkelt bara en djup frustration som lätt slår över i våld.

Ingenting nytt under solen och på fotbollsplanen.

Nu går VM mot sin kulmen, det är final om några dagar, och visste man inte bättre kunde man tro att det är det absolut viktigaste som sker i världen just. Vilket det kanske är för en del.

Ett krig har startats efter en fotbollslandskamp, låt gå att det fanns andra underliggande orsaker.

I det fotbollstokiga Brasilien har en parlamentsledamot på fullt allvar föreslagit att jordgloben i landets flagga skulle bytas ut mot en fotboll!

Och vem har inte hört talesättet ”Fotboll handlar inte om liv och död, det är mycket viktigare än så.”?

Men det fanns en tid då det inte var bara en kul grej att säga oss fotbollsnördar emellan inför en viktig match, utan en brutal verklighet. Det spelades nämligen fotboll i nazisternas koncentrationsläger.

Det börjades tidigt av lägrets ”aristokrati”, de tyska kriminella fångar som tjänstgjorde som kapos och blockäldste. De organiserade fotbollslag för att fördriva den tid som var fri från arbetet.

När fångar började anlända tågvis från det ockuperade Europa föddes idén om ”internationella” matcher. Tyvärr var fångarna ofta i dåligt fysiskt skick och kraftigt undernärda. De tyska fångarna ordnade med extra ransoner. Till ett polskt lag fick de också fram snörkängor att spela i, annars hade fångarna bara grova träskor. Däremot hade man inga riktiga sportbyxor utan spelarna uppträdde i randiga långkalsonger.

Och eftersom otack är världens lön vann polackerna med 3-1.

Auschwitz kommendant Rudolf Höss var mycket förtjust i fotboll, och söndagens matcher var lite av en höjdpunkt som samlade hela lägereliten, ofta med fruar och barn. Under matchen kunde en lyckad dribbling belönas med cigaretter som kastades in på plan, och det vinnande lagets spelare fick en bit salami var.

Men det kunde också bli bestraffningar när herrefolkets representanter var missnöjda med resultatet. Misshandel, men också avrättningar kunde förekomma.

Det fanns lag för de flesta nationaliteter, även judar och romer. Också vaktmanskapet från SS ställde upp egna lag, men paradoxalt nog föredrog de att spela bara mot judiskt motstånd. Utmärglade och döende spelare var lättare att besegra.

I det närbelägna krigsfånglägret fanns en regelrätt liga med lag från England, Skottland, Wales och Irland.

Nobelpristagaren Imre Kertesz berättar om sin förtjusning när han såg en fotbollsplan vid sin ankomst till Auschwitz.

Den polske författaren Tadeusz Borowski (finns översatt till svenska med romanen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar”) spelade som målvakt i ett av lagen. När han hämtade bollen under en match såg han hur en tågtransport anlände. Nästan gång han sprang efter bollen var alla borta. ”Mellan två hörnor gasade man ihjäl tre tusen människor bakom min rygg”.

Det spelades fotboll också i de flesta andra läger. Störst var sporten i Gross-Rosen, där det fanns över tio lag, med drygt hundra spelare. Våren 1944 spelades finalen mellan Tyskland och Polen, och symboliskt nog vann polackerna med 1-0.

För en del blev fotbollen en räddning. Extra matransoner, stärkt känsla av människovärde och samhörighet hjälpte att överleva. Men ännu fler dukade under för utmattning och undernäring, gasade ihjäl eller avrättades kallblodigt.

Viktigare än liv och död, var det visst.

Efterkrigstidens främste poet på jiddisch

Idag är det Abraham Sutzkevers födelsedag, en poet som inte fått så mycket uppmärksamhet som han förtjänar:

”Vem kommer att vara kvar, vad kommer att vara kvar? En stavelse kommer att stanna.”

Han föddes den 15 juli 1913 i Smorgon utanför Vilna, som då tillhörde det väldiga ryska riket, och ligger numera i Litauen. Liksom många andra mindre städer vid den tiden i Litauen, västra Ukraina och östra Polen, hade Smorgon en stor judisk befolkning, vid förra sekelskiftet uppgick den till omkring 75 procent.

Abraham Sutzkever kom från en familj av lärda rabbiner, och var tidigt ett boksynt barn. Första världskriget drabbade familjen hårt, Smorgon brändes ner av kosackförband, som tydligen inte gjorde så stor skillnad på yttre och inre fiender. I likhet med många andra judiska familjer tog Sutzkevers sin tillflykt till det fjärran Sibirien, och familjen bosatte sig i Omsk.

Det sibiriska landskapet och kontakten med de kirgisiska nomaderna gjorde ett outplånligt intryck på den unge Abraham Sutzkever, och kom för alltid att påverka hans känslighet inför naturens rikedom och storslagenhet.

Sutzkevers naturlyrik, som främst kommer till uttryck i diktsviten ”Sibirien” ger honom en närmast unik ställning bland Östeuropas judiska poeter, vilkas livsluft var den traditionella shtetlns misär och den bullrande storstadens kaos.

Vilket för övrigt föranledde under mellankrigstiden i Polen spaltmeter av antisemitiska anklagelser från nationalistiska skribenter för ”opolsk” brist på känsla för naturen mot poeter av judisk börd som Tuwim, Lesmian och Slonimski.

1920 dör Sutzkevers far, och familjen flyttar till Vilna, som då låg i Polen, och kallades för Litauens Jerusalem. Här går Sutzkever i cheder, och så småningom i ett polskt-hebreiskt gymnasium. Han börjar tidigt skriver dikter, först på hebreiska, för att snart gå över till jiddisch. Han debuterar med dikten ”Maskeradbalen” i den jiddischspråkiga tidningen ”Wochnszrift far literatur” som gavs ut i Warszawa.

Inte långt därefter publicerar han en dikt i Vilnatidskriften ”Der Wilner Tog”.

Sutzkever blir medlem i diktarkretsen ”Jung Wilne”, en grupp som förenade upprorisk modernism inom konsten med renlärig – läs sovjettrogen – socialism. Hans relationer med gruppen var inte helt okomplicerade, då många misstrodde hans politiska lojaliteter, och det fanns även en viss skepsis mot hans poesi, med dess experiment med ljud och rytm, och kanske framför allt hans vana att använda traditionella religiösa referenser i sin diktning.

Samtidigt var gruppen inte särskilt konstnärligt homogen, utan präglades snarare av eklektisk mångfald. De publicerade aldrig det annars obligatoriska manifestet, och det som förenade var, förutom politisk vänsterhållning, ålder, klasstillhörighet – de flesta kom från arbetarbakgrund, och staden Vilna med dess vitala jiddischkultur.

1935 lärde han känna Marc Chagall som var på besök i Vilna, en bekantskap som återupptogs efter kriget i Paris. Chagall har också illustrerat flera av Sutzkevers böcker.

Samma år blev Sutzkever presenterad för flera ledande judiska poeter, både polsk- och jiddischspråkiga.

Hans första diktsamling, med titeln ”Lider” publicerades 1937, och en av de som hjälpte till att få den utgiven var Joseph Roth.

Tre år senare kommer nästa diktsamling, ”Valdiks”.

Men nu stundar det mörka tider. Andra världskriget har börjat, och nazismens fasor når så småningom också Vilna. Sutzkever överlever de litauiska nationalistmilisernas klappjakt på judar genom att gömma sig i skorstenen hemma. Skorstenen är efter det ett vanligt förekommande motiv i hans dikter.

De litauiska banditerna hyllas numera av många som patrioter som stred för sitt lands självständighet.

Sutzkever och hans fru Freydke, de gifte sig 1939, hamnar i Vilnas getto. Här får han bland annat ett uppdrag av nazisterna att samla värdefulla judiska manuskript för det bisarra projektet att skapa ett Institut för studier av den judiska frågan i Frankfurt.

Givetvis gjorde Sutzkever och de andra sitt bästa för att sabotera tyskarnas avsikter. Man lyckas gömma viktiga dokument som Herzls dagbok, Sholem Aleichems brev, och Bialiks manuskript, och ovärderliga konstverk av bland annat Chagall, som kunde grävas fram efter kriget.

Motståndskampen i gettot tar sig också andra former, främst en vital kulturverksamhet, där Abraham Sutzkever tillhör de mest aktiva. Han är också med i en underjordisk motståndsorganisation under ledning av Itzhak Wittenberg.

Sommaren 1943 lyckas Sutzkever skicka iväg diktsviten ”Kol Nidrej” till Moskva, där den gör ett stort intryck, och översätts till flera språk. Sutzkever är emellertid inte helt okänd i Sovjet, hans dikter har redan tidigare översatts till ryska av Boris Pasternak.

I Vilna dras snaran åt. Paret Sutzkever får bevittna hur deras nyfödde son och Abrahams mor mördas kallblodigt. De smugglas ut ur gettot och flyr till skogs, där de ansluter sig till ett partisanförband under befäl av Moshe Judka Rudnitski.

I mars 1944 utverkar Judiska Antifascistiska Kommittén att Sutzkever med fru hämtas med flygplan till Moskva. Här blir han entusiastiskt mottagen, och umgås med personer som Ilja Ehrenburg, Salomon Michoels, Peretz Markisch och David Bergelson. Här författar han också en krönika från Vilnas getto ”Fun vilner geto”, och påbörjar ” Geheymshtot”, en episk diktsvit om judar som gömmer sig i Vilnas avloppssystem.

Efter krigsslutet bor han en kort tid i Polen, i Warszawa och Lodz, flyttar sedan till Paris, och 1947 landar han i Palestina. Det kan tyckas vara ett udda val av en jiddischspråkig poet, de flesta av hans kollegor som överlevde Förintelsen föredrog att bosätta sig i New York, där jiddischkulturen fortfarande var starkt förankrad, om de inte valde att flytta så långt bort som möjligt, i till exempel Argentina.

Sutzkevers beslut framstår som ännu märkligare då man betänker att jiddischkulturen var länge satt på undantag i Israel, här gällde en ny kraftfull, framåtskådande sabrakultur, medan rotvältskan från Östeuropa, och dess ”shtetl schmalz” såg föraktfullt över axeln, om man inte rent av skämdes för den.

Abraham Sutzkever är den ende jiddischspråkiga författaren som har tilldelats det prestigefyllda Israelpriset.

Sutzkever bosatte sig hur som helst i Tel-Aviv, där han levde fram till sin död i januari 2010.

Kanske var han en person som gillade utmaningar och tog helst ställning för den som var i underläge. På tvärs mot den blomstrande hebreiska renässansen propagerar han för jiddischkulturen. 1949 grundar han kulturtidskriften ”Di goldene kejt”, som snabbt blir ett nav för jiddischkulturen i hela världen. Sutzkever bidrar med texter under hela den långa period som tidskriften existerar fram till 1995.

Han är inte bara en central figur inom jiddischlitteraturen, utan anses också allmänt som den främste efterkrigspoeten på jiddisch.

Sutzkever tycks inte ha något problem med Adornos berömda påstående ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari”. För honom förhöll det sig snarare tvärtom. Att inte skriva skulle innebära en seger för barbariet. I poesin såg Sutzkever Messias, den var hans frälsning, den gav kraft att leva vidare, och i den fanns också återuppståndelsen och livet – de mördade levde vidare i diktraderna, hela den värld som hade krossats och förstörts fanns kvar i de överlevandes kollektiva minne, och det var poetens plikt att skriva och återskapa liv.

 ”I tystnaden tickade ord”, berättar han om en dag under kriget då han satt och skrev i ett mörkt rum.

Skrivandet är naturligtvis ingen lätt uppgift, ”Gå över ord som över minfält”, varnar Sutzkever, och fortsätter metaforen: ”Varje steg betydde liv eller död och rev till i mitt hjärta som en spik i en fiol.”

Att skriva innebär för Sutzkever en seger, poesins över döden, konstens över förstörelsen, den klassiska formens över kaos. Det är poesin som beskriver för oss den skönhet som faktiskt finns kvar efter barbariet.

Mellan åren 1974 och 1981 skapar Sutzkever ”Lider fun togbukh”, som anses vara hans kanske största mästerverk, och där utgångspunkten är poetens två liv och överlevandes smärtsamma minnen.

New York Times utsåg Abraham Sutzkever till ”Förintelsens störste poet”. Hans död hedrades i en senkommen hyllning med en tyst minut i Litauens parlament. Frankrikes utrikesminister deltog i begravningen.

Det officiella Israel var däremot betydligt snålare, ingen representant för regeringen eller Yad Vashem fanns på plats när den 96-årige poeten och partisanen lades till sista vilan.

Det finns inga översättningar av Sutzkevers poesi till svenska. Men Salomon Schulman har översatt ett urval av hans prosa. Dels ”Grönt akvarium” (Symposion) från 1986, med illustrationer av Leif Nelson, och som är det första samlade verk som har översatts direkt från jiddisch till svenska. Dels ”Messias dagbok” (Symposion) från 1998, som innehåller ”Grönt akvarium”. Båda är försedda med en utförlig introduktion till Sutzkevers liv och poesi.

Förutom ”Grönt akvarium” innehåller den senare volymen också ”Där stjärnorna slår nattläger” och ”Ur Messias dagbok”. Det är korta stycken av prosapoesi, starkt präglade av en kombination av judisk mystik, sagotradition och modernism, fyllda av språkets förtätade poetiska fantasi.

Gränsen mellan dröm och verklighet upplöses, vilket får verkligheten att framträda än starkare. Sutzkever kan vara en driven dialektiker, ”Det finns inget så ologiskt som logik”. Och vad som är verkligt är inte alltid alldeles självklart, ”I jämförelse med vårt eget helvete på jorden, är det verkliga helvetet ett sant paradis.”

Här någonstans i skärningspunkten mellan verklighetens traumatiska tragik och fantasins mäktiga skaparkraft finns utrymmet för minnet.

Och där kommer de till oss. Lidande men levande. De är skräckslagna, men kämpar vidare, motståndet upphör aldrig.

En stor förtjänst i Sutzkevers berättelser är hur han visar på motståndets olika former, man kan sätta sig till motvärn på annat sätt än med vapen i hand. Särskilt för den som inga vapen har, och ställs inför en brutal övermakt.

Här finns fantastiska kortnoveller om judar som gömmer sig på de mest osannolika ställen. Här finns också en oerhört stark bild av hur man skyddar värnlösa barn undan ångest in i en värdig död. ”Bara mormodern med bägge barnbarnen vid sin sida, en gumgrå örn med utspända vingar – bara hon håller evigheten borta från ansiktet.” Det är också motstånd!

Titelberättelsens gröna akvarium fungerar som en starkt suggestiv bild. Det är som det försvunna Atlantis, men väl synligt, och ändå oåtkomligt och stumt. Det är bara iakttagaren som kan redogöra för det som tilldrar sig där inne.

Inte heller åskådarens roll är okomplicerad. ”Nu i denna sena timma försvann förmågan till förnekelse och jag såg blod drypa från drömmen”, och vidare: ”Blott de döda äger ett lätt liv”, konstaterar Sutzkever sakligt, men för de överlevande fortsätter mardrömmen varje dag och varje natt, som för Glikele som letar fortfarande efter sin döde son.

Mest tragisk är kanske tiggaren och filosofen, där man anar ett alter ego, som var så ensam att han bad en psykiater om att få insjukna i schizofreni. Resultatet blev att han blev dubbelt så ensam.

När Abraham Sutzkever gick bort 2010 började hans tredje liv. Det kommer nog att fortsätta ett tag till.