Politiskt och privat vid förra sekelskiftet

Det har varit ett längre uppehåll i bloggandet. Det känns bra att börja åter med en text om en uppskattad författare och vän.

Amerikauret

Vibeke Olsson

Libris förlag

Vibeke Olssons romanserie om Bricken på sågverkskusten i Sundsvallstrakten har nu hunnit till den fjärde boken och millennieskiftet. Året är 1899, och när Bricken ser tillbaka på de gångna åren kan hon inte annat än känna djup tillfredsställelse. Även om det inte har varit någon dans på rosor, hårt arbete och många födslar har slitit ut den blott 30-åriga kvinna i förtid, men ändå tycker hon att hon har fått allt det som hon har drömt om: en bra man med ett fast arbete, fina barn, ett eget hem där alla kan trivas.

Amerikauret är en slags symbol för stigande välstånd då strävsamma arbetare kan kosta på sig ”överflödiga” lyxvaror som en tjusig väggklocka.

Det kan också tänkas stå för hur verksarbetarna har internaliserat den mekaniska tidsuppfattningen, så väsensskild från bondesamhällets naturbundna.

Det är nu som ett starkt proletärt etos utvecklas, det gäller att göra rätt för sig, att hålla rent och snyggt omkring sig, och att sträva på; ”Sköter man sig och är arbetsam kan det mesta glömmas.”

För även om så mycket har blivit bättre, hungerspöket har jagats bort från dörrtröskeln, är fortfarande arbetarnas situation i alltför hög grad beroende av brukspatronernas välvilja. Bostaden tillhör bolaget, och följer med anställning, liksom gratis ved och vid behov kredit i bolagets butik. Om olyckan är framme förändras ens liv i ett enda slag, och misären lurar runt hörnet. Emigration till Amerika och flytt till malmfältens gruvor är för många lika mycket ett löfte som ett hot.

Och rätten att organisera sig är fortfarande starkt ifrågasatt. Under stor del av 1899 pågår föreningsrättsstriden, som slutar med en avgörande seger för arbetsgivarna.

Barnarbete är en självklarhet, som arbetarna själva slår noga vakt om. Bricken tvingas att tackla ett intrikat problem, när det visar sig att hennes äldste son har ”gott läshuvud”, och en lärare med moderna idéer vill låta honom studera vidare. Att bli främmande för sin egen klass, och hamna utanför i sin nya omgivning, är inte en framtid som Bricken önskar för sitt barn.

Med en imponerande detaljkunskap om de historiska miljöerna blandar Vibeke Olsson stort och smått, politiskt och privat, och låter vardagens poesi blomma ut för fullt. Kvinnoperspektivet är här om möjligt ännu starkare än i de tidigare böckerna.

Jag ser redan nu fram emot Brickens fortsatta öden i det nya seklet.