Historien är alltid en del av nutiden

Om ni inte redan har sett den - årets teaterföreställning!

Vår klass

Av Tadeusz Slobodzianek
Övers: Jarema Bielawski
Regi: Natalie Ringler
Scenbild, ljus: Sutoda
Kostym: Zofi Nilsson
Musik: Pelle Ossler
Medverkande: ­Hannes Meidal, Lina Englund, Freddy Åsblom, Monica ­Stenbeck, Carl Magnus Dellow, ­Johan Wahlström, Simon Reithner, Peter Luckhaus, Lena Nilsson, Pierre Wilkner.
Teater Galeasen, Skeppsholmen, Stockholm

År 2001 publicerades Jan Tomasz Gross bok ”Grannar” i Polen, och där avslöjades ett mord som begicks 1941 på omkring 1500 judar av deras polska grannar i samhället Jedwabne i nordöstra Polen. Massakern var inte helt okänd, men av den officiella historieskrivningen tillskrevs den de tyska ockupanterna.

Avslöjandet kom som en chock för många, och skakade i grunden den polska självbilden som ett offer för nazismen. Snart kom dessutom i dagen flera liknande brott, alltid med samma scenario: Röda armén drar sig tillbaka, tyskarna rycker in, och pogromer mot judar kommer igång, oftast på polskt initiativ, med samarbete med sovjeterna som förevändning, och utan nämnvärd tysk inblandning.

Nästa chock som drabbade Polen var debatten som följde på avslöjanden. Från framför allt högernationalistiskt håll och katolska kyrkan försökte man att förneka brotten eller bagatellisera dem, om man inte försökte bortförklara dem med hänvisning till det gamla antisemitiska argumentet om judekommunism.

Debatten delade landet i två oförsonliga läger.

Det är utgångspunkten för Tadeusz Slobodzianeks pjäs ”Vår klass”, hittills spelad med stor framgång ibland annat London, USA, Ungern, Spanien, Brasilien, Tjeckien, Kanada, Litauen, Japan, och givetvis Polen. Nu har pjäsen haft skandinavisk urpremiär på Teater Galeasen i Stockholm, och spelas för utsålda hus fram till början av december.

Scenen är en bedagad restauranglokal, lite lagom smaklöst dekorerad, med ett tafatt försök till lyx, och en omisskännlig stämning av sorgset förfall. Som klippt och skuret för en återträff för vår klass.

Klassen består av tio elever, hälften etniska polacker, och självklart katoliker, och hälften judar. De är alla födda mellan 1918-1920, tidpunkten för det självständiga Polens återfödelse efter drygt 100 år av delningar, och genom 14 ”lektioner” får vi följa deras öden. Samtidigt är det lika mycket landets historia det handlar om.

Det börjar under mellankrigstiden och dess framväxande antisemitism, och motsättningar strax under ytan, och någon gång ibland i öppen dag. Sedan kommer den sovjetiska ockupationen 1939, något som av många judar uppfattas som ett klart bättre alternativ att föredra framför nazisterna. En uppfattning som definitivt inte delas av polackerna.

1941 bryter kriget mellan Nazityskland och Sovjet ut, och nu tas det en gruvlig hämnd. Inte mot de förment skyldiga, inte de som samarbetade, oavsett anledning, utan mot alla, barn, gamla, kvinnor och män. Det plundras, våldtas och mördas. Ingen försöker ens att stoppa vansinnet, efteråt påstår sig en del ha velat göra det, men det gick inte, alla tittade ju på!

Mördarna skryter med sina bravader, drar roliga vitsar om hemskheterna, men glömmer inte heller att berömma sig av att man minsann tog livet av judarna på ett ”kristet sätt”.

Och sedan uppstår en tystnadens kultur, förstärkt av en anda av ömsesidiga utpressningshot.

Ett par judar lyckas trots allt överleva, gömda av sina polska grannar. Och så lever de vidare, genom den tyska ockupationen, befrielsen, stalinismens år, tövädret efter 1956, Solidaritetsåren under 80-talet.

Handlingen drivs framåt genom en polyfon berättelse, där alla får komma till tals, och historien är som ett pussel av samtligas röster. Tonen är saklig och osentimental, orden åtföljs av kraftfullt kroppsligt utspel, med uttrycksfull åskådlighet.

Man sjunger folkvisor, skanderar ramsor, det är folkligt och fartfyllt, och inte ett dugg festligt.

Pjäsens karaktärer är ett episkt galleri av antihjältar. Översittaren Zygmunt, den kanske otäckaste av dem alla, lysande spelad av en Johan Wahlström, med en aura av forcerad självrättfärdighet, alltid flytande ovanpå, mer förövare än offer. Den folklige antisemiten Heniek, strålande gestaltad av Pierre Wilkner, blir logiskt nog präst, och kröner sin kyrkliga karriär med att återvända till barndomsstaden, där han naturligtvis låtsas om ingenting.

De flankeras av strebern Menachem, spelad med rå brutalitet och antydan till oborstad charm av Carl Magnus Dellow, och som under 50-talet gör får en högt uppsatt position inom säkerhetstjänsten. Ja, Slobodzianek backar inte inför några tabun med sin skoningslösa exorcism av de polsk-judiska relationernas onda andar.

Den kanske mest tragiska figuren är Monica Stenbecks Rachela vel Marianna, som räddas genom att tvångsdöpas och tvångsgiftas, och som väljer – kan man verkligen göra ett sådant val? – att förtränga hela sitt liv, och fly in i tv-tittande, där hon helst ser på kanaler som inte visar människor.

Det är teater som upprör och gör ont.

En fara är förstås att vi frestas ser föreställningen som något uteslutande om Polen och polacker.

Så är det naturligtvis inte. Dels visar Slobodzianek att det finns i Polen en beundransvärd vilja- och förmåga – att ta uti och ompröva sin egen historia, inte minst dess mindre tilltalande och ädla sidor. Dels är det uppenbart att problematiken gäller idag, historien är alltid en del av nutiden, på de mest iögonfallande sätt i länder som Grekland och Ungern.

Men också i Sverige. Tillhör landet alla som bor här, eller är det ”vårt”, och ”de” får också vara här, åtminstone som länge de anpassar sig till ”vår” kultur, oftast något oklart vad de innebär. Och när tiderna blir kärva, då kanske ”de” inte får vara här längre, och får dra till sina ”hemländer”, och om inte det går kan vi skicka dem till – Madagaskar?

Angeläget, välspelat, originellt, teater när det är som bäst, och något av det absolut bästa jag sett på mycket mycket länge.