På lördag är det 80 år sedan skotten föll i Lunde och fem arbetare dödades av militärens kulor. I söndagens DN skriver Göran Greider både kraftfullt och poetiskt om de minnen av tragedin som lever kvar i Ådalen. Men efter att ha levt i snart 15 år inte långt från den plats där det hände kan jag konstatera att bilden är mer komplicerad.
Den egna historien har aldrig varit den svenska arbetarrörelsens paradgren. För socialdemokraterna blev Ådalshändelserna snabbt en belastning, ett våldsamt inslag som störde den bild man eftersträvade av samförstånd och Saltsjöbadsanda.
För kommunisterna var det länge en viktig symbolfråga, ända tills man i sin taktiska iver gick helt vilse. Att ingen från Vänsterpartiets ledning bevärdigade 75-års-högtidlighållandet med sin närvaro är visserligen upprörande, men på sitt sätt fullt logiskt.
För gemene man har det snarast varit något att glömma. Jag vet inte hur många gånger jag har hört, särskilt äldre Kramforsbor, säga ”men det är så negativt”. Ådalen bar på en historisk belastning som man ansåg hindrade investeringar, och ”Röda Ådalen” var en nedvärderande skam.
Groteskt nog är det det lokala näringslivet som har återlanserat namnet, eller ”varumärket”, Ådalen, när man upptäckte hur allmänt känt det faktiskt är.
Idag när klassamhället åter öppet visar upp sitt fula tryne är det viktigare än någonsin att minnas den svenska arbetarrörelsens mest dramatiska händelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar