ROMAN
Lådan
Günter Grass
Övers: Lars W. Freij
Bonniers, 2011
När fan blir gammal blir han intetsägande. Den snart 84-årige Günter Grass fortsätter att sammanfatta sitt liv med en fortsättning på den självbiografiska *När man skalar lök*. I den avslöjade han den stora sensationen att han har varit soldat i Waffen-SS, i den nya avslöjar han ingenting, utom möjligen att han håller på att tappa det litterära stinget.
Här finns inte mycket av Grass överdådiga fantasi eller schvungfulla stil. Han låter alla sina barn – och de är många – pladdra på om oväsentligheter, vilket förväntas ge en bild av Pappan, Författaren och Samhällsmedborgaren Grass från tiden efter publiceringen av *Blecktrumman*. Men det blir bara en kakofoni av röster som aldrig bildar någon helhet, och inte heller belyser något särskilt.
Några romaner skymtar förbi, viktiga politiska händelser antyds, platser skiftar och vi får veta att Grass minsann inte var någon ”vanlig lekpappa”.
Det enda som vagt påminner om den gamle Grass är den mystiska fotografen Marie som dyker upp överallt med sin gamla lådkamera – därav bokens titel. Kameran har efter traumatiska upplevelser under kriget fått en del speciella egenskaper, och det kan här och där bli lite kul. Tyvärr tycks linserna vara skevt inställda, så att alla bilderna blir kvar i lådan.
Allt annat svamlas bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar