"The harder they come, the harder they fall." Förnedrande bilder på IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn i handbojor har kablats ut över hela världen. Den vanliga debatten är i full gång. Som vanligt är det inte gott att veta vad som är sant. Juridiskt är han naturligtvis oskyldig tills motsatsen har bevisats, det är en grundläggande och mycket viktig rättsprincip, som tyvärr ofta glöms bort, och det pekas finger både hit och dit.
Strauss-Kahn är en offentlig person, och det förvånar inte att det finns synpunkter på det som hände, eller i varje fall påstås ha hänt. I synnerhet som karln har ett visst rykte om sig att ha svårt att behålla byxorna på, om man säger så.
Nya uppgifter har tillkommit som rör till det ännu mera. Ytterligare en städerska skulle ha varit inne i Strauss-Kahns svit samtidigt (!). Hon kanske är släkt med Björn Rosengren, ni vet, han som var på porrklubb utan att fatta att det var en porrklubb. Dessutom sägs klockslagen inte stämma.
Strauss-Kahns försvar gör inte saken bättre. Han är totalt oskyldig, och har alibi. Men, skulle det ha varit något hunky-punky i alla fall, då var det helt och hållet frivilligt. Hmm.
Förhoppningsvis får vi reda på sanningen så småningom.
Tills vidare får vi nöja oss med att gotta oss i Strauss-Kahns förnedring. För alla vackra rättsprinciper till trots upplever fler än jag en stor skadeglädje när maktens män (men inte kvinnor, tror jag) faller från sina höga piedestaler. Nu kommer de inte undan med sina svinerier! De ska minsann inte tro att de är nåt! Till syvende och sist är de folk som du och jag!
Skadeglädjen innehåller nog ett mått av rättvisetänkande. Vi vill så gärna tro på de ideal som sägs styra vårt samhälle, och vi blir alltid lika glada när det dyker upp exempel som bekräftar det.
I Tom Wolfes "Fåfängans fyrverkeri" skildras livfullt en mäktig mans fall. Romanen är en svidande vidräkning med 80-talets triumferande rövarkapitalism, och alla dessa nyrika börsklippare som ser sig själva som "universums härskare".
En av dessa marknadsmatadorer faller på eget grepp, skulle man kunna säga, och förvandlas undan för undan till ett värnlöst offer. Som det inte ens är synd om. Det finns alltid någon som är mäktigare och rikare, och det behövs inte mycket, oftast bara att man driver sin arrogans och ryggradslöshet lite för långt, så är det kört. Varken pengar eller inflytande räcker nu längre, och vänner finns det plötsligt inga.
Trots sin schvungfulla ytlighet är Tom Wolfes roman klart läsvärd, och har en hel del att säga om vår sköna nyrika värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar