Idag torsdag är det folkomröstning i Storbritannien. (I skrivandets stund är resultatet fortfarande inte klart.) Det gäller valsystemet. I Storbritannien har man majoritetsvalkretsar, vilket betyder att vinnare tar allt, får man flest röster i en valkrets tar man mandatet där. Vilket i sin tur innebär att ett parti kan vinna regeringsmakten trots att det inte har ens 40 procent av rösterna. Och att en massa röster i praktiken blir bortkastade. Det gynnar givetvis de två största partierna, och har fördelen av att ge stabila majoriteter. Men det gillas inte av ett tredjeparti, inte heller av andra mindre partier. Och eftersom lyckligtvis, eller olyckligtvis, beror på hur man ser på det, fick inget parti egen majoritet - trots allt! - i det senaste valet, blev det kohandel som slutade med att de konservativa ingick en koalition med det liberala partiet. Folkomröstningen är priset som tories får betala för liberaldemokraternas stöd.
Omröstningen idag gäller ja eller nej till ett nytt system som skulle innebära att man får rangordna kandidater från de olika partierna på valsedeln. Man skulle få ta med så många man vill. Om inget parti får egen majoritet, tar man bort den som fått minst röster, och tilldelar andraalternativet på de röstsedlarna de återstående kandidaterna. Om ingen fortfarande har mer än 50 procent av rösterna, upprepar man proceduren. Jag skojar inte.
Bara engelsmän - och andra britter - kan komma på nåt sånt. Helt otroligt. Fast ändå lite kul.
Själv är jag ganska förtjust i ett gammalt förslag från P C Jersild, och har lite egna idéer om vad man skulle kunna göra för att effektivisera valsystemet och göra politiken mer spännande:
P C Jersild introducerade ett nytt valsystem i romanen "Djurdoktorn": ett representativt urval av svenska folket fick svara på ett antal frågor i olika politiska ämnen, och utifrån det placerades det i en höger-vänsterskala, som utgjorde underlaget för sammansättningen i riksdagen och regeringsbildningen.
Det var djärvt och kul på sin tid, men är helt överspelat idag. Det krävs nya grepp idag för att vitalisera demokratin, åter höja medborgarnas engagemang i politiken, och attrahera nya grupper som länge i alltför hög grad har tenderat att hamna helt utanför, som ungdomar och invandrare.
Det självklara svaret är reality-tv. Istället för att hålla tal i riksdagen eller på blåsiga torg i gudsförgätna hålor där i alla fall ingen lyssnar, eller skriva debattinlägg som ingen läser, eller hålla presskonferenser som ingen bryr sig om, bör de som söker ett förtroendemandat ställa upp i serien "Statsministern", "Regeringen", "Riksdagen".
En panel bestående av ett representativt genomsnitt av befolkningen skulle bedöma de potentiella kandidaterna. Panelen kunde gärna utökas med ett antal experter från samhällslivets olika områden, näringslivet, några gamla politiker kanske, en akademiker (med skägg! dock inte om det är en kvinna), och varför inte någon eller några från utlandet, åtminstone från EU.
Kandidaterna skulle få utföra flera moment, hålla tal, dansa, skaka hand med kungen, undvika att fatta beslut, det är egentligen bara att släppa loss fantasin, the sky is the limit!
Panelen skulle undan för undan rösta bort de förhoppningsfulla kandidaterna, tills det bara återstod en statsminister, en regering, och så vidare. Här tror vi att det går att introducera ett riktigt, riktigt djärvt grepp - varför inte låta tv-tittarna rösta också?! Då kunde man jämka panelens beslut med tv-rösterna, vilket skulle garantera en genuin folklig förankring för våra folkvalda.
Kom igen Reinfeldt och Juholt och alla ni andra, nu får ni chansen att bli tv-Fredrik och tv-Håkan med hela svenska folket. Förnya demokratin, ut med politiken i tv-rutan!
Förslaget erbjuder dessutom ett enastående tillfälle för public service att rycka upp sig ordentligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar