Östtyskland – ett eget universum

ROMAN
Tornet
Uwe Tellkamp.
Övers: Aimeé Delblanc.
Bonniers, 2011

Tornet är en berättelse om Östtysklands sista år, den börjar efter Brezjnevs död vintern 1982 och slutar den oförglömliga dagen den 9 november 1989. Sådana romaner skrivs inte längre, det är en episk skildring på nästan tusen sidor. ”Tornet” är namnet på ett bostadskvarter i Dresden, och i förgrunden står ett antal familjer som bor där. Det är svårt att inte göra en parallell till Thomas Manns Huset Buddenbrook. Manns krönika har undertiteln Historien om en familjs förfall, medan Tellkamps är En historia från ett sjunket land.

Miljön är emellertid helt annorlunda. Tornet i titeln syftar på en isolerad plats, svårtillgänglig och samtidigt svår att lämna. Boken är också uppbyggd så att landet DDR framstår som en avgränsad plats, ett universum helt för sig självt, nästan som om världen utanför inte fanns. Västtyskland kallas kort och gott, och föga kärleksfullt, för ”den andra sidan”. (Jag minns att i Förbundsrepubliken var man inte sämre och benämnde alltid DDR som ”Ostzone”.)
Undertitelns ”sjunket land” syftar också på en ö, och det är lätt att associera till det sjunkna Atlantis, som ju enligt Platon var ett utopiskt idealsamhälle. Bildandet av DDR var resultatet av att Sovjet ville flytta fram sina positioner efter andra världskrigets segerrika avslutning, och en delning av Tyskland stöddes mer eller mindre öppet av Frankrike och Storbritannien, som fruktade ett starkt Tyskland.
För de tyska kommunister som byggde upp Östtyskland var ambitionen tydligt att skapa ett bättre Tyskland. Bättre än Weimarrepublikens instabila och socialt sönderslitna parlamentariska demokrati, den som resulterade i nazism och en katastrof för landet, men också bättre än det kapitalistiska Västtyskland, som ansågs revanschistiskt och kontrollerat av gamla nazister, och som led av oöverstigliga klassklyftor.
DDR:s politiska ledare var inga duvungar. Många av dem var härdade i kampen mot nazismen, många hade suttit i koncentrationsläger, medan andra överlevde utrensningarna i Sovjet. Deras inställning till demokrati i allmänhet, och dess parlamentariska variant i synnerhet, var starkt färgad av deras traumatiska upplevelser av vad denna demokrati kan leda till, och de var bergfast beslutna att detta inte fick hända igen.

Det är svårt att inte se skapelsen DDR som ett resultat av antinazismen. Samtidigt bär många av landets medborgare på erfarenheter och upplevelser av helt andra rädslor och trauman. Utan att göra mycket väsen av sig återkommer datumet den 13 februari genom hela boken. Det var då som allierat flyg la hela staden Dresden i ruiner under en hel dags och natts skoningslösa brandbombningar. Rysshatet är utbrett i en nästan ofattbar omfattning.
Östtyskland är kontrasterna land, och den största motsättning som präglar landet är mellan höga ideal och krass verklighet. Även om romanen ger uttryck för en hatkärlek, är resultatet som Tellkamp skildrar det i romanen nedslående. Landet halkar efter den teknologiska utvecklingen, det råder ständig brist på det mesta, miljöförstöringen är förfärande. Människorna hankar sig fram genom kontakter och utbyte av tjänster, korruptionen flödar, och på tryggt avstånd lever i all välmåga de styrandes röda aristokrati.

Det råder en atmosfär av ständig rädsla och misstänksamhet. Vem i den närmaste kretsen är angivare? Vad vågar man säga hemma, på jobbet, bland bekanta? ”Den största lump i varje land – är och var en denunciant!”, som den folkdemokratiska humor så fyndigt får till det.
En av bokens mer framträdande personer är den unge Christian, visserligen en fiktiv figur, men inte desto mindre säkert något av författarens alter ego. Hans familj tillhör vad man skulle kunna kalla för bildad medelklass, och de olika familjemedlemmarnas attityd till systemet varierar från öppet kritiskt till anpassning, med flera nyanser där emellan. Den gemensamma nämnaren i deras sätt att hantera verkligheten är en brinnande vurm för kulturen i alla dess former, konst, musik, litteratur. Trots begränsningar onekligen en av DDR:s landvinningar.
Inriktningen på de övre skikten i samhället, hur än insiktsfull den är, utgör ändå en svaghet i boken. Arbetarklassen lyser i stort sett med sin frånvaro, och i den mån det dyker upp livs levande arbetare, tecknas de tillyxat och stereotypt.
Christian går genom skolan – som får vår Jan Björklund att framstå som en flummig mes – med toppbetyg, och för att säkra sin möjlighet till medicinstudier tvingas han, med säregen östtysk logik, till en ”frivilligt” förlängd värnplikt på tre år.

I den Nationella Folkarmén finns det inga fackföreningar, men däremot rejält med preussisk kadaverdisciplin, pennalism, översitteri och ren sadism. Vi är långt borta från Oktoberrevolutionens ideal om en demokratisk folkets armé. Naturligtvis slutar det illa för den känslige och grubblande Christian i en brutalt upprörande historia. Symptomatiskt är att han inte döms för det han har gjort – i ett vredesutbrott hotar han en officer med en yxa – utan för det han säger, han kallar nämligen arbetar- och bondestaten för ett ”skitland”.
Tellkamp är en konstnärligt mycket medveten författare. Detaljrikedomen som fångar in verkligheten så precist, och hans djupgående kunskaper på vitt skilda områden, imponerar stort. Hans språk ger en djupare känsla för tyskans enorma rikedom. Trots att romanen i grunden är en episk skildring och stilen övervägande realistisk, använder sig Tellkamp också av andra litterära grepp, inklippta fragment ur dagböcker, brev, och officiella dokument. Här finns också febriga drömsekvenser i bästa surrealistiska stil.

Det är ingen tvekan om att översättaren Aimeé Delblanc har gjort en heroisk insats med ett sensationellt gott resultat.
Med stor känslighet tecknar Tellkamp bilden av ett ovanligt universum på väg mot sin egen undergång. Genom de finaste nyanserna får han fram hur sprickorna växer, samtidigt som rädslan viker undan. Romanen slutar med klockors ödesdigra klang över staden Dresden, stämningen påminner mest om en krigssituation strax innan det stora nederlaget, och överallt skallar ropen ”Vi är ett folk!”. Det skulle inte dröja länge förrän det visade sig vara falsk matematik.
Boken avslutas abrupt med ett kolon: sista ordet är ännu inte sagt.
Tornet är ett litterärt mästerverk och en ideologisk utmaning.