Folkmusik från Tåsjö

Tåsjö socken ligger på gränsen mellan tre landskap: Ångermanland, Jämtland och Lappland. Dialekten är ångermanländskans nordligaste utpost, och den är hårt trängd av jämtska och västerbottniska. Det är som upplagt för ett rikt kulturliv på orten.

Den lokala folkmusikens rikedom presenterades med den äran under en konsert på Tingshuset i Nyland med Matti Norlin, nyckelharpa, gitarr och sång, och Mikael Rönnberg, sång och tramporgel.

Orgeln är för övrigt ett kapitel för sig. Det är en portabel reseorgel, av den fyndige värden på stället Fredrik Högberg snabbt döpt till koffertorgel, vilket är precis vad den är.

Repertoaren bestod av en blandning av folklåtar, både av äldre datum och helt nyskrivna, i en del fall kunde det vara äldre melodier som någon av de två har skrivit text till.

Och det är kanske det som är det fina med folkmusik, den är förankrad i en tradition, traderas mellan generationer och binder ihop tiden.

Det är historier om speciella människor som levde förr, starka och envisa kvinnor, om kärlek, om livets gång och tidens förgänglighet, om förundran över naturens skönhet.

Sången var på Tåsjödialekt, och den var förvånande lätt att förstå.

Det gjordes en del utflykter till närbelägna granntrakter. Nicke Sjödin fick vara med på ett hörn med sin version av Den blomstertid på Röåmål – Nu börj ä på å blomme.

Det blev också en knippe tonsatta dikter av Helmer Grundström. Om man inte visste det innan blev det hur tydligt som helst att folkmusik och så kallad finkultur är inte på något sätt varandras motsatser utan mer som syskon, kanske inte alltid komma så bra överens men hör inte desto mindre nära ihop.

En fin konsert med två mycket duktiga musiker, och trevligt som alltid på Tingshuset.

I ett ingenmansland av osäkerhet och sökande

Det är starka, drabbande bilder som möter besökaren på Galleri Andra Våningen på Järnsta café i Nordingrå. Det framkallar en känsla av chock när jag nästan direkt uppfattar en likhet mellan Farah Alis bilder och den konst som skapades av fångar i Auschwitz och andra koncentrationsläger.

Likheten är naturligtvis en ren tillfällighet, och visar bara – och det är inte så bara! – på de mänskliga erfarenheternas universalitet.

Farah Ali är 25 år gammal, hon kommer från Syrien, där hon utbildade sig i måleri och skulptur vid fakulteten för Fine Arts vid universitetet i Damaskus. Hon arbetar helst med teckning, och alla verk utom ett på Järnsta är teckningar i torrpastell och tusch eller enbart torrpastell.

Det är små bilder som uttrycker stora känslor. Stilen är närmast expressionistisk, även om uttrycksfullhetens styrka dämpas något av en drömsk vaghet.

Det är bara kvinnor på bilderna. Kvinnor som klagar och anklagar, vädjar och säger ifrån, söker och sörjer. Känslan av gemenskap och styrka som förmedlas är mycket stark.

Det finns också en öppenhet i bilderna som skapar närhet till betraktaren och bjuder in till berättelser med verklighetsförankring någon annanstans, men som kan delas av alla.

De flesta av kvinnorna tycks befinna sig i ett tillstånd av fångenskap, fängelset kan vara rent fysiskt, men lika mycket samhällets fjättrar, familjens band eller patriarkatets bojor.

Flera av bilderna verkar sväva utan fäste. Troligen är det en återspegling av konstnärens egen situation. Hon har tvingats lämna Syrien, och efter en olidligt lång väntan fått komma till Sverige.

Här finns en tydlig känsla av ett skov i tiden och en lucka i rummet. Innan ett tillstånd av både-och inträder är man utkastad i ett varken-eller. Inte här eller där, inte nu eller då.

Ett ingenmansland av osäkerhet och sökande. Men som utan tvekan kan vara oerhört konstnärligt fruktbar.

Utställningen pågår fram till den 17 juli. Den ingår i Galleri Andra Våningens sommarserie med temat Ursprung.

Ljudkonst i Sidendome

Sidengalleriet i Ramvik har fått sin Sidendome, en kupol i glas med en golvyta på drygt 40 kvadratmeter, och med en takhöjd på fem och en halv meter. I lördags hade Härnösandkonstnären Nathalie Fougeras vernissage där för sin ljudkomposition och installation.

Det är som om rymden har kommit närmare i Ramvik. Sidendomen är tänkt att användas för utställningar, föredrag och workshops.

-          Dessutom är det ett ställe att må bra på, säger Ingrid Edberg Norlin, textilkonstnär och designer som driver Sidengalleriet.

Nathalie Fougeras blev fascinerad av de möjligheter som skapas av kombinationen sidentyg och glas. Siden är ett mjukt material som rör sig och andas, och har, som Nathalie uttrycker det, ”spännande ljudtextur”. Glaset är däremot hårt, med en mycket speciell resonans.

Kupolens runda form skapar skilda ljudnivåer på olika ställen. Rummet är som inkapslat, Nathalie jämför det med ett café, ett eget universum där ljudnivån går upp och ner, samtalstonen anpassas till ljudläget runt omkring, samtidigt som människorna själva absorberar en stor del av ljuden.

Rummets instängdhet kontrasteras av glasets transparens. Även om relativt lite av ljudet når utanför, kan man både titta in i kupolen som ut från den. Besökaren är på en och samma gång betraktare och betraktad.

En ytterligare dimension är de spegelbilder som skapas av omgivningen, och som förändrar ständigt upplevelsen av verkligheten inne i kupolen.

Med en multikanalljudkomposition, en märklig blandning av sidentygets ljudtextur och cafésorl, låter Nathalie Fougeras besökaren lyssna på och lokalisera olika ljud på flera platser, samtidigt som hon experimenterar med akustiken.

Lyssnandets ädla men ack så svåra konst tas till nya nivåer.

Sollefteåflickorna - nu ännu bättre

Vädret i augusti 1939 lär ha varit soligt och vackert. Det var det definitivt inte när teaterföreställningen Sollefteåflickorna hade nypremiär på fredag kväll nedanför gamla Hamnmagasinet. I exakt samma ögonblick som pjäsen började öppnade sig himmelens portar och regnet vräkte ner ända till det bittert blöta slutet. Desto mer imponerande av ensemblen att under sådana svåra ytter omständigheter kunna fokusera på uppgiften och bjuda publiken på fantastisk föreställning.

Pjäsen är i grunden densamma som förra året. Det finns några nya ansikten bland skådespelarna men även ensemblen är i stort sett densamma. Men ändå inte. Amatörerna har mognat, haft tid att sätta replikerna mer distinkt, vässa kroppsspråket. Imponerande rakt av, riktigt professionellt.

Det som framför allt har skärpts ordentligt sedan förra året är sång- och dansnumren. Musiken och sången hör nu integrerat ihop med föreställningen, och driver handlingen framåt med ett förtjänstfullt tempo.

Koreografin är fullkomligt lysande, och dansnumren lyfter föreställningen ytterligare något snäpp. Taktfast, uttrycksfullt, och med mycket humor. Åter får skådespelarna en möjlighet att briljera.

Däremot var jag en smula besviken på cirkusnumren, de var intetsägande och tafatta.

Scenografin är lika påhittig och smidig i den underbara miljön nedanför Hamnmagasinet, som förra året, och det blev det även nu helt magiskt, vädret till trots.

Och själva pjäsen är fortfarande lika angelägen i sin historieskrivning med det hotfulla mullret från Europa som hörs ända bort till Sollefteå. Det är en tid av en instabil omvärld med fascismen på marsch, ekonomisk kris med hög arbetslöshet, samhällsförändringar som välkomnas av en del men oroar andra, och som alltid finns det ungdomar som vill ut i världen och pröva sina vingar utanför den militära småstadens trånga luftrum, i konflikt med den äldre generationens förlegade och förkvävande moraliska normer och värderingar.

Och så slutar det lyckligt, och Ångermanälven flyter stilla vidare. Och regnet upphörde precis när föreställningen slutade.

Nu kan vädret bara bli bättre, så skynda att boka biljetter. Sollefteåflickorna spelas varje dag till och med onsdagen den 6 juli.

Kultursommar i Mjällom

Sommarutställningen på Kulturfabriken i Mjällom passerade tioårsstrecket förra året och har nu blivit en etablerad konstinstitution i Höga kusten. Årets utställning är som vanligt en trygg och balanserad blandning av konst och konsthantverk.

Inte minst konsten håller i år ganska hög klass. Owe Grandics fortsätter sin egen vilda resa genom konststilar med ett personligt och lekfullt tilltal. Tavlor med häftiga stämningar kompletteras av en gunghäst – en skulptur antar jag – som hyllar på ett oefterhärmligt och tämligen oväntat sätt både barndomens glädje och återvinningens möjligheter.

Jan Jeansson är Svanögrabben som sedan länge bor i Stockholm och har ett sommarboende i Nordingrå vid Mjösjön. Han jobbar mycket med akryl, och motiven är mest landskap. Hans tavlor har en stark naturromantisk ådra med en bred palett av stämningar som inte väjer för det dramatiska, och som låter färgernas nyanser komma till uttryck genom ett veritabelt virrvarr av skiftningar.

Tony Rundströms utsökta naturfoto har i år fått flytta in i finrummet, samtidigt som han är kvar med egen större utställning i rummet bredvid.

Där finns också Vivianne Perbos oljor och akvareller.

Mer foto bjuder som vanligt Nordingrås amatörer på i ett eget rum. Som alltid många duktiga. Främst vill jag framhålla Ann Isakssons naturbilder som fångar ljusets skiftningar och motivets stämningar på ett mästerligt sätt.

Monica Bohmans akvareller är minutiöst detaljerade på ett imponerande sätt, och i sina bästa stunder återger de stundens skönhet och atmosfär i en stil som närmar sig det naivistiska.

Och så hemmasonen Kent Royson Karlsson. Han visar som alltid landskapsmåleri i den realistiska skolan, med kraftfulla inslag av romantiskt färgad dramatik, skildrad med starka färger i mörka nyanser.

Förra årets positiva överraskning Matilda Olofsson från Bjästa och hennes mycket särpräglade serie- och mangateckningar har i år fått sällskap av Josefin Lopez i samma genre.

Konsthantverket är rikligt representerat och genomgående av gedigen kvalitet. Mycket är textilkonst, men det finns även annat. Det som jag tyckte stack ut lite var bland annat tennföremål av Sven-Erik Sjölander från Tennsmedjan i Måviken och Ann-Chi Rimnells smycken i återvinningsmaterial.

Utställning har öppet varje dag fram till den 7 augusti, och därefter de två påföljande helgerna.

När den moderna världen kom till byn

Ett helt liv

Robert Seethaler

Övers: Jörn Lindskog

Bokförlaget Thorén & Lindskog

Det börjar vintern 1933 med en olycka och oförklarliga händelser. Att en ännu större olycka och än märkligare händelser tilldrar sig ute i den stora världen, inte minst i landets huvudstad, har invånarna i den nästan helt isolerade alpdalen ingen aning om. De bryr sig inte stort heller.

Den lilla alpbyn finns visserligen inte utanför tiden, men väl i otakt med den moderna tiden, det stora samhällets modernitet har inte nått hit, finns knappt ens i närheten.

Författaren Robert Seethaler är sedan tidigare känd för den svenska läsekretsen med romanen ”Tobakshandlaren”, han blev i år som första österrikare någonsin nominerad till MAN Booker International.

I ”Ett helt liv” använder skickligt årtalen som betydelsemättad symbolik, med dem knyter han omärkligt ihop det stora med det lilla, det individuella med det kollektiva, det privata med det politiska.

Huvudpersonen Egger är född någon gång i början av 1900-talet, ingen visste exakt, han var en ”oäkting” som placerades som fosterbarn hos en bondefamilj, som behandlade honom som ett ting, ett redskap att nyttja till diverse tunga arbeten.

Eggers liv är en subtil skildring av 1900-talet.

Moderniteten tränger in i byn med företaget som ska bygga en linbana för turisterna från storstaden som längtar efter den ofördärvade naturens vederkvickelse. Bygget förvandlar bybornas tillvaro på ett drastiskt sätt – inte oväntat både på gott och ont.

Företaget tämjer naturen, ibland med förödande konsekvenser.

Och sedan kommer kriget, och Egger hamnar i ett bergslandskap långt borta i Europas utkanter, och även om han klarar livhanken får han stanna där i åtskilliga år.

När han väl återvänder till sin alpby har nazisterna mirakulöst förvandlats till goda demokrater, och det nya välfärdssamhället tar hand om sina krigsveteraner.

Några decennier senare när Egger kan se tillbaka på sitt liv finns det visserligen inget grandiost över det, men ändå en rikedom av upplevelser, både på det personliga planet och som vittne till seklets framsteg och dårskap.

Boken är på bara 130 sidor, här finns inget överflödigt bara skarpt utmejslade episoder som med poetisk kraft laddar berättelsen med existentiell betydelse - som bildar ett helt liv.

Existence light - Jenny Lindblom

Jenny Lindblom är förra årets Höga kusten-stipendiat. Hennes utställning på konsthallen i Kramfors har vernissage på lördag. Det är en fascinerande och egensinnig kommentar till existensen i dagens globaliserade tillvaro.

Jenny Lindbloms konst rör sig obehindrat mellan motsatser och fångar mångtydigt det moderna livets motsägelsefullhet. Hon blandar populärkulturella uttryck med klassiska teman, Konst med stort K med reklamens bildspråk, modernt med historiskt, allvar och humor.

Det är ett nedslag i samtidens bildspråk som vill undersöka hur vi filtrerar verkligheten – och hur det i sin tur påverkar oss.

Hon är också okonventionell och dialektisk i sitt val av material. Lasergraverat akrylglas med LED-belysning, UV-känslig färg på linneduk, handduksorigami och frigolit med spackel – som ser ut som betong.

Jenny Lindblom förmedlar en bild av ett samhälle där människor ständigt är uppkopplade, alltid nåbara, vi kan hela tiden ta del av andra åsikter, kommentarer och bedömningar.  Det är en manisk strävan efter kontroll som tycks bottna i en monumental osäkerhet, och som i förlängningen berövar oss en stor del av ursprungsupplevelsen.

Det tenderar också att skapa en konformism, vilket är paradoxalt i en tid av extrem individualism.

Det vore fel att påstå att internet reducerar de mellanmänskliga kontakterna, det är vi som låter den göra det, men resultatet blir det samma. Det finns appar för snart sagt allting, meditation, bekräftelse, you name it.

En viktig aspekt på Jenny Lindbloms konst är att hon själv är ett deltagande subjekt högst närvarande i konstverken. Hon är inte en kylig, distanserad iakttagare och kritiker, tvärtom skildrar hon något som är hennes eget och som hon fascineras av.

Och det gäller givetvis många, ja förmodligen de flesta, av oss. Jag läser också betygsättningar på Tripadvisor.

Utställningen är betitlad Existence light. Det är namnet på ett typsnitt. Men också en mångbottnad ordlek med många möjliga betydelser.

Ytterst handlar det om vad vi vill göra av våra liv. Och den strävan skiljer sig inte alltid så värst mycket från människor förr och människor i andra delar av världen. Något som många missar i sin perspektivlöshet, och som lätt kan urarta till hänsynslöshet och exploatering.

Jenny Lindbloms konst är mångfacetterad och den väjer inte för nyanser och komplikationer. Den öppnar sig i flera olika riktningar, och även om den har modet att tala med hög röst räds den inte att låta betraktarens tolkningar vara lika giltiga som konstnärens.

Utställningen pågår fram till den 15 augusti.