Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se
Visar inlägg med etikett tyskspråkig litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tyskspråkig litteratur. Visa alla inlägg

söndag 7 februari 2021

Som en ond dröm

 



Det större hoppet
Ilse Aichinger
Övers: Ebba Högström
Ellerströms

Österrikiska Ilse Aichinger räknas till efterkrigstidens viktigaste tyskspråkiga författare. Hennes debutroman från 1948 ”Det större hoppet” bygger delvis på självbiografiskt stoff.

Aichingers mor var judinna, men med nazisternas bisarra logik skyddades hon av att hennes barn var så kallad ”Mischling” - ”blandras”. De två levde i Wien genom kriget under stor osäkerhet och stark psykisk press.

Ilses tvillingsyster lyckades man få iväg till England, medan mormor och mammans syskon mördades i nazisternas koncentrationsläger.

”Det större hoppet” är ingen regelrätt självbiografi, utan har snarare en roman med det självupplevdas klangbotten.  Berättelsen är som en ond dröm, smått surrealistisk, där berättaren låter besjäla en själlös värld. Perspektivet är barnets, men med den vuxnas samlade erfarenheter, vilket skapar en dialektisk dynamik i handlingens ryckiga tilldragelser.




Den själlösa världen är oförstående brutal och hänsynslös, och alla människor som står huvudpersonen Ellen nära försvinner – emigrerar i bästa fall, oftare deporteras till en säker död på den mystiska och avlägsna platsen som heter ”Polen”. En del undviker mördarna genom att beröva sig livet för egen hand. Andra åter stupar slumpvis i obegripliga strider.

Och nej, det blir ingen happy end.

Aichinger har en alldeles egen stil, högst säregen, med ofta udda och allt än än självklara formuleringar. Hon skapar ett universum som lyckas förmedla sorg och saknad, smärta och förtvivlan. Och kanske framför allt nödvändigheten av en kamp för hopp.

Ilse Aichingers författarskap är mycket sparsamt representerat på svenska, ett inte helt ovanligt öde för litteratur utanför den anglosachsiska språkvärlden, och det är därför en viktig kulturgärning av Ellerströms förlag att berika den svenska litteraturscenen med hennes debutroman.


onsdag 29 juni 2016

När den moderna världen kom till byn



Ett helt liv
Robert Seethaler
Övers: Jörn Lindskog
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Det börjar vintern 1933 med en olycka och oförklarliga händelser. Att en ännu större olycka och än märkligare händelser tilldrar sig ute i den stora världen, inte minst i landets huvudstad, har invånarna i den nästan helt isolerade alpdalen ingen aning om. De bryr sig inte stort heller.

Den lilla alpbyn finns visserligen inte utanför tiden, men väl i otakt med den moderna tiden, det stora samhällets modernitet har inte nått hit, finns knappt ens i närheten.

Författaren Robert Seethaler är sedan tidigare känd för den svenska läsekretsen med romanen ”Tobakshandlaren”, han blev i år som första österrikare någonsin nominerad till MAN Booker International.

I ”Ett helt liv” använder skickligt årtalen som betydelsemättad symbolik, med dem knyter han omärkligt ihop det stora med det lilla, det individuella med det kollektiva, det privata med det politiska.

Huvudpersonen Egger är född någon gång i början av 1900-talet, ingen visste exakt, han var en ”oäkting” som placerades som fosterbarn hos en bondefamilj, som behandlade honom som ett ting, ett redskap att nyttja till diverse tunga arbeten.

Eggers liv är en subtil skildring av 1900-talet.

Moderniteten tränger in i byn med företaget som ska bygga en linbana för turisterna från storstaden som längtar efter den ofördärvade naturens vederkvickelse. Bygget förvandlar bybornas tillvaro på ett drastiskt sätt – inte oväntat både på gott och ont.

Företaget tämjer naturen, ibland med förödande konsekvenser.

Och sedan kommer kriget, och Egger hamnar i ett bergslandskap långt borta i Europas utkanter, och även om han klarar livhanken får han stanna där i åtskilliga år.

När han väl återvänder till sin alpby har nazisterna mirakulöst förvandlats till goda demokrater, och det nya välfärdssamhället tar hand om sina krigsveteraner.

Några decennier senare när Egger kan se tillbaka på sitt liv finns det visserligen inget grandiost över det, men ändå en rikedom av upplevelser, både på det personliga planet och som vittne till seklets framsteg och dårskap.

Boken är på bara 130 sidor, här finns inget överflödigt bara skarpt utmejslade episoder som med poetisk kraft laddar berättelsen med existentiell betydelse - som bildar ett helt liv.

fredag 10 februari 2012

Från tyskt spöke till schweizisk alienation


Den tyska efterkrigslitteraturen har naturligt nog sysselsatt sig mycket med ämnen kring skuldfrågan och förhållandet mellan individen och historien.

Dessa frågor har successivt bleknat bort, och i synnerhet efter 1989 har andra problemställningar kommit i förgrunden. Åter igen är det historien som spökar, inte minst de ouppklarade skuggor som forna DDR fortfarande kastar, och den baksmälla som tycks plåga tyskarna i både öst och väst, mest öst, efter att glädjeyran för återföreningen har förbytts i krass vardag och ekonomiska bekymmer.

Och spökar bokstavligen talat gör det i Ricarda Junges roman Stalinhusen (Thorén & Lindskog; övers: Nina Katarina Karlsson). Åtminstone börjar huvudpersonen misstänka att det är så när hon med man och litet barn flyttar från Hamburg till Berlin. Som de flesta nyinflyttade i den nygamla huvudstaden hamnar de i den östra delen.

Till saken hör att hennes familj har ett förflutet i Östtyskland, något som mer eller mindre har varit en familjehemlighet. Här finns ouppklarade saker både på det privata och på det allmänna planet.

Och vem är det som spökar? Och varför? Är det DDR-diktaturens offer som går igen, eller möjligen den dröm som trots allt fanns där som vill göra sig påmind?

Det tyska originalets titel är Die komische Frau, den konstiga tanten, egentligen betydligt mer adekvat än det publikfriande Stalinhusen, och kanhända ger en antydan om hur ett svar skulle kunna formuleras.

Alienationstemat är också starkt närvarande i den tyskspråkiga litteraturen från Schweiz. Det är ett land med inte mindre än fyra officiella språk, och därtill stora kontraster mellan dels tyskans många särpräglade dialekter, dels skillnaden mellan skolans och myndigheternas högtyska och vardagens dialektala språk. Det är föga förvånande att litteraturen här ger ofta uttryck åt identitetssökande och förvirring, som ibland kan överraska på ett spännande sätt.

Peter Stamms *Sju år* (Thorén & Lindskog, övers: Sofia Lindelöf) vore en ganska slätstruken och ointressant historia, full med schabloner, om en krisande medelålders medelklassman, om det inte vore för parallellspåret om den polska illegala invandrarkvinnan som vår hjälte gör med barn, för att därefter mer eller mindre tvinga henne att lämna bort barnet – till honom och hans fru.

Romanen lyfter från tämligen förutsägbart medelklassterapignäll till en stark berättelse om en ojämlik värld.

Schweiz har numera en stor invandring, en process som har inte varit helt smärtfri. Melinda Nadj Abonji är en schweizisk tyskspråkig författare med rötter i Vojvodinas ungerska minoritet. Vojvodina är en autonom provins i norra Serbien med inte mindre än 26 olika minoritetsgrupper och sex officiella språk. När duvor flyger (Norstedts; övers: Christine Bredenkamp)är Abonjis andra roman, och den första på svenska.

I centrum står en ung kvinna, Ildikó, och hennes konfrontation med främlingsfientligheten i det lilla samhället i Schweiz där familjen försöker skapa sig en ny tillvaro. Samtidigt bryter kriget i forna Jugoslavien ut, och frontlinjerna löper ända in i familjens kök i det avlägsna alplandet.

Banden i Ildikós familj är mycket starka, de är fortfarande i mångt och mycket ett uttryck för en bondekultur med dess nära personliga relationer, i det här fallet dessutom ytterligare förstärkt av århundraden av utanförskap som etnisk minoritetsgrupp. Romanen är en finstämd berättelse om en ung kvinnas frigörelse och första stapplande steg på vägen att skapa ett eget liv.

Det personliga och det politiska samsas i god balans, och romanen utmynnar i en hyllning till den lilla människan och hennes förmåga att ta sig genom all världens hemskheter och galenskaper som de mäktiga ställer till med.

torsdag 6 oktober 2011

Tyskarnas come back – i bokvärlden


Temat för årets Bokmässa i Göteborg var Tre länder – ett språk, och handlade om den tyskspråkiga litteraturen i Tyskland, Österrike och Schweiz. Många skribenter menade i långa artiklar i samband med mässan att det var hög tid att ompröva vår fördomsfulla syn på Tyskland och den tyska kulturen. En gång i tiden var Sverige, och inte minst dess kultur, starkt tyskdominerad, och man menar att detta inflytande sköts i sank av nazismens brott, som kom att förknippas med, eller rent av identifieras med, ”det typiskt tyska”.
Att andra världskrigets fasansfulla brott kom att påverka synen på Tyskland och dess kultur är obestridligt, men jag tror att det knappast räcker som förklaring till den tyska kulturens minskade betydelse. Perioden efter andra världskriget karaktäriseras av USA:s starka dominans av stora delar av världen. Med den politiska och militära närvaron följde också en målmedveten och energisk kulturindustri, som såg till att i populär form sprida ”amerikanska värden”. Få länder i världen har kunnat stå emot denna kulturimperialism, och särskilt märkbart dominant blev den i mindre länder som Sverige, där det dessutom fanns en stark beundran för USA.

Den amerikanska kulturens minskade inflytande just nu är ingen tillfällighet, och markerar USA:s försvagade roll och den tilltagande förvirringen i den kapitalistiska världen. Uppsvinget för tysk kultur kan säkert ses i det sammanhanget, och realistiskt sett kommer vi att fortsätta leva i en multipolär värld ett tag till. Och det är naturligtvis ingenting att beklaga.
Greppet att ha ett språk i olika länder som tema är uppfriskande och fruktbart. Det gör det möjligt att jämföra likheter och skillnader, och därmed få en form av prismatisk belysning av hel rad av spännande samhällsfenomen. Synd bara att begränsa det till de tre länderna, det skapas litteratur på tyska också på andra håll. Symptomatiskt nog invigdes mässan av Herta Müller, som ju kommer från den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien. Hennes debutbok Flackland (W & W, övers: Susanne Widén) har för övrigt nyligen kommit ut i en ocensurerad utgåva.
Litteraturen i Tyskland har länge ägnat sig åt att bearbeta traumat efter nazismen, och skuldfrågan och förhållande till historien har varit centrala teman. Två av efterkrigsgenerationens tyngsta namn har i år kommit ut på svenska. Mest känd är förmodligen den snart 84-årige Nobelpristagaren Günter Grass som fortsätter att sammanfatta sitt liv med en fortsättning på den självbiografiska När man skalar lök. I den avslöjade han den stora sensationen att han har varit soldat i Waffen-SS, i den nya, Lådan (Bonniers, övers: Lars W. Freij) avslöjar han ingenting, utom möjligen att han håller på att tappa det litterära stinget.
Här finns inte mycket av Grass överdådiga fantasi eller schvungfulla stil. Han låter alla sina barn – och de är många – pladdra på om oväsentligheter, vilket förväntas ge en bild av Pappan, Författaren och Samhällsmedborgaren Grass från tiden efter publiceringen av Blecktrumman. Men det blir bara en kakofoni av röster som aldrig bildar någon helhet, och inte heller belyser något särskilt.

Den andre är Siegfried Lenz vars mest uppmärksammade romaner är mästerverket Tysktimmen, och de episka berättelserna Förhistorien och Klangprovet, verk som tar upp problematiken kring identitet, den tyska historien, nazismen och tyskarnas kollektiva skuld.
Lenz har hunnit bli 85 år, och det är 60 år sedan han debuterade. När nu det lilla förlaget Thorén & Lindskog, som specialiserar sig på tysk litteratur, ger ut Lenz senaste roman, Vilken teater! (Övers: Jörn Lindskog), ser den ut att skilja sig från hans tidigare författarskap. Det är en kortroman på hundra sidor, och handlingen utspelar sig i nutid.
Stilen är som vanligt hos Lenz mycket precis, saklig, lite långsam och eftertänksam. Innehållet blir mycket komprimerat, Lenz får med en hejdlös drift med provinsialism och lokal inskränkthet, moraliska frågor om skuld, tjuvsamhällets offentliga karaktär, konstens villkor och solidaritetens lov.
Naturligt nog sysselsätter sig den yngre tyska generationen med andra frågor. Det kan vara civilisationskritik som hos Julie Zeh, som nu senaste tar upp vår besatthet med hälsa i Corpus Delicti, och Daniel Kehlmann som låter en mobiltelefon ha huvudrollen i Berömmelse, en roman som behandlar den moderna människans förhållande till tekniken.
Ett annat spår är vilsenheten i välfärdssamhället. Ett intressant exempel är Silke Scheuermanns novellsamling Rika flickor (Weyler, övers: Lena Hammargren), som i sju noveller beskriver det alienationen och konflikten mellan ideal och verklighet i det liberala samhället.

Alienationstemat är också starkt närvarande i den tyskspråkiga litteraturen från Schweiz. Det är ett land med inte mindre än fyra officiella språk, och därtill stora kontraster mellan dels tyskans många särpräglade dialekter, dels skillnaden mellan skolans och myndigheternas högtyska och vardagens dialektala språk. Det är föga förvånande att litteraturen här ger ofta uttryck åt identitetssökande och förvirring, som ibland kan överraska på ett spännande sätt.
Peter Stamms Sju år (Thorén & Lindskog, övers: Sofia Lindelöf) vore en ganska slätstruken och ointressant historia, full med schabloner, om en krisande medelålders medelklassman, om det inte vore för parallellspåret om den polska illegala invandrarkvinnan som vår hjälte gör med barn, för att därefter mer eller mindre tvinga henne att lämna bort barnet – till honom och hans fru.
Romanen lyfter från tämligen förutsägbart medelklassterapignäll till en stark berättelse om en ojämlik värld.

Om det i Tyskland trots allt funnits en strävan efter en uppgörelse med det förflutna, har det varit raka motsatsen i Österrike. Efter kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.
På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment, det är som om man ville forma ett nytt språk för att ersätta det gamla som tjänar endast som lögnens verktyg, och berätta på ett nytt sätt för att demaskera samhällets falskhet.
Thomas Bernhard, Peter Handke och självklart Elfriede Jelinek är välbekanta för den svenska publiken. Det är tyvärr sämre ställt med översättningar
av författare ur den nya generationen. Men håll utkik efter namn som Anna Mitgutsch, Angelika Reitzer, Bettina Baláka och Doron Rabinovici.