Tjeckisk satir över det postmoderna konsumtionssamhället

En plastig trea

Petra Hulova

Övers: Marie Wenger

Rámus.

Petra Hulova är den tjeckiska litteraturens nya stjärnskott. Blott 35 år gammal har hon redan åtta romaner bakom sig, flera av dem prisbelönta. På svenska finns tre av dem, samtliga utgivna av det lilla kvalitetsförlaget Rámus.

”Allt detta tillhör mig” (2011, översättning Sophie Sköld), som är hennes debutbok, är en familjekrönika från Mongoliet. ”För medborgarnas bästa” (2013, översättning Marie Wenger) är en samhällssatir i bästa tjeckiska humortradition över åren kring kommunismens fall.

Hennes senaste roman ”En plastig trea”, är något helt annat, och det är mycket typiskt för Hulova att ständigt sträva efter att förnya sig. Romanen handlar om en prostituerad, som genom en inre monolog berättar om sitt liv, sitt arbete, sina kunder och sin omgivning. Berättarrösten pendlar mellan djupsinning filosofi och råa vulgariteter, och i spänningsfältet skapas romanens egenartade energi. Dessutom stor humor.

Berätterskan, som symptomatiskt nog inte har något namn, berättar mycket frejdigt, ja stundtals nästan hurtfriskt, men det är på inget sätt en solskenshistoria som rullas upp. Inte minst förekommer det en del otäckt våld, något som berättarrösten väljer att förståeligt nog skildra ganska återhållsamt.

Tillvaron som prosituerad är ändå rejält slitsam, och hon kompenserar genom sina slösaktiga besök i en shoppinggalleria, som sker i en anda av meditativa kyrkobesök.

Framför allt driver Petra Hulova friskt med könsroller. Kvinnorna är genomgående stereotyper, från de snipiga skvallertanterna i trappuppgången till de fula men ack så kärlekskranka bibliotekarierna. Männen är bara sexobjekt, helt anonyma och fullständigt ansiktslösa, men med andra kroppsdelar desto synligare.

Hulova använder språket på ett karnevaliskt vis genom att med ordens hjälp vända upp och ner på saker och ting. Om jag har förstått det hela rätt skiftar hon i det tjeckiska originalet genus på substantiven när det gäller allt som har med kön att göra. Det låter sig inte göras på svenska, men översättaren Marie Wenger löser det med subtil elegans med språklig ekvilibristik som både roar och oroar med sina djärva metaforer och ett dubbeltydigt bildspråk med slösande rikedom.

Det är fantastiskt roligt, även om skrattet fastnar hela tiden i halsen. Petra Hulova har skapat en egensinnig satir över det postmoderna konsumtionssamhället. Hon är en författare i bästa tjeckiska litteraturtradition, med namn som Hasek, Hrabal och Kundera, men med en alldeles egen röst.

Centraleuropeisk mischmasch med spännande möten

Vidare vatten. Minnespassager

Ilma Rakusa

Övers: Birgitta W. Augustsson

Rámus.

Jag medger gärna att centraleuropeiskt mischmasch utövar en oemotståndlig lockelse på mig. Ilma Rakusas bakgrund skapar genast högt ställda förväntningar, även om jag inser fullt väl att det rör sig om förutfattade meningar. Hon är en schweizisk författare, född 1946 i Slovakien av en slovensk far och ungersk mor. Bara det!

Ilma Rakusa växer upp i Budapest, Ljubljana och Trieste. Många språk, många kulturer. Hemmaspråket är ungerska, men efter flytten från Budapest drar de sig för att använda den offentligt för att inte bli skällda för ”zigenare”.

Europa några år efter kriget är rörigt, osäkert och instabilt, gränserna är fortfarande oklara. Familjen Rakusa är ständigt flyttberedd, undan nästa hotande katastrof. Ilmas far är ett bränt barn som skyr elden, han har varit eftersökt av pilkorsare i Ungern, Ustasja i Kroatien, och sedan av Titos säkerhetspolis i Jugoslavien.

”Egentligen höll vi alltid på att packa.” skriver Ilma Rakusa. Och vidare: ”En resväska är ett tecken. Och först i andra hand ett bruksföremål.”

Slutligen hamnar familjen i Schweiz, i Zürichtrakten, eftersom fadern gärna vill bo i ett stabilt och demokratiskt land. Här lär sig Ilma ett nytt språk, egentligen två: högtyska och schwyzerdütsch. Den första tiden är familjen statslös, och innehavare av resedokument, inte riktiga pass, en status som undertecknad hade det tvivelaktiga nöjet att åtnjuta några år under 70-talet. Jag minns än de misstänksamma blickarna vid varje gränspassering. Och det var i Västeuropa, att resa i österled var inte att tänka på.

Och det är österut Ilma Rakusa vill resa, det är där hon känner sig mest hemma. Hur mycket hon än uppskattar tryggheten och ordningen i sitt nya hemland Schweiz, så saknar hon ”förfallets poesi, ett kaos fullt av liv, sprickor i takbjälkarna”.

Efterkrigstidens 50- och 60-tal bildar fonden till skildringen av barndomen, ungdomstiden och sedan de första åren på väg ut i vuxenlivet. I Trieste strosar amerikanska soldater ur ockupationsstyrkorna på strandpromenaden, i Paris råder ännu en idyllisk stämning kort innan studentkvarteren exploderar under revolten i maj 68, i Prag dricks kopiösa mängder öl när de euforiska tjeckoslovakerna börjar känna de första dofterna av Pragvåren, bakom den gråa tristessen i Leningrad sjuder ett sprudlande vitalt kulturliv.

Överallt skildras spännande möten med människor, alltid förankrade i en innerlig humanism. Ilma Rakusa ger ett starkt uttryck för sin gränslösa kärlek till konsten, kulturen, framför allt musiken. Bach och Bartók är husgudar, jämte Dostojevskij och Buber. Hon ägnar sig länge åt både piano och skrivande, tills hon får rådet av Rostropovitj, kärleksfullt kallad ”Slava”, att koncentrera sig och välja. Och då väljer hon författarskapet.

Ilma Rakusas språk är ytterst varsamt, precist, tonsäkert poetiskt, lyhört på valörer och med en utmanande rikedom på nyanser. Det är ett språk hos någon som vet att orden är aldrig neutrala. Och det är ett språk som inte bara fångar världen i stort och smått, det vidgar den också.

Vilket kan vara av nöden. Som Ilma Rakusa skriver i dikten ”Om” ur diktsamlingen ”I drömmarna mellan fälten: snö” (översättning: Linda Östergaard), som publiceras samtidigt med ”Vidare vatten” av det förträffliga lilla förlaget Rámus: ”Om vi finge färre/öknar och krigare/vapen och maktdrivna/sjukdomar och skenvinster/../Om vi finge fler/../gränslösa läkare och hela familjer/snickare och kosmopoliter/../”.

Med färgstark familjebakgrund

Snart kan Ed Miliband bli Storbritanniens nästa premiärminister. Han har en synnerligen färgstark familjebakgrund, förmodligen högst ovanlig för en brittisk toppolitiker.

Hans farfar föddes i en fattig familj i judekvarteren i Warszawa 1895 i det Polen som då var fortfarande en del av Ryssland. Enligt ett envist rykte tog han värvning i Röda armén, och stred med bolsjevikerna i polsk-ryska kriget 1920, men det är högst troligen just bara ett rykte, som bottnar i den gamla seglivade myten om judebolsjevismen.

Sant är däremot att han var aktiv i socialdemokratiska Bund, och att han 1920, eller möjligen 1922, emigrerade till Belgien. Till yrket var han körsnär.

I Belgien i Bryssel föddes Eds pappa Adolph (Adolf?). 1940 flydde han till Storbritannien, där han ändrade sitt förnamn till Ralph – Adolf var nog en smula komprometterat vid den tiden. Här blev han en ledande marxistisk teoretiker, och brukar nämnas jämte namn som E P Thompson, Eric Hobsbawm och Perry Anderson.

Ed Milibands mamma är Marion Kozak, född i en förmögen judisk familj i polska Czestochowa, annars mest känt för pilgrimsfärder till Svarta Madonnan i klostret på Jasna Gora. Hon tillhör den lilla exklusiva skara judar som överlevde Förintelsen i Polen.

På 50-talet emigrerade hon till Storbritannien, och här träffade hon sin blivande man Ralph Miliband. Marion har gjort sig känd som människorättsaktivist och drivande i olika solidaritetsorganisationer för Palestina. Hon anses vara den som har påverkat mest Ed – och hans bror David – politiskt, mer än deras långt radikalare far.

Förhoppningsvis kan hon bistå sonen med goda råd när han tvingas utkämpa en valkampanj som ironiskt nog handlar om invandring.

Sänkta trösklar

Svenska folket är inte nöjt med integrationspolitiken, och det kan man förstå. Så gott som alla är överens om att arbete (särskilt andras) är nyckeln till lyckad integration. Och eftersom invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden tycker Allianspartierna att vi bör ”sänka trösklarna”, vilket i klarhet betyder sänka löner.

Logiken bakom förslaget är enkel. Arbetsgivare anställer förstås hellre någon med lägre lön, och när ”trösklarna” för invandrare har sänkts kommer de gladeligen att anställa utrikesfödda (eufemism för blattar).

Baksidan är att de dyrare svenskarna som inte uppskattar sin integrationsfrämjade arbetslöshet kan bli en smula förbannade, men det är i politiken som i livet i övrigt – man kan inte få allt. Och de inrikesfödda (omskrivning för svennar) kan ju sänka sina löner! Konkurrens är sunt.

Nu är det emellertid ett komplext samhällsfenomen och bör hanteras varsamt. Invandrare kan inte dras över en kam, de är inte en homogen grupp som kan behandlas i klump. Här måste man ta hjälp av Statistiska centralbyrån, men låt mig lite spontant skissa på ett preliminärt förslag.

Amerikaner, tyskar och holländare har i stort sett hundraprocentig sysselsättningsgrad, och bör därför få en något högre lön, säg tio procent upp. Polacker och balter skulle kunna få samma lön som de infödda. Övriga européer tio procent under. Utom Kosovoalbaner. De får göra sällskap med latinamerikaner och nöja sig med si så där tjugo procent mindre än kollektivavtalet.

Folk från Mellanöstern får typ hälften. Och afrikaner får ingenting. Inte för att jag har fördomar men såna där somaliska kvinnor borde betala för att få jobba – även om det stöter på vissa praktiska problem. Men som sagt, livet, och då inte minst arbetslivet, är aldrig enkelt.

Reformen ska utvärderas efter en tid, och om den faller väl ut (vilket den säkert gör), kan man utsträcka den till fler grupper. Till exempel människor med olika slags fysiska eller mentala hinder (man får inte säga handikappade i det här jävla landet). De med bara ett ben tjugo procent mindre, synskadade (blinda) hälften, de mentalt insufficienta (dårfinkar) en bunt matkuponger. Etcetera.

Och så har vi kvinnorna förstås…

The hell is the bottom!

Invandrade skribenter som skriver rolig satir ska givetvis vara högavlönade.

Intervjuad

Blev intervjuad av Gunilla Sjödin om min roman "Knockout". Intervjun spelades in av Erik Åmell, och finns nu på Youtube:

Prisbelönad filmare om sitt andra land

Solveig Nordlunds film ”Mitt andra land” hade Norrlandspremiär på Svanö Folkets hus. Filmen är en personlig berättelse om åren då Solveig bodde i Portugal genom filmer som hon har gjort eller varit inblandad i.

Efter studenten åkte Solveig Nordlund ut i Europa. Hon hamnade i Paris, där hon träffade en grupp portugiser som studerade film. Det var också Solveigs dröm, svår att förverkliga i Sverige där filmutbildningen fortfarande var mycket exklusiv.

En av portugiserna och Solveig blev ett par, och efter en kort mellanlandning i England kom de 1966 till Portugal. Här var situationen för filmare under Salazars diktatur ganska inskränkt med censur och rigida organisationsstrukturer. Solveig Nordlund arbetade till en början som tolk och inköpschef åt svenska företag som etablerade sig i stor skala i Portugal vid den tiden.

Men hon försökte också att ägna sig åt film, och hade en del uppdrag som klippare.

Allting förändrades efter nejlikornas oblodiga revolution 1974. Kulturlivet exploderade i en berusande gränslös kreativitet. Inom filmen skedde ett generationsskifte som öppnade nya vägar för unga engagerade talanger.

-          Det var en hektisk tid, allt skulle dokumenteras, och det fanns hur mycket jobb som helst för filmare, säger Solveig Nordlund.

Hon och hennes man bildade filmkollektivet Grupo Zero och reste ut på landsbygden för att filma lantarbetarnas kamp för jordreform och alfabetiseringskampanj. Det var en tid av eufori och optimism i frihetens och demokratins anda då allt tycktes möjligt.

”Att på det här sättet kunna deltaga i och kanske förändra historien är mitt livs största upplevelse”, som hon skriver i programbladet.

Filmen ”Mitt andra land” kretsar kring revolutionen 1974, och den släpptes också förra året för att hylla 40-årsjubileet av revolutionen. Den är intrikat uppbyggd med sekvenser av filmer som Solveig Nordlund gjort eller medverkat i, det är både spelfilmer och dokumentärer.  Filmen har ett jämt flöde som undviker storvulna höjdpunkter och ett personligt tilltal. Här finns både suggestiva masscener och påträngande uttrycksfulla närbilder.

Det är personligt utan att vara privat, politiskt utan att vara propagandistiskt.

Tematiskt börjar filmen i en konservativ högreståndsmiljö där man försöker stänga ute alla de tecken som förebådar den kommande utvecklingen. Sedan följer revolutionsyran, och det är ingen tillfällighet att det dyker upp en sekvens ur Sergej Eisensteins klassiker ”Kampen för jorden”. Parallellen till Ryssland 1917 är uppenbar.

Det finns en lågmäld äkthet som berör i Solveig Nordlunds skildring av de fattiga lantarbetarnas hoppfulla strid för drägligare villkor och mänsklig värdighet.

Ett och ett halvt år senare krossas drömmen om en bättre framtid av en kontrarevolutionär militärkupp. Filmen avrundas med en betraktelse över den besvikelse som kom att prägla åren efter revolutionsnederlaget 1975, med bland annat en intervju med den radikale revolutionsledaren och presidentkandidaten Otelo de Carvalho.

Även om slutet präglas av frustration och besvikelse finns där ingenting av uppgivenhet. Trots allt - kamp lönar sig, historien går att förändra.

1980 lämnade Solveig Nordlund Portugal och återvände till Sverige. Här blev det en lång rad filmproduktioner, flera prisbelönta. Bland annat har hon för sin filmatisering av Henning Mankells ”Comédia Infantil” fått Juniorpriset i Cannes, och varit nominerad till Guldbaggen, men fick se sig besegrad av Fucking Åmål.

2002 flyttade hon åter till Portugal, där förutom film ägnade hon sig mest åt teater. Hon har översatt och satt upp flera svenska dramatiker som Lars Norén, Bergman, Mankell och Strindberg.

Sedan 2012 bor hon i Ry, inte långt från sin pappas hus i Torrom, där hon har tillbringat sin barndoms somrar.

-          Här trivs jag så bra, jag tänker på det varje dag. Den fantastiska naturen och det rika kulturlivet, jag är en riktig ambassadör för Ådalen, säger Solveig.

Hon fortsätter oförtrutet att arbeta med film. För ett par år sedan gjorde hon filmen om Mannaminne och Anders Åberg. Nu har hon ett nytt projekt på gång, en fresk om Norrlands historia med arbetsnamnet ”Sånger om Norrland”. 

Alla är glada för Tranströmer

Här texten som jag skrev 2011 när Tranströmer fick Nobelpriset. Gäller än, både om Tranströmer och om det övriga:

Årets Nobelpris i litteratur har tilldelats den svenske poeten Tomas Tranströmer, ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”. Han har varit tippad under många år, så valet av honom kommer knappast som en överraskning. Tranströmer har också varit verksam mycket länge, han debuterade redan 1954, och i år har Bonniers till hans 80-årsdag gett ut hans Dikter och prosa 1954-2004. 1990 drabbades han av en stroke, som har bland annat lett till talsvårigheter. Tomas Tranströmer är utbildad psykolog, och har hela sitt verksamma liv vid sidan av poesin arbetat inom yrket, först som fängelsepsykolog och kurator vid en anstalt för unga kriminella i Linköping, sedan som psykolog vid Arbetsmarknadsinstitutet i Västerås.

Tranströmer är sedan länge internationellt etablerad, han är översatt till mer än 60 språk, och han så känd och läst som en poet kan bli. Den danske författaren Poul Borum sa om honom att han var ”en modern klassiker redan vid 35 års ålder”.

Tranströmers poesi utmärks av ett lakoniskt tilltal som förmår att fånga vardagens komplexitet med några få enkla rader. Framför allt är han en metaforernas mästare som öppnar världen för oss och för ett ögonblick återger oss barnets förmåga att se världen med vidöppen och förutsättningslös blick. 

Metaforerna kan ofta vara mycket konkreta som när ”I dagens första timmar kan medvetandet omfatta / världen / som handen griper en solvarm sten” (ur 17 dikter).

Tranströmer är en poet som trots att han sällan (i början aldrig) använde ordet ”jag” är intensivt personligt närvarande i allt han skriver.

Hans arbete som psykolog avspeglas ibland i författarskapet som en slags sträv ”realism”: ”På morgonen klockan fyra / då tillvarons renskrapade ben umgås med varann kallt” (dikten Vinterns formler ur Klanger och spår).

Tranströmer har dessutom en för poeter ovanlig förmåga att skriva riktigt bra lyrik om glädje, om lyckokänslor.

Tomas Tranströmers poesi anses ha ett mystiskt och religiöst klangbotten, men det sker alltid genom en glasklar naturlyrik. Han är också en poet med ett starkt historiskt medvetande, och ett känsligt sinne som registrerar politiska händelser, som till exempel ”en hjälm som bärs av ingen har tagit makten” (ur diktenOsäkerhetens rike från Sorgegondolen), eller ”Vita byggnader i krematioriestil där de fattigas drömmar förvandlas till aska” (Inomhuset är oändligt ur För levande och döda).

Valet av Tomas Tranströmer hälsades med stor glädje av alla från höger till vänster. Det är en enighet som antyder en bredd hos poeten, men också att vi har att göra med ett tämligen okontroversiellt författarskap. Tranströmer är knappast en likgiltig diktare, men han väcker snarare förundran och eftertanke än upprördhet och vrede.

Men även om Tranströmer är en värdig pristagare, går det inte att komma ifrån att Svenska Akademiens agerande är minst sagt märkligt – och upprörande.

Sverige kan nu ståta med sju pristagare. Det är lika många, eller nästan, som Storbritannien, Tyskland eller våra nordiska grannländer – tillsammans! Bara något färre än USA, fler än Italien, nästan dubbelt så många som Ryssland (med Sovjet), och fler än hela Sydamerika, inklusive Centralamerika. Indien har en pristagare (och det var länge sedan), liksom Afrika och den arabiskspråkiga världen. Ingen författare från Brasilien eller Argentina har någonsin fått priset.

Det vilar en unken provinsialism över Svenska Akademien, som dessvärre alltför väl står i överenskommelse med det sämsta i tidsandan.

Könsfördelningen är inte ett problem utan en skandal, fortfarande är endast tolv pristagare – av över hundra! – kvinnor.

Nobelpriset i litteratur är alldeles för prestigefyllt och globalt etablerat för att bara avfärdas, som Jan Myrdal har gjort, som ett borgerligt jippo. Ingen skugga må falla över Tomas Tranströmer. Det är inte han som är problemet, utan Svenska Akademiens inskränkthet.