Skoningslös kultur- och civilisationskritik

Jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe, och väl där missar jag aldrig ett tillfälle att besöka José Saramagos hus i Tias, som inte ligger långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land.

Här bodde Saramago de sista 18 åren av sitt liv, och anledningen till att han lämnade sitt hemland Portugal för Kanarieörana var en protest mot att landets regering hindrade romanen *Evangeliet enligt Jesus Kristus*, där Jesus framställs som en vanlig dödlig från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Det var inte första gången som Saramago hamnade i konflikt med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Han var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

I sin postumt utgivna självbiografi *Små minnen* berättar Saramago genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok,*Terra do Pecado* (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50-årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen *Baltasar och Blimunda* 1982.

Det är en delvis surrealistisk fantasiskröna om en man som kunde flyga, och med sig på flygturen har han det udda kärleksparet, den enarmade Baltasar och den sköna, klärvoajanta Blimunda. Resan går över ett klosterbygge där tusentals tvångsutskrivna arbetare sliter ont. Romanen är en skarp kritik av politisk absolutism och religiös fanatism, samtidigt som den hyllar den fria människans obegränsade potential.

Nästa framgång rönte Saramago med *Historien om Lissabons belägring*, en roman om en korrekturläsare som lägger till ett ”inte” i ett historiskt verk, alltså att korsriddarna kom inte för att hjälpa Portugals kung vid Lissabons erövring från morerna 1147. Det skapar kaotisk oreda i den portugisiska historieskrivningen, och är Saramagos sätt att uttrycka sin ambivalens inför reconquistan, återerövringen av den iberiska halvön från araberna, en central händelse i Portugals (och Spaniens) historiska förståelse.

Här använder sig Saramago av ett för honom typiskt litterärt grepp – vad skulle hända om, som sedan dras till sin spets. Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är *A Jangada de Pedra* (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten.

I *Blindheten*, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. Det är en skoningslös kultur- och civilisationskritik.

I *Klarsyn* inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Vad väljarna har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Saramago vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.

*Kain* publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman. Brodermördaren är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.

Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.

Prisbelönad filmare om sitt andra land

Solveig Nordlunds film ”Mitt andra land” hade Norrlandspremiär på Svanö Folkets hus. Filmen är en personlig berättelse om åren då Solveig bodde i Portugal genom filmer som hon har gjort eller varit inblandad i.

Efter studenten åkte Solveig Nordlund ut i Europa. Hon hamnade i Paris, där hon träffade en grupp portugiser som studerade film. Det var också Solveigs dröm, svår att förverkliga i Sverige där filmutbildningen fortfarande var mycket exklusiv.

En av portugiserna och Solveig blev ett par, och efter en kort mellanlandning i England kom de 1966 till Portugal. Här var situationen för filmare under Salazars diktatur ganska inskränkt med censur och rigida organisationsstrukturer. Solveig Nordlund arbetade till en början som tolk och inköpschef åt svenska företag som etablerade sig i stor skala i Portugal vid den tiden.

Men hon försökte också att ägna sig åt film, och hade en del uppdrag som klippare.

Allting förändrades efter nejlikornas oblodiga revolution 1974. Kulturlivet exploderade i en berusande gränslös kreativitet. Inom filmen skedde ett generationsskifte som öppnade nya vägar för unga engagerade talanger.

-          Det var en hektisk tid, allt skulle dokumenteras, och det fanns hur mycket jobb som helst för filmare, säger Solveig Nordlund.

Hon och hennes man bildade filmkollektivet Grupo Zero och reste ut på landsbygden för att filma lantarbetarnas kamp för jordreform och alfabetiseringskampanj. Det var en tid av eufori och optimism i frihetens och demokratins anda då allt tycktes möjligt.

”Att på det här sättet kunna deltaga i och kanske förändra historien är mitt livs största upplevelse”, som hon skriver i programbladet.

Filmen ”Mitt andra land” kretsar kring revolutionen 1974, och den släpptes också förra året för att hylla 40-årsjubileet av revolutionen. Den är intrikat uppbyggd med sekvenser av filmer som Solveig Nordlund gjort eller medverkat i, det är både spelfilmer och dokumentärer.  Filmen har ett jämt flöde som undviker storvulna höjdpunkter och ett personligt tilltal. Här finns både suggestiva masscener och påträngande uttrycksfulla närbilder.

Det är personligt utan att vara privat, politiskt utan att vara propagandistiskt.

Tematiskt börjar filmen i en konservativ högreståndsmiljö där man försöker stänga ute alla de tecken som förebådar den kommande utvecklingen. Sedan följer revolutionsyran, och det är ingen tillfällighet att det dyker upp en sekvens ur Sergej Eisensteins klassiker ”Kampen för jorden”. Parallellen till Ryssland 1917 är uppenbar.

Det finns en lågmäld äkthet som berör i Solveig Nordlunds skildring av de fattiga lantarbetarnas hoppfulla strid för drägligare villkor och mänsklig värdighet.

Ett och ett halvt år senare krossas drömmen om en bättre framtid av en kontrarevolutionär militärkupp. Filmen avrundas med en betraktelse över den besvikelse som kom att prägla åren efter revolutionsnederlaget 1975, med bland annat en intervju med den radikale revolutionsledaren och presidentkandidaten Otelo de Carvalho.

Även om slutet präglas av frustration och besvikelse finns där ingenting av uppgivenhet. Trots allt - kamp lönar sig, historien går att förändra.

1980 lämnade Solveig Nordlund Portugal och återvände till Sverige. Här blev det en lång rad filmproduktioner, flera prisbelönta. Bland annat har hon för sin filmatisering av Henning Mankells ”Comédia Infantil” fått Juniorpriset i Cannes, och varit nominerad till Guldbaggen, men fick se sig besegrad av Fucking Åmål.

2002 flyttade hon åter till Portugal, där förutom film ägnade hon sig mest åt teater. Hon har översatt och satt upp flera svenska dramatiker som Lars Norén, Bergman, Mankell och Strindberg.

Sedan 2012 bor hon i Ry, inte långt från sin pappas hus i Torrom, där hon har tillbringat sin barndoms somrar.

-          Här trivs jag så bra, jag tänker på det varje dag. Den fantastiska naturen och det rika kulturlivet, jag är en riktig ambassadör för Ådalen, säger Solveig.

Hon fortsätter oförtrutet att arbeta med film. För ett par år sedan gjorde hon filmen om Mannaminne och Anders Åberg. Nu har hon ett nytt projekt på gång, en fresk om Norrlands historia med arbetsnamnet ”Sånger om Norrland”.